Bildtext:
Gammelvallarna låg tysta och släppte inte ifrån sig något av sin hemlighet, när de fick påhälsning.

Klätten för 150 år sedan:

Bergfolkets trakasserier fick skrämda branäsbor att flytta en hel säter

Försök föreställa er en säter med de olika gårdarnas alla säterstugor (buar) och uthus därtill. Försök vidare tänka er, att alla dessa byggnader skulle rivas för att uppföras på nytt några hundra meter därifrån och några kanske bara överges.

Visst låter det osannolikt, men faktum är att detta var vad som hände med Södra Branäs säterställe Klätten för sådär 150 år sedan.

Sätern blev nyttjad till omkring 1943, och den har väl rönt i stort sett samma öde som de flesta andra sätrar i Värmland. Ett och annat hus står kvar, med eller utan tak, några husgrunder minner om gångna tider, och på vallarna träder skogen in.

Nej, det underliga med Klätten är inte platsen den ligger på utan platsen där den tidigare låg.

Bergfolket härjade

I äldre tider var sätern nämligen vackert belägen några hundra meter väster om det senare läget. Där låg den på en vacker höjdplatå, som är slät och fin och som gjord för en säter. Hur länge den legat där, vet ingen. Men det finns flera berättelser om, hur bergfolket härjade, så att de som brukade sätern inte fick någon ro.

Följden blev alltså, att hela sätern fick flyttas ett stycke, till en plats i en östsluttning. Ett betydligt sämre läge, kan det tyckas.

Att på den tiden flytta en hel säter måste ha varit ett företag, som krävde en oerhört arbetsinsats, och beslutet måste ha fattats efter noggranna överväganden. Man kan förstå, att en vanvettig skräck, hade drivit fram denna handling.

Att sätern sedan inte flyttades mer än något hundratal meter, kan tyckas ganska underligt. Man tvivlade tydligen inte på, att krafterna var bundna just till detta ställe.

Vad var det då egentligen som hände på Gammelvallen, som platsen kom att kallas? Några berättelser har det gått att samla ihop.

I hembygdsforskaren Lars Bäckvalls papper står, att platsen fick överges "p.g.a. bergfolkets trakasserier".

Lite mer detaljerat berättar Hanna Andersson i sina efterlämnade anteckningar.

Hanna hade från sin farmor hört, att det som folket på sätern arbetade med efter solens nedgång, det fortsattes av bergfolket, när säterfolket gått och lagt sig. Hade de t.ex. huggit ved, fick de höra hur någon högg ved på natten och om de kärnat smör på kvällen, blev de sedan störda av liknande ljud.

Hon berättar också de gamla historierna, om hur bergfolket drog förbi med sina hjordar. De hörde skällorna, och de hörde hundar, och några t.o.m. såg dem fara fram.

Bjällerklang från osynliga

I Ransby bor Frida Olsson, som i sin ungdom var säterkulla i Klätten. Hon känner väl till berättelserna om Gammelvallarna, där hennes farmor, född runt 1830, var kulla.

- Farmor berättade om, hur folket på sätern hörde bjällerklang från kreatur, som inte syntes, och de såg fårskockar, som inte fanns.

Ännu en berättelse fick jag av Olga Olsson på Sannäsmon strax före hennes bortgång nyligen, hennes mor hade berättat för henne, att säterkullorna stördes av bergfolket. Vid ett tillfälle hörde de på sätern, hur karlar som var ute och stämplade skog kom allt närmare. Kullorna hörde dem ropa längder och dimensioner, och de var glada över att de skulle få besök. Snart visade det sig emellertid, att inga människor fanns i närheten.

Hålrum i berget?

Sådana är de berättelser som finns kvar om den övergivna säterplatsen väst på Klätten. Några av dem jag talat med menar att det har talats om hålrum inne i berget, som har gett återklang av skenande hästar m. m. Detta är ett försök till förklaring. Det sägs också, att det ska låta ihåligt, när man stampar i berget.

Jag har själv besökt platsen och gått på de gamla vallarna, och jag har stampat och stampat utan att höra något. Naturligtvis kan man inte gå över dessa gamla vallar utan att grunna och åter grunna över frågan:

- Vad fanns det här under mig, just på denna plats, som kunde skrämma vuxna, sansade karlar så till den grad, att de tog itu med det stora arbetet att flytta en säter?

Vallarna ger inget besked. Ett par generationer skog har vuxit upp och huggits ner, sedan sätern övergavs, och en markberedare har gått fram över de gamla betesmarkerna. Gräset växer frodigt mellan grenarna, utsikten är milsvid, och man får ett intryck av, att här måste ha varit en sjusärdeles vacker plats för en säter.

Torleif Styffe