- - -


Dalby

1646 hade säterdriften så stor betydelse att man tvingades reglera och samordna bruket av sätrar på häradstinget. Tvister rörande säterbruket var också vanligt förekommande både mellan olika säterägare och i samband med de svedjebrukande skogsfinnarnas ibland konkurrerande skogsutnyttjande (Eles 1975, s. 236-239). Regleringen av säterdriften på tinget 15/6 1646 stadgade inget egentligt avrese- eller hemkomstdatum. Däremot fastslogs vid vite att man skulle säga till åtta dagar före avresan och att ingen fick gå tillbaka till gården förrän alla var överens därom (Bäckvall).

I norra Värmland var det alltså helt och hållet upp till säterägarna att besluta om bu- och hemföringsdatum. Det vanliga var att man gick till sätern i slutet av maj eller i början juni. Till gården återvände man en kort period i samband med slåttern i juli-augusti för att sedan gå tillbaka till sätern. Hemföringen skedde i allmänhet i slutet av september, ofta på Mikaelidagen. I Dalby brukade söndagen efter Mikaelidagen kallas Säterkullsöndagen eftersom kullorna då skulle gå i kyrkan. Regleringen kring bu- och hemföring upplöstes och försvann redan vid mitten av 1800-talet, trots att sätrarna alltjämt nyttjades flitigt (Eles 1975, s. 245, Styffe & Styffe 1989, s. 7-8).

Ca 150 sätrar, förutom finnarnas sentida sätrar, är kända från Dalby (knappt 60 i FMR). Av de byar som kartlades 1719-30 hade alla utom fyra sätrar. Utmärkande för Dalby var, till skillnad från flera andra delar av Sverige, att de olika åborna i byarna i stor utsträckning hade säter på samma ställe. Det förekom även några byar som hade flera säterplatser. En del gårdar hade ett par olika sätrar, och den närmaste bygden var då en hemsäter. Systemet med två sätrar var dock ovanligt, och i samband med befolkningsexpansion var det ofta hemsätrarna som blev fast bosättning. Avståndet mellan byn och sätern kunde variera mellan någon kilometer till en mil och mer. Det var inte ovanligt att en bys säterplats låg på motsatt sida Klarälven varvid djur och kullor fick simma och färjas över (Styffe & Styffe 1989). Utmärkande för de kända säterplatserna tillhörande Dalby-byarna var att ingen av dem låg i den mest avlägsna utmarken. Sätrarna kunde ligga antingen på hemskogen eller på utskogen, och inga särskilda säterskogar utskiljdes. Det förefaller ha varit säterbruket som styrde vilka områden som kunde säljas till de skogsfinska invandrarna på 1600-talet.

Finnarna kom så småningom att etablera egna sätrar, främst i områden väster om de svenska sätrarna.