Källa: Joh. Ericsen, Övre Älvdalen


 

Övre Älvdalen

 - - -


 

Skogsbeten och säterbruk

För den ursprungliga kreatursskötande befolkningen blev den snäva dalbotten snart trång och mycket tidigt har också säterbruket kommit att bli av största betydelse och man var mycket beroende av betet på skogen.

I de tvister om sätrar, som finnes antecknade i domböcker från 1600-talet, återkommer ofta ordet ”urgammal hävd”, vilket tyder på att sätrar redan då varit länge i bruk. I övre Älvdalen hade säkerligen samtliga byar sätrar vid tiden för den första klartläggningen. Så var fallet med byarna i Norra Ny som kartlades 1697. Av de byar som kartlades i Dalby mellan åren 1719 och 1730 hade alla utom Baggerud, Fläskremmen, Kattstjärten och Brönäs sätrar, men dessa byar voro små och hade de så gott som alla brukats under andra hemman.

Markförhållandena i Älvdalen voro också synnerligen lämpade för säterbruket. De branta dalsidorna omöjliggjorde kreaturens hemtagning varje kväll och klättrande i bergen varje morgon och kväll var dessutom tidsödande och mödosamt för folket.

Boskapsskötseln var dalens gamla huvudnäring, vilken framgår bl. a. av hushållningssällskapets redogörelser från denna tid. År 1848 heter det i ett yttrande: ”Det ständigt stegrande kreatursantalet inom norra Elfdalen ökar bristen på fodertillgången” och i fortsättningen heter det, ”att man här vinnlägger sig mera om boskapsskötseln än i de flesta andra delar av länet och att smör och ost avyttras”. Att säterbruket i Älvdalen härav utgjorde en viktig förutsättning för kreatursskötseln säger sig själv. Man höll överdrivet stora besättningar, vilket boskapslängder och dödsbouppteckningar visar; kreaturen svältfodrades över vintern, för att man skulle ha så många flera att sända till sätern. I älvdalssocknarna kom det drygt 200 nötkreatur pr 100 har odlad jord vid denna tid. På de största gårdarna var det inte ovanligt med ett tjugotal mjölkkor.

Även om boskapsskötseln var inställd på skogsbetet med vårkalvning och högmjölkning under sommaren, samt med sintid och knapp utfodring under vintern, så behövdes stora mängder foder för att hålla liv i de stora besättningarna. Vallodlingen på åkerjorden började först införas vid mitten av 1800-talet och halmen från havren och blandsäden förslog icke långt. Det var då höet från ängsmarkerna och myrslogarna samt lövtäckten, som var det viktigaste fodret. Renlav insamlades även, den sistnämnda i fodervärde lika med kålrot, samt levande vitaminrik.

Myrarna slogs endast vartannat år för att behålla växtkraften. Höet hässjades, stundom sattes det i stackar, samt kördes hem på vinterföret. Åt får och getter, som på den tiden hölls i stora flockar, gavs huvudsakligen lövfoder. Vilken betydelse lövfodret hade, ser man av en överenskommelse år 1793 i domboken mellan bönderna i Hole och Fläskremmen, att ingen får ta mer än 24 lass asplöv på Holes och 8 lass på Fläskremmens hemman årligen.

Liksom man hade hemängar (inängar) som lågo i dalen eller nära bygden och utängar - mest myrslogar - som kunde ligga på mils avstånd i skogarna, så hade man hemsäter och långsäter eller utsäter. Sätersystemet är i Älvdalen besläktat med det i Väster-Dalarna. Sätrarna voro typiska bysätrar, det vill säga varje by hade sin sätervall med bustugorna liggande i en klunga.
Detta ökade givetvis säkerheten och trivseln för säterkullorna. Om sätrarna ursprungligen varit gemensamhetssätrar är svårt att fastslå. Men tydligt är likväl att vallen ganska tidigt kom att delas och varje åbo hade stuga och fähus på sin säterlott, men säterallmänningen var byns egendom.

Sätrarna lågo vanligtvis ganska långt från bygden och vägarna dit utgjordes vanligtvis av klövjestigar. Över myrarna byggdes kavelbroar eller också voro de spångade (man lade tre stockar i vägens längdriktning). Proviant och redskap till sätern måste därför klövjas eller bäras dit.

Säterstugan eller ”Bua” bestod av två rum: ett större för bostad och innanför det ett mindre för säterosten. Först på våren betade kreaturen hemma vid byn men fördes redan omkring 1 juni till sätern. På sätern fingo kreaturen nu stanna till höslåttern började, då de återfördes till byn. Här fick kreaturen beta till början av augusti, då återfärden skedde. De byar som använde fler än en säter flyttade nu till höstsätern. Under den tid kreaturen betade hemma vid byn användes alltid sommarladugårdar.

Tiden för säterfärden bestämdes av byns bönder och blevo stadfästa av häradsrätten. Tidpunkten för utflyttningen kunde variera, men hemflyttningen skedde i Älvdalen vid Mikaeli. Nästkommande söndag kallades ”säterkullsöndagen” och då skulle alla som varit i sätern enligt gammal sed gå i kyrkan. Hur fasta dessa sedvänjor utvecklades med avseende på säterbruket finner man i ett domslut från 1646 utfärdat med avseende på utflyttningen till sätrarna, vilket stadgar bland annat, ”att alla skola efter att åtta dagar före blivit tillsagda följas åt med boskapen. Ingen får bli hemma och ingen får heller föra sin boskap hem från sätern förrän alla kommit överens därom. Den som bryter emot denna bestämmelse och ensam låter avbeta marken hemma vid gården under andras bortovaro skall böta”.

I den egentliga finnbygden förekom endast säterbruk i undantagsfall. Bebyggelsen var här mycket spridd i de stora skogarna och här fanns goda betesmarker runt om. I Aspbergets och Medskogens byar liksom i södra delen av Norra Finnskoga, använde man dock sätrar.

Det var mycken skönhet, poesi och glädje förenat med det gamla säterlivet - och romantik. På lördagskvällarna drog den manliga ungdomen upp till sätervallarna för att besöka säterkullorna och då blev det spel och dans i stugorna. Dessa kvällar voro också mycket efterlängtade av kullorna och månget hjonelag blev resultatet av sätervistelsen och besöken där.

De gamla sägnerna i dalen berätta om bergfolket, dess kreatur och vallkullor, och bygga på den gamla kreatursskötseln. De söka sitt ursprung i det dagliga livet som det gestaltat sig i gammal tid.

I södra delen av Norra Finnskoga användes flera sätrar.
Bustuga i Spjutbergets säter.

Liksom de gamla sockendräkterna höll sig längst kvar i övre Älvdalen så har säterbruket gjort det. Medan i det övriga Värmland säterbruket helt bortfallit kvarlevor detta uråldriga bruk ännu här i viss utsträckning. Ännu på 1930-talet fördes en tredjedel av boskapen i Dalby och Norra Ny till säters och användes ett hundratal av bustugorna. Ett par nya säterplatser ha till och med anlagts under senare åren; i Backa och Mörbacka i Dalby. Det är främst byarna i södra delen av Norra Ny; Fastnäs, Segenäs, Södra Torp, Kårebol, Ennarbol och Åstrand, som nu sänder kreaturen till sätrarna. Men även i de norra byarna, Ambjörby, Munkebol och Månäs samt flera byar huvudsakligen i Ovansjöbygden i "Dalby är säterbruket i bruk. I södra delen av Norra Finnskoga användes fortfarande flera sätrar bl. a. gamla ödebyn Bennäset, belägen halvannan mil österut på skogarna.

 - - -


Källa: Joh. Ericsen, Övre Älvdalen