Bengt Jonsson i Dalby minnesgod lastbilspionjär

- Det var olika slag av transporter. Ena dagen kunde det vara sill från Trondheim eller mjölsäckar från Karlstad, och andra dagen kunde det ligga lik på flaket.

Det är Bengt Jonsson, 78 år, på Klarabäck i Dalby som berättar om sin första tid som lastbilschaufför. Han hör till de verkliga pionjärerna i branschen i norra Värmland. Det var bara en i trakten som hade lastbil, när Bengts far 1923 köpte en Fordlastbil. Denna bil kördes förutom av fadern av Bengt och hans två bröder Ola och Torsten. De var kända i trakten som Klarabäckspôjkan och väckte förstås uppseende och beundran, när de kom farande i sin lastbil.

- Själv tog jag körkort 1927, berättar Bengt, och trafikkort tog jag 1929. Det var inte så vidlyftigt på den tiden. När jag sedan skulle förnya trafikkortet, passade jag på att ta busskort. Det var bara att låna en buss och köra en sväng.
Att Bengts far köpte lastbil hängde delvis samman med, att han hade en affär, som skulle förses med varor, men det blev förstås många andra frakter också. Innan han köpte lastbilen hade han faktiskt en fraktbåt, som han körde varor med på Klarälven från Edebäck till Dalby.

Men det var lastbilstrafiken och landsvägarna som hade framtiden för sig, och 1925 slutade all ångbåtstrafik på älven. Vägnätet började rustas upp, och bara själva arbetet med upprustningen gav en hel del känningar för åkarna.

- Vägarna var oftast dåliga, men de var ändå framkomliga, säger Bengt.

Forden

Från tiden med den första Fordlastbilen har Bengt åtskilliga minnen:

- Den hade ingen riktig växellåda, utan det var tre pedaler, helfart, halvfart och back. Tanken satt under sätet, och när det lutade mot rann inte bensinen fram, utan den som åkte med fick lägga sig ner och blåsa i tanken.

Bilen var försedd med sufflett, och fast man byggde till hytten, så var den fruktansvärt kall vintertid. Någon värme fanns inte.

- Det var bara att sätta på bra med kläder. Maxlasten låg på ett ton, men detta blev ändå för mycket för många av backarna.

- Bilen var starkare på backen, så när vi inte tog oss uppför en backe, vände vi bilen och körde upp baklänges.

Så småningom blev det en Chevrolet och så Volvobilar, men Forden hängde med nästan hela 20-talet.

En svårighet med att vara pionjär är ju att ingen har gått före och i trampat upp spår. Några bensinmackar fanns alltså inte, utan chaufförerna köpte hem hela fat, och de flesta reparationer fick de själva klara av. Men så småningom ökade biltätheten och därmed servicen. Men även konkurrensen. Ett sätt för åkarna att konkurrera var att köpa större och större bilar med större och större lastkapacitet.

Tunga lyft

Något lätt jobb var det inte att vara chaufför, om nu någon skulle ha trott det. Det där med att tuta och köra, som den tidens småpojkar beundrade, vara bara en del av verkligheten.

Det fanns inga lastanordningar, utan allt fick lastas med muskelkraft, och det krävde oftast två man på bilen. Timmer var tungt att hantera och drogs upp på slanor, när det någon sällsynt gång kördes på lastbil, 100-kilos mjölsäckar lastades för hand och gruslassen kastades upp med hjälp av spadar, sedan de största stenarna krattats ur. Kalk kördes från Orsa och lik från lasaretten i Karlstad och Stockholm.

- Den bästa körningen var bensinkörning, för då var det bara att rulla upp faten.

- Det var ganska vanligt, att vi körde flyttlass också, berättar Bengt och ler åt ett par episoder som dyker upp i minnet.

- En gång körde vi och ett par andra lastbilar ett stort flyttlass med fullt av folk i hytterna, och bak på en av bilarna stod en ko, som just skulle till att kalva. Vi i hann fram, innan kalven kom, men det var inte mer heller.

Så var det ett annat flyttlass.

- Vi skulle köra en prästfamilj till västra Värmland. När allt var lastat och vi just skulle till att åka, kom frun på, att hon var tvungen att få fram ombyte till ungen. Det ombytet fanns förstås i en låda i en byrå långt ner på flaket. Det blev till att packa upp redan innan vi kommit iväg.

- Så småningom kom vi fram till prästgården, dit de skulle flytta. När prästfrun fick se den, så grät hon, för det var ett gammalt, omodernt ställe de hade hamnat på. Det dröjde, innan vi fått lasta av och placera ut möblerna och vi kunde hämta vår bakfrakt i Karlstad.

Men att resorna drog ut på tiden, var inte så ovanligt.

- Den mesta körningen var last från Karlstad till handlarna i Klarälvdalen, ungefär en resa i veckan. Klockan fyra på morgonen åkte vi hemifrån, och det kunde ta ett dygn, innan resan var klar och vi var hemma igen.

Då hade last lossats i affärer från Ekshärad i söder till Furufall i norr.

Färjor

De enda broarna som fanns i norr var de i Edebäck och Klarabro. Skulle man över älven mellan dessa platser, fick man anlita färja, och det kunde ha sina sidor, när man kom med en stor lastbil. En gång, när man höll på att köra i land i Möre, hade man redan fått upp framhjulen på land, när bakhjulen sköt ut färjan tillbaka, och bilens bakdel hamnade i vattnet.

- Vi fick ta dit hästar för att dra upp bilen.

Så kunde det också hända, att man fick plocka av en del av lasten, för att det inte skulle bli för tungt för färjan när man skulle över. Sedan fick man åka tillbaka och hämta det avlastade. På samma vis kunde det vara vid mindre broar.

Tullare

Om färjorna var besvärliga, så var de dock inte de enda hindren för lastbilspionjärerna. Bengt erinrar sig, att det fanns tullare, som kunde vara nog så svåra att ha att göra med vid norska gränsen, även om de flesta var resonabla.

- Vi köpte sill i Trondheim ibland och sålde i tunnor till handlare i Värmland. En tullare var särskilt envis och skulle borra hål i tunnorna. Han trodde väl, att det var sprit och inte sill i tunnorna.

Ett annat äventyr vid tullen var av det mer svårsmälta slaget.

- Vi körde linfrömjöl från Oslo en gång. Då härjade mul- och klövsjukan i Norge, så vi var tvungna att skaffa särskilda tillstånd för att få köra över mjölet till Sverige. Vi hade papperen, och ändå fastnade vi i tullen. Det krävdes nämligen också intyg på att säckarna var nya. Vi fick helt enkelt lasta av vid gränsen och köra hem med tom bil.

Nästa dag hämtade vi ett nytt lass i Oslo och fick då alla papper påskrivna på konsulatet.

Margarinresor

Under senare år körde Bengt också buss, mest skolbuss. Men han drar sig till minnes en del episoder från de år, då han körde de s.k. margarinresorna till Norge. Då tog de vuxna med så många ungar de kunde få tag på, s.k. margarinungar, som de fick köpa margarin på.

- Vi hade en körning till Norge med alla ungarna på kolonin i Backa, och då vill jag lova, att bussen var fullastad med margarin.

Men det här med margarinresorna, det är en annan historia, som kanske kan vara värd en egen betraktelse.

Torleif Styffe

Bildtext:
Bengt Jonsson på Klarabäck i Dalby har kvar räkningen på den första lastbilen, som hans far köpte. Året var 1923 och bilen köptes från Huzells i Karlstad för den nätta summan 2 625 kronor. I det priset ingick både sufflett och frakt.