Vingäng

byn under Branäsbergets skugga

Bildtext:
Under den stora utvandringens årtionden färdades många utvandrare på den gamla vägen från Vingäng via Letafors till Norge, varifrån de åkte båt till det stora landet i väster.

När första avsnittet av TV:s Klarälvssommar sändes, blev det byn Vingäng i norra Värmland, som fick äran att bilda kuliss.

Vingäng ligger i skuggan av det mäktiga Branäsberget och på den sidan av älven, som turisterna sällan besöker. De dånar mest fram på "öste sia", som det heter här uppe, och har ingen aning om vilken knutpunkt i de värmländska kommunikationerna Vingäng en gång var. Hur skulle de kunna ana, att vägen som gick upp vid Vingäng en gång var länets starkast trafikerade? Eller att timmervägen som kommer här var nästan lika trafikerad som den tidens stadsgator? Eller att... ? Ja, vi kanske ska stanna upp för själva namnet en stund.

Hur namnet Vingäng har uppkommit finns det ett par helt olika teorier om. Den kände hembygdsforskaren Lars Bäckvall angrep problemet lite från ovan och menade, att ägorna uppifrån ser ut som två fågelvingar, och att folkhumorn sedan har fastställt namnet.

I Rosells bok om de värmländska ortnamnen finns teorin, att namnet kommer från fornsvenskan. Vingi, som det dialektala uttalet ännu är, skulle ha betydelsen vindig (plats som var utsatt för vind).

Första gången Vingäng dyker upp i handlingarna är på 1500-talet, då det står upptaget som torp under Gunneby. År 1606 blev detta torp skattlagt till 1/3 hemman med gräns i söder mot Norra Branäs och i norr mot Vingån och Norra Persbys ägor.

På kartan över Laga skifte, godkänd 1856, står fyra delägare av hemmanet angivna: Letafors Bruks bolag, Vilhelm Edgren, Gustaf Schröder och änkan Ingjerd Andersdotter. Jord fanns även avdelad till soldatbostället.

Knutpunkt

Sedan gammalt har Vingäng varit en viktig knutpunkt i det värmländska kommunikationsnätet. Som nämnts, finns det uppgifter om att vägen Vingäng - Letafors en gång var den väg, som hade mest trafik av alla vägar i hela Värmland.

Detta berodde främst på trafiken till Letafors bruk, som var i gång från 1729 till 1871 Tackjärnet fraktades nämligen först med båt från Edebäck till Vingäng och därifrån med häst till Letafors.

Från Vingäng gick vägen uppför det branta Holmberget, och det tog ungefär ett dygn att frakta järnet den drygt en mil långa vägen. För hästarna var det en ansträngande färd, och för varje lass fick två vändor göras uppför den brantaste stigningen.

Åt det motsatta hållet kom trafiken från Letafors med den förädlade produkten, men en stor del av varorna såldes också till Norge. Ett ögonvittne skall ha räknat till hela hundratalet foror på väg från Letafors mot Norge. Detta säger en hel del om intensiteten i trafiken.

Nu var vägen förstås inte bara till för järnfrakter - den var en viktig förbindelselänk mellan öst och väst. På en karta från 1675 står den markerad som en del av sträckan Lima - Elverum. Några år tidigare omnämndes den som en dålig ridväg från Vingäng till Norge.

1793 och 1818 blev vägen upprustad, men först på 1870-talet ansågs den vara färdigbyggd.

Gustaf Schröder har beskrivit en resa på vägen Vingäng - Letafors - Liden på 1850-talet. Han färdades vägen fram med två franska jaktkamrater i en karriol, men efter en stunds åkande bad fransmännen att få gå till fots i stället för att åka i vagn på den ojämna vägen.

Utefter vägen uppför Holmberget låg flera torpställen, men av dessa finns nu bara ett kvar. Den gamla vägen har sargats svårt av tunga skogsmaskiner och är bitvis troligen ännu sämre än på Gustaf Schröders tid.

Sin sista (?) tjänst gjorde vägen som timmertransportled av ovanliga dimensioner ända in på 1950-talet. Allt timmer som höggs på ett oerhört stort område i de västra bergen fraktades fram på vägar, som strålade samman i denna nerfart till Vingängsjön, där virket lades upp på isen.

Det finns uppgifter om, att femtio hästar var i gång samtidigt, och lika många körare behövdes då. Dessa inkvarterades i stort sett i alla stugor som fanns i och runt Vingäng. Det var många stugor, som hade golven fulla av sovande timmerkörare nattetid.

Den nuvarande vägen från Branäs till Vingäng är av senare datum. Innan den byggdes, fanns en liten vägförbindelse över Digerheden mot Branäs.

Ångbåtarna

Den viktigaste vägen i äldre tider var nog ändå vattenvägen, Klarälven. På vintern hade man en jämn väg på isen, och på sommaren var båttrafiken betydande. Vingängsjön var ändstation norrut för de ångbåtar, som under en tid trafikerade älven.

De första ångbåtarna kom till övre Klarälvdalen under andra hälften av 1800-talet och var i första hand fraktbåtar. Den första båt som erbjöd riktig passagerarkomfort var ångbåten Wingäng, som togs i bruk år 1900. Den gick två gånger i veckan mellan Vingäng och Edebäck.

Så småningom sattes även passagerarbåten Klaran in på linjen. Man anordnade även lustturer, och det var en livlig trafik på älven. 1925 lades dock ångbåtstrafiken ner.

Behov har också funnits av en förbindelse tvärs över älven, och en färja mellan Vingäng och Ransby inrättades redan 1814. Den som ville åka med på den tiden fick punga ut med en halv skilling banco, och en hel dylik om häst och kärra medfördes.

Trots Vingängs centrala position i kommunikationerna hade byn poststation bara under nio år, nämligen från 1863 till 1872, då stationen flyttades till Ransby. Flyttningen kan ha berott på, att någon i Ransby tog sysslan med posten på entreprenad, eftersom postbondesystemet byttes mot entreprenadsystemet 1871.

Allt resande till och från Norge via Vingäng medförde, att en av landets första gränstullar mot Norge upprättades just i Vingäng.

Något årtal är inte känt, men det finns fakta som pekar på, att tullen togs i bruk runt år 1700. År 1704 skrevs några ord om ett penninglån till "tullplatsens bebyggande". Dock finns inte Vingängs tull omnämnd i tullverkets stat från 1724.

Allmogen begärde 1754 hos riksdagen, att tullen skulle flyttas till Ransby eller Medskogen, men denna begäran avslogs.

På den tiden sköttes gränsbevakningen av gränsridare, som patrullerade distrikt med flera tullstationer, och vid dessa stationer fanns fast personal. Vingängs tull hade en tullnär och en s.k. besökare.

"För all menighetens bättre bekvämlighet" beslöts att 1806 flytta tullen till Djäkneliden under vintermånaderna. Omkring 1814 blev tullen ditflyttad permanent, men en station för gränsridare blev kvar i Vingäng till 1853. Sedan var denna epok i byns liv till ända.

Schröder

Egendomen Tullen köptes så småningom av den kände jägaren och författaren Gustaf Schröder. Det var i början på 1850-talet, som han gjorde Vingäng till bas för sina jaktturer och för sin verksamhet som timmeruppköpare.

Sin tid i byn beskriver författaren i positiva ordalag, och om Tullen har han skrivit, att det är "en gård, som förut varit tullhus eller åtminstone tulltjänstemannens bostad".

Schröder lämnade bygden och sin egendom i slutet av 1850-talet men återkom ofta till Vingäng i sina berättelser.

En annan välkänd profil från Vingäng var löjtnant Vilhelm Edgren, om vilken Schröder har åtskilligt att berätta i sina jaktminnen. Hans hem, som fortfarande finns kvar, har ett utsökt vackert läge vid Klarälven. Edgren kom till bygden som flottningschef 1848 och verkade sedan även som timmeruppköpare.

Bildtext:
På den vackert belägna gården Vingäng bodde löjtnant Edgren under andra halvan av 1800-talet.

Han arbetade ivrigt för bättre kommunikationer i övre Klarälvdalen, och bl.a. försökte han ordna en järnvägsförbindelse på Klarälven, och redan 1862 bildade han ett bolag, som drev ångbåtstrafik några år.

Att vägnätet i norra Värmland förbättrades och utsträcktes var till stor del löjtnantens förtjänst.

F.ö. var han en stor fosterlandsvän, och han var initiativtagare till den första skarpskytteklubben i Dalby, som bildades 1852. Hans tal, när klubben nybildades 1863, finns bevarat och är något av det mest patriotiska, man kan läsa.

1895 avled löjtnanten hemma på gården Vingäng, och hans döttrar bidrog senare till att föra ut byns namn genom att vara medförfattare till ett litet häfte, som kom ut 1916, "En hälsning från det minnesrika Vingäng".

Krigen

Med Nedergården, Båtstad och Skallbäcken som hjälprotar höll hemmanet Vingäng egen soldat. Soldattorpet låg norr om Digerheden, ytterst på kanten till ravinen ner mot Vingan.

Där bodde under tidernas lopp ett stort antal soldater med sina familjer. Rotens siste soldat var förmodligen S. O. W. Kihlén. Några av de äldre soldaterna bar tillnamnet Wing eller Vingfeldt.

I Vingängs historia finns naturligtvis en del dystra inslag. Läget invid huvudleden till Norge gjorde, att byn var särskilt utsatt, när fejder då och då blossade upp mellan Sverige och Danmark-Norge.

Från Hannibalfejden på 1640-talet finns beskrivningar av, hur norrmännen låg på Digerheden mitt i byn och sköt mot svenskarna, som gömde sig i Ransby skans på älvens andra sida.

År 1710 var det åter oroligt. Då stod halva Älvdals kompani vid byn som hjälp åt de bönder, som bevakade gränsen.

År 1808 var det dags för en ny trupp att sändas till Vingäng. Det gällde då att skydda ett spannmålsmagasin, som fanns där. Vid detta tillfälle blev också ett sjukhus uppfört i byn.

En del sägner finns förknippade med byn, och den mest berättade av dem är kanske den om vargarna. I den berättas, hur makarna Matts och Marit på gården Vingäng miste sina barn i slutet av 1600-talet.

En kväll var Marit ensam hemma med parets två små barn, en pojke på två och ett halvt år och en flicka på sex veckor. Marit höll på att bada flickan framför brasan, när pojken ville gå ut för att uträtta sina naturbehov. Hon lät honom gå ut ensam, men knappt hade han hunnit utanför dörren, förrän han uppgav ett hemskt skrik.

Modern förstod, att det var vargarna som varit framme och sprang ut för att hjälpa sonen. Några grannar hade också hört skriket och skyndade till för att förfölja "bestarna" utöver isen, men vid holmarna ute i Vingängsjön såg de, att pojken blivit riven och uppäten.

Marit kom då ihåg den lilla i badbaljan och skyndade sig in. En skräcksyn mötte henne - flickan hade drunkat i sitt badvatten.

Hur mycket sanning som ligger i denna berättelse är svårt att veta, men varianter på samma tema finns på andra håll!

Kyrka

En annan tradition gör gällande, att det har legat en kyrka på Digerheden i Vingäng. Det skulle i så fall ha varit så långt tillbaka som på medeltiden, och några bevis lär inte föreligga.

Vingäng lever i dag ett stillsamt liv vid sidan av de stora sammanhangen. Ett drygt tiotal invånare bor kvar i byn, en och annan joggare flåsar fram mellan de gamla fångstgroparna på Digerheden, och från skjutbanan hörs några smällar då och då.

Sätervallarna uppe på Vingängberget är i stort sett igenväxta, men ett par stugor finns kvar.

En stugby, som har växt upp mellan Digerheden och löjtnantens gamla gård, förser byn med turister från när och fjärran, och på somrarna talas det ibland lika mycket tyska och holländska som dalbymål i denna intressanta by.

Text och foto: Torleif Styffe