Dalby hembygdsförening 1928-2003

Hembygdsföreningen firar 75-årsjubileum i år. Lars Elam skulle egentligen ha stått här just nu, men tyvärr är inte hans hälsa den bästa, så han fick avstå, vilket jag är den första att beklaga.

Här finns en fin skrift om hembygdsgården som togs fram till 70-årsdagen av grundandet av Lars Elam, Torleif Styffe och undertecknad, Elise Lindow-Agnarson med flera. Där finns en utmärkt presentation av gården och rikligt med bilder, jag rekommenderar den till alla som vill ha en korrekt beskrivning av hus och inventarier.

Jag citerar riktlinjerna vid bildandet av föreningen den 15 september 1928:

Dessa riktlinjer fick en konkret utformning i inledningen till den instruktion, som utfärdades för byombuden:

"Dalby hembygdsförenings uppgift är i första hand att skydda och för kommande släkten bevara, det bygden äger av rester från fädernas hemliv, dess särdrag i språk och seder, folktro och sägner. Föreningen anser det vara en hederssak att dessutom skydda allt det i naturen, som karakteriserar Dalbybygden, och vill med alla ansvarskännande sockenbors hjälp skydda vår vackra bygd från skadegörelse pietetslös framfart, när det gäller bygdens utveckling. Den vill med ägares välvilliga hjälp förvärva, hopsamla och i en tänkt hembygdsgård förvara de rester av socknens gångna kultur, som ännu finnas kvar."

Jag slås av hur språket har förändrats under dessa 75 år, men jag tycker innehållet i denna skrivning är rik och uttömmande, det gäller lika mycket än idag.

Vår bygdeskald, Jakob Karlstam, har skrivit 57 verser om bygden i skriften "Dalby Hembygdsförening 1928-1978". De är värda att läsa eftersom de skildrar byggnader och föremål, kläder, seder och bruk, arbetsredskap och arbetsmetoder, de är helt enkelt dokument och som sådana oumbärliga. All dokumentation gör ett hål i historien om den plockas bort.

Jag ska inte redogöra för bildandet av föreningen eller nuvarande styrelse, det skulle bara bli en uppräkning av namn och sådant skulle Lars Elam gjort mycket bättre än jag.

Men jag guidade under en rad somrar under Maria och Åke Westergrens tid som ledare och jag kan försäkra att det inte är ett latmansgöra att administrera en sommarfest.

Den 13/7 -97 hade jag gjort dessa anteckningar, jag vet inte om årets fest följer de här riktlinjerna, men så här var det då:

"Att leda en hembygdsförening och dessutom delta i de nödvändiga göromålen är ett heltidarbete före, under och efter de stora festerna. Jag har följt arbetet med detta i tre dagar och häpnat över hur mycket som ska förberedas. Packa korgar till de olika aktiviteterna i stugorna, innan dess ha beställt varor som behövs, sett till att det blir lövat och ansat på gården, plocka ut vinster till alla lotterierna och inte minst engagera folk, som kan steka kolbullar, koka römgröt, och ris à la Malta, breda läfsor, koka kaffe och servera, det tar tid.

Allt detta håller Maria och Åke Westergren i. Jag har träffat de frivilliga, som kommer hit efter att de slutat dagens förvärvsarbete, för att hjälpa till så att det blir riktigt festligt. Det är en stor önskan hos dem att behålla hembygdsgården så att den sköts och fungerar.

Vi skulle behöva fler som kan rycka in. Känner ni för det är det bara att anmäla sig. Åldern spelar ingen roll, jag skulle tro att friska pensionärer har mest tid, men de unga är också hjärtligt välkomna i den mån de har tid för arbete och familj.

Hembygdsrörelsen är en av våra största folkrörelser, sista siffran jag såg var en halv miljon.

Sommarfesten är något av en hemkomstdag. Det är många som flyttat härifrån för att få arbete eller utbildning. Många kommer hem för att hälsa på just idag. En del flyttar tillbaka efter pensioneringen, vi kan mötas här. Ibland träffar jag nån som jag inte sett på 30-40 år. Ibland känner vi igen varann, ibland inte. Den där flickan eller pojken som satt bakom mig i skolan hade svart hår. Nu står där en vithårig, äldre person, kan det vara han/hon, inte så stor likhet, men vi prickar rätt för det mesta, sen är det bara att glädjas åt att vi båda lever. Det ger en sorts trygghet åt oss äldre, utrotningshotade.

Att komma hem, att ha ett hem på jorden är dyrbart, särskilt om man tittar på världen omkring, där krig tycks vara regel och fred ett undantag.

1996 firade vi Nils Holgerssons minne, en sagofigur, som flugit över världen på sin gås, Akka från Kebnekajse. Hur långt han flugit har jag fått en bekräftelse på när jag guidat våra utländska gäster. När Berlinmuren föll kom östtyskarna på besök, smärta vältränade personer, som hade cykel med sig och cyklade många mil runt Klarälven. De hade läst Nils Holgersson i skolan och var nyfikna på hur hans land såg ut.

(Kapitlet om Värmland och Dalsland ur Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, läses upp.)

Vår Nobelpristagare från Japan, Kenzaburo Oe, hade också läst Nils Holgersson och ville se Mårbacka, vilket han fick. Jag har en teori om vilka svenskar som är mest kända utomlands: Carl von Linné, Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren.

Tyskar och holländare är flitiga gäster på hembygdsgården, de senare talar engelska så accentfri att det är omöjligt att gissa deras nationalitet.

Jag har strävat att lära mej benämningar på föremål och arbetsprocesser på tyska och engelska och gjort små parlörer. Fransmän kommer sällan hit så jag har inte behövt lära mig vad vassla heter på franska!

Jag har fått lära mig mycket av våra besökare. En äldre mjölnare demonstrerade ivrigt hur våra kvarnstenar framställdes och anpassades till grovleken på mälden.

En holländsk mejerist redogjorde för mej om ostframställning framför öppna spisen i sätern.

De uppväxande generationerna talar engelska, få läser tyska. Jag tycker vi glömmer bort att tyskan är ett stort språk i Europa, hundra miljoner talar det och jag blir riktigt förargad när radiotjänstemännen misshandlar uttalet. De säger ogenerat Sweitsch.

Tyskt uttal är lätt att lära sig, engelskan har hundratals snubbeltrådar i uttalet.

Ibland imponerar våra samlingar på besökarna. En gång kom ett sällskap av pensionärer från Töcksfors, de leddes av prästen. Han sa ideligen under rundgången: "Vet ni verkligen vilka skatter ni har här?" Ett par besökare, syskon, var mycket intresserade av skomakeriet i ett av härbrena, för deras far hade varit skomakare. Jag minns själv hur skomakare Dahlborg, (Aino Trosells morfar) ibland satt i vårt norra rum med alla sina redskap omkring sej. Det var lättare att flytta skomakeriet dit än att denna hord av familjemedlemmar skulle traska till Dahlborgs. Hemsömmerskan kom också hem till oss och arbetade.

När de samtalade sinsemellan var det på ett svensk-norskt töcksmarksmål, svårt att förstå.

Jag ska uppehålla mig vid några särdrag för bygden. På övre botten i Tronsgården finns de första bevarade exemplaren av Dalbydräkten. Jämte Dalarna och Hälsingland är Värmland det folkdräktsrikaste landskapet. Männen behöll sina särpräglade dräkter längre än vad kvinnorna gjorde. På 1920-talet såg jag några gamla män i knäbyxor och långrock, s k Dalbytröja med röda besättningar. På axeln kunde det sitta en liten röd lapp av kläde, en s k betroddlapp, för att visa att bäraren hade bygdens förtroende.

Gunne-Per, morfar till den sista säterkullan, Ester Karlsson, hade en sådan betroddlapp på axeln när han gick till affären i sin Dalbytröja för att handla. Jag har sett fotografier i gamla gårdar av förfäder i folkdräkt, männen i den jag beskrivit, kvinnorna i häktad tröja, mörk kjol, förkläde och mörk schalett.

Dalbytröjan har en ålderdomlig skärning som gått tillbaka på den medeltida kolten.

I Dalby och Finnskoga levde de lokalt särpräglade dräkterna kvar längre än på andra håll i Värmland.

På våra sommarfester är det många, som bär Dalbydräkten, och besökare från andra trakter bär sina, man ser även norska folkdräkter, bunader.

I norra rummet en trappa upp finns också den verkliga rariteten, "Dalbyvanten".

"Ingenstans i Sverige finns så många vackra, gamla vantar bevarade som i Norra Klarälvdalen" står det i en artikel i Värmlands Folkblad den 16 mars 1982. "Dalbyvanten ska räddas åt eftervärlden".

Broderiet, krusningen följs inte slaviskt, men alla innehåller de grundmönstret av nyponros, styvmorsviol och förgätmigej, blomster, som alla hör till Nordvärmlands flora. Ingen vet hur mönstret uppstod.

Min morfars syster, Karin Andersson-Sandegren på Sannäsmon, gjorde i mitt tycke de allra vackraste broderierna, de finns i ett skyltskåp. I hög relief framträder blommorna mot den mörka bakgrunden. Rosens bladverk är tandat och små graciösa krusiduller, som klängen av ärtväxter, smyger sej in mellan rosenknopparna, ett av Karins kännemärken.

Länshemslöjdskonsulenten Elisabeth Jacks-Svantesson har tagit som sin uppgift att bevara Dalbyvanten åt eftervärlden. I början av 80-talet började hon inventera och fotografera gamla vantar och beskriva mönster och tillverkningssätt i en uppsats i etnologi om Dalbyvanten. Själva vanten är tillverkad i nålbindning, en urgammal textil teknik, mycket äldre än stickningen. Det äldst bevarade exemplaret på nålbindning har man funnit i en bronsåldersgrav i Danmark. Tyvärr har jag inte kunnat spåra om Elisabeths arbete fullföljts, ska försöka kartlägga detta, men som ni vet är Sverige stängt nu under semestrarna.

Dalbyvanten finns som vykort.

Dalbyboken - resultatet av många människors mångåriga flit kom ut år 2000. Karl Larsson-Bergkvist och Jacob Jacobsson är de huvudsakliga forskarna bakom projektet. Det är Sveriges digraste dialektordbok, med bidrag från hundratals ortsbor, som känner sin dialekt, jag kan inte räkna upp alla. Torleif Styffe och personalen på Kulturkoppra har direkt medarbetat vid bearbetning av Dalbyordboken.

Nu när ni går omkring bland husen tycker jag ni ska använda skriften "Om Dalby Hembygdsförenings sjuttio första år" som guide. Där får ni svar på era frågor. Lycka till!

Jag vill avsluta den här lilla översikten med att tacka alla som medverkat till att Dalby Hembygdsförening kunnat fortleva i 75 år. Det är en bedrift. Tack!