"Det har blivit rena verkstan
nola vägga …"

En rallybetraktelse
av Torleif Styffe

Även om man inte räknar sig till rallyfantasternas skara, har man inte helt lyckats undgå Svenska Rallyt och dess verkningar, där det dragit fram genom Värmland. Förra fredagen nådde det upp till de nordligaste delarna av landskapet.

Klockan 18 startade specialsträcka 8 från Branäs och gick vidare till Bjurberget. Det började märkas lite ökad aktivitet i bygden fram på eftermiddagen, och bl.a. dök stora servicebussar upp.

Hos Gustaf i Ransby pratades det olika dialekter och språk vid femtiden. "Det har blivit rena verkstan nola vägga", sa Gustaf själv, och sedan gick han ut och dirigerade bilar för att få fram några parkeringsplatser åt kunderna också.

Jag själv gick "nola vägga" för att se på den hastigt uppsatta verkstaden, och sannerligen … Där stod flera servicebilar och bussar, och där vimlade det av mekaniker eller vad det kunde vara för människor. Stora strålkastare stod uppställda som vid filminspelning, och det var ljust som mitt på dagen.

Nära tårna - och ljudvallen!

På Branäsvägen gällde det att inte sticka ut tårna för långt i körbanan, för där kom bilar som låg lika nära ljudvallen som snövallen på vår 50-sträcka. Måtte ungarna hålla sig inne!

Väl hemkommen satte jag på radion och blev genast upplyst om, att efter sjunde specialsträckan ledde nr 5, finländaren Toivonen. Jag drog ner mössan över öronen och gick åter ut i den kalla februarikvällen för att leta efter denne Toivonen.

Vid det här laget hade folket från trakten kommit i gång och var i rörelse mot startplatsen trots den femtongradiga kylan. Där gick Sonja, som menade, att hon skulle väl klara kylan, när hennes far hade åkt spark i minus 20 grader tillsammans med O Jönsa för att se Svenska rallyt, när han var över 80 år.

Motorn i baksätet

Inte långt från mitt hem upptäckte jag nr 5, Toivonen. Inte så mycket honom personligen som hans bil. Den var så isärplockad, att jag skulle ha tippat att det var en heldags jobb att få ihop den igen. Hela motorhuven var bortskruvad, och när jag kom närmare, såg jag, att där inte fanns någon motor heller. Bara ett reservhjul.

Klockan var nu i det närmaste sex, och vid den tidpunkten skulle starten gå en ungefärlig kilometer bort. Jag kikade in i baksätet och fann till min lättnad motorn där. Men vilket ställe att placera en motor på!

Blåklädda mekaniker rusade fram och åter, och några såg även ut att arbeta och låg under bilen eller var sysselsatta med att skruva på däck. MARTINI stod det på både dem och bilen, och sambandet mellan bilsport och Martini var lika outgrundligt för mig där jag stod, som frågan om varför motorn skulle ligga i baksätet.

Var det han?

Minuterna gick, och Martinigänget skruvade vidare. Jag undrade vem som var Toivonen och bestämde mig för en rödklädd person mitt i allt det blå. Men så gick denne rödklädde och satte sig på kartläsarens plats, men jag tänkte: "Varför inte? Kan man köra med motorn i baksätet, så."

Nu var klockan åtskilliga minuter över sex, och starten borde ha gått. I ett huj kastades motorhuven på (om den nu kan kallas så, när det inte finns någon motor under), och de sista skruvarna sattes fast. På marken låg ett par kraftiga stötdämpare kvar.

Wrooom

Så kom den riktige Toivonen och slängde av sig ytterrocken, precis som när mr Walker blir Fantomen, och satte sig snabbt i. På förarsidan.

Jag hade tänkt säga något - lycka till, eller så - men innan jag hann få isär de nedkylda läpparna, var både bilen och Toivonen borta. Med motorn i baksätet.

Wrooom, lät det, och där slutade rallyt för min del.