JÄRPLIDENS LANTHANDEL
är byns samlingsplats

Mitt inne i den värmländska storskogen ligger byn Järpliden med 28 invånare. På långa smala raksträckor når man byn från Bograngen, och skulle man köra för fort genom byn, så hamnar man snart i Norge. I Järpliden driver Ellen Bengtsson från Sysslebäck en liten lanthandel.

Tycker ni att den här artikeln blir en hyllning till Ellen Bengtsson, så får ni gärna tycka det, men se den gärna också som en hyllning till kampen mot glesbygdens utarmning, mot stordrift och storförpackningar. För är det något man kan reta sig på efter ett besök i Ellens ICA-affär i Järpliden, så är det storförpackningar.

Till alla andra svårigheter i hon har att kämpa mot för att driva sin lilla butik kommer storförpackningarna. Men i mer om dessa längre fram.

Hos folket i Järpliden i Södra i Finnskoga är Ellen en populär person. Tre dagar i veckan kommer hon upp från Sysslebäck, där hon bor, och har med sig färska varor i sin gamla SAAB. Det är nämligen så, att ICA-bilen inte går längre än till Sysslebäck, men därifrån är det 3,5 mil kvar till Järpliden. Den delen av transporten får Ellen själv svara för.

Att söka något fraktbidrag tror hon inte så mycket på. En annan glesbygdshandlare hon talat med menade att allt åts upp av byråkratin.

Måndagar, onsdagar och fredagar träffas folket i Järpliden vid Ellens affär för att handla och prata en stund. Det är byns enda samlingsplats, och de flesta kommer samtidigt för att dryfta veckans händelser eller kanske dra en historia. Hos Ellen handlas det över disk, och innanför dörren står fyra stolar, som för det mesta är upptagna av folk som väntar på sin tur. Affären är öppen bara mellan klockan fyra och sex, men det räcker, och det korta öppethållandet gör, att människorna verkligen får träffas.

Ute på gården står trädgårdsbordet dukat, för hos Ellen bjuds kunderna alltid på kaffe, när de kommer.

- Här blir vi bjudna på kaffe tre dagar i veckan och sitter och pratar, säger en belåten stamkund, Anna Rönnelöw.

- Och Ellen är alla tiders, tillägger hon. Hon är alltid pigg och glad, så här är det uppåt värre och bara roligt att hamna i kön på stolarna.

Social insats

Anna är en mycket tacksam kund och tycker det är förnämligt att slippa åka en och en halv mil till Bograngen för att i handla. En sommartorpare i byn tyckte, att det är en fin social gärning, som Ellen utför. Många av byborna saknar bil och skulle ha svårt att skaffa varor, om inte Ellens affär fanns. Liksom flera andra, menade han, att affären fyller en viktig social funktion, men att den inte kan ge särskilt stort ekonomiskt utbyte.

Ellen skrattar och håller nog med.

- Det är klart, att här bor bara 28 personer i byn, så det blir inga stora förtjänster, säger hon. Men pengar är inte allt. Jag är glad, om jag kan vara till lite nytta också.

- Så länge jag får vara frisk går det ju, fortsätter hon. Skulle jag sluta, är det nog ingen som skulle ta över, för de unga har andra krav på lönsamhet och pengar.

Ellen vet vad det betyder, när en by mister sin sista serviceinrättning, sin samlingsplats, sin själ.

Så hon fortsätter att spjärna emot urbanisering och storskalighet, och här återkommer vi till bekymret med storförpackningarna, som är ett direkt hot mot småbutikerna.

När någon vill ha en vara, som inte finns på lager, beställer Ellen den från grossisten och tar med den nästa gång hon kommer. Men nu är det ibland så, att grossisten bara har denna vara i storförpackning, och en liten lanthandel kan ju inte beställa 50 exemplar av en artikel, och få 49 på lager. Ska de små butikerna kunna fortleva, behövs även små förpackningar. Nu har Ellen för sin del löst detta problem genom att samarbeta med ICA-butiken i Sysslebäck. Hon köper dessa varor med rabatt därifrån, men det gör lönsamheten för hennes egen affär lite mindre.

Bildtext:
Första kunden för dagen är Reidar Norleby.

Bildtext:
Här kan kunderna verkligen känna sig välkomna. De som bjuds på kaffe här är Manfred Jönsson, Myr-Ola Andersson, Bror Bengtsson och Anna Rönnelöw.

Barndomshem

När man träder in i butiken i Järpliden, slås man av, hur stort sortiment denna lilla affär ändå har. Förutom matvaror finns allehanda artiklar på hyllorna. Där trängs kastruller, täcken, klisterremsor, anteckningsblock och rakvatten för att nämna något.

- Nu kommer de snart, säger Ellen, när klockan blir fyra, och det dröjer inte länge, förrän de första stamkunderna anländer. Först på plats är Reidar Norleby. Han gör sina inköp, och snart kommer flera. Och telefonen ringer undan för undan.

Ett tag är det så livligt, att man nästan kan föreställa sig, hur det var på den tiden då Ellens föräldrar drev affären, och byn var full med folk. Det är inte länge sedan, det var ett par hundra bofasta människor här, och i övre delen av byn fanns även en konsumbutik. Och kunderna räckte till.

Ellens affär är inrymd i hennes barndomshem, och det var hennes föräldrar som startade den runt 1930. När de gick bort i början av 70-talet, tog Ellen över. Tillfälligt, trodde hon då.

- Jag tänkte först driva affären, tills lagret tog slut, men det visade sig finnas önskemål om, att affären skulle bli kvar. Kunderna lovade, att de skulle nöja sig med ett begränsat öppethållande tre eftermiddagar, bara jag fortsatte. Och så blev det.

Nu har det gått 15 år sedan dess, och affären är kvar. I 15 år har Ellen försett byn med en samlingsplats.

- Man får ta en dag i taget, säger hon. De flesta kunderna är äldre, och några ungdomar flyttar inte in, så jag vet inte hur länge det går ihop. Men på sommaren fördubblas omsättningen, när sommartorparna och turisterna kommer, Kunderna blir sittande en god stund vid kaffebordet, och i man har mer en känsla av, att de är här som gäster än som kunder. Ellen vet deras behov, och fraktar upp deras varor till dem. Det händer också, att hon i uträttar ärenden åt dem i specialaffärer i Sysslebäck, när hon ändå ska vägen fram.

Trots dåliga odds och liten lönsamhet spjärnar Ellen emot. Hon fortsätter att kämpa den lilla människans kamp mot glesbygdens avstånd, mot storskalighet och mot storförpackningar, och hon vet, att hon har hela byn med sig.

Och det tycker hon är viktigare än stora förtjänster.

Torleif Styffe