Förord

Föreliggande häfte har huvudsakligen kommit till för att vara en hjälp vid undervisningen i hembygdskunskap i 3:e och 4:e klasserna. Kanske kan det även vara till glädje för andra.
Av kostnadsskäl har framställningen inte kunnat göras fylligare. Även bildmaterialet har måst begränsas.

Till lektor E. Teiling, Linköping, som välvilligt granskat den geografiska delen, till seminarielärare T. Ericsson, Linköping, som givit mig många goda råd och läst korrektur samt till överlärare O. Olsson, Höljes, som granskat sakuppgifter, står jag i stor tacksamhetsskuld.

Skara i oktober 1948.

ALVAR SUNDIN seminarielärare.

Utsikt från Aspberget. Foto A. Ekenbäck.

Norra Finnskoga socken

Vår socken, som heter Norra Finnskoga, ligger i nordligaste delen av landskapet Värmland. Mitt igenom socknen rinner Klarälven.

I norr och väster gränsar Norra Finnskoga till Norge, söderut till Södra Finnskoga och Dalby socknar. Gränsen mot Dalby följer till stor del en biflod till Klarälven, nämligen Tåsan. I öster sammanfaller sockengränsen helt med landskapsgränsen mellan Värmland och Dalarna.

Som man ser av kartan, är Norra Finnskoga socken i det närmaste fyrkantig. Den största längden i norr och söder är 3 mil. I öster och väster är det största avståndet 3,2 mil.

Socknens namn säger oss, att dess invånare en tid mest utgjorts av finnar.

Arbetsuppgift: Färglägg på arbetskartan grannland, grannlandskapet och grannsocknar med olika färger och sätt ut namn!

I. BERGEN.

Hur de bildats och vad de består av.

För miljoner år sedan kom smält, glödande bergmassa upp ur jordens inre och rann ut över den trakt, där vår socken nu ligger. När den avkyldes, stelnade den i form av otaliga små kristaller, liksom bitsocker. Du kan lätt se tre slags kristaller. De heter kvarts, fältspat och glimmer. Kvartsen känner man igen på att den är vit och skrovlig samt glänser, som om det vore fett på den. Fältspaten är röd eller vit. Den är mycket hård och har skarpa kanter och jämna, sidenglänsande ytor. Glimmern är svart eller gulvit och är så mjuk, att den repas t. o. m. av nageln. Den bildar glänsande ytor och kan delas upp i tunna skivor, om det finns tillräckligt stora bitar av den. Fältspat, glimmer och kvarts kallas var för sig mineral, blandningen av dem kallas bergart.

Nästan alla berg i Norra Finnskoga består av små korn av de ovan nämnda mineralen. Men av någon orsak blev de olika ordnade på olika ställen. I norra och södra delen av socknen ligger de små kornen hur som helst om varandra. En sådan bergart kallas granit. I sydvästra delen av socknen har de blivit ordnade i vissa lager, så att stenen är liksom randig. Den bergarten kallas gnejs. Här kallas den järngnejs, ty den innehåller något järn. Om graniten är mycket finkornig, kallas den hälleflinta. Sådan finns i södra delen av socknen.

Från början var bergen nästan jämna. Då de svalnade, hände det emellertid, att sprickor slog upp än här och än där, så att marken uppdelades i stora, kantiga bitar. Utefter dessa sprickor försköts bitarna uppåt eller nedåt ungefär som isflaken på en sjö. Detta kallas förkastningar. Rännorna brukar man benämna sänkor, och de uppskjutande delarna kallar man horstar. Älven samt de åar, som rinner ned i den, går i allmänhet i sådana sänkor, som det rinnande vattnet vidgat och fördjupat under miljoner år.

Större bild

Från början hade dessa sänkor och höjder skarpa kanter. Ännu kan man på något håll se de lodräta förkastningsbranterna, t.ex. vid Höljesberg och Aven. På de flesta ställena har dock kanterna skrapats av. Hur det gått till, får vi läsa i nästa kapitel. Isen slipade bergen och ändrade om landets utseende.

Under ett skede av jordens historia var klimatet i vårt land mycket varmare än nu, men för några hundra tusen år sedan blev det småningom kallare för varje år, och till slut smälte inte all snö bort om somrarna. För varje år blev därför det kvarliggande snötäcket allt tjockare. Efter hand packades det ihop till is, som med tiden blev tusen meter tjock och mer. Denna tid kallas istiden. När landisen nått en viss tjocklek, gav bottenlagren vika för trycket och i ismassan blev det en rörelse som i en jäsande deg från bergen mot haven. Inom vår socken gled den i stort sett från norr till söder. Vi skall se, vad den uträttat.

a) Då isen gled fram över bergen, bröts stenar loss här och var. De släpades med och gjorde repor i berggrunden. Så har vi fått isräfflorna i berghällarna. Utmed vägen till Storberget har genom schaktning stora isräfflade hällar blivit blottade.

b) När isen under århundraden fick glida fram över berget, slipades de skarpa bergskanterna av. Mest avslipade blev bergkullarna på nordsidan, emedan isen kom därifrån. Den sidan kallas stötsida. Den sida, som ligger mot söder, sluttar skarpare. Den kallas läsida. Mindre berghällar, som formats så, kallas rundhällar.

c) De stenar, som isen bröt loss ur bergen, släpades med, och många krossades sönder till skarpkantigt grus, krosstensgrus eller morän.

d) Med isen följde också större stenar. När isen smälte bort, blev de liggande kvar. Man kallar dem flyttblock. Förr trodde man, att jättar kastat dem. Jättestensberget har fått sitt namn av att uppe på toppen ligger ett stort flyttblock, ett "jättekast", uppgillrat på tre mindre stenar.

Den mark, som består av krossstensgrus och flyttblock, kallas moränmark. Sådan har vi nästan överallt i socknen, där det inte är myrar. Den är svår att odla, men skogen trivs där.

e) I isen fanns sprickor, där smältvattnet rann ned. Det rann sedan i strömmar mellan isen och berget och grävde ut stora tunnlar i isen. Där tog det med sig block och småsten, som var inbakade nere i isen. Dessa nöttes mot varandra och mot berggrunden, så att de blev runda. När vattnet rann ut under iskanten, blev stenarna liggande i långa strängar, som kallas rullstensåsar. Man ser dem utefter älven på flera håll, t.ex. vid riksgränsen, vid Höljåns mynning, vid kyrkan, öster om vägen söder om Höljes och öster om Båstads skola. Smältvattensälvens väldiga slammassor däremot spolades med vattnet längre ned i dalen, som då var en egendomlig lång fjord nedanför Höljån.

f) Då isälven rann ned i en spricka, hände det ibland, att en sten följde med och kom att snurra runt, runt mot en fördjupning i berggrunden. Stenen svarvade så småningom ut en liten grop i berget, en jättegryta. Sådana bildas även nu av snurrande stenar i vattenfall. Vid Grytforsen i Varån nedanför Storberget finns vackra jättegrytor.

g) Så småningom blev det varmare, och isen smälte bort. Stora områden av Sveriges lägre delar låg då under havsytan. Isens väldiga tyngd hade tryckt ned landet, som sedan så småningom åter höjde sig. I Norra Finnskoga har det efter istiden höjt sig ungefär 200 meter. Havet i den forna Klarälvsfjorden gick upp ända till det ställe, där Höljån rinner ut i älven.

Isälvarna förde med sig inte bara rullstenar utan även fina sandkorn, som bildats av avslagna stenflisor. När älven rann ut i havet, sjönk de små kornen till bottnen och bildade lera. På vintern var det endast litet vatten i isälven, och då orkade den endast föra med sig små korn. På somrarna tog den med större korn. Därför ser leran randig ut i en skärning. Man brukar kalla den varvig lera.

Arbetsuppgift: Rita efter Sjöholm-Goes "Arbetsövningar i hembygdskunskap" bilder av inlandsisen och dess verkningar.

VILKA BERG HAR VI I SOCKNEN? Många rätt höga berg finns inom vår socken. När man mäter höjder, brukar man räkna ut, hur högt de ligger över vattenytan i havet. Det allra mesta av vår socken ligger mer än 200 meter över havet och kallas därför högland.

Egentligen är det bara älvdalen söder om Höljes, som ligger lägre. Områden, som ligger mindre än 200 meter över havet, kallas lågland.

De högsta bergen har vi öster om älven utom i södra delen av socknen, där det är högt även på västra sidan. De högsta bergen är:

Granberget i Båtstad, 696 meter, Värmlands högsta berg.
Brånberget, 691 meter,
Björnåsen, 685 meter,
Knallen, 680 meter,
Enberget, 654 meter,
Jättestensberget, 638 meter.

Dessutom finns en mängd andra. Bland de mest bekanta är Rödknölen med brandtornet, Skepparberget, Storhammaren och Bringsåsberget.

BERGEN JÄMNAS SÅ SMÅNINGOM UT. Våra bergarter är mer eller mindre genomdragna av sprickor. I dessa kommer vatten in. På vintern fryser vattnet. När vatten blir till is, utvidgas det. Då sprängs sprickan ut och blir större. Till slut lossnar en bit av berget, oftast en tunn skiva. Detta kallas frostsprängning. Med tiden spränges bitarna sönder i allt mindre stycken, och till slut tar rinnande vatten hand om alltsammans och för det ned till dalarna. Nedanför branta berg ser man oftast massor av nedfallna block, som frosten sprängt loss.

VÄXTER HJÄLPER TILL ATT FYLLA UT GROPAR OCH HÅLIGHETER I MARKEN. I de sänkor, som efter istiden fanns kvar mellan bergen, samlades vatten. Där blev det sjöar. I dessa förde åar och bäckar ned fina stenkorn, så att bottnen täcktes av lera. Snart kom vattenväxter och bekransade stränderna. På sjöbottnen samlades allt avfall av vattenväxterna, löv och kvistar från skogen och rester av fiskar och andra vattendjur. Då bildades gyttja. Så blev sjön grundare och mindre. Efter tusentals år har sjön helt och hållet "växt igen", och där den förut funnits, är nu ett kärr. Vitmossa kan komma in och förvandla kärret till en mosse. Om det finns en rest kvar av sjön, bildar mossen ett gungfly vid stranden. Det är farligt att gå ut på. Kärr och mossar kallas myrar. Myrar, som ligger i starkare sluttningar, kallas hängmyrar. De har ofta uppkommit genom att grundvatten sipprat fram över ett större eller mindre område, t.ex. Båtstadsmyren.

Arbetsuppgift: Teckningar ur Sjöholm-Goes.

Klarälven från Kletten. Foto Förf.

II. ÄLVEN.

Klarälven kommer från sjön Rogen mellan Härjedalen och Norge. Därifrån rinner den över gränsen till Norge ner till Fämundsjön. Norrmännen kallar den Trysilelv eller Klara.

När den kommer in i vår socken vid norra gränsen, ligger den nära 300 meter över havet. Sedan är det utförsbacke genom hela socknen, så när som på en bit vid Höljes, där det är ganska jämnt. Älven är 35 kilometer lång inom Norra Finnskoga socken. Där den går ut över gränsen till Dalby, ligger den bara 172 meter över havet.

Det är klart, att det då måste ha varit många forsar under vägen. De största är Sandkälleforsen, Sigfridsforsen, Varåforsarna och Sälgforsen.

Under vägen får älven också många tillflöden. Från Norge kommer Varån och Höljån, från östra sidan Havsvallaån och Tåsan. Till Tåsan rinner två små åar, Havån från Havsjöarna och Örån från Örsjön.

Även i dessa åar finns det flera fall. I Varån har vi Grytforsen och längre ner Kilbondsstupet. I Tåsan finns Värmlands högsta vattenfall, Digerfallet, som är 20 meter högt. Nu är det dock inte så mycket vatten i det, ty man har sprängt en ränna bredvid, för att timmerstockarna vid flottningen ej skall slås sönder, och där rinner det mesta vattnet. En del ledes också genom en stor trätub till kraftverket.

I västra delen av socknen rinner Halån ner till Halsjöen, varifrån den går ut i Norge till Glomma. Man säger att här är en vattendelare, som tvingar en del regnvatten till Glomma och en del till Klarälven. (En takås är vattendelare för det vatten, som faller på taket.) På gränsen till Södra Finnskoga ligger en större sjö, som heter Rangsjön.

Efter istiden var dalen, där älven rinner fram, mycket mer fylld av morän än den är nu. Älven har under tidernas lopp skurit sig ner genom moränen och fört med sig sten och grus till lugnvatten, där det bildas sand och lera. På rätt många ställen ser man fortfarande avsatserna, terrasserna, där dalens botten har gått förr. Långflons, Höljes, Båtstads och Kärrbackstrands skolor ligger på sådana avsatser. Norr om Höljes ser man resterna av en sådan avsats stå kvar som en ö, Mordön, i älven. (Namnet lär ön ha fått av att en man, som blivit mördad, begravts där.) Längre söderut i socknen ser man det ändå tydligare, och där är terrasserna tack vare sanden ibland uppodlade. När bussen stannar vid Kärrbackstrands poststation, är man uppe på en sådan avsats.

Fast det är många vattenfall i socknen, har man just ej kunnat ta vara på så mycket av kraften i dem ännu, men flera kraftstationsbyggen planeras.

Vid Digerfallet har man en elektrisk kraftstation, där vattenkraften omvandlas till elektricitet. På några håll har man sågar, drivna med vattenkraft. Tidigare har man också med vattenkraft drivit en del kvarnar. I början av 1890-talet fanns ej mindre än 15 vattenkvarnar och 4 vattensågar. Annars har vi den största nyttan av älven vid flottningen. Men därom ska vi tala i nästa kapitel.

I slutet av april eller början av maj brukar isen gå av älven. Genom snösmältningen stiger vattnet då ganska fort, hemfloden, men sjunker åter för att stiga än en gång, cirka 14 dagar senare, då snön smälter uppe i fjällen, fjällfloden.

Arbetsuppgift: Sätt på en arbetskarta ut namn på sjöar och åar!

Lägg på samma karta in kraftstationer och kraftledningar!

III. SKOGEN.

Hur mycket av socknens yta är beväxt med skog?

På en mycket stor del av socknens yta växer det skog. När man skall jämföra, hur mycket åker, skog och sjö det är på olika ställen i ett land, brukar man tänka sig hela området uppdelat i hundra lika stora rutor. Man plockar så ihop alla åkrar på ett ställe, all skog på ett annat o. s. v. och ser efter hur många rutor, som fylls av varje sort. I vår socken skulle det bli så, att skogen skulle fylla nära nog åttio av de hundra rutorna, under det att åkern knappt skulle fylla en halv ruta. Därför säger man, att skogen upptager åttio hundradelar eller åttio procent (%) av socknens yta och åkern en halv procent.

Arbetsuppgift: Gör på cm-rutat papper en grafisk framställning av markytans fördelning, l cm2 = 1 %.

VILKA SLAGS TRÄD VÄXER I SKOGEN?

Största delen av skogen utgöres av tall och gran. På många ställen växer även björk, men sällan ensamt utan mest tillsammans med barrträd. I granskog har dock björken svårt att klara sig, ty den behöver mycket ljus, och granarna är täta. Om inte människan hjälpte björken, skulle den snart vara undanträngd av granen.

Av andra lövträd finns det mest al och asp. Alen växer för det mesta utefter åarna och älvarna. Aspen har gett sitt namn åt Aspberget. Sälg, rönn och hägg finns här och där. Det växer också några lindar i vår socken. Värmlands nordligaste lind står nedanför Ranklöp, vid älven. Ek eller andra finare lövträd finns inte vilda.

HUR SKOGEN SKÖTES.

Förr i tiden brydde man sig inte alls om skogen. Man tyckte, att den var mera till hinder än till nytta. När man skulle odla, brände man ofta upp mycket av den. (Se nästa kapitel!) Till virke tog man endast de allra största träden, de andra trodde man inte hade något värde alls. Det lilla som såldes, gick till Norge eller köptes av engelsmän och göteborgare.

Det blev annat, när de stora sågverksbolagen i södra Värmland under slutet av 1800-talet började köpa upp skog och skogsmark inom socknen. Då såldes stora områden till dem, och där högg man i början bort skogen utan att tänka på, om det växte upp något nytt eller ej. Folket, som sålde, tyckte ofta, att de fick väldigt mycket pengar för sin skog, fast det nog hände, att de inte fick, vad den var värd, och så lade bolagen så småningom under sig det mesta av skogen i Norra Finnskoga. De stora skogsägarna här fick pengar, som de dock ibland fort gjorde av med. De största bolagsskogarna tillhör nu Aktiebolaget Mölnbacka-Trysil, Uddeholms Aktiebolag samt Aktiebolaget Värmlandsskogarna.

Nu får man inte längre hugga hur mycket som helst eller vad som helst. De stora bolagen har särskilda personer, som synar ut, vad man skall hugga, och även för enskilda skogsägare har staten bestämt, att de inte får göra stora avverkningar utan lov. Det är också bestämt i lagen, att den, som hugger skog, skall ordna så, att det växer ny i stället, antingen genom att så eller plantera träd eller lämna kvar "fröträd", som varje år sår frön till ny skog.

Under de sista åren har man letat reda på särskilt långa, raka och kvistrena träd, som kallas för idealstammar. De allra vackraste kallas för plusvarianter. Från dessa träd insamlas kottar, som ska lämna frö till sådd för skogarna inom socknen.

Elitgranbestånd med plusvarianter å Tallåsberget.
Foto N. Sylvén.

Ibland händer det, att elden kommer lös i skogen. Det blir skogsbrand. På Rödknölen har man byggt ett torn, där man om somrarna har vakt. Från tornets topp ser man över milsvida skogar, och upptäcker vakten någon misstänkt rök, ringer han ner till brandfogden, som sänder ut folk för att se efter, vad röken kommer av. På så sätt kan skogselden snabbt upptäckas och släckas.

AVVERKNING OCH FLOTTN1NG.

Numera hugger man timmer både sommar och vinter, fast mest på vintern. Då det skall avverkas på en bolagsskog, kommer först män, som stämplar ut de träd, som skall tagas. De blinkas. När trädet är fällt, utmärker apteraren i hur många stockar trädet skall kapas, för att man skall få största nyttan av dem. Stockarna köres under vintern till något vattendrag eller en sjö och lägges i vältor. Varje bolag har särskilda märken för olika timmerslag.

Så snart islossningen ägt rum, börjar man med flottningen. Det är ett farligt och hårt arbete, som kräver både vighet, djärvhet och beslutsamhet.

För att flottningen ska kunna bedrivas i ett vattendrag, fordras ofta särskilda anordningar såsom sten- eller träledare, bomledningar och dammbyggnader. Dammarna byggs vanligen vid sjöarnas utlopp, för att man ska kunna spara deras vatten och släppa på en större mängd på en gång.

Man flottar i Havsvallaån, Varån, Höljån, Tåsan och Halån. Hela Klarälven är indelad i områden, som kallas flottningsdistrikt. Norra Finnskoga hör till distrikt 5 b.

Ofta bildar timret bråtar, d. v. s. en eller ett par stockar fastnar, och på dessa stannar allt fler och fler. Då kommer "flottarna" för att lossa bråten. Ibland behöver de bara rycka loss en enda stock, och så seglar hela bråten iväg. Det gäller då för flottarna att hoppande från stock till stock taga sig i land eller till båten. Har vattnet sjunkit något, sedan bråten bildades, kan karlarna bli tvungna att plocka bort den stock för stock. I bland måste man spränga bråtarna med dynamit.

När timret kommer ned till södra Värmland, stannar man det vid skiljeställen, där stockarna sorteras efter sina märken. Sedan buntas de ihop till stora flottar, så kallade timmermosor, som drages av motorbåtar till sågverken eller pappersmassefabrikerna. Somliga flottar fortsätter över Vänern till sågverk nedåt Göteborg.

Sulfit- och sulfattimmer gör man pappersmassa av. När stockarna kommer fram till fabriken, hugges de sönder i små flisor, som sedan kokas i ånga tillsammans med frätande, svavelhaltiga ämnen, som kallas sulfiter och sulfater, efter vilka timret fått namn. Till "sulfit" användes bättre virke än till "sulfat". Av sulfitmassan kan man också göra silke. Props kallas en del stockar, som skickas till England, där man har dem till stöttor i gruvorna.

Överst: Timmerledare av trä. Foto T. Markstedt
Till höger: Timmerledare av sten.
Under: Ny damm med luckor.
Till höger: Bråtar i Höljessjön.

På somrarna har man ibland reparationsarbeten i flottlederna. Man bygger dammar, lägger upp stenmurar på farliga ställen, så att timret inte skall fastna, spränger bort sten o. s. v.

Allt arbete med flottningen skötes av en förening, som kallas Klarälvens flottningsförening.

Genom Norra Finnskoga flottas varje år omkring 3 miljoner stockar.

Arbetsuppgift: Uppsats: När jag såg på flottningen. Teckningar.
(För 4:e klass: Räkna ut hur långt det skulle bli, då 3 miljoner stockar lades efter varandra, om varje stock i medeltal är 5 meter lång).

IV. MÄNNISKAN OCH HENNES VERK.

1. FORNFYND.

De äldsta spåren av människor i vår socken är några stenåldersföremål, av vilka ett par nu finns på Värmlands museum i Karlstad. Det mest intressanta är ett stycke mörkröd flinta, hittad i älven vid Sigfridsforsen. Sådan flinta är inte känd från något annat håll i Värmland, och hur den kommit till Långflon är inte lätt att förklara. Andra stenföremål är en bit av en pilspets och en klubba, vilka båda påträffats i en åker söder om Långbroängen. Att av dessa sparsamma stenåldersfynd sluta sig till att här funnits en stenåldersboplats är väl något för djärvt. Sannolikt är det en kringströvande stenåldersjägare, som tappat eller kastat bort dem.

2. FINNARNA.

Vi vet knappast något om dem, som först bodde i vår socken. Säkra underrättelser har vi först om finnarna, som kom invandrande hit från Finland i slutet av 1500-talet. De hade det fattigt i sitt hemland, och en grym landshövding plågade dem. Därför gav de sig i väg över Östersjön och slog sig bl. a. ned här i Norra Finnskoga. Ännu har vi på gårdar och platser namn, som lever kvar från den tiden. Sådana är Lautakodda, som betyder brädskjul och Kojvikko, som betyder björkdunge samt Audianoppi, som betyder östra backkullen.

Arbetsuppgift: Skriv upp alla gamla namn av finskt ursprung, som du eller pappa och mamma vet om!

Finnarna slog sig oftast ner på bergens sluttningar. Där var det inte så kallt på vintrarna som nere i dalen, och skörden var bättre skyddad för frosten. Mest levde de av jakt och fiske men också av något jordbruk. Detta var s.k. svedjebruk. På försommaren fällde man en bit av skogen, och de större träden kvistades. Så fick alltsammans ligga till nästa sommar. Då det var torrt, tände man eld på det. I askan petade man små fåror med en trädgren, och sedan sådde man råg.

Gammalt härbre vid Kärrbackstrand Foto Förf.

Det växte bra i askan. Efter några år blev det sämre, och då fick man svedja en ny bit. Ibland blev det missväxt, och då led man hungersnöd. Även under goda år hade man inte råd att äta rent rågbröd utan blandade det med bark.

Som bostad uppförde finnarna ett pörte av stockar. I början hade man bara jord till golv, men sedan lade man golv av kluvna stockar, med flatsidan uppåt. I ena hörnet var en väldig spis med en avsats på ena sidan invid väggen. Där var sovplats för barn och även för gäster, ty där var det varmast i huset. Spisen hade ingen skorstensmur, utan röken gick ut i rummet. I detta fanns inget innertak, röken steg ända upp till takåsen, där den gick ut genom ett hål.

I de äldsta pörtena fanns inga fönster, och ännu på 1800-talet fanns det pörten, där man blott hade hål i väggen med luckor, som kunde skjutas för. På kvällarna och om vintrarna lyste man sig med torrvedsstickor, som sattes i en ställning vid spisen, en "lyskärring".

I de större byarna fanns vanligen också en "svenskstuga", där man tog emot prästen, om han någon sällsynt gång kom hit upp.

Ännu för hundra år sedan var det många människor i socknen, som kunde tala finska, och det fanns till och med en och annan, som inte alls förstod svenska.

Den siste i socknen som kunde tala finska var en man från Aspberget. Han dog 1880.

Finnarna trodde mycket på troll och alla möjliga andeväsen, som skulle hålla till i skogen. De trodde också, att de kunde trolla bort sjukdomar och andra besvärligheter genom att läsa underliga verser o. s. v. Sådant brukar man kalla skrock. Nu är det inte mer än någon enda gammal människa, som tror på sådant.

Arbetsuppgift: Bed någon äldre berätta om skrock och vidskepelse för dig och skriv en uppsats därom!

Under 1700-talet blev finnarna mycket förföljda av svenskarna. Från Dalby kom folk flera gånger upp till Norra Finnskoga och brände upp finnarnas hem samt drev dem ut i skogen. Det dröjde länge, innan de åter fick vara i fred.

3. SVENSKARNAS BOSÄTTNING.

Man tror, att en och annan svensk bodde i vår socken före finnarna. Säkert är, att under Gustav Vasas tid talas det om en man som hette "Bengt i Höljes". Vi har också en berättelse om en man som skulle ha hetat Olof Tjärbaggen och bott vid "Tjärbaggstrand" (Kärrbackstrand). Troligen är den dock inte sann. - Men under 1600- och 1700-talen kom svenskar uppåt dalen från Dalby. De slog sig ofta ned utmed Klarälven. Redan 1650 lär det ha funnits en liten svensk by vid Höljes.

4. NÄRINGAR.

A) ÅKERBRUK.

Man skiljer mellan tre olika jordarter: lerjord, sandjord och mossjord eller dyjord. Den första av dessa finns inte i Norra Finnskoga. Den bildades under vattnet efter istiden, och havet gick inte så länge upp till Norra Finnskoga, att lera hann bildas i större mängder. Vi har mest sandjord. Där man uppodlat mossar och myrar, är det mossjord.

Utsikt mot Uggelheden från Tallåsen. Foto T. Markstedt.

Sandjorden är lätt att bruka, och det fryser inte så snart på den, men den släpper igenom vatten för lätt, så att den blir torr på somrarna. Den kan inte heller behålla gödningsämnen så länge och blir därför mager. Mossjorden tinar inte upp så fort på våren och det fryser lätt på den. Men den innehåller mer näring än sandjorden och kan ge goda skördar, om man kalkar den rikligt. I Bastuknappen tyder växtligheten på att jorden innehåller mycket kalk.

För att jorden skall kunna ge så stor skörd som möjligt, måste den kalkas och gödslas. Man använder först och främst naturlig gödsel, men om man inte har så många kor, räcker denna vanligen inte, utan man bör använda konstgödsel också. Men skall man kunna använda de rätta konstgödselmedlen, så måste man prova ut vad jorden behöver. Detta kallas, att man gör gödslingsförsök. Några sådana ha gjorts i Höljestrakten.

I vår socken odlas mycket litet höstsäd (råg och vete). Finnarna odlade mest råg, men nu är det bara på några ställen man gör det. Vete odlas ibland på enstaka gårdar. Av vårsädesslagen odlades förr mycket korn, men det slutar man alltmera med, då kornmjöl och korngryn inte längre användes så mycket i hushållen. Mest odlas havre.

Allra mest har man gräs på åkrarna. Det kallas vall. Dessutom har man på många ställen ängar, som man just inte sköter om på annat sätt än att man slår dem. Sådana kallas slåtterängar, och de upptar mer mark än den riktiga åkern. På andra håll i vårt land börjar man nu också sköta om slåtterängarna litet mer. Man hugger bort buskar och ris samt gödslar litet med konstgödsel. Då får man mera hö på ängarna. I vår socken har man ännu inte börjat så mycket med det. Om man gjorde det, skulle man slippa köpa så mycket hö, som nu får införas till socknen.

Under de senare åren har köksväxtodlingen gått framåt, men på sina håll är trädgårdslanden fortfarande små. Det är illa, ty grönsaker är goda och hälsosamma. Av fruktträd finns något hundratal. Härdiga äpplesorter är Transparente blanche, Risäter och Charlamovsky.

Den som sköter sin gård riktigt bra och efter nya metoder kan få belöning av hushållningssällskapet. I Höljestrakten har några gårdar blivit premierade.

Arbetsuppgift: Rita sädesslagen! Redogörelse: Vad vi odlar hemma.

Ladugård vid Båtstadberget. Foto I. Sundin

B) BOSKAPSSKÖTSEL.

De kor, man har i Norra Finnskoga, är mest ett slags fjällkor. Sådana mjölkar inte så mycket, men deras mjölk är fetare än andras, och de nöjer sig med mindre gott foder. År 1944 fanns 494 kor i socknen. Det är ganska mycket, när man tänker på att det bara var 309 hektar åker. Men dels får man köpa hö under vintern, dels har en del ännu sina kor på sätern under sommaren. I skogen finns saftigt och rikligt bete, och korna, som kanske svältfötts under vintern, får äta upp sig, och mjölken blir kraftigare. Våra förfäder byggde säterstugorna för att kunna vara uppe i bergen mest hela sommaren med djuren och ta vara på betet i skogen.

Av grädden och mjölken bereder säterjäntorna smör och ost. De flesta sätrar är dock nedlagda, då numera ingen vill bo så långt borta från byn.

Av hästar har vi ardenner och nordsvenska. De sistnämnda förekommer mest och passar bäst för skogskörslor. De är inte så stora och klumpiga som ardennerna utan mera kvicka och lätta. År 1944 fanns det 78 hästar i socknen. Det räcker inte till skogskörningen, utan till den får man köpa eller låna hästar söderifrån.

Kom ihåg, att hästen skall skötas väl! Han känner hunger och törst, kyla, värk och slag lika väl som du.

Arbetsuppgift: Uppsats: En häst berättar sin historia.

Förr hade man mycket mer getter än nu. År 1927 fanns det 215 stycken getter och killingar. 1944 var det 180 st., och nu är det troligen ännu mindre. Man tycker, att getterna gör för mycket skada för den lilla nytta man har av dem. Ju bättre man får åkrarna uppodlade, och ju mer hö man får, desto mer kan man ha kor och desto mindre behöver man getter, vilka är bra just för att de nöjer sig med sämre foder.

Får och svin har man också. År 1944 var det 309 får och lamm samt 169 svin. Samma år hade man bara 284 höns. Att ha höns kan dock löna sig, om man skaffar sig goda sådana och sköter dem bra. Leghornshöns värper bäst. De är vita med stora röda kammar.

Alla husdjur mår bra av att ha en ren och rymlig samt ljus bostad. Det tycker till och med grisen om, fast han annars gärna rotar i smutsen. Ladugården bör vara sådan, att man kan sköta djuren utan onödigt arbete, och att man ordentligt kan ta vara på gödseln. Den är värd pengar. Gödselstaden bör därför cementeras och täckas.

I Norra Finnskoga finns en djurskyddsförening, som har till uppgift att se till, att djuren inte misshandlas eller skötes illa. Om någon gör det, kan han bli dömd till straff.

Arbetsuppgift: Uppsats: "Vår ladugård." Teckning: "Hur jag hjälper mor sköta djuren." "Hur jag skulle vilja ha vår ladugård."

C) SKOGSBRUK.

Skogsbruket har vi talat om, när vi höll på med skogen.

D) JAKT OCH FISKE.

Helt och hållet lever ingen i vår socken av bara jakt och fiske. Sådana näringar, som man har vid sidan av den, man lever av, kallas binäringar. Mest jagas ekorre, hare, räv, älg, tjäder, orre, ripa och morkulla. En del djur, t. ex. älg, rådjur, hare och flera andra, är fridlysta vissa delar av året, för att man inte skall skjuta för många, så att de tar slut.

I älven fiskas något litet lax. Laxöring och harr får man även i åarna. Abborre och gädda får man mest i sjöarna.

Om laxens underliga vandringar kan du läsa i naturläran. Men att en del laxar åker bil, kanske du inte vet. Vid Dejeforsen, långt söder ut vid Klarälven, har man byggt kraftstationer, som stänger vägen för fiskarna. Av all lax som fångas där, måste en tredjedel köras på bil till Edebäck, där de åter släpps i älven.

Arbetsövning: Uppsatser: När jag var på fiske. Min första fisk.

Gammalt hus vid Audiabäcken.
Foto T. Markstedt

E) HANDEL OCH SAMFÄRDSEL.

Troligen fanns den första handelsboden i socknen i trakten av Höljes. Innan den fanns, måste man fara nedåt Dalby, då man skulle köpa något, eller också till Norge. Nu finns det gott om affärer i Norra Finnskoga. Vi har två i Kärrbackstrand, två i Båtstad, två i Höljes, två i Bastuknappen, en i Uggelheden, en i Klaråsen, en i Furufallet, två i Långflon, en i Aspberget och en i Audiabäcken. De flesta av dessa hör till Klarälvsdalens Kooperativa Handelsförening. En kooperativ förening är en sådan, där alla som är medlemmar, får dela vinsten som blir på affären.

Från början fanns inga landsvägar i socknen utan endast gångstigar och ridvägar. Redan för femhundra år sedan reste dock ganska många människor fram här.

Hängbron vid Höljes. Foto Hennings, Munkfors.

Det var sådana, som gick till Olof den heliges grav i Trondhjem i Norge. De kallades pilgrimer. I en gammal bok berättas, att de höll gudstjänst i en stuga, som fanns uppförd, där Höljes nu ligger.

Med tiden blev vägarna bättre, och man fick landsväg till Höljes. Över älven fanns dock ingen bro, utan man fick vada eller ta sig över med båt eller flotte. Sedan for man på färja över älven vid Båtstad. Är 1926 byggdes där en bro. Dessutom finns tre andra, mindre broar, nämligen vid Kärrbackstrand, Höljes och Långflon.

Landsvägen till Höljes drogs sedan fram till Klaråsen. Först omkring år 1900 blev det landsväg till Långflon. På de sista åren har man byggt väg till flera platser, som förut ej haft sådan. Aspberget och Furufallet har fått väg. 1936 blev det väg till Storberget och 1937 till Bastuknappen.

Arbetsuppgift: Märk på arbetskartan ut var du bor!

Höljes gästgivaregård. Foto Hennings, Munkfors

Förr fick varje gård sköta om en del av vägen. Det blev inte alltid sa bra gjort.  Nu har staten hand om alla större vägar. Vägförvaltningen har skaffat skrapor och andra redskap, som skickas ut på vägarna, ,sa att dessa är mycket bättre än förr

Ända till för omkring fyrtio år sedan fick man köra alla varor och resande med häst och vagn från Edebäck. På sommaren gick en ångbåt från Edebäck till Vingäng nedanför Sysslebäck, men det tog tre dagar och var besvärligt. För att resande skulle få skjuts mat och husrum, hade man med några mils mellanrum inrättat gästgivargårdar En sådan finns ännu kvar i Höljes, fast ägarna nu inte är skyldiga att skjutsa resande.

I början av 1920-talet började man åka med buss. En busslinje inrättades från Råda till Sysslebäck. Den utsträcktes efter några år till Höljes och omkring år 1930 till Långflon.

Riksröset vid Långflon. Foto B. Nyblom.

Bussarna för post med sig, och det är postverket, som avlönar chaufförerna. Innan bussarna kom, kördes posten med häst och vagn till Höljes, och därifrån gick brevbärare bland annat till Långflon.

Nu finns det i socknen tre poststationer, där man tar emot brev och paket samt delar ut tidningar, brev och annat. Det är i Kärrbackstrand, Höljes och Klaråsen. På poststationen kan man också skicka pengar, prenumerera på tidningar, sätta in och ta ut pengar på postsparbanken o. s. v.

I Höljes har Wermlands Enskilda Bank ett kontor.

Arbetsuppgift: Skriv eller klistra in busstidtabellerna! Rita en buss!

Så kom telefonen till socknen. I Höljes och i Klaråsen har man telefonstationer. Dit går ledningarna från de olika telefonerna. Om du vill telefonera, så ringer du bara upp din telefonstation och begär numret dit du vill komma. Så småningom kommer telefonväxlarna att automatiseras, så att de sköter sig själva.

Kyrkan. Foto Förf.

I inledningen omtalades, att Norra Finnskoga gränsar till Norge. Där landsvägen går in i ett främmande land, finns en tullstation och över vägen är en tullbom. Alla resande, som vill fortsätta in i Norge, måste lämna vissa upplysningar till gränsuppsyningsmannen. Denne skall också se till att varor inte utan lov införas i landet. Har man mer varor, än som är lovligt att införa, måste man betala tull. Ibland försöker folk smuggla, d. v. s. utan lov införa eller utföra varor. Att smuggla är dock straffbart.

5. KYRKAN.

Före år 1826 hörde Norra Finnskoga till Dalby socken och hade varken egen präst eller egen kyrka. Omkring år 1830 fick Norra Finnskoga och Södra Finnskoga en präst tillsammans, och man började bygga kyrkor i bägge socknarna. Norra Finnskoga kyrka byggdes vid Höljes. Den blev färdig 1838. Den var liten och enkel.

Kyrkans inre. Foto Hennings, Munkfors.

År 1934 tillbyggdes och reparerades den och är nu en av de vackraste landskyrkorna i Värmland. Från år 1923 har vi egen kyrkoherde i socknen.

Innan man kommer fram till kyrkan, går man över kyrkogården, där de döda begraves. När man sedan skall gå in i kyrkan, kommer man först in i en liten förstuga, som kallas vapenhuset. För många hundra år sedan brukade folk nämligen ta vapen med sig, när de skulle gå till kyrkan, för att försvara sig mot fiender och vilda djur. De ställde ifrån sig vapnen i förstugan till kyrkan. Så har man naturligtvis inte gjort i vår kyrka, som inte är så gammal, men namnet vapenhus finns dock kvar.

Den del av kyrkan, som ligger längst fram och där inga bänkar står, kallas koret. Där det börjar, finns två vackra änglabilder. Längst fram i koret är ett vackert prytt bord, som kallas altaret. På altarduken läser man bokstäverna I. H. S., vilket kan betyda: "Jesus, människornas frälsare". Över altaret finns en tavla, som föreställer Jesu korsfästelse.

Till höger i koret är ett fönster, som är målat i vackra färger. Det är en bild av hur Jesus välsignar barnen. Framme i koret står en dopfunt, där de små barnen döpes.

Till vänster är predikstolen, där prästen står, då han predikar.På predikstolen är bilder av evangelisterna och deras igenkänningstecken, Matteus med änglamänniskan, Markus med lejonet, Lukas med oxen och Johannes med örnen.

Bakom predikstolen är ingången till ett litet rum, där prästen får vara innan gudstjänsten börjar. Efter ett latinskt ord, sacrarium, som betyder "förvaringsort för heliga ting", kallas det sakristia. Där förvaras de vackra mässkrudar och silversaker, som begagnas vid nattvardsgång o. s. v.

Över ingången till kyrkan ligger orgelläktaren, där stora orgeln står. Ännu längre upp är tornet, där de tre klockorna hänger. Man ringer i kyrkklockorna på söndagarna klockan 9 och 11, då det är gudstjänst. Också när någon begraves, ringer man. Ordet kyrka betyder "Guds hus". Det skall du komma ihåg, så att du alltid sitter stilla och andaktsfull där.

Inom socknen finns två missionshus, där man också brukar predika, nämligen ett i Båtstad och ett i Kärrbackstrand.

Arbetsuppgift: Uppsats om ett kyrkbesök.

I närheten av kyrkan ligger prästgården. Där bor kyrkoherden, som predikar för finnskogsborna samt döper, viger och jordfäster dem. På pastorsexpeditionen, ett rum på prästgården, förvaras kyrkböckerna, där alla människor, som bor i socknen, är inskrivna. Där antecknas, när de är födda, döpta, konfirmerade och gifta samt var de bor. När man flyttar bort från socknen eller om man flyttar in, måste man anmäla det till prästen, som sköter kyrkböckerna.

6. SKOLORNA.

Förr i tiden fick människorna lära sig läsa och skriva bäst de ville och kunde. Därför var det många, som aldrig lärde sig det. Under 1800-talet började man emellertid förstå, att varje människa behöver kunna både läsa och skriva samt litet annat för att reda sig här i världen, och så ordnade man med skolor.

Ålderdomshemmet. Foto Hennings, Munkfors.

Den första skolläraren i Norra Finnskoga tillsattes år 1832. Han skulle gå runt socknen och hålla skola i Höljes, Båtstad, Kärrbackstrand, Aspberget, Långflon och Uggelheden, någon tid på vart ställe. Inte förrän 1864 fick man en lärare till. Året därpå byggdes skolor i Aspberget och Båtstad. Sedan kom de andra ganska snart.

Nu har vi åtta skolor i socknen, nämligen i Höljes, Kärrbackstrand, Båtstad, Uggelheden, Långflon, Bastuknappen, Aspberget och Tallåsen. I Höljes är det tre lärare - och i de övriga en i varje. Långflons, Aspbergets och Uggelhedens skolor är f. n. indragna.

Arbetsuppgift: Märk på arbetskartan ut skolan, där du går!

7. ÅLDERDOMSHEM.

I forna tider var det ingen, som brydde sig om de gamla, utan de fick gå och tigga, så länge de orkade, eller också ordnade man en gammal stuga, där de fick bo, och den som var duktigast, fick sköta de andra. På senare tid har man börjat ta riktigt god vård om dem. Man tycker, att den, som är gammal och har arbetat och strävat hela livet, skall kunna få det lugnt och bra på gamla dar. I Höljes har man byggt ett fint ålderdomshem, där de gamla får bo.

8. BADSTUGOR.

Finnarna, som kom till vår socken, förde från sitt land med sig seden att bada bastu. Men under århundradenas lopp har man glömt bort denna hälsosamma vana. De gamla badstugorna gjordes om till ladugårdar eller revs ned. Först år 1938 har inom socknen byggts en modern bastu i Höljes, där var och en kan få bada för en billig penning. Även i Aspberget och Kärrbackstrand finns badstugor.

HUR SOCKNEN STYRES.

Kyrkan, skolan, ålderdomshemmet och liknande angelägenheter rör hela socknen. Sedan gammalt har "sockenmännen" och "byamännen" bestämt om dessa saker. Nu väljer man för fyra år i taget män och kvinnor, som skall styra och ställa inom socknen. I ärenden, som har med kyrkan att göra, beslutar kyrkostämman, kyrkofullmäktige och kyrkorådet. Alla andra ärenden skötes av kommunalfullmäktige, kommunalnämnden jämte andra nämnder eller styrelser. Skolstyrelsen har uppsikt över skolorna, fattigvårdsstyrelsen skall se till att nödlidande och fattiga får den hjälp de behöver. Barnavårdsnämnden hjälper de barn, som inte hemma kan få den vård, som är nödvändig.

Allt detta kostar pengar, och därför får de, som bor inom socknen och har en viss inkomst, betala kommunalskatt för varje år.

Om ett brott begåtts inom socknen, kallar man på fjärdingsmannen i Höljes eller landsfiskalen i Sysslebäck. Vilket straff den brottslige skall få, bestäms på tinget eller häradsrätten i Likenäs. Norra Finnskoga, Södra Finnskoga, Dalby, Nyskoga och Norra Ny socknar hör till Älvdalens övre tingslag.

Litteraturförteckning

Beskrifning till kartan öfver Elfdals härads öfre tingslag.

Förteckning över Sveriges vattenfall 108, Vänern, Götaälv, Klarälven.

Kartbladet 101 Norra Finnskoga.

Kartbladet 94 Dalby.

Axelsson M. Vandring i Värmlands Elfdal och Finnskogar.

Hedrén N. Berättelser och redogörelser för min resa till norra finnskogarna i Wermeland i slutet af maij 1831.

Högbom A. G. Sveriges jord och grund.

Svensk uppslagsbok.

Sylvén N. Svensk skogsträdsförädling, riktlinjer och önskemål. Meddelande från Föreningen för växtförädling och skogsbruk nr 29, 35.

Turistföreningens årsskrift 1902.

Värmland av värmlänningar I-III.