Sägner om Branäsberget

Det finns väl inte många berg i detta land, som har blivit så omskrivna som Branäsberget har blivit under senare år. Ironiskt nog är det inte för sin skönhet berget har beskrivits, så som fallet kan vara med långt mindre imponerande höjder. Nej, prosaiskt har det varit, det mesta som har skrivits - det har gällt utredningar om bergets lämplighet som skidbacke samt tidningsreferat av dessa utredningar.

Men om ni tar en tur upp på berget - gärna en fotvandring - så inser ni snart, att man skulle kunna fylla tidningsspalter med lovsånger om skönheten hos detta mäktiga berg.

Den högsta punkten ligger 567 m ö h och kallas för Tornknölen. Därifrån har man en utsikt som är bedövande vacker. Nere i dalen rinner Klarälven fram i sitt lugna serpentinlopp, och man kan med blicken följa många av dess slingor. I övrigt är det mest blå berg vart man än vrider och vänder sig, blå i färgens alla upptänkliga nyanser.

Men alla har inte haft anledning att glädja sig vid åsynen av det fagra berget. Gamle farfar tyckte, att man borde spränga bort hela klumpen, men inte kunde väl klumpen rå för att den skymde det mesta av den bleka vintersolen just där han bodde.

Rik bonde

Ännu mörkare känslor väckte nog åsynen av Branäsberget hos en rik bonde, som för länge sedan var bosatt i byn Vingäng i närheten. Men innan jag berättar om den historien, måste ni få höra om Den bottenlösa tjärnen. Den ligger i en liten sänka alldeles bredvid Tornknölen och ruvar på sina hemska hemligheter.

Den ser ganska oförarglig ut, och om man inte kände den bättre, skulle man kunna tro, att det är en vanlig blötmyr, man ser. Några små mörka pölar i mitten skvallrar om, att det är en tjärn, som har kamouflerat sig men vilar under torvlagren. Sägnerna har rysliga saker att berätta om Den bottenlösa tjärnen.

Vi återvänder till bonden i Vingäng. Han hade, som väl fäder gjorde förr i tiden, sett ut en blivande make åt sin sköna dotter. Dottern var dock allt för klok för att låta fadern bestämma i så pass viktiga angelägenheter, så hon hade själv sett ut en annan ung och vacker man, som hon redan hade lovat trohet i evig tid.

Fadern var en hård man och förklarade för flickan, att hon fick finna sig i att det blev, som han bestämt. Det unga kära paret förstod snart, att han inte skulle gå att övertala, så de såg som sin enda utväg att söka in i döden tillsammans, då de förvägrades lyckan att vara ihop i detta jordelivet.

Bottenlöst

På själva midsommarnatten gick de båda till Den bottenlösa tjärnen, som låg där och speglade årets kortaste natt i sitt mörka öga. Fadern fruktade det värsta, när han fick höra, att både dottern och hennes älskade var försvunna. Han gav ett heligt löfte att de båda skulle få varandra, om de fortfarande fanns i livet. Efter en tids sökande fann man flickans huvudkläde och näverskor vid Den bottenlösa tjärnen. Då förstod den ångerfulle mannen, att allt hopp var ute.

Som sig bör hör det till sägnen, att de drunknades andar irrade omkring och visade sig som ljuslågor över vattenspegeln varje midsommarnatt, men ni behöver inte vara rädda för den skull att åka dit. En präst blev nämligen uppskickad till tjärnen, och han läste över de döda, och efter den dagen fick de äntligen frid.

Fadern var otröstlig och lät varje sommar söka efter flickans kropp men utan resultat. Och hur skulle det lyckas i en tjärn, som saknar botten?

Misslyckades

Många har - fortfarande enligt sägnen - försökt att loda tjärnens djup, men alla försök har misslyckats. En gång band man ihop björk- , hägg- och videtelningar till ett tåg, som var längre än Dalby socken, men någon botten nådde man inte.

Ett annat försök gjordes med ett grovt garn, i vilket man fäst en sten. När stenen hade nått ett ansenligt djup, tillkännagav ett ryck, att tråden hade brustit. Man nystade in den tillbaka och fick då se, att den var avbränd.

Efter denna händelse har ingen lodat tjärnen, och lika bra är väl det, för den dagen sänklodet når botten, skall Branäsberget störta rakt ner i Klarälven.

En annan version säger, att berget skall rasa, när Den bottenlösa tjärnen helt växt igen.

Gamle farfar skulle ha skrockat belåtet.

Torleif Styffe