Ett fornminne bland 165 i Södra Finnskoga:

Trolltallen vid Avundsåsen

Umpiainen kallades det av de första finnarna som kom till våra skogar, smöjträd hette det på svenska. Det var träd, som hade växt i ring eller på annat sätt hade ett genomgående hål, och sådana skulle besitta en förunderlig kraft.

För den som blev smöjad eller dragen genom ett sådant hål innebar det en motsvarighet till våra dagars sjukhusbesök - minst. Krämporna blev borta, och speciellt verksam skulle metoden vara mot engelska sjukan.

Men man kunde också smöja i förebyggande syfte. Nyfödda barn, inte bara på finnskogen utan lite varstans, blev som regel dragna genom ett smöjhål för att bli friska och starka i kommande dagar.

Vid Avundsåsen i Södra Finnskoga står en ståtlig tall, som har använts som smöjträd. På en stig från den gamla gården ner mot Flon stöter man på den i ett ungskogsbestånd, och där lär den få stå trygg och säker eftersom den genom fornminneslagen åtnjuter det allmännas skydd.

Hopknuten?

Det verkar som om det från början varit två tallar, som knutits ihop för att så småningom växa samman ungefär en halv till en meter över marken. Högre upp delar den sig åter. Säkert finns en människas hand bakom verket, och varför inte - se det som en metod att laga medicin åt efterföljande släkten.

I dag är hålet så trångt, att någon smöjning för vuxna inte lär vara att tänka på, om någon skulle få för sig att prova den folkliga läkekonsten, men mycket små barn skulle kunna passera utan att fastna.

Ett annat smöjträd lär ha funnits i närheten, en björk som är fotograferad i en av Olaf Lindtorps böcker om finnskogarna. Om denna finns kvar är inte bekant, men förmodligen är den borta.

Så gjorde hon

Domprost C. W. Bromander, som runt sekelskiftet var vicepastor på finnskogen, har berättat om hur en gammal gumma använde trädet vid den tiden. När hon blev sjuk kröp hon tre varv motsols genom hålet, sedan spottade hon och gick utan att se sig om. Om någon hade råkat vara i närheten och sett detta, fick hela proceduren lov att göras om, eftersom den medicinska effekten uteblev om någon tittade på.

Med trollträdet i Avundsåsen finns 165 registrerade fornminnen i Södra Finnskoga. Liksom i grannsocknarna Norra Finnskoga och Dalby är det fångstgroparna som dominerar, även om många av Södra Finnskogas fångstgropar varit svåra att skilja från kolningsgropar.

Gropar

I Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering står hela 120 av socknens 165 fornminnen registrerade som fångstgropar eller system av sådana. En märkvärdigt stor anhopning av gropar finns runt och främst söder om Översjön mellan Järpliden och norska gränsen. Där tycks ha varit ett viltrikt område med stor mänsklig aktivitet. I samma område finns också några riksgränsrösen.

Riksgränsrösena är alltså även de fornminnesförklarade och på Södra Finnskogas Norgegräns finns inte mindre än 15 sådana.

De övriga fornminnena i Södra Finnskoga är av ganska skiftande slag. Här och var har gjorts fynd av slaggvarp på platser, där det en gång framställts järn ur myrmalm.

Stenåldersboplats?

Där som den nu reglerade Kindsjön ligger gjorde man vid en undersökning före uppdämningen fynd av ovanligt slag. Där fanns nämligen stenföremål, som tydde på, att det funnits stenåldersboplatser inom området. Tre sådana blev registrerade.

I övrigt är de båda hembygdsgårdarna, Tomta i Skråckarberget och rökstugan i Rikenberg, fornminnesförklarade. Också det riksbekanta korset i Röjden har fått skydd genom fornminneslagen.

En finnbastu nära gården Djäkneliden har bedömts ha sådant värde, att den bör skyddas. Den beskrivs som den enda bevarade finnbastun i Södra Finnskoga, och den blev uppförd på nuvarande plats på 1750-talet.

Bildtext:
I ett ungskogsbestånd vid Avundsåsen i Södra Finnskoga står den gamla trolltallen, som använts vid s k smöjning, ett sätt att befria sig från krämpor. Där lär den stå betydligt tryggare än sina små grannträd, eftersom den genom fornminneslagen åtnjuter det allmännas skydd.

Letafors bruk

Av Letafors bruk, som var i gång 1729-1871, finns inte mycket kvar, men några lämningar återstår. Vid antikvariens undersökning 1969 ansågs bruksområdet värt att skydda. Det bestod då av bruksgård av herrgårdstyp, brukskontor, smedbostadslänga och ett fördämningssystem. I mitten av 1970-talet rustades herrgården och kontorsbyggnaden upp av Sonja och Bertil Halvarsson, som i dag driver pensionatsrörelse där. Upprustning och färgsättning utfördes i samråd med länsantikvarien. Även bostadslängan har förbättrats.

Fornlämning nr 151 är Slaktardalen väster om sjön Dypen. Där finns egentligen inget synbart fornminne, men Slaktardalen var platsen för en blodig sammanstötning mellan svenska bönder och finska nybyggare år 1648. Enligt Gottlund var det svenskar från Höljes, som på ett lömskt sätt tog livet av tre sovande finska jägare nära sjön Dypen, medan en fjärde lyckades fly. Så kan den s k sammanstötningen ha gått till.

Slaktån

Efter denna händelse kallade finnarna Dypån för Slaktån och sjön Dypen för Slaktsjön.

En annan fornlämning som finns mer som en tradition än som en synbar lämning är en plats för offerkast vid Bondsätern. Där har en rishög samlats på en plats, där en man avlidit och legat begravd, innan kroppen forslades vidare till vigd jord. I samband med avverkningar på platsen blev flera rishögar upplagda, och fornminnet s a s försvann i mängden.

Inom de närmaste åren kommer en ny fornminnesinventering att utföras, och det är sannolikt att flera fynd har gjorts sedan den förra inventeringen 1969, som kommer att upptas i registret över fornminnen i Södra Finnskoga.

TORLEIF STYFFE