Lars Elam

En Höljesherdes skriverier eller Norra Finnskogas bortbrända historia

Kulturnämndens skriftserie (Torsby kommuns kulturnämnd) startade; 1993, med Alf Brorson som dess redaktör. Seriens skrifter kan köpas på bibliotek och bokbuss.

©Lars Elam 1996
Illustrationer genom författarens försorg
Redigering och grafisk form: Alf Brorson
Logotype: Petter Brorson
Utgivning: Torsby kommuns kulturnämnd, 1996
Tryckning: RM Reklam & Tryck HB, Torsby
 
Innehåll
En Höljesherdes skriverier
Skriverierna
Livet i Finnskogarna i mitten av 1800-talet
-och på 1930-talet
Kyrkan
Vägarna
Fattigdomen
Folkhälsan
Skolan
I prästgården
Tillägg. Höljesprästerna före Thegelström 

Erik Thegelström

 
En Höljesherdes skriverier

Han var en genuin stockholmare, snart fyrtioårig, som våren 1923 kom upp till Höljes och sin första fasta tjänst. Det "borde ha känts som en förvisning för den, som levat sig in i tätortens livssyn", skulle det sedermera sägas i minnesorden om honom. (Anders Edestams herdaminnen från vårt stift har fått lämna personuppgifter ur del 2 /l962/ och del 3 /1968/). Till råga på allt kom han ett av de mest oroliga åren i bygdens arbetsliv med öppen konflikt och strejk i skogen vid årets slut. (I "Wermlandia" 1992 och 1993 har Göran Rosander redovisat riksantikvarieämbetets dokumentation av folkliv i Höljestrakten inför kraftverksbygget 1960.)

Han var präst. Den förste kyrkoherden i det nybildade Norra Finnskoga pastorat, där kapellpredikanter under kyrkoherden i Södra Finnskoga tidigare svarat för det kyrkliga arbetet sedan år 1873. Den siste kapellpredikanten var skåningen Cornelius Kullin, som flyttat till Lekvattnet. Hans skånska var antagligen svår att förstå, har det sagts, vilket måhända är att beklaga. Han var en annorlunda präst som i ungdomen följt fadern på långresor världen över med studier här och var och som präst hade hobbyn att översätta svenska psalmer och dikter till latin. Något av en ensling sägs Kullin ha varit, men borde haft åtskilligt att berätta.

Den förste kyrkoherden i Höljes hette Erik Thegelström (1887-1960). Hans förundran över den miljö, som han hamnat i, kom snart att paras med personliga bekymmer över sin ekonomi. "Sköta pengar lärde han sig aldrig", skrev man i herdaminnet. Men slarvig kan han knappast ha varit. Tvärtom tycks han ha gått grundligt tillväga för att växa in i sin nya hembygd.

Thegelströms arbetsår var fyllt av resor inom församlingen Han höll ofta gudstjänster eller andaktsstunder i de olika byarna. Dessutom fick han rycka in som lärarvikarie, ibland dagligen flera veckor i sträck  Hans företrädare hade förresten haft kombinerad präst- och lärartjänst.

Två av byarna, Länserud och Storberget, var väglösa. Till den senare tog man bil via Långflon in i Norge till Skärberget. Därifrån gick en god vandringsled söderut till Storberget. Barnen i den byn gick i åtskilliga år i norsk skola av hänsyn till skolvägen. I Storberget höll Thegelström av tradition högmässa en sommarsöndag varje år.

Under semestertid tjänstgjorde Thegelström också i Dalby och Södra Finnskoga. Vidare finns resor till Karlstad, Göteborg och Stockholm samt norska grannförsamlingar antecknade i hans dagbok.

Skriverierna

Under åren 1929-1932 förde Thegelström dagbok. Han kallade den "Krönika från Na Finnskoga". Mestadels dagligen har han noterat väder och vind och dessutom berättat vad som hänt. Krönikan ger oss en bild av prästvardagen i det nordliga Värmland i början av nittonhundratrettiotalet. Hans anteckningar blir dock allt magrare med åren för att helt upphöra efter drygt fyra år. Varför han började skriva sin krönika efter drygt fem år som Höljesbo får vi inte veta.

Än mer mödosamt var hans arbete med att gå igenom församlingens gamla sockenprotokoll med början i det första sammanträdet i maj 1831. I en tjock anteckningsbok skrev han ner korta referat eller citat från stämmoprotokollen. Även dessa anteckningar blev småningom allt sparsammare och upphör helt efter december 1870. Därefter lyser tomma blad i anteckningsboken, som man senare tydligen tänkt använda. De skrivna bladen är nämligen lösslitna från bokens pärm.

Man kan tänka sig att Höljesprästen genom studier av de gamla protokollen velat lära känna sin bygds historia men att ambitionen småningom sinat. Thegelström stannade i Höljes i nästan sexton år. Våren 1939 fick han en sannolikt efterlängtad kyrkoherdetjänst i Lysvik. De båda anteckningsböckerna från Höljestiden hamnade småningom hos avlägsna släktingar i Karlstad, som våren 1996 överlämnade dem till kulturnämnden i Torsby. Nämnden har i sin tur beslutat att ge dem till hembygdsföreningen i Norra Finnskoga. Den har inte ens tre decennier på nacken, men Thegelström bildade faktiskt en hembygdsförening redan år 1936. Den glömdes emellertid snart bort och finns bara antecknad ett par år.

Anteckningarna ur de gamla protokollen har emellertid ett alldeles särskilt värde. Originalböckema finns nämligen inte bevarade. De blev efter Thegelströms tid lågornas rov. I det kommunala arkivet finns idag ingenting bevarat före slutet av 1800-talet. Genom de nu återfunna anteckningarna får sålunda Norra Finnskoga åter lite av sin förlorade historia. Anteckningarna kommer förhoppningsvis att i renskriven form finnas tillgängliga hos hembygdsföreningen och det kommunala arkivet i Sysslebäck.

Livet i Finnskogarna i mitten av 1800-talet
- och på 1930-talet

År 1826 kom beslutet att två kapell skulle byggas på Finnskogen och att församlingar skulle brytas ut ur Dalby församling i Norra Ny pastorat. Fem år senare utsågs den förste prästen, den legendariske Emanuel Branzell, som felaktigt sagts vara modell för Selma Lagerlöfs Gösta Berling. (Jakten efter den rätta förebilden till Gösta Berling har Frej Alsterlind skildrat i Karlstads läroverks kamratförenings "Fårbenet" nr 1986:2.) Prästtjänsten var gemensam för de två församlingarna. Norra Finnskoga sockenstämmoprotokoll börjar sålunda våren 1831. Branzells sista protokoll är från oktober 1834, även om han avgick först hösten 1836.

Kyrkan

Sockenstämmans största uppgift - och utgift - gällde naturligtvis kyrkan. Bygget drog ut på tiden. Det fanns inte värst många markägare i bygden som kunde bidra med stockar från egen skog. Men torpare var det gott om och de fick uppgiften att forsla fram sten till kyrkogrunden (1833). I december 1842 anges att socknen har 36 markägare som med familjer utgör 207 personer. Torpare, backstugusittare, inhyses och lösdrivare är 650, alltså summa 857 invånare. Lösdrivare vill man inte ha inom socknen. Från år 1857 blir det böter för den bonde som låter lösdrivare stanna på gården mer än en natt.

Småningom kommer kyrkbygget igång, men sommaren 1836 uppskjuts det för att man inte fått tag i någon byggmästare. Samma år begär man hos höga vederbörande i Stockholm att slippa brandförsäkra bygget de närmaste åren. Det var lag på att byggnader på landsbygden skulle vara försäkrade. Man skyller på att kyrkan ännu inte är inredd och att man haft svår missväxt. Därför vill man "lita till Herren, att han, då ovansklig försiktighet och klokhet används, skall bevara sitt tempel för eld och brand".

I brist på klocka beslutar man samma år att starta en klockinsamling men i väntan på resultatet härav skall en "stålarm" inköpas. Kyrkan skall inredas och rödmålas 1837, tänker man sig. (Men 1859 slår man på stort och säger att kyrkan skall färgas vit.) 1844 anser man att kyrkan är klar så när som på invändig målning.

I januari 1851 antecknas att jordägarna i Höljes "vid förrättat laga skifte avstått från den kring kyrkan liggande platsen till allmänning för församlingen, dels till två publika byggnader, dels till kapellpredikantens, klockarens, skollärarens och kyrkvaktarens fria disposition". Beslut om en sockenstuga "på kullen öster om kyrkogården å Domar Olof Anderssons tomt" har tagits redan 1844. Det hade nämligen varit några goda år för timmerhandeln. Sistnämnda år vill man också satsa på sockenbibliotek. Två år senare rapporteras att en del böcker faktiskt köpts in.

Först år 1865 meddelar kyrkoherden i Norra Ny, August Almquist, att de båda finnskogskyrkorna kan anses klara för invigning. Nästan etthundrafemtio år tidigare hade två finnar i Aspberget begärt ett kyrkobygge i Höljes. Och mer än femhundra år före invigningen vill sägnerna placera ett kapell strax norr om nuvarande kyrkogården. Det har dock sannolikt rört sig om ett pilgrimshärberge på vägen till Nidaros. (Enligt Oscar Larssons "Från Finnbygden" /1954/).

Åtskilliga protokoll handlar naturligt nog i en fattig skogsbygd om bristen på pengar, inte bara till kyrkbygget utan även för verksamheten. Till och med "nattvinskassan" sinar så att man funderar på en avgift för varje nattvardsgäst och begär dessutom att Dalby skall släppa till lite vinpengar (1832).

Även i Thegelströms krönika från 1930-talets början lyser pengabrist fram. Man gör fester och insamlingar, skriver tiggarbrev till presumtiva givare när och fjärran och uppvaktar höga skogsdirektörer i Norge för att få råd att smycka och renovera sin kyrka. På Karlstadsutställningen 1929 ser Thegelström målningar av Thor Fagerkvist och blir betagen. "Kanske kan han måla en altartavla. Vem vet? " - Några år senare blir detta verklighet.

Hösten 1931 beslutas om stor restaurering av kyrkan för 42 000 kronor, men den får i den bistra arbetslöshetens tid vänta till 1934.

Vägarna

De usla vägförhållandena återkommer i de gamla sockenprotokollen. Det gäller i första hand det anbefallda vägbygget mellan de två kapellen. Redan 1831 anser man i Norra Finnskoga att "en någorlunda försvarlig ridväg" mellan västra Kärrbackstrand och Letafors bruk vore bättre för prästens färder mellan Bograngen och Höljes. Den nya vägen förbi Rangen diagonalt över skogarna förklaras år 1837 "ändamålslös". Höljesborna vill befrias från vägunderhållet. Bara ett enda torp har nytta av vägen. Den går genom socknens vildaste trakt och är omöjlig att hålla farbar vintertid. - Och förresten hoppas man få egen präst vad det lider och då behövs ingen mellankyrkväg. Denna vägfråga återkommer år 1841 men någon befrielse tycks Höljesborna inte ha fått.

Ett sekel senare finns också vägbekymmer. Avsaknanden av körväg till Länserud och Storberget har vi redan stött på. Men även befintliga vägar är dåliga. En gäst i prästgården i mars 1829 [ska vara 1929 ?] halkar omkull och måste köras till Torsby. Hon återkommer till prästgården först vid tvåtiden på natten "efter vissa dikeskörningar på grund av miserabla vägförhållanden".

Prästgården i Höljes 1927 (ur Thegelströms fotoalbum).

 
Norra Finnskoga kyrka 1927 (ur Thegelströms fotoalbum).

Om vintervägen upp till Bastuknappen kan Thegelström berätta att den sägs vara lätt att följa genom snön. Männen i Knappen är nämligen väldiga tobakstuggare, så bruna spottloskor markerar tydligt hur vägen går.

Fattigdomen

Att fattigdomen återkommer som tema i artonhundratalsprotokollen är inte särdeles märkligt. I september 1831 väntar man "rika gåvor" från biskop och landshövding "till härstädes fattige och nödställde". Man skall också låna ut ur sockenkassan mot ränta som skall gå till de "rote-hjonslösa".

Men åren 1836 och 1838 tackar sockenstämman sturskt nej till låneerbjudanden från spannmålskreditfonden och landshövdingen trots att den senare lovar räntefrihet. Visserligen är hungersnöd för handen, men det finns så få "vederhäftiga" män i socknen, att de inte vågar ta på sig risken att få återbetala "för tiodubbelt så många utblottade". Däremot tar de det sistnämnda året gärna emot och fördelar "säd som skänkts av storstadsfolk".

År 1842 antecknar man att närmare en fjärdedel av bondeskogen överlåtits på tid upp emot femtio år. Det är bolagen som hittat upp till nordligaste Värmland. "Timmerdrift" är den enda inkomstkällan. Att dika och odla upp mossar och myrar, som myndigheterna propagerar för, säger man sig inte förstå sig på.

Ett beslut i oktober 1862 kan vara av speciellt intresse. Sockenstämman beslutar då - tydligen för att förstärka sockenkassan - att sammanträda med Södra Finnskoga för att utvidga stämplingen av skog i Laggåsen i Ekshärad och Ruskåsen i Norra Ny. Sålunda tycks man ha haft lite inflytande över och inkomster av dessa utomsocknes skogar, vars ägoförhållanden under det efterföljande seklet skulle komma att diskuteras.

Hösten 1931 grinar fattigdomen fram även i Thegelströms krönika. Arbetslösheten härjar grymt i Norra Finnskoga främst beroende på "internationella kriser". Men AB Mölnbacka-Trysil driver en hänsynslös politik genom att köpa virke av småskogsägare på andra orter, men "härstädes inställer arbetet eller rättare driver mindre än eljest".

Det har varit "en så mörk dag", skriver Höljesprästen. "Runt omkring finns arbetslösa - och ingenting kan man göra för dem. Och då glömmer man att tacka Gud."

Folkhälsan

Folkhälsan kommer understundom på tapeten. Veneriska sjukan har "för längre tider tillbaka varit gängse inom socknen", noteras det 1831. Åtta år senare tas åter den veneriska smittan upp. Den är en följd av "liderlighet och sedeslöshet", sägs det. Detta återkommer man till år 1861 genom att efterlysa åtgärder mot det stora antalet barn utanför äktenskap.

Nykterhet och goda seder finns förvisso anledning att dryfta. Biskopen och landshövdingen har sänt ut en skrift därom 1838. Två år senare beklagar man sig över gårdfarihandeln med brännvin. "På intet ställe bedrivs den mer oförsynt än i denna socken", anser man. Och prästen säger sig rentav vilja skriva till Riksens ständer för att få hjälp.

Emanuel Branzell, den förste kapellpredikanten, skrev (sannolikt efter sin avgång 1836) en berättelse över sina två tidigare kapellförsamlingar.( Berättelsen finns som bilaga till Peter Nordmans "Finnarne i mellersta Sverige /1888, nytryck 1994/). Där förklarar han att ryktena om nordvärmlänningarnas och i synnerhet skogsfinnarnas våldsamma supande var överdrivna. De brände inte sprit själva utan det var då de samlades till kyrkhelg eller avlöning som flaskorna kom fram. Huruvida den unge prästen skrev för att urskulda sig själv, vet vi dock inte. Han blev på rekordtid alkoholiserad efter att ha varit ivrig nykterhetskämpe. Den unge lundastudenten Ludvid Borgström, apotekarson från Karlstad, gjorde sommaren 1845 en resa i Värmland och skrev därefter en fyllig rapport om sina iakttagelser trots att han då var svårt sjuk. Han dog i november 1846. En längre tid vistades han i Höljestrakten och berättar bland annat om "invånarnas enkla och hjärtliga sinnelag; men timmerhandeln och den hand i hand med denna gående gårdfarihandeln med brännvin, som så mycket fördärvat sederna och undergrävt välståndet i hela Älvdalen, har nu även på senare tid gripit omkring sig i Höljes, som eljest för sitt isolerade läges skull i det längsta varit fredat från detta onda". (Ludvig Borgströms rapport återgavs småningom i "Värmland förr och nu nu" 1915.)

Inte heller kyrkans folk kan hålla sig undan. I maj 1853 avsätter man en kyrkovärd "på grund av oordentligt leverne och olyckligt njutningsbegär efter livets giftdryck".

Häradets ståndpersoner har år 1855 gått samman och erbjudit sig svara för en läkares halva årslön. Sockenstämman i Höljes tar emot förslaget med glädje. Men år 1838 har stämman haft bekymmer med föräldrar som tredskat vid barnens vaccination och försökt smita undan den! År 1863 fick bygden sin första provinsialläkare, stationerad vid kyrkan i Dalby. Han klagar dock de första åren på alltför få patienter ...

Det är sällan sockenprotokollen från Höljes tar upp samverkan över sockengränsen. När patron Tjäder på Letafors 1839 begär att hans bruk skall överföras från Södra Finnskoga till Dalby, har tydligen sockenborna i Norra Finnskoga anmodats yttra sig. Men de meddelar att det är dem likgiltigt vart Letafors hör.

Långflon var tidigare ett riktigt suphål och smuggelställe, berättar Thegelström 1929. Men det var förr. Efter konfirmationen en julidag 1931 möter han dock spritproblemet inpå de egna knutarna. "I afton har Folkets husförening stor fest å dansbanan. Utanför prästgården på landsvägen vandra och sitta druckna unga män. Det är tungt att vara präst här i Finnskogarna."

Krönikan talar dock mestadels om elände och sjukdomar i ganska positiva ordalag. Prästfrun Wanda är före detta sjuksköterska och får ofta - stundom alltför ofta enligt makens mening - ta hand om hjälpsökande sockenbor. Thegelström ser det som en skön kombination, hennes kroppsvårdande och hans själavårdande arbete. Deras köksbord får rentav fungera som operationsbord en sen höstkväll 1929, då en elvaårig flicka håller på att kvävas av en halsböld och den eftersända läkaren finner ett akut ingrepp nödvändigt.

Men när Thegelström råkar utför motande tandvärk en natt får han på morgonen ta sig ner till tandläkare Persson i Långav, där värktanden åker ut. 3 kronor kostar det och skjutsen 18 kronor. "Det är dyrt med sjukdomar i Finnskogarna", konstaterar prästen när han åter sitter hemma framför sin dagbok.

Skolan

Kyrkans ansvar för skolan framträder tydligt både i artonhundratalsprotokollen och 1930-talskrönikan.

Ett inledande problem på 1830-talet är att få iväg barnen till klockarens undervisning även om vägen är lång och skolhushåll ingenstans står till buds. Fem läsrotar, senare kallade skolstationer, skall man ha enligt beslut 1832; Höljes, Båtstad, Kärrbackstrand, Aspberget och Uggelheden. Trettio år senare inser man att det behövs mer än en klockare för att klara av vandringen mellan stationerna. En andra lärare skall anställas. Husrum, ved och hö skall han få av församlingen, men lönen hoppas man staten skall svara för. År 1865 beslutar man bygga skolhus, lärarbostad och hemlighus i Aspberget för den andre läraren. Även i Båtstad skall skolhus byggas enligt beslut ett år senare. Bygget i Aspberget tar dock tid. År 1870 är det fortfarande inte klart.

Den förste klockaren och läraren heter Löfgren och kommer från Grums. Året är 1832. Han godtar dock inte erbjuden årslön på 50 riksdaler banco utan får löfte om en skilling banco extra för varje skolbarn. Lärarna ger sockenstämman även andra bekymmer. En blir avsatt år 1850 på grund av fylleri och otukt med en skolflicka, sedan han flera gånger varnats. Men till protokollet fogas befolkningens respekt för hans tidigare lärargärning. Han drev upp undervisningen till en förut aldrig skådad höjd. "Skolrådet vill på annat sätt visa honom gott", står det skrivet.

Om denne lärares fortsatta öden berättar Oscar Larsson en sällsam historia (a.a.) Läraren blev kär i en hemmansdotter som emellertid gjorde mest narr av honom. I förtvivlan försökte han ta sitt liv men bar sig så klantigt åt att han sköt bort underläppen och framtänderna. Det såg därefter ut som om han ständigt gick runt och log. "Mysarn" blev hans namn. Gustaf Schröder har berättat om sitt möte med "Mysarn" hos den legendariske Krogubb-Ola i Kärrbackstrand på vars gård "Mysarn" fått en fristad. (Gustaf Schröder: En timmermätares minnen /1893/).

En senare anställd lärare får kritik redan efter några år. Han försummar ofta läsetimmar, behandlar barnen för hårt och med opassande aga som väcker fruktan och ovilja både hos barn och föräldrar - men å andra sidan händer det att han spelar kort med eleverna! Han varnas.

Det finns emellertid också positiva beslut. I februari 1857 antecknas hos skolrådet att "Domar Håkan Andersson, som avlidit, har testamenterat 300 Riks Bco till en fond, vars ränta skall användas till fattiga barns underhåll i skolan. Räntan skall noteras den l maj varje år ovillkorligen och fonden får ej sammanblandas med skolkassan. Fonden kallas Domarfonden". - När man ett drygt sekel senare ville få grepp om de små skolfonderna i Finnskoga-Dalby kommun, fanns emellertid inte protokoll och gåvobrev kvar. De har enligt uppgift blivit lågornas rov. Domarfonden hade inte utnyttjats på många år. Ingen visste vad den var avsedd för. Därför fick man småningom regeringsbeslut på att slå samman Domarfonden med andra småfonder till en enda premiefond.

Även Thegelström har nästan ett sekel senare lärarbekymmer. En ny lärarinna i Höljes tycks få lappsjuka redan efter en månad och vill ge sig av. En lärarinna i Tallåsen sägs ta emot besök om natten av särskilt en man. "Gud give att det är sanningslöst", skriver prästen i sin krönika. Dessutom är hon föga renlig, lägger han till. En lärarinna i Kärrbackstrand påstås ha använt svärord och dessutom sagt sig vilja införa dans på schemat.

I Kärrbackstrand florerar syndikalismen. Den unga lärarinnan har fängslats därav och bygdens folk samlas kring henne för att få ha henne kvar. Hon är bara vikarie. Agitationen blir hård, men skolrådet slingrar sig ur problemet genom att slå fast att tjänsten måste få en manlig innehavare. Om det är vid detta tillfälle som prästen får ett anonymt hotbrev är oklart, men brevet gör honom "förstämd". Det är ju inte att förvånas över.

En glädje är det däremot då brodern Alvar Sundin blir lärare i Båtstad (1929). Denne blir sedermera seminarielärare i Skara och skriver där en liten sockenbok om Norra Finnskoga. (Alvar Sundin: Norra Finnskoga /1948/).

Kärrbackstrand tycks vara prästens sorgebarn. Gudstjänstbesökarna där blir allt färre. "Syndikalism och kommunism, dansbana och allsköns nöjen har förändrat Stranna", skriver han bekymrat. Kommungubbarna gör honom emellanåt konfunderad, vilken by de än kommer från. På ett kalas försöker han få igång ett ordentligt samtal, men gubbarna "pratade ganska mycket strunt, så man kunde tro det var kvinnfolk". En Henriksson i Båtstad framstår som en verklig pamp, ingalunda lätt att tas med. Efter ett sammanträde 1929 antecknar Thegelström efter att ha fått mothugg: "Med en pilsner, en cognac eller ibland bara en blyertspenna uträttas underbara ting av så gamla durkdrivna sockenpolitiker som Henriksson et consortes. Även den argaste kommunist nappar villigt på hans bete."

Men "Henriksson är en överraskningarnas man". Senare samma år vill han och hans hustru skänka en mässingskrona till kyrkan. För säkerhets skull är priset på 375 kronor antecknat. Han vill också skänka mark till ett vårdhem. Senare är prästparet på kraftkalas i den Henrikssonska gården. 

Det är inte enbart skolbarn som får undervisning i trettiotalets Höljes. En imponerande föreläsningsverksamhet försiggår i Höljes skola, där utifrån kommande föreläsare dyker upp var tredje eller var fjärde vecka under vintern. Thegelström själv föreläser en kväll om "Gentleman, pliktmänniska och drömmare" i ABF: s regi.

I prästgården

Thegelströms krönika ger små antydningar om vardagen i prästgården.Han ägnar sig åt vetenskapliga studier tills posten kommer halv sex om aftonen. Därefter blir det tidningsläsning, skönlitteratur och sällskaplig samvaro, enligt en notering från år 1929. Några egna barn fick han och hans Wanda inte.      

Sommardagar var emellertid mer intensiva. Som exempelvis 7 augusti 1929. "Läst 6 timmar i fortsättningsskolan, 1 1/2 timme med en nattvardsyngling som blivit efter, sjungit ut ett lik i Båstadberg och jordfäst det i Höljes, förrättat ett dop, haft expeditionsarbete hemma."      

Det finns emellertid också tid för ett par dagars fiske i Länserud på höstkanten. Och semesterresorna till Stockholm är naturligtvis ljuspunkter för att inte tala om den stora händelsen då kronprinsparet besöker Höljes i juli 1931. 

"Sedan de kungliga med svit intagit lunch i gästgivargården, som var prydd med blommor och blomstergirlander, anlände de till kyrkan, som hade resta äreportar av löv och ängsblommor. På altaret stodo liljor, fuchsior och liljekonvaljer samt tända ljus. Hela främre delen av kyrkan hade tända ljus. Utanför kyrkogården var rest en äreport med de  kungligas namnchiffer. Där mötte kyrkorådet med undertecknad, kommunfullmäktiges ordf. Under klockringning gingo vi upp till kyrkan mellan led av skolbarn med flaggor i händerna. Vid ingången spelade  orgeln. Kyrkan var full av folk. Sedan de kungliga tagit plats sjöngs  unisont sv ps 383:4-6. Härpå trädde jag fram i koret och hälsade de  kungliga medföljande ord:
       Eders Kungliga Högheter.
       När budskapet mälde att Eders Kungliga Högheters resa genom Värmland även skulle utsträckas hit, hälsades det av befolkningen här med allmän glädje. Det är ju första gången som Sveriges kronprins och kronprinsessa gästar denna avlägsna bygd. Därför har vi gamla  och unga från skilda byar inom förs. i dag samlats i vår enkla kyrka för  att bjuda ett vördnadsfullt och varmt välkommen." 

I krönikan följer härefter en halv oskriven sida innan nästa dags anteckningar tar vid. Måhända ville Thegelström tänka över hur han skulle  skildra resten av det kungliga besöket. Och så blev det aldrig av.

På Hia i Sysslebäck i juli 1996
Lars Elam

Tillägg. Höljesprästerna före Thegelström

Prästtjänst i Höljes tycks för flera innehavare ha betraktats som en tillfällig tjänst för meriteringens skull. Flera av dem stannade bara ett fåtal år i församlingen.

Skåningen Comelius Kollin (1921-1923) har vi redan mött. Gus-taf Emanuel Persson (1920-1921) efterträdde Nathan Broberg (1907-1920) som kände sig hemma i Finnskogen eftersom han var ättling till värmlandsfinnar i Medskogen. Före honom finner vi Pontus Leander (1903-1906) och arbetarsonen från Uppsala Erik Eklund (1893-1903)  den senare känd som en enstöring och nära att drunkna i Höljåns vårflod 1903.

Dessförinnan har vi Anders Norstedt (1891-1893), som begärde  avsked då ingen ville hyra ut bostad åt honom. Han hade som taxeringsnämndens ordförande sökt tillämpa större laglydnad än vad bygden var van vid och blev därigenom impopulär. Företrädaren Emil Alexander Carlberg (1884-1890) råkade illa ut för sin kamp mot den olovliga  brännvinshandeln. Johan Magnus Stenberg (1876-1884) och Carl Magnus Almqvist (1873-1875) var de första kapellpredikanterna som var stationerade i Höljes.

Dessförinnan var kapellpredikanten boende i Bograngen i Södra Finnskoga med tjänstgöring i båda kapellförsamlingarna. Erik Göran Nylén (1871-1873), Fredrik Thorelius (1861-1870), Carl Samuel Nygren (1853-1860), Wilhelm Svartengren (1845-1853) och Lars Schagerberg (1837-1845) följde i omvänd ordning efter den förste Emanuel Branzell (1831-1836). Enligt sägnen var det en molande tandvärk likt den som en natt angrep Thegelström, som fick Branzell att - i avsaknad av både tandläkare och läkare - ta till det av honom föraktade brännvi-net. Det var begynnelsen av en snabb kana utför till avskedet något år senare.

Före Branzell och de båda kapellförsamlingarna var det präs-terna i Dalby som hade ansvaret för Finnskogarna. Skogsfinnarna kom till nordligaste Värmland runt mitten av 1600-talet men hemmanet Höljes är medeltida svenskbygd. Den kom så småningom att höra till Älvdals pastorat med Ekshärad som huvudkyrka.
                                 
 
 
FRärjan till Höljes vid Båtstad 1927 (ur Thegelströms fotoalbum).

KULTURNÄMNDENS SKRIFTSERIE

1. När Fryksdalshäxorna flög till Blåkulla. Om trolldomsanklagelser i  Fryksdalen under 1600-talet, av Bo Simonsson (1993). 

 2. Från Kalevala till Ritamäki. Tankar om Kalevala och bilder från Ritamäki,  av Alf Brorson och Stanley Sundvall (1993). 

3. Älgjakt. Dikter och teckningar om en höstlig händelse i Torsby, av Lennart  Olsson (1993). 

4. Gatunamn i Torsby. En berättelse om människor och händelser förr och  nu, av Bo Simonsson (1993).

5. Järnbruk och sågverk. Om bruksverksamheten i norra Fryksdalen, av Tryggve Persson (1994). 

6. Torsbybilen, LT/1921. Om bilen som byggdes i Torsby, av Alf Brorson (1994). 

7. Thorsby, Alabama. Om anknytningen till namnet Torsby i centrala Alabama, av Alf Brorson (1995). 

8. Arbetsvandringar och överbefolkning i Östmarks församling 1861-1876, av Niclas Persson (1995). 

9. Barndomsminnen från Vitsand, 1865-1880, av P.A. Mattson (postumt 1995).

10. Karta från 1644, ritad av Håkan Arvidsson, med tolkningsförslag av Hans Eriksson och kommentar av Bo Simonsson (1996).

11. En kulturvandringsled - dess tillkomst och bakgrundshistoria, av Alf Brorson (1996).

12. En Höljesherdes skriverier, eller Norra Finnskogas bortbrända historia, av Lars Elam (1996).