Bildtext:
Anna Andersson och Frida Olsson bor grannar i Ransby och träffas då och då för att tala om gamla tider, då de var säterkullor på Klätten.

Var Anna med och tillverkade en fornlämning?

Anna Andersson, som nu är bosatt i Ransby, var som flicka säterkulla i Klätten. Hon minns bättre än någon annan den stora stenhällen med ristningar på vid sätervägen. Många av initialerna, som hon såg ristade när hon var ung, hörde till personer som hon kände till. Så alla ristningarna är inte av alldeles ålderdomligt datum.

Att en ristning (kanske den sista?) gjordes 1917, det vet Anna bestämt.

- Det var jag själv som gjorde den, berättar hon.

- Jag hade blivit utskickad från sätern för att leta efter kor, som inte kom hem. Jag var lite förargad för att jag skulle behöva gå ensam, så jag låtsades, att jag hade gått vilse. När jag aldrig kom hem, kom de andra och letade, och jag hörde dem ropa på mig, men det låtsades jag inte om.

Ristade med hårspänne

- Jag hade gått och satt mig vid den stora stenhällen, och för att fördriva tiden ristade jag in mitt namn med ett hårspänne i den lösa stenen.

Man kan anta, att de andra stackars kullorna, hann leta både länge och väl, om Anna hann rista in hela sitt flicknamn, Anna Berglund, i stenen.

- Till slut blev jag tvungen att ge mig till känna, och de blev verkligen glada på sätern, när jag kom tillbaka. De trodde väl, att de aldrig skulle få se mig mer. Så god mat har jag då aldrig fått, som den som dukades upp, när de såg, att jag var välbehållen hemma. Det var den bästa sätermat, skrattat Anna.

Så gick det alltså till, när en ung flicka 1917 på okynne hamnade med sitt namn på en sten, som snart troligen blir klassad som fornlämning. Tänka sig att ha varit med om att tillverka ett fornminne!

Torleif Styffe