Större än Schröder!

Av TORLEIF STYFFE

Den som trodde att Gustaf Schröder var Nordvärmlands store auktoritet i jaktfrågor under sin tid i bygden tar fel. Schröder var inte ens störst i sin egen hemby, Vingäng. Nej, den som skrev jaktnotiser i läns- och fackpress, som organiserade jakter, som bildade skytteföreningar och som var ledamot av Svenska Jägarförbundet, det var faktiskt hans granne, löjtnant Edgren.

Schröder nådde sin berömmelse senare, genom sina jaktskildringar, som han författade då han nått pensionsåldern. Wilhelm Edgren på gården Wingäng var den tidens störste "kändis" i norra Värmland, och det var inte bara då det gällde jaktfrågor.

Edgren var också pådrivande i flera frågor, där det gällde att utveckla och förbättra förhållandena i den avsides liggande övre Klarälvdalen, som han kallade "Liljeconvaljernas land". Han gav ut två böcker med motiv från norra Värmland, "Ditt och datt" och "Skildringar från Klarans stränder i norra Wermland". Dessa böcker är i dag rariteter, som endast enstaka boksamlare äger. "Ditt och datt" innehåller, som namnet anger, artiklar från rätt skiftande ämnesområden, men alla med samma geografiska anknytning. Den andra skriften är en beskrivning av en ångbåtsfärd på Klarälven år 1884, där de olika hemmanen som båten ångar förbi mellan Edebäck och Sysslebäck beskrivs - en turistbroschyr långt före sin tid, skulle man kunna säga.

Genom det gemensamma jaktintresset kom Schröder och Edgren att umgås en del (Schröder förvärvade tullegendomen bara några år efter löjtnantens ankomst till övre Klarälvdalen 1848). Schröder har noterat några iakttagelser av grannen i sina skrifter. Han kallar Edgren för "dalens rolighetsminister", och från det första mötet skriver han: "löjtnanten föreföll mig genast som en både glad och hurtig man och mycket munter".

Från jakterna skriver Schröder om hur trevligt det var i löjtnantens sällskap: "...också var hans förråd på historier helt enkelt outtömligt". Den sällskapliga sidan av löjtnanten har också dokumenterats på annat håll.

Schröder skriver vidare, att Edgren inte alltid var så lätt att få med ut i jaktmarkerna trots det omvittnade jaktintresset och menar att "det var långt, till och med mycket långt mellan varje gång han sköt en träff". Kanske var det den administrativa delen som var hans starkaste sida.

Bildtext:
Löjtnant Wilhelm Edgren.

En underhållande person var han tydligen, den gode löjtnanten, och på många sätt originell. Hans klädsel har beskrivits i en annan källa: "...i vardagslag gul sämskskinnsrock med blanka knappar och hög krage, grön, blommig väst med mässingknappar, storrutiga röda och svarta byxor, militärmössa...".

I tillbyggnaden på gården Wingäng, den s k "påschen", hade den store fosterlandsvännen svenska flaggan hängande liksom uniformspersedlar från militärtiden, och i arbets- och sovrum var väggarna täckta av vapen och jakttroféer. Vid flaggstångens fot låg två små kanoner, av vilka den ena skänkts till Dalby hembygdsförening.

År 1809 föddes Wilhelm Edgren i Jösse härad, han blev student och valde den militära banan. När han nått löjtnants grad begärde han avsked, eftersom han fått en tjänst som flottningschef på övre delen av Klarälven, och de två tjänsterna gick knappast att kombinera. Det militära intresset följde honom ändå livet ut. I arbetet med flottningen blev Vingäng en lämplig bosättningsort, och Edgren kom att utveckla en mycket stor kärlek till bygden.

Löjtnanten var starkt engagerad i såväl kyrkliga som kommunala frågor, och speciellt när det gällde att utveckla kommunikationerna till "Liljekonvaljernas land", lade han ner stor energi. Han var föregångsman i ångbåtstrafiken på Klarälven och var med och bildade ett bolag 1862 som drev den första ångbåten med namnet "Klara". Att landsvägen blev byggd till Höljes och så småningom till Långflon är också till stor del ett resultat av hans ihärdiga arbete. Hans försök att få järnväg till bygden misslyckades dock.

På gården Wingäng bodde Edgren kvar till sin död 1895. Några dagar innan han dog, hörde en av döttrarna utanför den gamles dörr, hur han bad "Gud som haver barnen kär" och "God och glad skall människan vara när hon går att möta döden".

Han vilar på Dalby kyrkogård vid sidan av hustrun Anna Sofia Elfvendahl från Ekshärad, som avled 1878.

Bildtext:
FYRA GENERATIONER EDGREN, löjtnanten Wilhelm Edgren med sonen Erik, sonsonen Wilhelm och sonsonssonen Erik Jöns Wilhelm.