PER TELLANDER, Rackstadmuseet, Arvika,
den 1 mars 2003.

Invigningstal av Torleif Styffe.

Min kunskap om konstnären Per Tellander grundar sig främst på 25 års studium av de fyra Tellandertavlor som hängde på min förra arbetsplats, skolan i Höljes. Dessa var gåvor till bygdens skolor som vandringspriser på skidtävlingar! Att skolorna kunde skaffa så dyrbara priser, berodde förstås på att de skänktes dit av konstnären. Det var en kolteckning, en pastell och två oljemålningar som blev föremål för min långvariga beundran, främst kolteckningen.

Jag har givetvis sett och beundrat flera av konstnärens verk, läst artiklar och hört flera av hans vänner, grannar och släktingar berätta, som dagens Spik-Marri Tellander, Maja på Hia, Otto i Haga, Bror Finneskog och sist men främst Per Tellanders son Erik, som under många timslånga samtal bl a gav sin bild av fadern. Denna bild förmedlade han sedan i boken "Så här var det, jaggu mäj!", som han gav ut på mitt förlag i ett tidigare årtusende. Erik skriver:

"När jag skriver detta tänker jag omtränt så här - jag visste inte allt om pappas bakgrund. Han bytte livsstil, klippte alla band bakåt och hälsade faktiskt exempelvis aldrig på i sitt barndomshem sedan han som nittonåring bokstavligt gick därifrån. När han kring sekelskiftet träffade min mamma och blev småbrukare och konstnär bytte han liksom personlighet! Så tror jag. Någon annan tror inget alls!"

Att så här i efterhand måla ett porträtt av Per Tellander som person är inte alldeles enkelt. Det finns alltså ett skal av hemlighetsfullhet kring konstnären, ett skal som kanske ingen helt trängt igenom, inte ens hans son. Med hjälp av citat skissar jag vidare på hans porträtt och konstaterar att citat-paletten mest innehåller färger i ljusa nyanser. Jag inser också att det är en tavla som aldrig lär bli helt klar.

En inneboende trygghet och harmoni tycks vara drag i personligheten som man direkt kan läsa sig till genom att studera Per Tellanders konstverk, kanske främst kolteckningarna. Hans Harvig har också noterat detta i sin uppsats, där han skriver:

"Tellander har ofta sovande människor i sina interiörer och han markerar därmed lugnet och det ombonade hemmets säkerhet. Denna stämning hör också ihop med konstnärens eget själstillstånd."

Det kan också mycket väl vara så, att motiven visar på en längtan efter denna trygghet. Hans mor var bara 16 år när hon födde honom och hade kanske svårt att ge den trygghet han behövde. Säkert fann han den så småningom hos den jordnära lantbrukardottern Maria i Spikgården.

I nästan alla beskrivningar av personen Per Tellander jag hört dyker ordet vänlig upp. En vänlig, omtänksam och försynt person, en fin människa, enligt vänner och grannar. Det var tydligen det främsta kännetecknet.

Grannjäntan Maja på Hia minns honom i första hand för att han alltid hade ett vänligt ord till övers men också för att hon som liten var en av de få som fick komma in i ateljén och se konstnären i verksamhet.

Erik berättar i sin bok om när han första gången ansågs stor nog att hämta julgran själv. Pappa var inte sen att berömma:

"'Detta e allt den finesta julgran ve har hatt!', sa pappa när han kom för att hjälpa mig och för att göra mig glad. Sådan var han."

(Denna kommentar yttrades på Vitsandsmål, för den dialekten var Per Tellanders, och den behöll han även uppe i Norra Finnskoga.) På grund av att han kom inflyttande fick han också hela livet finna sig i att bli kallad vid efternamn - han var alltså Tellander, inte Per. Detta kan också ha hängt ihop med en viss respekt för hans udda verksamhet.

Per Tellander är också beskriven som en angenäm värd och sällskapsmänniska, och flera besökare vittnar om hur väl mottagna de blivit i Spikgården. Det hände också att värden tog dem med på små utflykter i omgivningarna. En bekant från ungdomen var Enoch Svan:

"En gång blev det mig förunnat att besöka honom i hans kära hem i N. Finnskoga. Jag blev väl mottagen och fick ta del av hans tavelsamling. Vi satt länge och pratade om hans tavlor och hans motivval, och när jag gick bad han mig vara välkommen åter. Det blev aldrig så."

Omtanken om andra var ett av Tellanders adelsmärken, och det har intygats att han i hög grad också gladdes åt sina konstnärskamraters framgångar. Men när han skapade var han avskärmad från omgivningen.

"Han kunn stå på broa å se ett motiv, å da va han helt i sin egen värld", berättar Maja på Hia. Erik berättade hur fadern kunde vara nervös och lättirriterad när han skapade.

Hustrun Maria tog ansvaret för den praktiska skötseln av småbruket Spikgården i Kärrbackstrand. Erik igen:

"'- Peer - snart e dä maaat!' Hon vet att det dröjer ett tag innan han kommer. Efter en stund skriker hon igen. - - - Potatis och kotletter står rykande varma på bordet. Men han har så begripligt svårt att slita sig från en snart färdig tavla. Helst skulle han hoppa över detta med mat.

Nu, tredje gången gillt. Mamma skriker det värsta hon kan.

'Nu kom du å ät - å re meresa'mm!' Det fungerar som ett piskrapp på hästen. Pappa välter i hastigheten målarpallen och kommer småspringande nerför trappan i sin gråvita, knälånga målarrock. Han är på gott humör, och mamma får en smekklapp på kinden med handbaken."

Att den timide och blide konstnären hade temperament har bl a sondottern Maria berättat. I Eriks bok får vi bekräftelse:

"Tvåmanskökssoffan, grov och tung vid södra väggen, hade svarvade, vackra träknoppar på ryggstödets ändar, även en bred konstnärligt handtäljd krusidullig skiva över hela långa ryggstödssidan. Gavlarna sirligt svängda. Vacker att se.

'Dessa eländi krusidullan mä blommer å bla e ra bä'r dammsamlerer', sa mamma varje gång hon dammtorkade och det blev ofta. Mamma höll rent omkring både sig och oss.

Pappa som kanske eller kanske inte tänkte på samma sätt tog åt sig av detta ständiga tjat om allt damm i soffkonstens mycket vackra trädetaljer. Dammsamlare var de nog, det kunde vara sant. Men de var konst.

'Je e se utlen på denna dammtôrkinga i dessa vinnlingan å a'll hörninger, går dä int å jä'r nô' at denna sôffa?' - - -

Pappas ljusa syn på livet mörknade, blev svart.

'Nu ska dä jammen i me bli slut på denna klaginga å jammlinga, nu ska sôffkrusinga bort å dä på momangen', sa han å sprang till sneckerboa efter ramsnickarsågen och jämnade soffryggen längs efter. Det var gjort på fem röda minuter. I ilskan bröt han också sönder de vackra träsniderierna till lagoma kokspisvedbitar. Jag såg och hörde alltsammans."

Men lite senare, skriver Erik …:

"Pappa var alltid så vek. Någon enstaka gång ilsknade han till och slog igen en dörr. Efter sju sekunder kom han tillbaka. Och var snäll."

Humorn är en egenskap man inte direkt förknippar med Per Tellander, men den finns också med som en lysande färgklick på min palett. Enoch Svahn skriver:

"Jag minns hur han gladde sig åt en lyckad 'studie' av en gammal finngumma eller gubbe, allra helst om han kunnat teckna av dem utan deras vetskap och han fått dem i en karaktäristisk och 'rätt pose'. Då lyste spjuvern riktigt ur hans blick, och han var inte sen att visa 'offret' sitt mästerverk. Det kunde ofta hända, att det då blev dispyt om likheten, men ändrade och förskönade gjorde aldrig Tellander."

När Tellander gått ur tiden 1951 skrev den kände finnskogsskalden Axel Frithiofsson:

"Rättvis delade Du livets timmar bak staffli och plog.
Odalmannens ärestod och lugna lycka var Dig nog.
Föga rörde Dig den stora vida världen där oron gnyr,
den stilla bygden och de nötta tingen var Ditt äventyr."

Detta var den utåt kända bilden - bonden och konstnären Tellander med penseln i ena handen och den andra handen på plogen, lika nöjd med båda sysslorna. Men den bilden stämde bara till en del. Erik:

"Pappa är ingen praktiskt lagd man, men av Ödet hade han ändå hamnat på en lantgård, just en sådan plats som han i tonåren inte kunde tänka sig. Han omtränt flydde sitt småbrukarhem i Vitsand för att helt ägna sig åt konsten. Men han blev lika fullt småbrukare i finnskogarna. Med konsten tidvis som bisyssla."

Det var alltså kärleken till den vackra finnskogaflickan Maria som var starkare än kärleken till konsten - detta att återvända till småbrukarlivet måste ha varit ett tungt beslut att fatta. Någon sorts uppgörelse makarna emellan kan ha funnits om att han skulle få ägna konsten en viss tid. Maria hade som sagt ansvaret för gården.

Ett citat från Eriks bok visar att själförtroendet många gånger sviktade:

"Mamma hade nog 'makt' över pappa - - -. Spikgården var hennes fädernegård och pappa kom liksom utifrån och hade nog ingenting med sig från sitt hem. Detta kunde vara anledningen till hans följsamhet och rätt dåliga självförtroende. I praktiska gårdsfrågor. Men, vem vet, pappa kanske behövde denna starka kvinna även i sin konstnärsgärning. Svaret får vi aldrig. Mamma skötte Spikgården med bistånd av pappa. Allt gick bra."

Självförtroendet, ja. Även om han var respekterad var det säkert inte lätt att vara konstnär i en bygd, där arbete var synonymt med slit i jord och skog. En yttre press fanns säkert att delta i gårdens sysslor. Hur stor han än var som konstnär ute i landet, var säkert dynggrepen viktigare än penseln i Norra Finnskoga. Och det var ju där han fanns.

Dessutom kände han kanske av sitt ekonomiska underläge - det dröjde tills målandet började ge något till inkomster. Erik igen:

"Det är många vintrar sedan han var tumskrivare åt Jensens timmerbolag. Han orkade inte hålla på i snö och kyla långt bort i norska skogar. Nu får han lite mer målartid. Men han hjälper mamma både inne och ute. En pastelltavla säljer han för hundra kronor, kanske två hundra för en i olja. Timmerpriserna är inte särskilt höga, så pappa har börjat 'tjäna i kapp mammas inkomster från gården och skogen'. Fast det talar ingen om. Aldrig!"

Fast självförtroendet säkert sviktade ibland hade han ändå i grunden en stark tro på den egna förmågan - språnget från landsbygden till konsten var nog större än man i dag kan ana och krävde ett inte så litet mått av beslutsamhet och mod. Bror Finneskog skriver:

"Man förstår Per Tellanders svårigheter att komma in på den bana som han kände sig ha lusten och gåvan att tillhöra. Ingen i familjekretsen understödde så verklighetsfrämmande utflykter i fantasins värld, där man var bunden med skog och jord och ansåg dylika yrken som 'artisteri' som utslag av lättja och en manöver att undkomma det tunga arbetet som hembygden bjöd."

Avståndet från Kärrbackstrand till konstnärsvänner runt om och utanför landet var stort, men Per Tellander höll kontakten med flera av de gamla kamraterna. Så gott det nu gick. Paul Piltz, Sahlströmarna och andra var välkomna gäster i Spikgården. Så här berättar Erik:

"Han levde verkligen på sidan om konstens 'riktiga' liv. I självvald isolering. I finnskogarna. Många av hans kamrater från målarskolor i Stockholm och Arvika hade rest ut i världen och gått konstskolor, gjort resor till Paris, målarnas Mecka, var omskrivna och fanns i konstlexikon. Flera mycket berömda som Isaac Grünewald, Fritz och Rickard Lindström, Thor Fagerkvist och Ture Ander.

Pappa och jag talade aldrig om hur hans liv kunde ha utvecklats, om han exempelvis fått komma till Montmartre, de klassiska parisiska konstnärskvarteren. Fått arbeta med kolleger.

Men allt hängde på att han hittat min mamma den där vintern i början av seklet. Eller om hon hittade honom. Ingen berörde hur de träffades och varför det blev som det blev. Ovissheten är, blir, total. Men de växte samman hela tiden, som jag kunde se. Bättre kunde det kanske inte ha gått. Våra liv lär vara utstakade av någon."

Mycket skulle kunna sägas om Per Tellanders konst, men det kan andra göra så mycket bättre. Han var väl förtrogen med olika tekniker inom bildkonsten, även fotografi, och han hade sitt mörkrum i kökskällaren i Spikgården. Vad som är mindre känt är, att han också musicerade och hanterade olika instrument.

Mitt porträtt är nu målat så långt färgerna har räckt - jag tror att det är tillräckligt för att skönja konturerna av finnskogens store konstnär. Resten får vi kanske aldrig veta. Och det kanske inte heller är nödvändigt.

Som nordvärmlänning vill jag avslutningsvis säga, att jag är tacksam över att Per Tellander ägnade just vår bygd sin konst. Vi som bor uppe i övre Klarälvdalen älskar hans tavlor, och tavlorna är vittnesbörd om att han älskade vår bygd. Det händer när jag ser en vacker vy därhemma, att jag tänker att "det här var allt bra likt en Tellandertavla". Då kan man tala om att han satt sina spår.

Som nordvärmlänning är jag glad att kunna meddela att kyrkorådet i Norra Finnskoga nyligen beslutat att inreda en Tellandersal i prästgården i Höljes. Detta för att hedra konstnären och för att visa hans konstverk.

Som nordvärmlänning är jag glad och stolt över att den här utställningen kommit till stånd - Per Tellander skulle säkert ha tyckt att den var på alldeles rätt ställe - och därför är det med stor tillfredsställelse jag förklarar utställningen för invigd.