Min morfars jordafärd 1917

Av ANNA JOHNSSON

Jag vill minnas att han dog i oktober 1917, troligen i blindtarmsinflammation. Han hade svåra magplågor och meningen var att han skulle föras till Karlstad för operation. Bil var redan beställd och morfar resfärdig. Vargskinnspälsen var intagen och uppvärmd. Det fanns ingen varm kupébil på den tiden. Men morfar ångrade sig och ville rakt inte resa, han orkade inte. Två dagar därefter var han död.

Han tvättades och kläddes i sin bästa vita skjorta och med psalmbok i händerna. Mormor hämtade ett par nya, långa, vita hemstickade ullstrumpor och drog på hans kalla ben - under min pappas protester. Han tyckte det hade varit bättre att skänka dessa till någon fattig stackare, som behövt dem bättre. Men mormor hade just vid detta sorgliga tillfälle ingen känsla för utomstående. Och hennes syn på tillvaron efter döden var annorlunda än vår.

Så gjordes en bår i ordning, som kläddes med vita lakan. Där lades morfar och bars sedan ut i en "bod", vars golv granrisbeströtts. Så kom Snickar-Nils, som skulle göra kistan och tog mått.

Efter två veckor kunde jordfästningen ske. Det var en bråd tid innan. Allt skulle ju ordnas hemma, förplägnad, kläder m.m. På lördag eftermiddag kom då kvinnorna från grannar, släkt och vänner med "förning" i sina kalaskorgar. Det brukade vara tårtor med svarta kors på, ostkakor, puddingar, limpor, ost, korv och smör m.m. Alla skulle även nu in i stora köket och fägnas. I köket var ett fasligt rustande med mat inför morgondagen, som måste börja tidigt.

Jag vill minnas, att färjkarlarna kom redan klockan 6.30. Det var många hästar med fordon, som skulle färjas över älven till landsvägen på östra sidan. Klockan sju var alla som skulle följa med till kyrkan samlade och intog en stadig måltid, varefter kistan togs in, locket lyftes av så vi alla skulle få ta ett sista avsked. Så höll en predikare bön och avskedstal. Locket sattes på kistan, som bars ut och placerades på likvagnen, som stod utanför huset, där marken och vägen beströtts med hackat granris.

Så leddes den svarta hästen ut och spändes för. En vit näsduk fästes på högra sidan i selen, eftersom den döde var en man. Så tittades noga efter vilket ben hästen först tog ett steg framåt med, när vagnen sattes igång. Blev det vänster ben, skulle en kvinna bli den nästa, som gick ur tiden från detta hus. Eller tvärtom - höger ben, en man.

Så småningom var då alla forslade över till östra sidan, och liktåget kunde börja färden. Jag räknade till arton hästar. Kanske var det flera som kom till, som bodde på östra sidan. Det var sed, att alla som mötte tåget skulle stanna och stå stilla med knäppta händer, tills det passerat. När vi hunnit till Berglarsbacken i Långav, stannade tåget, och den som körde före likvagnen vinkade till ringaren i kyrktornet, varefter kyrkklockorna började ringa och fortsatte tills alla var framme vid kyrkan.

Nu skulle hästarna spännas ifrån och ställas in i stallarna. Alla fick inte plats, utan en del måste bindas ute vid träd.

Efter jordfästningen och högmässan anträddes sedan återfärden hem, där vi långt om länge (vi var hemma vid fyratiden) mottogs med "varma servetter". Först var det kaffe med alla sorters dopp och svartrosiga tårtor, vilket serverades i övre våningen. Nere i det stora köket var långbord dukade. De, som hade lång väg hem och var nära släkt med den avlidne, fick tillsammans med de sörjande sitta med vid första bordssittningen. Det brukade bli fyra sittningar, innan alla fått mat, och klockan hade då hunnit över tolvslaget. Jag minns inte hur många här var. Mycket berodde på hur stora borden var och hur mycket folk som samlats. Säkert blev här mycket sent.

Jag minns att vatten för diskningen värmdes i den stora bryggpannan i lagårn. Jag var med och bar in vattnet, vilket jag tyckte var roligt, därför att vi var många ungdomar som hjälptes åt.

Vad bestod då maten av? Jag minns inte allt, men fiskpuddingen med potatis och skirat smör, vilken inledde middagen, minns jag och hjortronkrämen med tjock, vispad grädde på och tårta till, vilken avslutade, det minns jag, ty av den desserten åt jag alltid så mycket, att jag efteråt mådde "tjyvtjockt".

Dagen efter fortsatte kalasandet med flera bordssittningar. Närmaste släkten, samt de som ej varit med dagen innan, skulle då vara med.

Hôlli-Per gick och "budade". Jag tycker mig se honom, där han hjulade fram på sina krokiga ben, iklädd sina finaste kläder, för det mesta av brunaktig vadmal (kanske vävt av växtfärgat garn).

Nära släkt och vänner skulle bjudas både två och tre dagar.