Bildtext:
En timmermärkares arbete bestod i att mäta virket, och sedan märka det med ägarens symbol, därav namnet timmermärkare. Varje skogsägare hade sitt märke, som smiddes till en stans att bruka på märkyxan. Här står Sven Larsson, Trandstrand, bredvid en tavla med sådana stansar, en tavla som han fick i present vid pensioneringen.

Sven Larsson, Transtrand

Timmermärkare i ett drygt halvsekel

Det var liksom aldrig någon tvekan om att Sven Larsson i Transtrand i norra Värmland skulle bli timmermärkare. Han var inne i hanteringen redan som nybliven tioåring.

Året var 1920, och Wermländska Inmätningsföreningen - som f ö var ett år äldre än Sven - hade distriktskontor på Ekebo nära Svens hem. Distriktschefen hette Färnlöf, och han var en bestämd man:

- Han kom in och erbjöd min far arbete över vintern med märkning, berättar Sven. "Tag med pojken som längdgivare", sa han och så fick det bli. Färnlöf talade med läraren, så jag fick ledigt från skolan. Märkvärdigare var inte det.

- Jag fyllde tio år den 26 december, och direkt efter nyår bar det iväg. Resten av vintern fick jag bo i en koja vid Femtsjön. Inte förrän efter påsk var jag tillbaka i skolan. Och lönen var ju bra för en tioåring - 6 kronor om dagen.

Det var Sven Larssons första vinter i skogen, och efter denna tidiga debut i yrkeslivet har han arbetat med virkesmätning vartenda år ända fram till pensioneringen.

Status

Att vara timmermärkare var att ha ett yrke med högre status än i de flesta andra förekommande arbeten. Lönen var lite högre, och att yrket hade inslag av skrivbordsarbete gjorde det kanske extra märkvärdigt. Märkaren var också bas för ett arbetslag, och han var edsvuren, d.v.s. han hade under ed förbundit sig att göra ärlig mätning.

Många som såg timmermärkarna som skötte mätningen på uppläggningsplatserna hemma vid Klarälven, såg också ofta en yrkesman som gick nästan "bätterklädd" och utförde ett till synes lätt jobb.

Men andra timmermärkare levde under andra förutsättningar. Sven hörde till dem som mest arbetade vid tvärälvarna längre in i skogen, och där var det annorlunda.

Med häst eller på skidor skulle man ta sig uppmed älvarna för att nå timmerupplagen. Efter en dags skidfärd kunde man så komma fram till en utkyld koja, och då blev det första man fick göra att hugga ved och försöka få värme i kojan. Många kojor var också mycket kalla och dragiga.

Låg på kalla golvet

- Sämst var det att ligga i sätrarna. Där räckte inte sovplatserna till, utan många låg på det kalla golvet, säger Sven.

- Ibland låg vi i samma kojor som huggarna och körarna, och det var inte så populärt. De var ofta trångbodda redan, och så skulle vi tränga oss in där, ett mätlag på fyra man. Inte var det lätt att renskriva tumsedlar där, utan mycket skrivarbete fick sparas till helgerna.

Ibland kröp temperaturen ner mot -40 grader, och då var det nog inte många som avundades timmermärkaren, som skulle stå ute en hel dag och sköta klave eller penna. Så nog hade även detta yrke sina sidor.

Ibland kunde det också bli rejält bråttom. Om vattenståndet i älvarna steg hastigt och hotade att spola iväg virkesupplagen, kunde det bli flera helgers arbete förutom vardagens jobb. En vår blev det 22 dagars arbete i följd, minns Sven.

Gustaf Schröder har berättat om arbetsdagar på upp till 15 timmar under hans tid som virkesmätare.

Arbetsperioden

När man talar om arbetsperioden för en timmermärkare, är det vintern som avses. Det var oftast fråga om en period som sträckte sig från december till maj. Det avgörande var, när virket kom fram till vattendragen. Då gällde det för timmermärkaren att vara redo.

Många timmermärkare hade jobb åt skogsbolagen på sommaren, andra hade jordbruk eller försörjde sig på hantverk, men någon lön från inmätningsföreningen utgick alltså inte. Så den som var svag för det där med statusen fick kanske nöja sig med sin upphöjda position på vintern och bli mer allmogen lik på sommaren.

Så småningom, när lastbilarna kom in i bilden, förlängdes arbetsperioden. Man blev allt mindre beroende av flottlederna, och timret kunde mätas i stort sett året om.

Dramatiskt

Ett av Wermländska Inmätningsföreningens distrikt sträcker sig ända upp till Femunden i Norge, och dit var Sven Larsson på förslag en vinter. Nu blev det en annan som kom dit, men i stället hamnade Sven i Trysil en vinter, och det bar sig inte bättre, än att det råkade bli just 1940, det år som kriget kom till Norge.

Sven minns mycket väl den 9 april 1940.

- Jag var på märkning i Jordet, när distriktschefen ringde och kommenderade hem alla svenska mätare. Då fick jag bege mig till hotellet i Trysil, där vi hade högkvarteret. Ägaren till stället hade även taxirörelse, så jag beställde skjuts av honom. Jag minns, att det var två herrar som åkte med till Nybergssund, som ju sedan blev bombat.

- Allt var en enda röra. Själv övernattade jag i Lutnes på norska sidan och tänkte inte ens på, att jag borde ha sökt mig över gränsen så fort som möjligt. Men allt gick väl för Sven, som tog sig hem och fick mäta virke åtskilliga vintrar till.
Mer dramatiskt var det för hans egen del vid en mätning i Höljdalen 1949.

- Vi var just klara med arbetet och fick se hur en stor isdamm bröt lite högre upp i dalen. Då var vi tvungna att springa upp på en höjd för att klara oss. Som tur var hade vi redan mätt färdigt allt virke, så inget gick förlorat.

En annan gång det var kritiskt var, när en hel virkesvälta rasade just sedan märkningen var klar. Lyckligtvis kom ingen till skada heller den gången.

Snövinter

Vintern 1951 glömmer inte Sven Larsson. Då mätte han virke vid Höljån, men det var så stora mängder snö, att arbetet nästan omöjliggjordes. Snödjupet mättes upp till två meter.

- Det var så mycket snö, att vi åkte skidor över virket utan att se det. När vi väl hittade det, var vi 10-12 man, som byttes om med att skotta och att mäta. Men det var svårt att veta vart man skulle göra av all snön.

En morgon när vi vaknade i kojan, hade det snöat över hela fönstren, och det var mörkt i kojan. Det året åkte vi förresten skidor till Aspberget den 17 maj.

Förändringar

Virkesmätningen är en hantering, som har genomgått stora förändringar genom åren. På Gustaf Schröders tid gjorde timmermärkaren uppköp av virke ute på plats. Han träffade uppgörelser med skogsägarna och betalade med brännvin, som bruken själva brände som betalningsmedel.

Det är nu länge sedan denna timmermärkarens dubbla funktion upphörde, men även sedan har förändringens vind fortfarit att blåsa. Under den relativt långa period, som Sven Larsson varit verksam, har mycket ändrats.

- Jag var med redan på den tiden, då inmätningsföreningen hade egna hästar, erinrar han sig. Jag vill minnas, att dessa togs ur bruk 1929.

På 1930-talet försvann distriktskontoret från Transtrand, och det flyttades till Ekshärad. I dag har det flyttat vidare till Torsby.

Antalet mätlag ökade under åren, och kulmen nåddes runt 1950, då ett 50-tal mätlag sorterade under Ekshäradsdistriktet. Sedan har en avveckling skett, och liksom i de flesta andra branscher har människan blivit allt lättare att undvara. På 1960-talets mitt övergick man till mätning i lösmått, och 1968 gjorde datan sitt intåg.

I dag har mätning i fält nästan helt försvunnit, och virket mäts i stället, när det kommer fram till industrierna.

- Och naturligtvis blir mätningen mer exakt nu, när den som mäter ser hela stocken, avslutar Sven Larsson.

Torleif Styffe