Dalbyturism

av Torleif Styffe

Man tänker sig ofta turism som en rätt ny företeelse. I Dalby socken har vi fått se, hur den moderna turismen totalt kan förändra en hel by - vi har sett, hur byn Branäs blommat upp, sedan det efter mångåriga diskussioner äntligen kunde beslutas om utbyggnad av en turistanläggning av hög klass.

Familjer med sina ski-boxar på biltaken kommer efter vägarna, slalomåkarna sladdar sig ner för pisterna, på somrarna avgår flotte efter flotte fullastad med turister nerför älven, och främmande tungomål hörs allt oftare i de växande köerna i affärerna. Nya yrken har kommit till i en bygd, som tycktes döende - turismen har blivit en näring, som förväntas rädda bygden.

Dalby har kommit närmare omvärlden, eller om man kanske ska säga, att det är omvärlden som kommit närmare Dalby.

Men hur är det - nog har väl turismen funnits före Branäsanläggningens tid i Dalby? Jo, naturligtvis, men det som är nytt är försöken att locka turister i stor skala och försöken att slå mynt av näringen, för som näring betraktad är turismen onödigt senkommen i en bygd med så storslagen natur.

Pilgrimerna först

Det finns en del, som menar, att de första större turistgrupperna som kom var pilgrimerna, som på medeltiden vandrade dalen fram med Trondheim och Olav den heliges kvarlevor som mål. Det var en form av sällskapsresor till fots, som säkert drog med sig många, som hade helt andra avsikter med färden än de rent religiösa. Och det var säkert inga små skaror, som drog vägarna fram.

Nu fick väl de bofasta inget ekonomiskt utbyte av dessa tidiga turister - det var snarare så, att pilgrimerna själva tiggde sig fram för att klara sin fortsatta vandring. Däremot kunde de berika folket med nyheter från omvärlden och sågs säkert som friska fläktar utifrån stora världen, när de kom.

Muntert och livligt

Riktigt livligt och muntert skall det ha gått till, när pilgrimerna kom till Dalby. Vid Botvidsmäss i juli kom de på sin väg mot Trondheim, och vid Mikaelsmäss på hösten kom de tillbaka, och då stannade de och roade sig. Om man får tro Fernow, dansade de på Dalbo äng, så det blev stora gropar i marken. Den så kallade munkkällan finns ännu vid ängen, och en tradition, som man får ta med en nypa salt berättar, att det fanns ett munkkloster på hedavsatsen ovanför.

I bortåt 500 år pågick pilgrimsvandringarna, ända från mitten av 1000-talet tills Gustav Vasa genom reformationen satte stopp för trafiken. "Monkan" satte förstås en viss prägel på bygden efter alla år, och det är inte underligt, att vissa ramsor och ortnamn, som minner om pilgrimstiden levat kvar.

Maken till turism har väl aldrig förekommit i våra trakter. Rena lämmeltågen - i 500 år! Med all respekt för den stora satsningen på Branäsområdet, men hur många tror väl, att anläggningen ännu attraherar år 2500?

Finnarna kom

Efter pilgrimsvandringarnas slut dröjde det hundra år, innan nya skaror av främlingar sökte sig till dåvarande Dalby socken. Det var omkring år 1650, som finnarna kom till de nordliga skogarna och bosatte sig. Nu kom dessa inte som turister, eftersom de sökte ställen att bosätta sig på, därför lämnar vi denna stora folkförflyttning därhän i detta sammanhang.

Några massrörelser lär det knappast ha varit fråga om senare förrän inom den moderna turisttrafiken, när charterbussar och bilkaravaner blivit en del av vardagen. De massrörelser som förekommit i norra Värmland har mest varit av det motsatta slaget - Dalbybor, som gått på arbeten "öst i lanna", Dalbybor, som utvandrade till Nordamerika och Dalbybor, som på grund av arbetslöshet i samband med rationaliseringar i skogen tvingats lämna sin hembygd.

Jobbig tid

Men visst har det kommit turister till Dalby, även om det ofta varit enstaka resenärer. Gästgiveriskyldigheten ansågs av bönderna mest som en plåga, så nog lär det ha funnits en och annan resande, och då inte bara myndighetspersoner, som reste i tjänsten. År 1833 klagade Jon Halvarsson i Ransby med flera hemmansägare i Ransby och Slättne över, att de blivit ålagda skyldigheten att hålla gästgiveri. Ersättningen motsvarade inte besväret, och skjutsningen från Ransby till Bograngen och från Slättne till Båtstad, båda sträckorna på ett par mil, ansågs för lång. Kravet, att varje gästgivare skulle hålla tre eller fyra hästar, ansågs också orimligt. Vägen mellan de nämnda platserna betecknades också som mycket svår.

Om de dåliga vägarna på 1800-talet har också författaren Gustaf Schröder en del att berätta. De lockade verkligen inga resande, efter vad man kan läsa ut. Från Amnerud och norrut var vägen mycket backig, och norr om Sysslebäck kunde den bara med möda begagnas som körväg.

För att komma upp på Brattmon fick man vada i lös sand. Norr om Dalby var både vägen och skyldigheten att fortskaffa resande slut, enligt Schröder. Vägen Vingäng-Letafors var så usel, att några turistande fransmän bad att få gå ur hästskjutsen och gå vidare till fots. Rätta tiden att färdas var på vintern, då man kunde fara fram över snö och is.

Dagböcker

En del enstaka "turister" skrev dagböcker, som gavs ut och på sätt och vis fungerade som den tidens turistbroschyrer. Bland de mer kända reseskildrarna finner vi Karl Axel Gottlund, som 1821 genomströvade inte bara dåvarande Dalby sockens finnskogar utan finnbygderna i hela gränstrakten. Han redovisade sin resa i en ganska omfattande dagbok, där han ingående berättar om folk och gårdar och dess historia och inte drar sig för att redogöra för sina erotiska eskapader.

Denna resa fick till följd, att de styrande fick upp ögonen för finnarnas svåra förhållanden, och att Norra och Södra Finnskoga bröts ut ur Dalby socken.

Noak Hedrén, präst i Karlstad, åkte i maj 1831 på biskopens uppdrag till norra Värmland för att skaffa information om tillståndet där under pågående hungersnöd. Hans reseskildring adresserades till fru Lovisa men blev så att säga allmänt gods och gav en fördelaktig bild av landsändan.

Vid Lillbergsgården gick Hedrén upp på en höjd och betraktade dalen -"en skön tafla", tyckte han och förälskade sig genast i ett litet torpställe på andra sidan av älven.

Från Flottstadfallet åkte han på flotte tillbaka ner till Lillbergsgården. "Denna skjutsfärd var den roligaste jag egt - äfven ehuru jag ännu på 3:e dagen var rätt illa ansatt af svåra hemorojder."

Låt oss bortse från den sista kommentaren och i övrigt konstatera, att skildringen kunde ha varit hämtad ur en modern turistbroschyr.

Sommaren 1845 turistade Ludvig Borgström i Värmland, och även hans iakttagelser blev tryckta. Så mycket finns inte noterat just från Dalby, men om folket i norra Värmland skriver han, att de är "merendels af en reslig växt, med ljusblå ögon och ljust hår, utmärker sig genom en viss inbunden dysterhet och tröghet ... det bästa och mest oförderfvade folket i Elfdalen".

Ståtligt folk

En annan besökare, som lämnade en utförlig beskrivning av sin resa, var Maximilian Axelsson, som 1849-50 genomkorsade Värmland. Hans bok ger den vägledning för resande, som en turistbroschyr bör göra, och den bör ha varit bra att ha med som reselektyr för den, som ämnade sig norrut i länet vid 1800-talets mitt. Axelsson beskriver dräkterna, såväl som folket inuti dessa - "ett ståtligt folk; vackra qvinnor, resliga handfasta män ...". För att inte tala om språket - "tilltala vi dessa människor, så möter oss ett språk lika egendomligt som Nysockens och lika outvecklat som detta".

Bostäderna beskrivs även liksom maträtter och olika seder. En beskrivning från Munkheden är som gjord för att locka besökare:

"Besöker du någon gång denna trakt, så vandra samma väg - mödan blir rikligen belönt. Går man nemligen blott några steg framåt på nyssnemnde hed och derpå vender sig åt venster emot dalen, så har man framför sig en, visserligen vild, men frisk och äkta nordisk natur. Den landthöjd, på hvilken man befinner sig, skjuter här ut i skarpa bergsuddar, vinkelrätt mot Klaran eller Vingängsjön, och mellan dessa bergsuddar sänka sig djupa tvärdalar, så djupa, att skogen i dem med sina högsta toppar ligger långt under åskådarnes fötter. Men längst ned, å sjelfva den stora dalens botten, skymtar sjön med sina många ljusgröna holmar".

Det hade han inte skrivit annorlunda - och knappast bättre - om han hade varit sekreterare i en lokal turistgrupp.

Hur mycket de ovan nämnda skrifterna bidrog till att locka antalet besökare till norra Värmland kan man bara spekulera om. Om inte annat ökade de kunskapen om denna landsända hos läsarna.

Berömd turist

Dalbys mest berömde turist, som lämnade litterära spår efter sina besök, var nog annars författaren Hjalmar Söderberg. Han besökte Dalby vid åtminstone två tillfällen, en gång 1882, då han var blott en trettonårig pojke och en gång 1893. De båda besöken gjorde så djupa intryck på den unge Söderberg, att han använde sina kunskaper om orten i novellerna Flodfart och Med strömmen. Huvudpersonen i hans roman Den allvarsamma leken, Arvid Stjärnblom, kom från Dalby, och i den boken beskrivs Klarälvdalen på ett nyanserat sätt:

"... Och bergen skymmer för solen som höga hus i en gränd, så att det i min hemtrakt mest hela eftermiddagen är en iskall blåskymning. Det är bara en kort stund mitt på dagen det är riktigt vackert där: det är när solen står i söder eller litet tidigare, mitt i Klarälvens floddal; då kommer det vackert ljus över allt det vackra, då ser man söderut, ut i solen och ljuset i älvdalens öppna vidd, och tänker: där borta är världen."

I brev till sin syster skrev Söderberg och berättade, hur han älskade "den stilla enformigheten i detta landskap". Vidare berättade han: "Värmlandssejouren har varit så angenäm som möjligt. Jag har kört omkring på kalas i bondgårdarna, gjort utflykter till sätrarne och klättrat i bergen tillsammans med en mager prest". Där ser man, vad den tidens turister sysslade med i Dalby.

Utförlig beskrivning

En skrift som direkt var avsedd att locka turisten rätt in i de sköna värmländska trakterna var Svenska Turistföreningens resehandbok över Värmland och Dalsland år 1917.

Dalby ägnas i denna publikation en ganska utförlig beskrivning, och turisten får information om de olika byarna, information direkt tillrättalagd för den resande. Här finns uppgifter om handelsbodar, gästgiverier, postkontor med mera, men även här skärskådas befolkningen - Dalbybon anses lik nysockningen men är mera glad och munter. Inom Ovansjöbygden, berättas det, fanns det tidigare en bondearistokrati, som betraktade "herrskapen" som stående på ett lägre socialt trappsteg.

Slättne ställer upp med velocipedreparatör, och Sysslebäck lockar med järnkälla och badhus långt före Mallorcaresornas tid. En promenad upp på Branäsberget anbefalles här redan 1917, och det berättas, att förare lätt kan erhållas i Södra Branäs.

I handboken beskrivs ingående hur man kan färdas mellan Edebäck och Dalby på flodångare på Klarälven. Ångfartyget Vingäng är det s.k. flaggskeppet med högsta komfort för passagerarna: "God restauration, vid tjänlig väderlek serveras på övre däcket".

Båten hade regelbundna turer två gånger i veckan, och tilläggsplatser i Dalby fanns i Backa, Likenäs, Långav, Ransby och Dalboängen (slutstation). För turisten var detta ett bekvämt sätt att färdas, särskilt med tanke på vägarnas standard.

Gula bussar

På 1920-talet var ångbåtstrafikens saga all, men ungefär samtidigt började postverkets gula bussar gå uppöver dalen, så kontakten med omvärlden blev snarare lättare att upprätthålla, särskilt som vägarna förbättrades allt mer.

Annars var det inte förrän på 1960-talet, som en mer medveten satsning på turismen i gamla Finnskoga-Dalby kommun inleddes. Redan i detta skede diskuterade man en skidanläggning på Branäsberget, och de första lokala turistbroschyrerna kom i mitten av 1960-talet.

I Karlstad stifts julbok 1964 kan man läsa: "Turisterna har hittat upp till Älvdalen. Det finns många utmärkta hotell och campingplatser".

I ett läge när de gamla näringarna, jord och skog, började svikta, kom man att i allt högre grad sätta hoppet till turismen. 1966 presenterades "Översiktsplan för fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar", som utarbetats av en arbetsgrupp under ledning av Lars Elam (en som tidigt insåg vilken betydelse turismen skulle kunna få i norra Värmland). I planen betonades vikten av en utbyggnad i Branäs, och en utredning om turismens utveckling i Finnskoga-Dalby tillsattes med representanter för kommunen och Uddeholms AB.

Storsatsning

I september 1969 var utredningen klar, och där rekommenderades, att man skulle bilda turistbolaget Finnab - hela norra Värmland skulle marknadsföras under namnet Finnskogarna.

Många andra tankar fördes fram. Man rekommenderade en satsning på det redan befintliga Långbergets sporthotell och en utbyggnad i Branäs, man föreslog, att en stugby skulle byggas vid Hemmersätern och en fiskeby vid någon fors i älven. Badplatser föreslogs till nära nog vartenda vatten av någon betydelse, och behov av ytterligare campingplatser förutom de befintliga ansågs finnas.

Man tänkte sig jakt och fiske som möjliga aktiviteter att locka turister med. Vandringsleder och golfbana fanns med i planerna liksom en turistbyrå. En del av dessa planer har senare blivit verklighet, medan annat fick (kanske lika gott) stanna på papperet.

Sedan kom Branäs, och ingenting blev sig likt. Anläggningen lyser upp den mörka natthimlen vintertid, så den har blivit en ljuspunkt i socknen även symboliskt sett. I skenet från denna stora anläggning har mindre rörelser växt upp, bostäder har byggts, firmor har etablerats etc. Turismen har i hög grad blivit en näring att räkna med. Dalen har levt upp, och många har fått en utkomstmöjlighet. Nog är det något av en revolution.

Men ändå - vad är detta jämfört med den 500-åriga ström av turister, som trafikerade dalen under medeltiden?

Tillägg:
Det finns goda skäl att även omnämna Olof Hyltén-Cavallius, som 1835 gjorde en resa i dessa trakter. Sammanfattningen av resan kom i "En student upptäcker sitt land".

Löjtnant Wilhelm Edgren, Vingäng, gav 1884 ut ett 31-sidigt häfte med titeln "Skildringar från Klarans stränder i norra Värmland", en beskrivning av en ångbåtsfärd mellan Edebäck och Vingäng.