NORDVÄRMLÄNDSKA skatter

Är ni intresserade av skattjakt? Fortsätt då att läsa den här artikeln, som kanske kan ge er nyckeln till en förmögenhet. En anspråkslös inventering ger nämligen vid handen, att en stor del av den jord vi trampar på i norra Värmland omsluter skatter, som det kanske kunde löna sig att leta efter.

Skrönor, säger ni kanske och tänker avbryta läsandet här, men låt mig då först tala om, att en av de skatter jag ska berätta om, faktiskt är klassad som fornminne av Riksantikvarieämbetet. Och en kärna av sanning finns det nog i flera av de följande sägnerna, som dock med åren har blivit tämligen utbroderade.

1. En av de stora skatterna i norra Värmland är silverskatten i Läbbikokällan. Den borde höra till de lättaste att hitta, eftersom folk i trakten vet var källan finns, men då är det den lilla nackdelen, om man jämför denna med andra berättelser om skatter, att denna sägen verkar mer ... ja, just som en sägen.

Men jag vill inte vara den som påverkar er till att låta bli att leta, om ni finner berättelsen trovärdig.

Något förvånande är det ändå, att just denna tradition om en silverskatt har gjort så starkt intryck på Riksantikvarieämbetets folk, att de förklarat den som fornminne. I katalogen över fornlämningar i Norra Finnskoga står den som nummer 34.

Att en plats som bara har en muntlig tradition att bjuda på blir klassad som fornminne är inte så vanligt, om den inte anses ha "stort värde". Så vem vet? Döm själva efter följande citat ur Riksantikvarieämbets katalog:

"Finnar hade fordom medfört silver till Sverige. Sägnen bjuder, att de gömt en skatt i en brunn i Läbbiko. Skatten är svåråtkomlig. För att den ska kunna bärgas krävs synnerligen speciella villkor. Det heter, att det måste vara sju kristliga bröder, som sätter i gång företaget - varken mer eller mindre.

Sju bröder har tidigare förekommit i familjer i trakten, och försök har enligt traditionen gjorts för att bärga skatten. Men det räcker inte enbart med sju bröder för att klara företaget. Tystnad krävs under arbetets gång. Annars sjunker skatten ner igen, även om den är på väg upp.

Bildtext:
I skogarna vid Riddafall mellan Knappen och Uggelheden finns många märkliga ting. Under Sven Adolfssons ledning stötte vi på ovanstående vägskyltning, där två skogsstigar korsade varandra. Går man mot Knappen, kommer man till stenrösena vid den gamla odlingen Läbbiko, på väg mot London finns silverskatten, och Moskvavägen förde oss till fångstgropar och slagghögar från de gamla finnarnas dagar. Den gamla finnkyrkogården finns mer åt Parishållet till.

Egendomliga saker inträffade alltid, så snart arbetet sattes i gång, och bärgningsförsöken omintetgjordes.

I bygden berättas varianter på temat. Exempel:

Under arbetets gång kom en svart häst med ryttare och störde bröderna med ropet "Må jag hinner, må jag hinner?". Bröderna blev överraskade, men ingen öppnade mun.

Efter en stund visade sig en haltande gubbe med käpp. Även han yttrade samma sak. Bröderna lät sig dock inte överrumplas utan fortsatte oförtrutet och hade nu skatten nästan uppe vid kanten. Då kom slutligen en liten gumma, så halt och lytt att hon ålade och rullade sig fram mot brunnen. Hon stånkade "Må jag hinner, må jag hinner?"

Inför den egendomliga synen utbrast en av bröderna "I helvete du gör!", varvid silverskatten slank dem ur händerna och sjönk ner i djupet på nytt.

Så löd alltså berättelsen om silverskatten i Läbbiko. Att i dessa tider av höga decibeltal finna sju tystlåtna bröder kan inte vara så lätt, om man får för sig att försöka bärga skatten, och att de även ska vara kristliga gör saken näst intill omöjlig.

Kenneth Evensson i Klaråsen har hört sägnen om skatten i Läbbiko, men även att källan användes som en sorts offerkälla, dit man slängde ner pengar för att få goda år.

Och goda år lär det väl bli för den, som lyckas bärga den eventuella silverskatten. Skulle det råka vara så, att ni är en av sju kristliga bröder, kan ni ju kanske höra av er?

Bildtext:
Sven Adolfsson från Knappen och Kenneth Evensson från Klaråsen känner båda till historien om silverskatten i källan vid Läbbiko, en gammal odling i skogen nära Knappen. De båda följde artikelförfattaren till källan och tittade ner i den utan att se någon silverskatt. Någon närmare undersökning gjordes inte, eftersom sägnen berättar, att det skall vara sju bröder för att bärga skatten.

Sven Adolfsson var en av sju bröder, som ibland i ungdomen skojade om att försöka bärga skatten, men det blev aldrig något försök, berättar han.

2. Berättelsen om Kungsskatten verkar inte vara allt för osannolik, även om ett flor av sägner senare omhöljt den.

För några hundra år sedan hörde det till, att varje välbärgad gård hade en lockförsedd kagge av furuträ och med järnband kring. En så kallad kungskagge, i vilken man då och då stoppade ner pengar. Dessa pengar fick inte användas utan skulle sparas till krigstid, då ett konungens sändebud skulle hämta dem. Därav kom också namnet kungskagge.

Fienden nära

När så en gränsfejd bröt ut och vårdkasen på Holmberget förkunnade för Dalbys folk, att fienden var nära, kom man överens om att gömma kungsskatterna, tills det konungsliga sändebudet anlände.

På gården Övre Svabacken i Ovansjöbygden bodde en mycket rik gubbe med en stor kungsskatt och övriga dyrbarheter. Han tog med sin dräng och förde dessa ägodelar till den östra stranden av Vingängsjön. Där lade han allt i en järnbeslagen kista, som han grävde ner.

En tid därefter blev drängen utkallad i kriget och skjuten.
Gubben i Svabacken blev själv sjuk och förstod, att han aldrig skulle kunna ta sig till stället, där han gömde skatten. Så han lät skicka efter sin bäste vän, och för denne beskrev han stället, så omsorgsfullt han kunde.

Gubben död

När konungens man anlände, var gubben redan död. Trots att ihärdiga försök gjordes lyckades man inte finna skatten, så den ligger ännu kvar, där den gömdes.

Den enda beskrivning som lämnats över platsen är, att kistan skall finnas på Vingängsjöns östra strand i "den höga sann", d.v.s. den höga sandbranten ner mot sjön. Platsen skall vara något nordligare belägen än Vingängs gård.

Visar sig vid krig

Så långt verkar allt gott och väl, men för många blir det kanske väl fantasifullt med en fortsättning, som förtäljer, att kistan trots allt visar sig, när Sverige kommer i fara och krigsnöd. Då lär den stå där på stranden i ett bländande sken med öppet lock och exponera sina dyrbarheter. Men skulle någon då närma sig (och vem skulle inte det), då tillslutes locket, och kistan försvinner. Detta är, ett tecken på, att Sverige är i fara.

Ta med prästen

Vid de tillfällen då landet verkligen varit i krig, har det gått att ta sig ända fram till kistan. Men locket sitter orubbligt fast, och kistan har inte gått att flytta. Enda möjligheten skall vara, om man hinner skaffa dit en präst eller en konungens tjänsteman - då skall locket ge med sig, och skatten låta sig bortföras. Hur nu någon kan veta det!

År 1905 blev kistan senast sedd, och det kan ha varit vid tiden för unionsupplösningen, då en gammal man fick se den. Han hann dock inte fram förrän kistan var borta.

Halvarsgubbens silver

3. En snarlik berättelse finns om en silverskatt i Båstad i Norra Finnskoga. På Halvardsgården där bodde en man, som blev omtalad länge i bygden, dels genom sin förmögenhet och dels genom den höga ålder han uppnådde.

Han hette Olof Halvardsson, och han levde mellan 1708 och 1811, d.v.s. i 103 år. Till Halvardsgården kom han i mitten av 1700-talet, och beträffande hans förmögenhet lär han ha haft så mycket silverpenningar, att de mättes med kappmått.

Det berättas om denne "Halvardsgubben", att när han låg på sitt yttersta, lär han ha sagt, att gården skulle få behålla sitt välstånd, så länge hans ben inte blev fraktade från gården. Så skulle också liket ha blivit inmurat i en murstock på vinden, och i dess ställe kördes en aspstock till kyrkogården i Dalby.

Vid en björk

Men åter till silvret. Liksom i det tidigare omtalade fallet blev det ofredstider, och Halvardsgubben blev rädd, att kriget skulle nå Sverige, så han samlade ihop en brännvinspanna full med silverpenningar och grävde ner denna ute på gården. Som riktmäkre hade han en krokig björk (en källa har nämnt en tregrening björk).

Ingen mer än han själv kände till stället, och när fred åter rådde, beslöt han att gräva upp skatten.

Då hittade han inte stället. Han kunde se björken från förstukvisten, fast den växte ett stycke från huset, men så snart han gick närmare för att söka upp den, tappade han den ur sikte. Sin skatt hittade han aldrig.

På 1960-talet lades landsvägen om vid Halvardsgården, och en del undersökningar gjordes då, dock utan resultat.

Halvardsgården är nu hembygdsgård.

4. Älgklinten är ett berg med en karaktäristisk profil, och över dess 633,8 meter höga topp löper riksgränsen mellan Sverige och Norge.

Den branta sidan av berget ligger i Södra Finnskoga, medan det sluttar något långsammare in mot norska Hedmarken. I en skreva i detta berg skall det finnas ett guldskrin gömt, som har sin egen lilla historia.

Flyende tjuvar

En som har hört denna historia och lagt den på minnet är David Johansson i Skråckarberget, en by som ligger i närheten.

- Det lär ha varit två tjuvar som var på flykt från Norge med ett guldskrin med pengar, som de hade stulit. När de kom fram till Bograngen blev de gripna. Den ene av dem hade då gömt skatten, men han hann inte berätta för kamraten, var det var. Men någon lade märke i till, att han pekade mot Älgklinten.

När det hela utspelades är obekant, men David gissar, att det var på tidigt 1800-tal.

En torpare som bodde vid Kampberget nära Älgklinten ägnade mycken tid åt att söka skatten, men han lyckades inte, utan fick som så många andra söka sin lycka i Amerika.

Kanske kände han inte till ledtråden, den enda ledtråd som lämnats till dem som ämnar leta efter skatten:

- På midsommardagens morgon, men bara då, skiner solen rakt in i nyckelhålet på guldkistan.

Det är alltså då, man ska passa på.

Medeltida klocka

5. På Vingängsjöns botten, förmodligen under tjocka sandlager, ligger en medeltida kyrkklocka. Där har den legat sedan 1531, det år då Gustav Vasa tog upp klockskatten.

På den tiden stod Dalbybornas kyrka i Sysslebäck, och liksom i alla andra kyrkor med två kyrkklockor skulle den större av dem utlämnas till konungen.

När man så forslade klockan på släde över den frusna Vingängsjön, bar det sig inte bättre än att klockan gled av släden och gick rakt genom isen.

Där ligger den enligt sägnen än i denna dag och "draken har henne i sitt våld, så att ingen kan taga upp henne", som Bäckvall skriver. Han skriver vidare, att "de ska ha sett henne, men icke kunnat ta henne upp".

Mi söster...

Den andra klockan, Lellklocka, fraktades också från Sysslebäck i sinom tid, men denna klocka nådde sin destinationsort och hänger än i dag i kyrkan i Dalby, där den sjunger "Mi söster ligg i Vingängsjö".

Det finns de som tvivlar på denna berättelse och menar, att Dalbyborna var så fulla i sjutton, att de fraktade klockan till Norge, där de sålde den, och på så sätt lät pengarna stanna inom Dalby socken.

Visst kan det tänkas, att det var så det gick till, men nog är det mer spännande att tänka sig, att den gamla kyrkklockan ligger kvar på Vingängsjöns botten och väntar på sin upphittare.

Ångbåten Klaran

6. Propeller. I samband med denna berättelse, kan nämnas, att ångbåten "Klaran", som i seklets början trafikerade Klarälven, miste en propeller i älven vid Södra Branäs. Året var 1918, och det hände vid de s k Skräddarstenarna, där strömmen grävt ner älven på djupet. Dykningar företogs på platsen, men propellern gick inte att hitta. När man draggade hördes en klang, men det visade sig vara en sten.

Det kan tyckas futtigt att omnämna en propeller, när vi förut tagit upp silver och guld, men som ett tidsdokument kan denna propeller vara en skatt, en symbol för en svunnen epok.

Sparkade på silver

7. Silverfyndighet. Mittemot Sysslebäck, på andra sidan av älven, finns ett brant och högt bergsparti, som kallas Höa. Dit råkade en man komma, som var på jakt efter sina hästar, som han släppt på bete i Holmberget. Han råkade halka, eller hur han nu bar sig åt, och därvid sparkade han loss en blank och vacker sten. Den lär ha blivit insänd för analys, och det visade sig vara silver.

Det låter som ett lyckligt slut på en saga, men nu var det så illa, att den stackars mannen aldrig lyckades återfinna fyndplatsen.

8. Guld i berget. En liknande berättelse finns från Norra Finnskoga, och i den berättelsen var storjägaren Lars Larsson, "Lars i Långflon", huvudperson. Någonstans på Jättestensberget öster om Höljessjöns vattenmagasin råkade han stöta bösskolven i en klippa, och om han nu fick lös en bit eller om lite fastnade på bösskolven, så fick han i alla fall med lite guld hem.

Detta sändes till Oslo för analys, och han fick bekräftat, att det var guld.

Fyndplatsen blev senare aldrig återfunnen, trots att många av bygdens folk var med och letade.

Siste gruvfogden

9. I Gunneby i Ovansjöbygden har en koppargruva funnits, och där har det brutits koppar i minst ett par omgångar. Den siste "gruvfogden" var Olov Berggren, född 1870. Gruvan rasade igen och ingen vet nu var den fanns.

10. I Juberget i Södra Finnskoga helt nära gränsen mot Norge skall det finnas silver. Det skall tom finnas en gruva, där silver har brutits, men den är så väl gömd, att ingen har kunnat hitta dit.

Som synes av ovanstående sammanställning tycks den fattiga norra länsdelen inte vara så fattig trots allt. De tio skatter som här har omtalats är måhända inte de enda.

Vid nästa besök i norra Värmland kan det alltså vara lönsamt att vara utrustad med hacka och spade - och om möjligt med sju kristliga bröder!

Torleif Styffe

Professorn tror på guldfyndet

Många bygder har säkert sägner om dolda skatter, liksom de som har redovisats i den här artikelserien. Sanningshalten är ofta svår att bedöma, sedan sägnerna genomgått flera led av berättarglädje.

När det gäller mineralfyndigheter i berggrunden finns det större möjligheter för kunnigt folk att avgöra, om berättelserna verkar trovärdiga. Jag frågade en man som har sett mer sten än de flesta, nämligen professor Per H. Lundegårdh, vad han gör för bedömning, när det gäller silverfyndet i Sysslebäck och guldfyndet i Norra Finnskoga?

- Jag ställer mig undrande till sägnen om silverådern, svarade han. Det som låter underligt är, att silvret skulle finnas i så stora stycken, Nej, det låter mycket tveksamt.

- Berättelsen om guldet däremot är mer trovärdig. Det har ju visat sig, att guld kan förekomma i stort sett var som helst, så det är helt möjligt, att det skulle kunna finnas i Norra Finnskoga. Det vore för resten intressant, om det kunde gå att undersöka detta litet närmare.

Efter dessa professorsord kan det kanske vara idé att utrusta sig med hacka och spade och vad som nu kan behövas och leta i trakterna öster om Höljessjön. Men gör gärna ett försök med silvret på Höa också, för om det låter otroligt i öronen på en geologiprofessor, måste det vara en enorm åder, om den trots allt skulle finnas. Lycka till!

Torleif Styffe 

Bildtext:
Älgklintens karaktäristiska profil. I en skreva i berget skall det ligga en guldkista.