Källa: Lars Bäckvall, Om övre Klarälvdalen i gångna tider
Från Älvdalen i ofredstider
(20/9 1922)
- - -
Ransby skans
I Dalby hade bönderna av förut vunnen erfarenhet byggt en skans i Ransby, vilken är antecknad på Johan Persson Torings kartor över Fryksdalen och Älvdalen av 1657 och kopian 1659, och skall ha legat vid Klarälvstranden mitt för Digerheden. Här har till senaste tid funnits några gropar, som ansetts för märken efter skansen, men som av älven brötos ut under högfloden 1916. På Digerheden, säges, lågo norrmännen och sköto över älven på svenskarna, som då lågo skyddade i sin skans.
Om förhållandena i Älvdalen, isynnerhet i Dalby, under Hannibalsfejden, lämna allmogens enskilda besvärsskrivelser omfattande upplysningar om de mödor, som folket hade att utstå. I skrivelsen, som inlämnades till riksdagen i Stockholm i nov. (daterad 1 okt. 1644) av den försiktige Håkan Andersson i Torsby i Råda, riksdagsman för Älvdalen klagas, att "som de danska och fienderna, isynnerhet dessa värmländska gränser mot Älvdalen söka dagligen praktisera för att infall göra, så hava vi fattiga undersåtar efter e. k.m:ts stränga förbud (påbud) måst efter plikt och skyldighet allt ifrån 20 juli (s.å.) till dato hålla fyra starka vaktposter och bevaka gränserna, och sådant isynnerhet vad Älvdalen angår, såsom den där utmed gränsen är belägen, dag från dag och stundeligen måste vederredo vara, det ännu att göra; och skola vi efter bästa förmåga vinnlägga oss om att hålla fienden utom gränsen. Därjämte klagar allmogen att de dagligen bliva pantade och slitna för sina utlagor, då de äro i brist på penningar, och bönfalla om att få utgöra landtågsgärden uti sådana persedlar, som bonden kan åstadkomma och till k. m:ts krigsfolks underhållning tjänliga äro". Rörande finnarna klagade allmogen vid samma riksdag (1644) och anföra att, "eftersom några finnar som ligga och bo på Älfdalsskogarna, icke allenast utöda skogen; men de ingen tjenst vilja göra kronan med vakt eller annat sådant; men häldre draga in i Norge att uppegga fienden till motstånd; ty bönfalla vi underdånigast att e. k. m:t ville oss härpå ett gunstigt och nådigt svar förordna".
Betungande pålagor och vakthållning
Följande år, 1645, framförde gemene man i Älvdals härad flera önskemål i sin besvärsskrivelse, som deras riksdagsman framlämnade vid riksdagen i Stockholm i augusti, däri de anföra, att "vi hava här i Älvdals härad sedan detta krig begynte måst vakta gränsen och skansen i Dalby, betalt i 15 veckor en man för vart (jordeboks) mantal, förutom 200 man härifrån Älvdals härad, tagna till att bevaka Morast skans, vilka vi underdånigt begära måtte restituerade varda, till att så mycket hellre bevara vår egen skans i Dalby socken, icke aktandes vad som våra fattiga hustrur och barn uti vår frånvaro av fienden ha att vänta, ej heller att vakten vid skansen blir försvagad, så att han lätteligen kunde av fienden bliva intagen och sålunda få insteg i riket och vår ringa näring, både innan- och utanför råd, förtagen. Och som vi av det stränga vaktandet äro förhindrade att erlägga utskulderna, begära vi ödmjukeligen att bliva förskonte från ännu resterande mantals- och boskapsskatten. Och hava vi utan ordinarie och extra ordinarie räntor förliden vinter följande persedlar utgjort av var gård (helt hemman), nämligen 2 lisp. kött, 1 lisp. bröd, 2 mark smör, 8 fjärdingar havre, 1 par skor och så hava åtta gårdar tillsammans givit en oxe, och fört förbemälde persedlar till fältet (samma gärd utgick även från Fryksdalen) samt 15 veckors kost, som vi vid vakten själva förtärt och icke desto mindre med inkvarteringar varit betungade och därav utarmade vordne, och bönfalla att av kristelig mildhet bliva förskonta från utskrivningen i detta år och oss allernådigst benåda med något "gewähr", som är flintesäker, krut och bly, varmed vi oss förmoda, att näst Guds hjälp kunna avvärja fiendens infall".
Ehuru fienden varit så närgången att de hade anledning klaga över att gåvobrevet på kopparn till kyrktaket bortkommit under den danska fejden, och att juterna tagit Ingeborg Bengtsdotters i Kårbol fastebrev (omnämnd i en föreg. uppsats), lär under detta krig icke någon gård i Älvdalen blivit härjad eller bränd utan allmogen har lyckats att hålla ett gott försvar. Och då man betänker, att i de fyra älvdalssocknarna, funnos 1.189 mantalsskrivna, män och kvinnor 1644, och 1.059 år 1645, må det anses vara duktigt gjort, då 200 man voro utsända till försvaret av Morast skans och omkr. 100 utskrivna till knektar, varav de flesta lågo på tyska bottnen och en del på västkusten och i Göteborgs garnison och bland vilka vakanser ofta uppstod, som måste fyllas. Det har även varit ett tal att "när bönderna kommo, fingo baggarna blåbär i nacken".
- - -
Källa: Lars Bäckvall, Om övre Klarälvdalen i gångna tider
