Vad ska hända med "hällristningarna" vid Branäs säterväg?

För tre år sedan var Eric Andersson och Ingemar Gustafsson i Branäs ute och gick på den gamla sätervägen, som går till Södra Branäs säter, Klätten. På Villmyråsen var stigen svår att upptäcka, så de beslöt att dela på sig för att leta och mötas längst bort på myren. Men när de möttes, fick de annat att tänka på än sätervägen.

Just på den plats där de råkat stanna skymtade en sten fram under mossan, och på stenen fanns ett årtal inristat. Det var Ingemar Gustafsson som fick se det, och det var på hans mark de stod.

Försiktigt lyfte de på mossan och började avtäcka stenen. De kunde då förundrade se det ena årtalet efter det andra träda fram på stenhällen, och bredvid årtalen stod initialer inristade.

Snart hade de blottlagt en stenhäll på c:a 10 kvadratmeter, och de uppskattade ristningarnas antal till omkring 50.

- När jag såg hällen, mindes jag, att jag hört talas om den, när jag var liten, berättar Eric, när jag följer honom och Ingemar på den gamla sätervägen för att se på märkvärdigheterna. Där skogen övergår i myrmark får vi se den stora stenen med dess ristningar, men den är inte alldeles lätt att hitta.

Det äldsta årtal vi finner är 1749, men de båda som gjort fyndet menar bestämt, att de sett ännu tidigare årtal.

Vi lyfter lite på mossan i ena kanten, och det visar sig, att hällen fortsätter även därunder. Stenen är där något mjölig och smulas lätt sönder.

Vi fortsätter ännu lite längre upp på myren, och där finns en annan ganska stor stenhäll med årtal inhuggna. Där finns även en pil, som tycks visa norr-söder-riktningen. Även en tredje häll lär finnas på området.

Bildtext:
Årtalet 1793 är ett av dem som syns tydligast.

Bildtext:
Eric Andersson t.v. och Ingemar Gustafsson i Södra Branäs studerar den stora stenhällens ristningar.

Rastplats på sätervägen

Vad är då detta för konstigheter långt in i skogen? De äldre människor, som jag varit i kontakt med, menar att där varit en rastplats på sätervägen, och när man ändå satte sig för att vila, kunde man ju passa på att klottra lite. Stenarna tycks vara ganska lösa och tacksamma att rista i.

Ingemar tog kontakt med länsstyrelsen strax efter upptäckten och ville ha råd om hur man skulle förfara, och om något kunde göras för att bevara ristningarna. Han blev inte särskilt nöjd med svaret, som gick ut på, att det hela lät intressant, men att det inte fanns resurser att göra något.

Sedan har det hela mer eller mindre fallit i glömska. Efter vårt besök på Villmyråsen nyligen tog jag kontakt med länsantikvarie Anders Hillgren i Karlstad. På den beskrivning jag ger honom på telefon, menar han, att det måste röra sig om en lämning, som ska föras in i fornlämningsregistret.

Ska undersökas

- En hällristning på över 100 år bör klassas som fornlämning och få skydd av 1942 års fornlämningslag. Vi ska undersöka platsen så snart vi får tillfälle, säger Hillgren. Då kan vi göra en saklig granskning.

Några åtgärder för att bevara stenarna med dess ristningar ska inte göras, menar Hillgren. Över huvud taget ska ingenting röras före länsantikvariens undersökning.

Så tycks det då bli ett fornminne registrerat på Södra Branäs, och det bör glädja inte minst markägaren Ingemar Gustafsson, som är mycket angelägen om att lämningen bevaras och att de som är intresserade får möjlighet att se den även i framtiden.

Torleif Styffe