När David i Skråckarberget smugglade brev över gränsen

Bildtext:
David Johansson från Skråckarberget har många minnen från krigsåren i gränstrakterna. Han har tidigare bidragit med stoff till flera artiklar i Värmlandsbygden. Här läser han tackbrevet från Espenesbogen.

Av TORLEIF STYFFE

Gränsen mellan Sverige och Norge har aldrig varit särskilt viktig för folket i gränsområdet. Finnarna som kom på 1600-talet bosatte sig lika väl på norska som svenska sidan om gränsen. Folket på de svenska finnskogarna talar en dialekt som är mer norsk än svensk, och man umgås och gifter sig utan tanke på någon upphuggen gränsgata i skogen.

Därför var det helt naturligt för folket i de svenska gränstrakterna att hjälpa sina norska bröder och systrar på de sätt de förmådde under det andra världskriget.

Smugglade brev

Fast gränsen var bevakad smög svenskar ofta över för att uträtta olika ärenden åt norrmännen. Det kunde vara frågan om att frakta varor, att smuggla brev eller att förmedla nyheter.

David Johansson i Skråckarberget i Södra Finnskoga gjorde många sådana turer över gränsen, särskilt sommartid. Han var redan då en van skogsman och visste var man lättast kunde komma fram osedd.

Någon gång var han helt nära någon tullare men lyckades smyga förbi. Det kan ju tänkas, att tullarna såg mellan fingrarna ibland. Och på andra sidan av gränsen fanns tyskarna.

Ej rädd för tyskarna

- Jag var inte rädd för dem, säger David. Jag visste, att jag hade övertaget över dem inne i skogen. Dit gav de sig inte gärna. Det var många av byborna som gick över gränsen och uträttade ärenden åt norrmännen.

Flera åkte också fast och fick straff för detta, men David lyckades klara sig. Från byn till gränsen är det åtta kilometer, och man höll sig mest i skogen, när man gick ärenden som kurir.

- En gång efter kriget blev jag påmind om, att jag vid ett tillfälle hade smugglat tyg till en brudklänning. Men det hade jag själv glömt.

Brevproblem

- Det hände ofta, att jag tog emot brev, som skulle postas i Sverige. En gång fick jag med två brev att vidarebefordra från en flicka i Oslo. Det ena var till hennes moster, som bodde i Göteborg, och det andra var till pojkvännen, som hade flytt till Stockholm, sedan tyskarna valt ut honom till tvångsarbete.

- Det regnade den morgonen jag smugglade breven, så när jag kom hem var kuverten blöta och skrynkliga. Jag skrev nya kuvert och satte på frimärken, men just som jag höll på med att klistra igen kuverten, fick jag för mig att undersöka, om jag hade lagt breven i rätt kuvert. Det hade jag inte, visade det sig.

- Där kunde jag ha ställt till det för jäntan!

Ibland kom norrmännen själva över gränsen.

David träffade på några i Herosokojan borta mot gränsen. De hade blivit uttagna till arbetstjänst och hade därför flytt. De kom från Stavanger och hade fått hjälp av en annan norrman att finna fram.

Radioförbud

Sista söndan före freden minns David väl. Då samlades 62 norrmän på gränsberget Älgklinten.

- Det var gubbar och gummor, pojkar och flickor, och de kom för att få radiorapporter från svenskarna. De var själva förbjudna att lyssna på radio i Norge, så svenskarna fick fungera som nyhetsförmedlare.

Två vänsterstövlar

Naturligtvis var det brist på många varor i broderlandet under och efter kriget.

- En söndag kom några norrmän, och en av dem hade två vänsterstövlar. Han försökte dölja detta i blåbärsriset, men jag kunde hjälpa honom så, att han fick lämna åtta kilo gummi som jag tog till affären och fick byta mot ett par gummistövlar.

Då kriget var över skickade många svenskar bristvaror till Svenska Norgehjälpen. David hörde till dessa och fick sedan tackbrev från två unga norskor. Breven har han kvar efter snart femtio år.

- Det ena kom från en åttaårig skolflicka, och det brevet besvarade jag faktiskt inte förrän nyligen. Men jag fick brev tillbaka.

Det andra brevet kom från Nord-Norge.

- Det var från en fjortonårig flicka i Espenesbogen. Hon hette Halfrid Hagerupsen, och henne åkte jag och hälsade på 1947. Vi har också brevkontakt ännu.

Davids minnen från krigsåren är många, men han glömmer nog aldrig de smygande turerna över gränsen.

- Jag smög förbi tullaren helt nära en gång, då jag upptäckte att jag inte var den enda som var ute och smög denna morgon. Där kom en räv samtidigt, och vi tänkte nog båda två om tullaren: "Du kan stå där."

Nästan lika fri som Mickel rörde sig David över gränsgatan.

Bildtext:
Utdrag ur brevet till David från Halfrid i Nord-Norge från 1945.