Bildtext:
Nisse Melin i utropartagen.

Bonnauktion i Sysslebäck

Även skrotlådorna får sina köpare

- Tjänare Ture!

- Behöver du inte ett tråg, Lisa?

- Hej, är du hemma? Har du fått semester?

- Vad bjuder du, Torsten?

Det är högsommar, det är auktion i Sysslebäck, och det är förstås Nisse Melin som håller i klubban.

Han känner folket i norra Värmland mer än någon annan. Han vet vilka varor de kan behöva på auktionerna eller åtminstone vad de borde behöva och ser ofta till, att de får det. Tonen är lättsam, och även skrotlådorna får sina köpare.

Klockan tre på fredagen är det auktion på Olsby i Sysslebäck, men redan halv tre står folk och trängs för att se på det som saluförs. Det är ingen storauktion, men där finns ändå en hel del både gamla och välhållna saker. Kännarna studerar och tummar och bestämmer nog redan här, vad de ska ha med sig hem.

När klockan just passerat trestrecket står Nisse Melin på ett bord och försöker väcka folkets intresse för gamla möbler. Det går trögt, och ingen vill sätta fart på budgivningen.

- Värst vad det satt hårt åt i dag, säger han men får ändå ut 250 kronor för en mässingknoppssäng. En besman finner sin ägare för 60 kronor, och där går en diverselåda för en femma. Och vad får man för en femma idag?

Han flyttar sig en bit och säljer några båtar och tar sedan ett nytt tag på antikavdelningen. En tina, ganska fin enligt min mening, gick för bara 60 kronor.

- Men snälla, har ni fått tunghäfta? hojtar Nisse.
Den duvningen hjälper, för nu går en skål för 600 kronor. Det kan ju tänkas, att den var finare än tinan för 60, vad vet jag?

Nu håller det på att lossna, och det märks, att Nisse börjar komma i form. Första, andra, tredje... Han slår med klubban i uthusväggen, så att färgflagorna yr.

Mer folk strömmar till, och klockan är halv fyra. Där går en kopparbenkokare för 550 kronor, och några mörka moln drar förbi.

Ofta är det de samma, som bjuder om och om igen. För oss andra är det mycket av ett skådespel att se och höra och att insupa stämningen. För många är det helt enkelt dyrare än vad kassan tillåter, men vissa saker blir förvånansvärt billiga.

Auktionspubliken består av en blandning av infödingar, sommartorpare och utländska turister. Nisse känner dem alla - möjligen utlänningarna undantagna, men de hör till den kategorin som betraktar det hela utan tanke på att börja ropa. Med stum förvåning betraktar de svenskarnas sätt att köpa gamla, ibland uttjänta saker.

Rena kristallen

- Hör, rena kristallen, säger Nisse och knackar försiktigt med klubbskaftet mot en vas.

Då viskar någon i mitt öra: "Jag har bara sett en gång, att han knackat så hårt, att en pryl har gått sönder".

Plötsligt finner jag mig själv vara mitt uppe i en budgivning på ett gammalt, nytt testamente. Jag dras med längre än jag tänkt och förstår lite av auktionistens skicklighet.

En annan blir ägare till bibeln, men själv finner jag mig snart vara innehavare av en vällappad våmhuskorg. Den kostade mig bara en tia och kan möjligen användas vid höstens bärplockning. Där slog han snabbt.

Det gör han ibland, när han tycker att det räcker med vad man bjudit.

- Nu räcker det, säger han, när någon håller på att lämna överbud på en gammal bensindunk, och uthusväggen förlorar ännu några färgflagor.

- Du har stått här troget unge man, säger han till en gosse långt fram, som ropar utan att få något. Något ska du ha med hem. Pang.

Den som viskade i mitt öra viskar åter: "Han är bra, för han står inte och segdrar så länge, på sådant, som ändå inte går att få upp så mycket". Och nu går det undan ett tag.

- Hinner du med, Sören? ropar han till skrivaren.

- Jag ligger före, svarar Sören Andersson lugnt. Han har bokfört vid otaliga auktioner och vet hur valserna går.

Andra varor släpper han inte så lätt, Nisse, om han vet att buden ligger långt under det rätta värdet. Han pekar från den ena till den andra med klubbskaftet, och det går undan. Det gäller att hänga med, så man vet, vad man har bjudit.

En gammal räfsa vill han ha över hundra kronor för.

- Börja gärna med femtio, men jag säljer den inte under hundra. Den går så småningom för 200 kronor.

Med mångårig rutin får han i regel ut, vad han vill ha och lyckas på ett eller annat sätt bli av med allt.

Separatorn

Nu gäller det en gammal separator. Jag hör två mansröster bakom mig: "Vad ska man med en sån till?", undrar röst ett. "Åh, den kan vara bra att ha", svarar röst två, medan röst tre ropar in den.

De som varit med länge ropar inte - de bara vinkar. Jag hörde någon klaga över kramp i armen.

Efter en växlande molnighet skiner nu åter solen, och auktionen börjar lida mot sitt slut. Det har glesnat i skarorna. De flesta har gått hem med sina räfsor, tråg, tavlor och långrevar. Själv tar jag mitt auktionsfynd under armen - bärremmen saknas - och vänder hemåt, ganska belåten.

Torleif Styffe