Som om min farfars morbror hade återvänt från Amerika ...

Jag har haft besök av Ernie Vogel. För några veckor sedan satt han bredvid mig i finrumssoffan och visade bilder av sina barn och barnbarn. Ni tror kanske att han är någon märkvärdig person jag tänker skryta med, en kändis som Edward Kennedy eller John Travolta, men det är han alls inte.

Det är inget särskilt märkvärdigt med Ernie, ändå var hans besök lika speciellt, som om han hade varit både Kennedy och Travolta i ett och samma skal.

Vad jag menar är, att för ett år sedan visste jag lika lite som ni, vem Emie Vogel var, och här satt han nu plötsligt hemma hos mig och talade, en pigg 77-åring från Pioneer i Californien.

Han finns i nästan varje svensk släkt, inte just som Ernie Vogel, men som den åldrande amerikanen som kommer hit i sökandet efter sina rötter. Han hade letat på sitt håll, och här i Sverige hade vi letat, och en tunn tråd fanns, som ledde oss samman.

Det var 1870 som min farfars morbror Per Johan beslöt sig för att lämna Sverige. Han var då 22 år och hade hunnit vara dräng hos både bonden Bengt Persson i Gunneby och hemmansägare Carl Axelsson i Lillbergsgården en tid. Den enda ljusning i tillvaron han såg när han blickade framåt fanns västerut. Som så många andra på den tiden åkte han till Amerika, och som så många andra kom han aldrig tillbaka till sin hembygd.

EGEN FARM

Några år höll han brevkontakt med föräldrar och syskon och sände något fotografi på en snabbt växande familj. Han fick en egen farm på prärien i Nord-Dakota och behövde inte svälta.

Han lämnade inte många spår efter sig, min farfars morbror. Han bytte ut sitt svenska namn mot det mer amerikanskt klingande John Wilson. Det skulle vara lättare att uttala, men samtidigt blev han rätt anonym och svårare att hitta för efterkommande släktforskare.

Förmodligen såg han sin hembygd sista gången från Holmberget, över vilket de flesta amerikafararna från bygden drog åstad i riktning mot Oslo. Vi kunde inte följa honom längre i papperen än till prästens notering om flyttning "till N: a Amerika den 5 juni 1870". Breven till hans syskon fick vi se ganska sent, men en notering i gamle farfars papper gav en adress till Rogers, Nord-Dakota. Denna enda ledtråd var kanske åttio år gammal.

FICK NAPP

Där gav jag upp jakten på John Wilson, men en kvinnlig släkting, tillika släktforskare, var uthålligare och fortsatte där jag tröttnat. Hon skrev förra vintern till postmästaren i Rogers - och fick napp. En dotter till gamle Per Johan levde fortfarande och kunde till och med sända oss bilder på äldre släktingar i Sverige.

I Pioneer i Californien satt Ernie Vogel, som hade släktforskat på sin kant, och undrade hur han skulle få tag på de svenska släktingarna till sin morfar, John Wilson. Då fick han höra om brevet från Sverige och blev något till förvånad.

TORPET IGEN

Några månader senare var han alltså i Sverige och kunde se torpet, där hans morfar stultade omkring som liten grabb. Och nog är det rätt fantastiskt: här kom Ernie Vogel till Sysslebäck som en gammal man och fick se (återse hade jag sånär skrivit) huset som hans morfar lämnade som en ung man för över hundra år sedan.

De gångna hundra åren blev till en parentes. På något sätt kändes det som om Ernie hade lurat själva tiden - som om John Wilson hade kommit hem till slut.

Torleif Styffe