Källa: Westén, Elna: Klarälvsbygd i bild och minne. - Malung, Dalaförlaget, 1981. - ISBN 91-8501-462-5.

Klarälvsbygd i bild och minne

Av
Elna Westén
 

Dalby gamla kyrka uppförd åren 1725-1726.

Ovanstående bild visar hur kyrkan såg ut år 1867. Det var ett ljust tempel som man gärna minns. Omgivningen ändrades väsentligt innan den revs 1927 för att lämna plats för den nya kyrkan, den nuvarande, som invigdes år 1928.



Interiör av Dalby gamla kyrka. Kortet taget år 1900.

Fönstren var välplacerade och släppte in mycket ljus vilket bidrog till den högtidliga stämningen i kyrkan.

Gamle December

December du kommer i hermelinskappa
med rimfrost i skägg och i ögonbryn.
Vi ser genom rutan, du stå på vår trappa
du vänder din blick så ofta mot skyn.
Du väntar att "Jungfrun" skall komma med ljusen
men än skall hon dröja i veckor två.
En försmak av jul hon för med sig i husen
till glädje för både stora och små.

December du blickar ånyo mot skyn
och hittar den stjärnan som "Vise" en gång.
Då ljuder från kyrkan som står mitt i byn
en välkänd musik och den vackraste sång.
Snart slut är din vandring och mättad av fester
du somnar till sist, ljuvt, hos vännen Sylvester.

Vy över byarna Lillbergsgården och Hole i Södra Sysslebäck.
Kortet taget år 1901.

Gamla prästgården i Lillbergsgården.

År 1699 uppfördes kapellbostället i Lillbergsgården och den förste prästmannen som bodde där 1699-1727 var Jacob Bergenhem. År 1841 blev huset rivet och ett nytt uppfördes på samma tomt. Inalles var det nio komministrar som bebodde gården under åren tills den nedlades som prästboställe 1880. Den inköptes då av Bengt Bengtsson, junior (j:or) från Sandgården, Gunneby och det är tredje generationen i den släkten som nu äger den minnesrika gården och bebor det vackra huset.

Bengt Bengtsson

Bengt Bengtsson (1855-1925) från Sandgården som inköpte den gamla Prästgården i Lillbergsgården år 1880. Han var en kunnig jordbrukare och hade dessutom många förtroendeuppdrag inom kommunen. Nämndeman under flera år.

Operasångerskan Emma Holmstrand

Emma Holmstrand föddes 1866 i Dalby gamla prästgård i Lillbergsgården. Hon var dotter-dotter till prästparet Johan Petersson och hans hustru Lovisa född Elfvendahl. Av vilken anledning Emma vistades hos morföräldrarna mesta tiden under sina uppväxtår känner jag inte till. Som nära granne till Södra Lillbergsgården blev flickorna därstädes hennes lekkamrater. En av dessa var min moder, Marit Karlsdotter, född 1867.

När Emma skulle börja skolan fick hon en guvernant, som sed var den tiden hos herrskapsfolk. Detta blev en stor besvikelse för henne då hon ville gå i samma skola som kamraterna. Resultatet blev att min mor, som var ett år yngre än Emma och således inte skulle börja sin småskola förrän året därpå, skulle få sitta med och i viss mån deltaga i lektionerna i Prästgården. Detta uppskattades naturligtvis av min mor att få gå i samma skola som bästa kamraten. Guvernanten blev också nästan avgudad p.g.a. allt hon kunde lära ut.

I en bok, "dagbok", som min mor efterlämnat, vilken jag nyligen hittat, beskrives bl.a. den lyckliga tiden med umgänget i Prästgården mycket intressant. Jag har därför skrivit en dikt grundad på glimtar ur denna kära bok som nu följer i "minnespärmen".

Det visade sig emellertid att Emma var en stor sångbegåvning och hon kom i tidig tonårsålder till Kristiania (Oslo) och senare till Stockholm för att studera sång och musik. Som minnesgåva fick min mor en vacker porslins- eller gipshund i blågrått, vitt och guld, som ännu finns välbevarad kvar.

Prästgården i Lillbergsgården nedlades och en ny uppfördes i Strandås, Ransby 1880.

I en tidskrift för ett par decennier sedan läste jag om svenska artister, skådespelare och sångare som flyttat till Paris, däribland om Emma Holmstrand. Bland hennes bärande roller under tiden i Norden nämndes hon som Zerlina i "Fra Diavolo", Neda i "Pajazzo", Margareta, Navarresiskan och Colette i "Skrivarkungen" och som Anna i "Värmlänningarna".

F.d. prästgården i Lillbergsgården (Lillebergsgården också kallad) finns ännu kvar som ett präktigt och välskött hem. Visserligen moderniserad men exteriören är i stort sett bevarad i samma stil som tidigare.

När gården upphörde att vara prästboställe inköptes den av Bengt Bengtsson från Sandgården i Gunneby, en sentida "ättling" av Bergenhemssläkten och det är dennes dotterson med fru som nu bor där och är våra goda grannar. Det verkar unikt att den förste komministern som bebodde gården, 1699-1727, Jacob Daniel Bergenhem, är stamfader till de nuvarande ägarna. Nio prästmän i Dalby har bott där genom åren. Den siste av dessa var Johan Petersson som också avled där, Emma Holmstrands morfader alltså.


Sandgården, Gunneby

Sandgården, Gunneby. Missionärskan Sigrid Bengtssons (McLean) föräldrahem. I början av seklet var huset uthyrt som pensionat och småskola m. m. År 1913 inköptes det av en brorson till riksdagsmannen Bengt Bengtsson d.ä. och bebos fortfarande av familjen Bengt Jakobsson. Huset är det största som privat bostad, i bygden.

Sigrid Bengtsson

Sigrid Bengtsson-McLean (1869-1935) från Sandgården, Dalby. Missionär i Kina över tjugo år.

Sigrid från Dalby - missionär i Kina

År 1869 föddes Sigrid Bengtsson-McLean i Gunneby, Dalby socken, som yngsta barnet till riksdagsmannen och hemmansägaren Bengt Bengtsson och hans hustru Karin.

Föräldrarna var högkyrkliga och det var därför "oroande" när deras fjortonåriga dotter blev "omvänd" på ett "stugmöte" som hölls av Svenska Missionsförbundets förkunnare.

Missionsförbundet hade ingen lokal vid den tiden, så deras sammankomster hölls endera i hemmen eller sommartid ute.
Ändå "värre" blev det när Sigrid några år efteråt ville bli aktiv och utvandra till Kina som hednamissionär. Hennes bror, som var ett par år äldre, hade också blivit "missionsvän" och emigrerat till Amerika.

Föräldrarna som förstod, att Sigrid menade vad hon påstod, accepterade att hon skulle lägga in sin ansökan till Svenska Missionen i Kina. Hon blev antagen och reste då till en plats i Stockholm som kallades "Vita bergen" för bibelstudier m.m., vilka skulle vara förberedelsen för missionärsarbetet i Öster. Denna skola understöddes av bland andra dåvarande drottning Sofia och prinsparet Bernadotte.

Studierna skulle fortsättas i England, USA och Kanada.

Uppskjuten resa
En dag kom ett brev från hennes gamle fader, där det stod att läsa, att han kände sig klen och inte kunde bära tanken att hon skulle resa till Kina. Modern hade avlidit förut och Sigrid hade då varit i hemmet en tid. Hon fick nu lov att uppskjuta sin resa till Kina och åka hem till sin far. Men hon utövade mission även i hembygden, söndagsskolan och annat församlingsarbete. Hela tolv år gick till ända från den tid hon fått sin kallelse att bli missionär. Efter faderns död ordnade hon allt för sin resa. Sitt arv i fädernegården donerade hon genom en stiftelse till fattiga inom församlingen. Först skulle ett ålderdomshem byggas och det blev det första i sitt slag där och uppfördes i Ransby (Dalby). Stiftelsen Fridhem fungerar ännu. Ålderdomshemmet hette också Fridhem. Senare ersattes det med Strandås och Dalbygården. Naturligtvis i större omfattning nu.

Tidigt på våren 1900 lämnade hon släktingar och kära vänner i Sverige och anträdde sin resa till Kina. Först till London för att studera vid Kina-Inlands-Missionens hem, vidare till USA och Kanada till en bibelskola för hednamissionärer. Där träffade hon för första gången sin blivande make, Hector McLean, som också skulle bli missionär i södra Kina, långt från det fält där Sigrid skulle placeras.

Ett uppror, boxarupproret, hade då utbrutit i Kina och missionärer varnades för att komma dit ut. Men så fort det var över blev det resa. Den 1 oktober började resan över Stilla havet. I Shanghai den 23 oktober började åter språkstudier.
Den 1 maj 1902 var hon färdig för sitt missionsfält i norra Kina och fann sig väl tillrätta trots allt ovanligt. År 1905 ingick hon äktenskap med Hector McLean och de fick då arbeta på samma fält. I slutet av år 1906 föddes deras dotter Karin Sarah. I Sigrid McLeans bok "Över tjugo år i Kina" utgiven i Kingsburg 1927 kan man läsa intressanta berättelser om de framgångar och faror som missionärsfamiljen mötte. Men deras starka tro och arbetsvillighet övervann allt som de måste genomgå. Och de var lyckliga i sina uppgifter.

Flera gånger besökte de sina respektive hemländer Kanada och Sverige, och då samlades människor miltals ifrån för att höra deras förkunnelser och berättelser.

Sigrid McLean avled i slutet av 1930-talet, men maken överlevde henne i många år. Tyvärr blev han blind, men dottern Karin var alltid i deras närhet. Hon bor ännu i Toronto, Kanada, dit familjen flyttade efter Kinavistelsen. Hon ägnar sig bl.a. åt måleri.

Norra Lillbergsgården.

Hemmansägare Jon Bengtsson (1836-1918) från Övre Svabacken.

Hustrun Ingeborg Eskilsdotter (1842-1916) från Eskilsgården i Gunneby.

Makarna uppförde sitt nya hem Norra Lillbergsgården i mitten av 1870-talet. De fostrade nio barn av vilka en dotter var affärskvinnan Maria Jonsson (se art. Solskensmänniskor). Omkring år 1907 överläts gården till sonen Johan och hans maka Karin och äges nu av barnbarnsbarn i fjärde ledet. F.n. obebodd. En mycket vacker gård med fint läge.

Maria Jonssons affär i Lillbergsgården.

 
Maria Jonsson

Solskensmänniskor

En av dessa var "Marri" alias Maria Jonsson från södra Sysslebäck, Dalby. Hon föddes i ett välbärgat hem år 1873 bland fem bröder och tre systrar. Tidigt märktes det att hon var en "särling", kvicktänkt, glad och företagsam. Fadern föredrog att göra henne till affärsmänniska istället för att hon skulle arbeta på den stora gården.

Han lät uppföra ett hus i närheten passande för handel. Där började Marri efter någon utbildning sin affärsrörelse. Hon med sitt tilldragande mjuka sätt hade snart hela socknen som kundkrets och blev samtidigt allas omtyckta vän och särskilt barnens favorittant.

Varmt religiös från barndomsåren skänkte hon mycket till traktens ideella föreningar och kanske mest till Frälsningsarmén som vid sekelskiftet öppnade Dalby kår "Klippan" med tvenne unga officerare flickor som pionjärer i detta "Värmlands bykrig". Marri var som en syster för dem.

Hästar - hennes älsklingsdjur
Hon var också med och bildade traktens första djurskyddsförening. Hästar var hennes älsklingsdjur. Själv höll hon sig med häst - något som också var till nytta då handelsvarorna sommartid måste köras ett par kilometer från dåvarande ångbåtsbryggan vid Vingängsjön till affären i Lillbergsgården. Men Marri var alltid noga med att bod-karlen inte fick lasta för mycket åt gången utan istället göra flera turer. Vintertid kom de tunga handelsvarorna mestadels från Karlstad över Charlottenberg till Flisa i Norge och därifrån - sex mil lång väg - kördes de av norrmän med hästar till Sysslebäck. Detta till långt in på 1920-talet, då lastbilstrafiken - på bättre vägar - kom igång. Dels direkt från Karlstad eller efter tågtransport till Edebäck med lastbilar till övre Klarälvdalen. Ångbåtstrafiken Edebäck-Dalboängen (Vingängsjön) lades då ned.

Nåväl - efter denna parentes åter till personligheten Maria Jonsson.

Julgransfest
Varje jul öppnade hon sitt vackra hem för bygdens barn med julgransfest, förplägnad av alla de godsaker som stod till buds, sång och musik, uppläsning och lekar. Och påsar med till hemmavarande förstås. Det var efterlängtade tillfällen för oss i omgivningen.

Om någon ur hennes kundkrets blev sjuk skulle bud sändas efter Marri naturligtvis. Hon tog då sin cykel eller spände för "Lill-Blacken" och for till behövande sjuka och gamla och förmedlade läkarkontakt. Hennes telefon användes nog mera för vänners och kunders bruk än för affärsrörelsen. Hon anställde också goda affärsmedhjälpare. Vidare kan tilläggas att hon en gång på gråtande föräldrars ivriga vädjan måste hjälpa en sjuk zigenarflicka till nöddop. Barnet befann sig i ett läger i bitter vinterkyla i närheten (år 1914 eller 1915). Flickan överlevde och kallades Maria.

Affären såldes
Tiden gick och efter första världskriget förändrades mycket. Även Marris goda ekonomi rubbades. Godtrogenhet och hjälpsamhet är inga starka trumfkort när pengar fort skall läggas på bordet. Efter några decennier fick hon sälja allt hon ägde och flyttade med en väninna - som drev en liten affär i södra Värmland - från sitt kära Dalby.

År 1952 gick Maria Jonsson ur tiden. Hennes önskan att få vila i hembygdens kyrkogård uppfylldes.

När jag nyligen stod vid hennes grav där en liten svart stenplatta visar namnet, födelse- och dödsår och där sällan någon blomma nedlägges, blev jag vemodig och kände bittert min andel i glömskan.




Södra Lillbergsgården

Södra Lillbergsgården uppfördes 1848-1850 av Jakob Persson-Bergenhem (1816-1850) från Svabacken och hans maka Marit Jansdotter (1818-1886) från Ransby.

Bostadshuset är till det yttre oförändrat med undantag av verandan som ersattes 1963 med en ny försedd med balkong.

Kerstin Jakobsdotter (1842-1907).

Carl Axelsson (1829-1898).

Södra Lillbergsgården övertogs år 1865 av dottern Kerstin Jakobsdotter och hennes make Carl Axelsson från Branäs. År 1908 blev deras dotter Marit ägare av hemmet och gården bebos nu av denna boks utgivare, fjärde generationens släktled.

Nedre Svabacken, till höger på bilden.

Nedre Svabacken, Gunneby där prästsonen, bruksägaren och lantbrukaren Bengt Bergenhem f. 1696 död 1783 och hans maka Sigrid Ingeborg Olsdotter 1689-1770 bodde. Han anlade Letafors bruk (Gunneby hammare) år 1729. Stamfader till de första bebyggarna i Övre Svabacken, Södra Lillbergsgården och Norra Lillbergsgården som genom avstyckningar från Svabacken blivit ägare av sina gårdar genom arv och köp. Även gamla Prästgården i Lillbergsgården hade delvis kommit från Bergenhemssläktens egendom.

Bilden visar hur Nedre Svabacken ser ut efter ombyggnad år 1930. Den bebos fortfarande av "ättlingar" i samma släkt.

Övre Svabacken, del av Nedre Svabacken där ovanstående boningshus uppfördes omkring år 1800 av Per Jakobsson-Bergenhem f. 1771 och hans maka Kerstin Halfvardsdotter f. 1774. En son till dessa övertog gården senare, nämligen Bengt Persson-Bergenhem och därefter en av dennes söner, Jakob Bengtsson 1839-1925 och hans maka Marit Bengtsdotter, 1845-1908. De blev de sista brukarna som bebodde gården. Alla husen där hade fin placering och hemmet var uppskattat för den trevnad och gästvänlighet som där rådde. För några decennier tillbaka blev boningshuset rivet och egendomen är uppdelad på barns och barnbarns lotter. Där har nyare hem uppförts i närheten.

Jakob Bengtsson (1839-1925).

Marit Bengtsdotter (1845-1908).

Det sista paret som bebodde det stora fina huset i Övre Svabacken.

Änkan Kerstin Jonsson-Lagerqvist, fotograferad i sätern Gräsberget år 1880.

Änkan efter Halvar Jonsson-Lagerqvist, sonson till komministern Anders Lagerqvist som bodde i Lillbergsgården under sin tid som prästman i Dalby från 1807 till 1825.

Genom en tragisk olyckshändelse omkom maken Halvar i mitten av 1860-talet, lämnade efter sig tre minderåriga barn. Kerstin som var en arbetsam och viljestark kvinna klarade familjens uppehälle trots svåra motgångar såsom "husflyttning", egendomsbyten o.s.v. Hon drev boskapsskötsel och utförde olika arbeten i bondgårdarna dessutom. Familjen bodde ömsom i sätern Gräsberget och på ett ställe i Dalboängen sommar- och vintertid. Hon uppnådde åttioårsåldern och avled år 1905.

Sysslebäcksungdomar på sommarutflykt till Karlstad omkring sekelskiftet.
Damerna, från vänster: Betty Karlotsson, Ida Jakobsson, Emma Jonsson och Lena Jakobsson.
Herrarna: Jakob Jakobsson och Jakob Carlson.
Två par förlovade sig på resan och tog "Wingäng" mellan Dalboängen och Edebäck samt omvänt.

Ångbåten "Wingäng".

Ångbåten "Wingäng" av år 1900, upphörde med trafiken år 1926. Passagerare- och ångbåt.

Ångbåten "Klaran" gick också i trafik på Klarälven vissa dagar med passagerare och frakt.

Båtarna garanterades vara i Edebäck före kl. 6 e.m. innan sista tåget till Karlstad avgick.


Ångaren "Klaran" kom till Edebäck 1908.

Faksimil av turlista.

Några medlemmar av vår teateramatörförening år 1926.
Från vänster: Hilding Svedbo, Emil Bran, Elna Bergfeldt, Elna Halvarsson, Edvin Andersson, Olov Bran, Hilda Bengtsson, Nils Haglund, Ante Antee.

Den första stora friluftsteatern i Sysslebäck

Året var 1919. En dag i början av juni kom biografägaren m.m. Viktor Andersson hit och frågade min mor om hans broder teaterdirektören och skådespelaren, Anders Frithiof kunde få använda vår park-hage som friluftscen sista veckohelgen i samma månad.

Anders Frithiof var ägare av en ansedd landsortsteater men med dåvarande vistelseort Stockholm. Brödernas födelseort var Skillingsfors, västra Värmland.

Svaret blev naturligtvis ja och förberedelserna började ganska snart. Höet skulle alltså slås tidigare än vanligt på gården för att vägar skulle bli bekvämare för den väntade stora publiken. Provisoriska bänkrader sattes upp och en kyrkvägg och flyttbara hus för pjäsernas tillfälliga miljö, tillverkades.

Pjäserna: "Värmlänningarna", lördagsafton, "Engelbrekt och hans dalkarlar" söndagsmiddag och "Andersson, Pettersson och Lundström" på söndagskvällen.

Nåväl, på fredagsförmiddagen före, efter en nattlig färd uppför Klarälven, anlände teatersällskapet med abonnerade ångbåten "Wingäng" till stora bryggan vid Dalboängen ovanför Vingängsjön. Sista anhalten för ångbåtstrafiken norrut. Från järnvägsstationen i Edebäck hade all utrustning flyttats över till båten som också var en fin "passagerarångare".

Skådespelarna inhyrdes i gårdarna i närheten. Direktören med fru bodde hos brodern, som sedan ett tjugotal år varit Sysslebäcksbo.

När sällskapet kom för att ta sig en titt på festplatsen stod vi, några barn från grannskapet med liljekonvaljbuketter i händerna för att överlämna som Välkomsthälsningar. Detta tycktes göra ett gott intryck eftersom direktören sade: "fritt inträde för alla barn som tar pallar eller stolar med sig till föreställningarna".
Publik kom det i stora skaror, miltals ifrån. Vädret var också gynnsamt.
Efter sista föreställningen på söndagskvällen var det kaffebjudning för teaterfolket och alla statister från bygden som medverkat. Trots att det så snart efter krigsåren inte var något överflöd kunde husmödrarna häromkring tillsammans åstadkomma denna gästfrihet. Lokal för den festligheten var vårt stora gammalmodiga kök "storstugan" kallad, med väggfasta bänkar och stora slagbord som då fanns i bruk. Det blev även en och annan "svängom" på de breda golvtiljorna till tonerna från två dragspel mellan "kaffetårarna och påtårarna".

Namn som jag minns ur teatergruppen år 1919 är: Direktören Anders Frithiof; Mabel Pettersson, direktörens fru; Alva Birke; Lillie Nordgren; Skådespelarparet Hillberg; Gottfried Holde; Degerberg; Edvin (Elvin) Ottosson; Olle (?) Flodin.

Postväsendet i Dalby

Angående postväsen i Dalby med omnejd tidigare "Poststationen i Ransby c:a 1/2 mil norrut från Dalby kyrka i samma socken öppnades den 1 oktober 1872". "Nya posten Ransby-Höljes från den 2 oktober 1872". Linjen mellan dessa två orter var 3 1/4 mil. All post kördes med hästskjuts.

"Den förste poststationsföreståndaren i Ransby var hemmansägaren Jon Larsson, född 1819. Han erhöll ett arvode från Postverket av 150:- om året - 41 öre om dagen alltså. I den summan skulle också lokalhyra ingå. Poststationerna var 1878-1892 indelade i 4 klasser: 1a, 1b, II och III. Ransby tillhörde klass 1b (ur postortslexikon från 1883, citat A.R.).

Poststationen i Ransby förestods vid den tiden för sekelskiftet av förre handlanden, dåvarande kommunalordföranden August Carlsson, född i Värmskog och 24 mars 1841 och som antogs till poststationsföreståndare i Ransby redan 1879. Lönen från Postverket uppgick till 350:- kronor om året, ej fullt 1 krona per dag alltså. För den ersättningen skulle han även hålla lokal för stationen. Postverkets kostnader för stationen täcktes av frimärksförsäljningen som t.ex. år 1901 utgjorde 1.775 kronor."

August Carlsson avled 1916. Han dog hastigt under sitt arbete på postkontoret. Stationen i Ransby indrogs kort efteråt och posten flyttades till Sysslebäck där fröken Gerda Bengtsson skötte kontoret i sitt hem Skyllbäck under många år innan ny lokal inrättades i Slättne (Sysslebäck).

August Carlsson var min farfar.

August Carlsson (1841-1916).

August Carlsson, född i Värmskog kom till Dalby i unga år som handelsföreståndare i Edgrens affär i Vingäng.

Senare kommunalnämndens ordf. under fyrtio år och samtidigt, med början år 1879, poststationsföreståndare vid dåvarande kontoret i Ransby under nära trettiosju år. Som landstingsman under en tidsperiod av tjugo år.

August Carlsson erhöll medalj med inskription "För medborgerlig förtjänst", p.g.a. sitt arbete inom postväsendet.


Den första Esperantokursen i Sysslebäck, 1921. Sittande fr.v.: Oskar Jonsson, Elna Bergfeldt, Ante Antee, Oskar Andersson. Stående fr.v.: Natanael Olsén, Alfred Andersson, Edvin Persson, Ville Olsson, Olov Bran, Elis Andersson.

Ante Antee

Ante Antee föddes den 5 september 1895 i Sysslebäck. Vid tretton års ålder slutade hans skolgång. Strax efteråt började han sina självstudier genom kurser från Hermods Korrepondensinstitut och tillägnade sig härigenom snart en god allmänbildning.

Redan som femtonåring fick han sina artiklar införda i såväl Stockholmstidningar som länspress. Dessutom var han en flitig medarbetare i "Såningsmannen", som då var ett organ för idealism och nykterhet. Han blev god vän med denna tidnings redaktör, Gustaf Lindström-Saxon och en privat brevväxling kom till stånd dem emellan, vilket bidrog till Antees föreningsiver. Nykterhet och fred var hans ideal. I.O.G.T.-logen "Vårblomman" i Norra Värmland fick många nya medlemmar när eldsjälen Ante kom med där.

En svår reumatisk åkomma drabbade honom i tonårsåldern men genom ändring av sina kostvanor blev han, som han trodde, botad. Då blev han helt vegetarian. Han gick i skola för trädgårdsmästare i södra Sverige och utövade yrket delvis sedan i hemtrakten. På vintrarna tjänstgjorde han som apterare i skogen. Fritiden var strängt upptagen av alla hans hobby. Men han ville dela med sig av sina älsklingsämnen. År 1920 bildade Antee den första djurskyddsföreningen i Dalby (Sysslebäck) med många medlemmar redan från början. Året därpå blev det Esperanto-förening. Vi var i början ett tiotal intresserade medlemmar som varje vecka samlades i våra resp. hem, ibland i biograflokalen och studerade hjälpspråket, som då var populärt. Brevvänner fick vi från olika länder i Europa men även från andra världsdelar. Föreningsannonser var införda i tidningen "La Espero" = Hoppet, i svensk översättning. Det blev frimärksbyten, vykort och fotografier samt en och annan dikt som vi själva skrev på Esperanto.

Ett par år senare var Antee färdig att bilda en amatörklubb som så småningom fick vind i seglen. På vår repertoar fanns följande pjäser: En fiffig betjänt, Konjaksagenten, Vräkt, Stråk-Jan och Bröllopet på Solö. Vi uppförde dessa pjäser på ideella festtillställningar i hela Klarälvdalen och på flera platser i Fryksdalen. Föreningens namn var i början "Sysslebäcks dramatiska klubb" men ändrades senare till "Thalia-klubben Kamraterna". Antee var ledaren och den mest teaterkunnige men också bröderna Edvin och Elis Andersson, brorsöner till värmlandsbördige skådespelaren och teaterdirektören Anders Frithiof, Hälsingborg, och Olov och Emil Bran var också duktiga "aktörer". Vi var sex "damer" och nio "herrar". Sammanhållningen var god.

Omkring 1925 grundades tidskriften "Finnbygden" av Ante Antee och Bror Finneskog från Nyskoga, senare bosatt i Torsby. Bland medarbetarna i densamma märktes Axel Frithiofsson, Oscar Larsson (Love Skog), Olov Olsson-Vilhuinen, Karl Bergkvist, Jace Edgren, senare även Emil Bran och P.I. Kårberger.

Åter en tidskrift "Skilda röster" utkom under några år på 40-talet med Bror Bengtsson som redaktör och Ante Antee som redaktionssekreterare.

Vännen Ante blev också hälsovårds- och djurskyddsinspektör. För sin stora insats inom djurskyddet erhöll han Svenska Blå Stjärnans pris (utmärkelse).

Under en inspektionsfärd i skogen en kall januaridag 1960 stupade han på sin post.

Perjansa-Anna

Så hette hon den gamla fina kvinnan som jag gärna minns från min barndom. År 1911, då hon var 76 år gammal, kom hon till mitt hem från Norge, där hon bott några år hos en systerson som hon fostrat upp. Denne hade vid mogen ålder lämnat Klarälvdalen och bosatt sig i grannlandet där han hade arbete och familj. Hans önskan hade varit att mostern skulle bo hos honom på sin ålderdom. Men Anna trivdes inte i det nya landet. Hon längtade tillbaka till sin hembygd i Dalby där hon växt upp och arbetat hårt från sitt tionde år. Hon var född i Perjansatorpet därav "förnamnet". Stark som hon varit och pålitlig, anlitades hon mycket i yngre dagar. Hårt arbete i bondgårdarna vintertid och på somrarna som säterkulla (fäbodjänta), hade hon skött om "mjölkhantering" och boskap för olika hushåll. Nästan alla större gårdar i Dalby socken hade fäbodvallar (sätrar) den tiden. Men hon hade blivit "giktbruten" efter sitt livs långa arbetsdag. Benen stod nästan i kors och högra axeln ville inte "tjänstgöra" så bra. Däremot var det inte något fel på händerna utan hon kunde handarbeta, diska osv. Med hjälp av en käpp kunde hon förflytta sig ganska bra, i synnerhet inomhus.

När hon sände bud till min mor och bad att få komma och bosätta sig hos oss hälsades hon omgående "välkommen".
I sitt bagage hade hon bl.a. bibel, psalmbok, katekes och Gitarr-Klangen. Psalmboken var henne mycket kär. Jag hade inte börjat skolan då men jag kunde ändock läsa innantill men Annas psalmbok var tryckt med tyska bokstäver, "psalmbokstil", som det kallades. Men Anna fann på att lära mig psalmer utantill. Den första läxan blev palmen 118 (Sv. ps.) "Den spira Jesus sträcktes ut etc" alla tre verserna. Den är mig ännu mycket kär, kanske mest därför att den "fastnade" felfri.

Anna var en god berätterska. Hon förtäljde mycket intressant från sin vistelse i fäbod och skog, om björn och varg som försökt och ibland lyckats fånga boskap. Men när hon talade om "bergfolk" (underjordiska) eller sjöng Wetterstrandsvisan som handlade om en herreman, timmeruppköpare, som avtalat möten vid en skogstjärn varje torsdagskväll med en vacker kvinna utan att veta vad som var på färde förrän hon visade sig vara en "skogsrå" (trollpacka), då gömde jag huvudet under en filt för att kunna hänga med riktigt i mystiken.

Perjansa-Anna hade gått i skola endast tre veckor men hon kunde ändå läsa och skriva, mest med stora bokstäver "tryckstil".

På hösten 1912 hade jag fått några sedlar av en tant som gästat oss. Hon hade sagt, så att mor också hörde det, att jag kunde köpa något som jag själv önskade mig till julen för "slantarna". Nog funderade jag på en del saker. En röd kälke fanns redan i affären. Lapptussar (lappskor) och röd toppmössa kanske. Nåväl, det var bäst att vänta med inköpen. Man kände sig i alla fall trygg över att ha möjlighet att skaffa saker närmare jul.

Vid Lucia-tiden råkade Anna få sina glasögon totalt förstörda. Hon blev mycket ledsen, det märktes så väl. Visserligen kunde hon handarbeta utan glasögonen men att läsa dem förutan var omöjligt. På den tiden fanns det inte folkpension och om hon ägde några kronor fick hon vara rädd om dessa.

En dag i julveckan kom en gårdfarihandlare till oss. Vi kände den mannen från tidigare besök. Han hade varorna i ett stort blått skynke eller "duk", som han kastade över axeln när han bar in det från kälken. Sommartid använde han naturligtvis cykel. Alltid var han pratsam och ville gärna bli bjuden på kaffe. Det var så intressant att se när det stora knytet öppnades. Där fanns underkläder, strumpor, granna "huvuddukar", axel-schalar, som på den tiden var mycket moderna, tyger, kammar, nålbrev osv. Plötsligt fick jag syn på en kartong med glasögon i. Runda glas i enkel infattning och med mjuka bågar. Glasen var försedda med nummerlappar, påklistrade, som angav "synstyrkan". Jag bad att få taga kartongen till Annas rum. Hon provade och läste och sade att ett par av dessa var lika bra som de hon förlorat. Sedan lade hon glasögonen tillbaka i kartongen. Det passade inte för henne att köpa just nu, sade hon. Jag gick in till mor och rådgjorde med henne. Mina pengar ville jag använda till julklapp åt Anna, sade jag. Skulle jag köpa glasögonen? Det tyckte mor men föreslog att jag skulle köpa en axel-schal också för att göra Anna riktigt glad. Så skedde och den som var lycklig just då det var jag själv. Nu hade jag "valt" rätt. Det var två dagar kvar till Julafton och jag önskade att dessa skulle gå fort.

Tidigt på julaftonsmorgonen kröp jag så tyst jag kunde in till Annas bädd. Jag kulle lägga paketen bakom hennes kudde. Just som jag så gjorde föll ett paket ur hennes säng. Antagligen hade hon lagt det under kudden. Fastän det var ganska skumt i rummet såg jag mitt namn på paketet. Kvickt kom jag iväg tillbaka, klädde mig i all hast och smög ut på gården. Där höll min mor och bror på att sätta upp fågelkärvar. På verandan stod den röda kälken som jag funderat på att köpa. Jag förstod att mor hade köpt den som julklapp till mig. Visst var jag glad att den skulle bli min.

När vi skulle gå in kom Anna emot oss vid dörren. Hon hade redan klätt sig i helgdagskläder. Den vackra schalen låg över hennes axlar. Glasögon hade hon också på, kanske för att visa att hon satte värde på båda julgåvorna. Hon var så ivrig att tacka så hon höll på att tappa sin käpp. Sedan drog hon upp ett paket ur sin stora kjolficka. Samma sak som jag såg falla från hennes säng tidigare på morgonen. Det var en psalmbok med sådan stil som jag kunde läsa. Den var välkommen och blev använd hela min skoltid.

Vi gick till kaffebordet som mor höll på att duka. Julen hade kommit, Anna sjöng julsånger som hon kunde utantill så det var en god början på helgen. Vi såg igenom jultidningarna som just kommit. Där fanns, för att nämna några Sago-prinsen, Julbocken, Bland Tomtar och Troll, Julstämning med bilagda färgtryckstavlor. Ack dessa underbara berättare t.ex. Anna Maria Roos, Jenna Oterdahl. Illustratörer såsom Jenny Nyström, John Bauer m.fl. Det kom många julklappar till vårt hem under dagen. Ingen blev utan. Till Anna kom det penningbrev bl.a.

När julgranen tändes och middagen var färdig var alla glada. Jag tror att det var min barndoms lyckligaste jul.

På våren 1915 gick Perjansa-Anna ur tiden efter endast några dagars sjukdom. Många sörjde den invalidiserade, tappra lilla kvinnan, som aldrig klagat på något. Personligen saknade jag djupt min kära vän, som alltid haft tid med mig och som öppnat sägners och sagors värld i mitt tankeliv men även talat om eviga ting.

När julen nalkades det året tänkte vi mycket på vår bortgångna vän och då skymningen sänkte sig hörde vi ej mer som förr Perjansa-Anna sjunga: "Det stod ett ljus i Österland, det lyste som en stjärna, etc.".

Ingegärd och Helga.

Jakobjäntaan

I gamla Jakobgården i Uggenäs, Likenäs bodde två systrar. Kavata och duktiga fruntimmer som skötte sin gård på bästa sätt. De hette Ingegärd och Helga men namnen blev på dalbyspråk "Ingjarl" och "Hôrli". En yngre lustig flanör som kallades Bock-Per kom ofta till deras hjälp på gården och var alltid välkommen och bjöds på mat och husrum. Han var diktare och kunde "på stående fot" göra vers och visor. Han uppvaktade "Ingjarl" med en hyllningsdikt som hon uppskattade mycket och hade nöje av att höra läsas och sjungas. Humor fattades inte hos dessa damer trots att de till åren var rätt så gamla.

Dikten som Bock-Per hyllade "Ingjarl" med lydde ungefär så här:

Bilden som är tagen omkring år 1880 visar min mormors mor Marit Jansdotter (1818-1886) som tidigt blev änka (1850) och 1858 gifte om sig med Anders Jakobsson (1820-1890) i Nya Jakobgården i Uggenäs, som här, liksom barnen i andra äktenskapet, finns på fotografiet.

Småskolan i Sandgården, Gunneby, år 1914.
Lärarinnan: Signe Lundin från Frykerud. Elever, sittande fr.v.: Ester Emilsson, Hanna Jansson, Hildur Halvarsson, Rut Gunnerfeldt, Rut Emilsson, Ester Jonsson, Annie Eskilsson, Maria Styffe, Elna Bergfeldt, Signe Jonsson, Anna Emilsson. Stående fr.v.: Anna Jonsson, Annie Jönsson, Olga Olsson, Oskar Stenberg, Hilding Halvarsson, Arvid Halvarsson, Jakob Olsson, Evert Persson, Ivar Dahlberg, Oskar Dahlberg.

Ofvansjö Musikkår.
En norrman som hette Johansen bildade en musikkår i Sysslebäck år 1914. P.g.a att många av musikanterna flyttade till andra orter upplöstes kåren efter fem år. Den var mycket populär på sin tid.
Personerna på bilden är, sittande från vänster: Ivar Westlund, Anders Andersson, musikdirektör Johansen, Rickard Hedlund, Olaus Lagerqvist. Bakre raden från vänster: Ingvar Lundkvist, Johan Berglund, Hilding Hedlund, Jon Lundkvist och Edvin Andersson.

Sommarstigen

Min moder Marit Karlsson (1867-1939) och Sigrid Edlund (1878-1923).

Fotografiet visar två "kullor" från Ransbysätern. Det var sed att en söndag på sommaren skulle säterkullorna vara lediga så de kunde komma hem till sina respektive gårdar och "skruda" sig i högtidskläder och gå i kyrkan. Efter gudstjänsten hände det sig att de "porträtterade" sig hos den vid sekelskiftet nyetablerade fotografen, som öppnat ateljé i ett rum i sockenstugan. Bilden här ovan är tagen år 1903.

Ransbysätern

Ransbysätern var en koloni av flera fäbodar, vilkas ägare bodde i gårdar i hemmanet Ransby inom Dalby församling. Säterområdet var uppdelat i "vallar", sätervallar som de kallades, med "buar" (fäbodstugor) och fähus på vart och ett av dessa.
Södra Lillbergsgården, som ligger i Sysslebäck, ägde också fäbod i Ransbysätern p.g.a. att min mors mormor härstammade från en bondgård i Ransby, "Nerigården" (sedermera uppdelad på gårdsdelar). I Ransbysätern fanns t.ex. Prästbua (prästerna hade jordbruk och säterhantering på 1800-talet), Näsbua, Magnusbua, Frömansbua, Håkesbua och Lesbibua (Lesbi betyder Lillbergs- på dalbyspråk).

Det var mestadels någon av döttrarna i respektive gårdar som blev "säterkulla". Men även flickor från andra orter anställdes som fäbodjäntor.

Ransbysätern var vackert belägen så det var nog en underbar sommarvistelse trots att det var slitsamt ibland med kreatur och mjölkhantering. Trogen vänskap rådde bland dessa unga säterkullor. På fritiden sydde de mycket. Hardangerbroderier var nog favorithandarbete. Vidare skrevs vers och prosa i poesialbum som det fanns många av.
Min mor var säterkulla under arton somrar i sin familjs fäbod. År 1904 var sista sommaren som hon skötte denna tjänst. Men säterlivet fortsatte i Ransbysätern till långt in på 1920-talet, dock med färre fäbodstugor i bruk.

Drömmen

Blad ur blommig minnespärm

Till en gammal väverska

Februarivers

Till minne.
Oktober 1978

Till min vän Gunhild.
September 1962

Du får "Minnens bukett" av blandat "stoll"
där finns inga taggar av gammalt groll
     Där finns lek och skratt,
     oskyldiga spratt
     och sinnen fulla av sommar.

Källa: Westén, Elna: Klarälvsbygd i bild och minne. - Malung, Dalaförlaget, 1981. - ISBN 91-8501-462-5.