På tur i värmländska fjällvärlden

Ordet vandringsled får oss nog lite till mans att tänka på ödsliga fjällvidder, övenattningsstugor, glaciärer och skavsår. Men om vi glömmer allt utom skavsåren, så går det lika bra att tänka på Värmland som på Kungsleden. Här finns möjlighet att gå sig trött på rösade leder, och att skaffa skavsår är ingen konst. Jag vet, för jag har provat.

Mellan Höljes och Sysslebäck går en vandringsled som kan vara fin att öva på inför längre fjällturer, men den duger för all del i sig själv också. Den norra etappen, Höljes-Långberget, är 22 km, och den södra, Långberget-Sysslebäck, är 16 km.

Tillsammans med några vänner gick jag den södra och kortare biten. Vi funderade först på att ta hela sträckan, lite övermodigt, men blev på turistbyrån rekommenderade en av halvorna. Där antogs det, att vi skulle prestera en marschfart på 3 km i timmen. Det tyckte vi lät vådligt långsamt. Några hade gjort Götajoggen tre till fyra gånger så snabbt, men OK då, sade vi lite stöddigt, vi går de 16 kilometrarna från Långberget till Sysslebäck liksom för att känna oss för.

Vi träffades mitt på dagen och inhandlade några korvpaket och dricka. Någon tyckte, att det gott kunde räcka med dricka, eftersom vi snart skulle vara hemma igen.

För säkerhets skull hade jag tagit med ved och tändstickor i säcken, och det skulle visa sig vara användbart. Efter halva sträckan gladdes vi åt sammanträffandet med ett gapskjul med eldstad, där veden, korven och coca-colan gick åt i rasande fart. Ingen nöjde sig med att bara dricka, och ingen avstod från en välbehövlig paus.

Stövlarna åkte av, och plåster sattes på. Stöddigheten vi kände före avmarschen hade förbytts i en viss dåsighet och förvissning om, att på en skogsvandring är en marschfart av
3-4 km i timmen synnerligen lämplig.

Utan skyltar

Vilan var skön, och det kändes inte särskilt angeläget att resa sig och fortsätta. Redan här hade vi förbrukat den tidskvot som optimisterna bland oss tilldelat oss för hela färden.

Som väl var hade några i gänget lite lokalkännedom. Hade vi varit t.ex. tyskar eller turkar eller varför inte skåningar hade vi kanske ännu irrat omkring i skogarna runt Långberget ätande blåbär, rötter och kanske huggormar. Detta p.g.a. skyltningen eller rättare sagt den uteblivna skyltningen.

Vid sporthotellets reception blev vi hänvisade till informationen vid startplatsen bakom hotellet, men där blev vi inte mycket klokare. Trots ett inre motstånd valde vi att följa den lilla information som fanns, en pil med vandrare som snarast pekade mot Sysslebäcks antipod. Skulle denna pil leda oss till Sysslebäck eller till Höljes månne?

Vårt val visade sig vara ett lyckokast, eftersom vi ju kom fram. Stigen krökte och gick så småningom över i en mer trovärdig riktning, men skyltningen de första kilometrarna gav oss bekymmer. Det var gula skyltar och gröna skyltar, och även fler nyanser fanns att tillgå.

Förvillande färg

Den gula färgen såg snyggast ut, så vi tänkte välja den, men det blev ändå så, att vi lät oss vägledas av en skylt, på vilken det stod UB-stugan. Vi hade hjälp av en karta som säljs på hotellet, där stigen är inritad, men det hjälpte inte alltid, när vi stod inför plötsliga korsningar utan någon markering alls. Det hände att vi delade oss i två grupper för att undersöka stigarna närmare. Bortåt en halv mil dröjde det nog, innan vi var helt säkra på, att vi var på rätt väg. Då hade vi vikt av från UB-leden, och då var stigen väl markerad med rött, och livet lekte.

Men vår tysk eller turk eller skåning utan minsta lokalkännedom skulle ha haft flera möjligheter att tappa tråden före målet. Varje litet vägskäl måste markeras väl, och framför allt bör man få klart för sig vilka markeringar som är värda att följa. Avstånden var markerade varannan kilometer på blåvita plåtskyltar. Det var utmärkt men lite glest, om man ville veta, att man är på rätt väg.

Tungfotad

Själva stigen var mycket fin, och några av oss gick i sportskor. De gick väl inte helt torrskodda, men näst intill, om det kunde vara till någon tröst för dem. Spänger var utlagda på de mest kritiska ställena, men viss blöta gick inte att undvika.

Fram emot slutet av vandringen öppnade sig vyerna, och man såg de blå bergen väster om Klarälven. Men då kändes benen tunga och klumpiga, och det stora glädjeämnet var, att vi trots allt hade valt den kortaste distansen.

Fotsulorna ömmade, och kilometrarna var nästan dubbelt så långa som på landsvägen, men ingen ville ha vandringen ogjord.

Matrast och förvirrade minuter vid vägskäl inräknade tog promenaden mellan fem och sex timmar, alltså runt tre km i timmen, och ingen behövde bli våldsamt andfådd, men till Götajoggtempo var det långt.

Torleif Styffe