"Gomma" i Sysslebäck

En sjal var första julklappen

Vill man veta något om hur allmogen i norra Värmland firade jul på 1800-talet, finns det numera inte så många att fråga. I alla fall inte med personliga minnen.

Att Gomma skulle minnas, det förstod jag. Hon föddes 1894 och upplevde sina sex första jular på det förra seklet, och hennes minne är klart och ogrumlat.

- Det som ligger långt tillbaka i tiden, det minns jag nog, instämmer hon.

För er som inte bor i länets nordliga delar behövs kanske en förklaring här: Gomma heter egentligen Signe Bengtsson och bor i Sysslebäck. Hon är Gomma för hela Sysslebäck med omnejd, och att namnet är Signe, är inte lika bekant.

- Du kan lika gärna skriva Gomma, annars vet ingen vem det är, skrattar hon.

Gomma hör till den strävsamma generation, som fick börja arbeta i unga år och som inte blev bortskämd med allt för mycket lek och nöjen. Tidigt började hon som barnjänta, sedan tog hon plats som piga, innan hon gifte sig och fick barn.

- Sedan har jag varit både barnmorska och slaktarkäring åt folk i gårdarna, säger hon.

Men det var jularna förr vi skulle tala om.

Visst kommer hon ihåg, Gomma, men hon menar att det inte är så hemskt mycket att berätta, eftersom inte jularna skilde sig så mycket från vardagen. Åtminstone inte för dem som hade det dåligt ställt.

- Mamma hade både mormor, farmor och farfar att ta hand om hemma, så det blev mest arbete på jularna också. Men visst gjordes det lite extra fint på jularna ändå.

- Vi "rapade" enris, som vi strödde ut på golvet, så det skulle lukta gott, men det stack så förfärligt i fingrarna av de vassa nålarna, när man drog av dem. Sedan fick man se till att ha skor också, annars stack man sig i tårna också. Gomma låter inte som om hon ville ha tillbaka traditionen med enris på golven.

- Före jul, och annars med, skurades golven med vitmossa. Det var vanligt då istället för skurtrasor. Skurmossa sade man. Julgran fanns det i hemmet så långt tillbaka hon kan minnas. I den hängde mamman upp pepparkakor och bondringar, som var den tidens julgodis. Barnen gjorde själva egna papperskarameller.

Potatiskorv

Maten var lite annorlunda till jul. Annars åt man mest gröt eller bröd som man doppade, men till jul brukade det komma fram kött och korv.

- På julafton hade vi kött och potatiskorv, och efter det hjortronkräm. Men lutfisk hade vi aldrig hemma. Det smakade jag inte förrän jag kom till Nygård som piga 1910. Där hade de lutfisk, men någon julskinka hade de inte heller där.

Julklappar

- Min första julklapp var en sjal, som jag fick på Nygård, berättar Gomma. Tidigare visste jag inte vad julklappar var. Men mor till en lekkamrat brukade baka en sorts snippar till jul, som hon bjöd på.

- Du kan då väl begripa, så fattigt det var, säger Gomma och slår ihop händerna. Men det var så för alla på den tiden, tillägger hon och menar, att det bara var på de större gårdarna folk levde gott.

- Ett hundra kronor hade jag i lön som piga. På ett helt år.

Julotta

Till julottan fick hon åka häst med folket på Nygård. Någon kappkörning var det inte då på de smala vägarna, men det talades om, att de tidigare kört i kapp från julottan, när de åkte på älven.

Till en julotta några år tidigare gick den då unga Signe och hennes syster till fots till kyrkan.

Bildtext:
Gomma Signe Bengtsson, är välkänd i Sysslebäckstrakten:
- Julfint förr, det var nyskurat golv strött med enris!

- Vi gav oss i väg tidigt, för det var långt att gå. Jag minns, att där var gubbar i vargskinnspälsar och att de inte var riktigt nyktra. I kyrkan var förresten de olika bänkarna bestämda för olika gårdar, så vi satt i Lillbergsgårdens bänk, eftersom vårt torp hörde till den gården.

Lussade

Traditionen med lussegubbar kommer vi också att beröra. Att det var små lussegubbar i farten på natten till Lucia under 1800-talets sista år, det fick vi här bekräftat. Av en som själv var med och lussade som liten, en som upplevde sina sex första jular på det förra seklet.

Torleif Styffe