Valfrid har träffat tomten

- Förr var det övernaturliga en naturlig del av vardagen

Bildtext:
- Just här försvann tomten uppåt stigen, fast det var myrmark här då och inte skog, berättar Valfrid Larsson. Bilden är tagen nära Filipstugan i Kärrbackstrand, som var hans barndomshem.

Tomtar - finns dom?

- Ja, dom finns, säger 75-årige Valfrid Larsson i Kärrbackstrand, och det går inte att spåra minsta tvekan i hans röst. Han har sett så mycket av tomtar och liknande, att han talar om dem med samma självklarhet, som om det gällde folket i granngården.

Själv tycker han inte att det är så märkvärdigt. Det övernaturliga är en del av vardagen, eller var åtminstone förr.

- Ja, förr trodde alla på sådant, säger Valfrid.

När han själv var i elvaårsåldern såg han en tomte en liten bit ifrån hemmet. Stället där Valfrid växte upp kallades Filipstugan och ligger ett stycke upp i berget väster om Kärrbackstrand.

- Jag var på väg hem, och då fick jag se en tomte som gick före mig på stigen uppför berget. Då visste jag inte, att det var en tomte utan trodde, att det var en grannpojke. Jag drog ut på stegen för att hinna ifatt honom, och ett tag var jag så nära att jag nästan hade kunnat ta i honom, men jag hann aldrig riktigt ifatt.

Lämnade inga spår

- Så kom vi fram till vägskälet - åt vänster bodde vi och åt höger våra grannar, men tomten fortsatte rakt över vägen upp mot skogen.

Där blev han borta uppöver en stig, och han lämnade inga spår efter sig. Han var väl ungefär en meter hög och gick klädd i stövlar, grå byxor och en grå rundkullig hatt med vida brätten.

Detta var Valfrids första kontakt med tomtar, men något senare samma år inträffade något annat underligt på samma ställe.

- Jag fick se en häst så fin komma nerför myren, berättar Valfrid. Den var svart och så blank så det sken om den, och på sadeln satt en ryttare. Denne var fint klädd och hade ridstövlar på.

- Jag såg dem alldeles tydligt komma emot mig, men när de var ett tiotal meter ifrån mig försvann de bara, och när de försvann, blev också spåren efter dem borta.

Sådana syner borde vara nog för att få den modigaste att hoppa högt av förskräckelse, men Valfrid säger att han inte kände sig rädd.

Inget skrämmande

- Nej, rädd blev jag faktiskt aldrig, för det fanns inget skrämmande i det jag såg.

Inte heller omgivningen reagerade speciellt på Valfrids syner. Skogsborna levde mitt i naturen, och många var övertygade om, att där även fanns ett folk under jorden som levde sitt eget liv. Valfrid berättar om vilka problem det blev för en familj, som bodde i samma bergssluttning som han.

Bergfolket ställde till oro

När de byggde sin ladugård, blev den så illa placerad, att det rann från korna rakt ner på bergfolkets matbord. Det kunde ju inte folket på gården veta, men bergfolket lät dem snart förstå att något var galet och ställde till en faslig oro bland djuren.

Folket där höll på att bli alldeles bet, men när de kom på, vad det var för fel, ställde de korna på ett annat ställe i ladugården, och där fick de stå i fred.

- Min mormor såg mycket sådant som kallas övernaturligt, säger Valfrid. Som flicka var hon på ett ställe långt in i skogen, som hette Bennäs, och där hjälpte hon sin faster, som var gift med Ben-Ola. Där hände det ofta, att de såg småfolk, och ibland kunde de höra hela hopar med kritter komma över berget. En gång låg där en stor och fin gråhund framför lagårdsdörren. Min mormors faster försökte få tag på något stål att slänga över den, för då skulle de ha stannat, men den hann undan.

- Ingen av dem var särskilt snopen över vad de hade sett, men hunden lär ha varit väldigt fin.

Varsel hörde till vardagen

Hemma i Valfrids barndomshem hörde varsel till vardagen.

- Ja, det hände nästan varenda dag, att vi hörde någon ta i dörren så där en kvart innan de var hemma.

Det hördes hur de stampade på trappan och sopade av sig snön. Detta slog aldrig fel, utan en stund senare var de hemma.

- Ett par år bodde vi på Granhult, Krogubbens gamla hem, och det ska jag säga dig var ett riktigt spökställe. En kväll när jag hade gått ut från stallet och var på väg över gårdsplanen hörde jag, hur bjällrorna ramlade ner från hyllan, där de låg. Jag gick tillbaka och lade upp dem igen, men samma sak inträffade på nytt. Tredje gången lät jag dem vara, men när jag kom ut i stallet på morgonen, låg bjällrorna på hyllan. När detta hände var också min bror Hilding med.

Stor käring

- Något annat såg jag inte där, men en annan gång mötte jag en väldigt stor käring på vägen vid Båtstad en natt, då jag cyklade hem från en tillställning. Jag såg henne långt innan vi möttes, och när jag var alldeles inpå henne, såg jag henne i ansiktet. Hon gick i diket, och när jag just hade åkt förbi henne vände jag mig om för att titta på henne igen, men då var hon försvunnen. Inte ens spåren efter henne fanns kvar.

- Samma natt dog en gubbe i Höljes, och hans svärmor skulle ha sett ut ungefär som käringen jag mötte, då hon var i livet, så det är möjligt, att hon var ute för att hämta honom.

Alla Valfrids möten med övernaturliga väsen har varit tysta. Varken han eller dem han har sett har yttrat något.

Huset där Valfrid bor nu byggde han 1945, och även där på gården fanns det småfolk, menar han. Åtminstone så länge han hade hästar var de små kvar. De skulle ha följt med det gamla hus som han flyttade dit till gården och använde som stall. För i stallet hände det saker på nätterna.

Flätade hästluggen

- Det hände ofta när jag kom ut i stallet på morgonen, att det hade varit någon och flätat luggen på hästarna, så den var så fin.

Sedan hästarna blev borta från gården har det inte varit många tecken på aktivitet från småfolket men så hände något för fyra, fem år sedan. Valfrid visar upp sin snickarbod, där han tillbringar många timmar varje dag.

- Jag satt här i snickarboden, berättar han, och plötsligt kom motorsågen ner och hamnade precis framför fötterna på mig.

Jag lät den stå kvar och gick ut en stund, men när jag kom tillbaka in, hade "han" lyft den tillbaka.

Okänd kraft

"Han" säger Valfrid om denna okända kraft, som för honom och många andra helt klart är en av alla dessa tomtar som finns lite varstans omkring oss. Att de har blivit allt mer sällsynta på senare år är ganska naturligt, tycker Valfrid. Genom den tilltagande mekaniseringen har det övernaturliga blivit allt mer undanträngt.

Tomtarna passar helt enkelt inte in i vårt datoriserade industrisamhälle, och Valfrid själv är också tveksam inför mycket av den moderna tidens påfund och dess verkningar på miljö och människor.

- Det var gått alldeles för fort fram, tycker han. Det är allt för mycket som sätts i gång, innan följderna kan beräknas. Valfrid nämner Tjernobyl och datorernas snabba framryckning som ett par exempel.

Och nog är det värt att lyssna på Valfrid Larsson, en man som kunnat följa utvecklingen från det gamla bondesamhället till dagens stressade tillvaro, en tillvaro som enligt Valfrid erbjuder allt mindre utrymme för tomtar, en tillvaro som faktiskt håller på att skena ifrån även människan.

Torleif Styffe

Bildtext:
Valfrid Larsson i Kärrbackstrand är en skicklig hantverkare, som tillverkar mycket vackert i trä och näver. Hur man gör sådana stånkor som på bilden lär han ut på kvällskurser. Själv lärde han sig det mesta av sin morfar, och redan som pojke tillverkade han vantnålar av ben.

Hustrun Inga gör också fina näverarbeten.