Källa: STYFFE, TORLEIF, Ur: Klippt och skuret om norra Värmland II, 1993, Från: VB, Fredag 15 december 1989.


Bildtext:
Ångbåten Wingäng på ett gammalt vykort. Båten trafikerade sträckan Edebäck-Vingäng på Klarälven mellan åren 1900 och 1925.


Turistbroschyr anno 1917


Av Torleif Styffe

Turistbroschyrer är inte någon helt ny företeelse. Redan innan ordet turism blev ett begrepp, genomkorsades landskapet Värmland av resenärer, som sedan utmålade sina strapatser i reseskildringar, som i dag är intressanta tidsdokument.

En mer renodlad turistbroschyr över Värmland gavs ut i Svenska Turistföreningens regi år 1917, och där finns tips på vägar, logi, sevärdheter osv. Färden norrut från Edebäck finns beskriven ur ångbåtsturistens synvinkel, och vad norra Värmland beträffar finns även en rundtur över finnskogen beskriven för 1917 års turist.

I handboken får norra Värmlands vägar ett gott betyg. De hade genomgått stora förbättringar, och vägen Dalboängen-Norra Finnskoga-Långflon betecknas som god landsväg, medan vägen Letafors-Vingäng var avlyst liksom vägen Höljes-Bograngen.

Skjutstationer fanns, och fast dessa inte längre hade skyldighet att hålla med mat och logi, gjorde de ofta så ändå.

Rikstelefonnätet, berättas det, sträckte sig år 1917 till såväl Norra Finnskoga som Bograngen.


Ångbåten

Ångbåtarna på Klarälven gick mellan Edebäck och Vingäng (eller Dalboängen), och ångfartyget Wingäng hade "god restauration, vid tjänlig väderlek serveras på övre däcket, regelbundna turer två gånger i veckan".

Ångbåtens fasta tilläggsplatser var Edebäck, Ekshärad, Tönnet, Fastnäs, Gravol, Stöllet, Ambjörby, Backa, Likenäs, Långav, Ransby och slutligen Dalboängen vid Vingängsjön. Skulle båten stanna vid någon mellenliggande station, fick detta markeras med flaggning.

Uppströms tog resan en dag, medan den klarades av på 7-8 timmar, då man följde strömriktningen mot söder.

På sensommaren, då vattenståndet ofta var lågt, blev det besvärligt att upprätthålla ångbåtstrafiken, och det hände allt som oftast, att trafiken fick ställas in. Fanns det inte vatten, hjälpte det föga att båten var flatbottnad och grundgående.

För att skydda propellrar från törnar mot timmerstockar hade man satt dem i metallhylsor.

Tilläggningen och anlöpningsställena finns beskrivna som följer:

"Fartyget lägger till vid stranden. Landgången kastas ut på närmaste strandbrink. Några egentliga bryggor finns icke med undantag för Edebäck, Ambjörby och Dalboängen. Anlöpningen av de olika platserna är därför av ganska stort intresse. Som en följd av anlöpningssättet måste ångaren alltid vid angörandet vända fören mot strömmen, och befinner den sig på nedresa, måste den vända helt om, innan den kan lägga till".


"Tips"!

Turisten får även en beskrivning av några av byarna, och vad dessa har att erbjuda:

Likenäs med gästgivargård, tingshus, bank, läkare, distriktsveterinär, poststation, flera handlande, såg, kvarn, och hyvleri. (Här berättas också, att Likån fått sitt namn genom att man på den fraktade lik från Klarälvdalen upp till Likenäs kapell!).

Långav
med kyrka, apotek och handelsbod.

Skansheden
med hänförande utsikt och skans, som byggdes 1677.

Ransby
med tjusande läge och härlig utsikt mot det väldiga Branäsberget, med poststation och rikstelefon.

Slättne
med skjutsstation (med rum för resande), poststation, bank, flera handlande och hantverkare, bl. a. velocipedreparatör.

Sysslebäck
med järnkälla och badhus.

Näckån
med elektrisk kraftstation och stor snickerifabrik.

Båtstad
med färja över älven.

Höljes
med gästgivargård, poststation och telefon.

Bjurberget
med skjutsstation och poststation.

Bograngen
med flyttande gästgivargård, post och nyrestaurerad kyrka.

Letafors
med den gamla herrgården, kvarn och såg.

Medskogen
med tullinspektör och flera handlande och hantverkare.


Glad och munter

Folket i norra Värmland har också fått sin beskrivning, så att de besökande skulle vara beredda på, vilka de hade att möta:

"Folket i Dalby är resligt, kraftfullt och gott. Den gamla sockendräkten är ännu i bruk, ehuru icke allmänt… Dalbybon är lik nysockningen i mångt och mycket men till lynnet mera glad och munter. De äro mycket gästfria samt mera fallna för att leva högt.

Dalby är en synnerligen rik socken, skogarna äro dock mera åtgångna än i Norra Ny, och en del bolag hava här större besittningar.

Inom Ovansjöbygden har förr funnits en stor bondearistokrati, stram och stolt att räknas som bönder, betraktande "herrskapen" såsom stående på ett lägre socialt trappsteg. Numera är denna dock försvunnen".


Mer "tips"

Diverse upplysningar, som kunde intressera turisten, står att läsa:

Vingängsjön, som kallats "de tusen öarnas sjö", hade enligt folktron 365 öar.

Något säterliv behövde inte konstrueras för turismens skull, utan detta stod ännu i sin blomning. På Holmberget nära Vingsjön fanns flera sätrar, där den resande kunde skaffa mjölk.

Nära Dalboängen fanns hotell och många intressanta gamla gårdar.

Från Persby skulle turisten kunna ta sig så långt som över länsgränsen till Lima på skogsstigar. Dessa stigar skulle förmodligen ha benämnts vandringsleder i dagens turistbroschyrer.

Redan långt före gondolliftens tid var Branäsberget en turistattraktion, och om man ville hitta till toppen på smidigaste sätt kunde man år 1917 leja en förare i Södra Branäs.


Källa: STYFFE, TORLEIF, Ur: Klippt och skuret om norra Värmland II, 1993, Från: VB, Fredag 15 december 1989.
Turistbroschyr anno 1917