Anna Johanna Jönsdotter
(Skol-Anna)

Skol-Anna föddes i Bolunda, Holms församling i Hallands län den 19 januari 1849.

Moder - Christina Christiansdotter från Småland.

Fader - drängen Jöns Eriksson från Holms församling.

Hon fick tidigt hjälpa till hemma.

Hennes mor var strängt religiös, men som Anna tyckte om vackra kläder och vackra saker, fick hon ofta höra hur fåfäng hon var och ofta sjöng Christina om flickan som trampade på brödet.

Anna fick inte ens drömma om det som var vackert, utan hon skulle arbeta strängt.

Anna talade om för sitt barnbarn, Frida Toreheim-"Frida at Junker", att i råkalla morgnar klockan 4 skulle hon ut med korna och hon kunde ännu som gammal komma ihåg hur det värkte i hennes bara fötter av kylan och hur det krasade i det frostiga gräset.

Att använda skor innan snön kom var fåfängt tyckte Annas mor.

Annas far blev "biten i en märgelgrav" och blev sjuklig resten av sitt liv. Han for till Tyskland för att söka hjälp men förblev sjuklig.

Anna fick hjälp till att försörja sig och hon var bara barnet när hon fick arbeta som minsta kökspiga på Vapnö slott utanför Halmstad, nära hennes hem. Ägaren, friherre Stael von Holstein, såg snart att Anna hade kvaliteter långt över kökspigenivå, och lovade bekosta hennes utbildning till lärarinna på seminariet i Göteborg. Man kan ju tänka sig hennes glädje och tillfredsställelse då detta tillfälle yppade sig för henne.

Det enda jag har hört om hennes tid i Göteborg var att den första tiden kunde hon inte sova på nätterna. På den tiden gick det vakter runt i städerna och ropade att allt var väl. Första gången Anna hörde detta rop rusade hon upp ur sängen och fram till fönstret och lutade sig ut. Hon såg en man nedanför på gatan och han såg en ung flicka i bara nattsärken i ett fönster. Hon vande sig så småningom vid ropen som alltid ljöd högt och länge under hennes fönster.
Han ropade: Herren bevare vår stad och vårt land, för tjuvahand och eldebrand.

Hon reste ibland hem till mor och far. Vid ett tillfälle hade hon köpt sig en krinolin. Och som hon visste att hennes mor skulle beskylla henne för att vara syndig och högfärdig så bytte hon kläder i en lada på vägen hem och satte på sig gamla paltor och bägge parter var belåtna.

Efter lärarinneexamen i Göteborg svarade Anna på en annons om en ledig plats som lärare vid den flyttande skolan i Värmlands Dalby. Lönen var 400:- om året vilket var en stor summa pengar på den tiden 1870. Hon fick tjänsten och började sin långa resa till det okända Dalby. Hon åkte båt till Göteborg, sedan med tåg till Laxå, troligen Töreboda, sedan med båt över Vänern till en ort som heter Lyckan strax söder om Forshaga. Därifrån med Sveriges första järnväg till Fryksta. Vagnen drogs av hästar tills den kom igång varefter den gick själv. Färden från Fryksta till Torsby gick med båt över Fryken. Från Torsby åkte hon efter häst till Likenäs där hon blev mottagen av en pastor Pettersson som möttes med orden: Jaså, Halmstadsdamen kommer nu. Han skjutsade henne till Kunggården i Sysslebäck.

Där mötes hon av bland andra av sin blivande svärmor Kerstin som hade den kommentaren om Anna då hon klev ur vagnen: Åh, en sån liten fin människa och så fint hon är klädd.

Följande har Anna berättat om sin långa resa. Vägen norrut från Torsby går vägen genom en flera mil lång skog med höga backar och branta nedförslut. Där åkte nu Anna mil efter mil med en körsven som inte förstod vad Anna sa och hon förstod inte honom heller. Den mörka täta skogen och inte ett hus på flera mil, så olikt Hallands landskap blev för skrämmande för henne och hon började att gråta.

Skolan i Dalby var en flyttande folkskola d.v.s. lärarinnan flyttade mellan fem olika ställen i Ovansjöbygden Brattmon -Västatemon-Slättne-Hole-Gunnby. Nya lagar hade kommit på 1870-talet att lärarna måste ha lärarexamen Nu skulle Anna först ha skola på Västatemon och bo hos Håkan Håkansson och Kerstin Olsdotter på samma ställe. Det var Kerstin som gjorde kommentaren om Anna då hon kom till kunggården för första gången. Så småningom gifte hon sig med deras son Bengt Håkansson skräddare och fiolspelman. Hans far gick i sin ungdom till Norge 1830 och köpte sig en fiol med pärlemorinläggningar för 40 specie riksd. som jag nu har i min ägo sedan mitt elfte år. Anna höll skola i 2 år och blev sedan en skräddares hustru mycket duktig och drivande i allt vad hon företog sig och det var hon som ställde om så att familjen fick en bit skog. Men ibland kunde hon vara mycket tankspridd. Till sitt försvar sa hon. Jag var lite FLÅNVALANDE med Halländsk brytning. Hon skulle en gång till tjuren med en ko tog hon grimman utan ko och gick till tjuren. Sitt huvudklä visste hon aldrig var hon hade lagt ifrån sig, och hennes svärson, min farfar brukade skoja med henne om detta. Anna och Bengt fick två barn, Emma min farmor och Bengt kallad Skolann-Bengt, vars hustru dog och lämnade honom ensam med en hel rad barn. Anna tog nu som sin uppgift att träda i svärdotterns ställe och Anna och hennes make flyttade till sonen på Lundkvistmon, Anna blev änka 1929 och bodde kvar hos sonen.

Jag minns tydligt Skol-Anna från en släktträff då jag var tre år 1938. Det var en liten gumma som satt i en stor länstol inne i kammaren på Lunkvistmon. Min faster Hildur, själv lärarinna, satt framåtlutad mot Anna och lyssnade intensivt till det Anna hade att säga, då gumman fick en hostattack. Faster Hildur öppnade kvickt sin stora svarta handväska och tog fram en prydligt hopvikt näsduk och gav den till Anna som snöt sig i den hopvikta näsduken med en imponerande trumpetstöt, och stoppade sedan in den i tröjärmen. Anna var då 89 år och jag var 3 år. Anna dog 1940 och hon begravdes i en kista från hennes dotterson Edvins begravningsbyrå.

Talesätt efter Skol-Anna:

Läran är inte tung att bära.
Att läsa och inte förstå
är som att plöja men inte så.

                                   *

Skrivet av Eva-Barbro Andersson
Skol-Annas dottersons dotter

Källa: Andersson, Eva-Barbro, Sysslebäck