Källa: Elise Lindow-Agnarson

Minnen om Slättne

Det är kulturhusens dag i dag, så vårt firande av torget ingår i ett större sammanhang. Jag ser i deras fina skrift, Stadens torg, att de har en historik om sina torg, som sträcker sej långt tillbaka.

Jag ska inte gå så långt tillbaks utan 80 år, när jag var tre år och bör ha klara minnen, längre vill jag inte fundera på hur det var för det vet jag inget om.

Nu raderar vi ut alla hus, som inte fanns här då och ser vad som blir kvar. Här, där vi står låg Näs, där skogsförvaltare Nyström bodde med fru och hund, en röd newfoundländare, Labbus, som jag tyckte om.

Norr om fanns Gärdet, som ännu är kvar då med, med lagård och lador och Stor-Lenastugga följt av Kunggården likaledes med ekonomibyggnader och drängstuga och stor jordkällare. Alla måste ha jordkällare då som förvaring av potatis och rotfrukter och annat. Sen fanns ingen byggnad förrän Bengts-Maritsgården, en tid låg ett gammalt hus vid vägen mellan Kungsgården och Gärdet. Så hade vi Skyllbäck ännu kvar, där slutar vi och går söderut.

Närmast nuvarande torget söderut låg Sveas hus, nuvarande Stubben, jag tror huset fortfarande är som det var då utanpå utan tillbyggnader.

Närmare skogskanten låg Höganäs, nuvarande Linds hus. Söder om låg Håckes-Halvars hus med en imponerande ladugård-lada, som fortfarande är kvar och där bor Roland Karlstam med familj.

Där slutar vi på den här sidan och går tvärs över vägen, som var smal. Den behövde inte vara bredare heller, för den trafikerades av hästskjutsar, cyklar, fotgängare och nån sällsynt T-ford, hög och smal, som kom korna att kesa och hästarna att stegra sej. Kanske nån hade en motorcykel också, men det var stort nog att ha en cykel, som delades av hela familjen.

Vår och höst var det trafik av boskap också, när korna drevs till sätrarna en tidig försommarmorgon. Jag hade mitt sovrumsfönster utåt vägen, där Dalens brödbod nu ligger. Jag sprang upp när jag hörde skällorna och såg korna makligt dra sej norrut, med sina säterkullor, som hade näverkontar på ryggen med förning. De hade gjort inköp i min fars vitmålade diversehandel, där min mor också hade rum för resande och serverade mat, så där var alltid fullt med folk. Vi barn blev tidigt tvåspråkiga, för ”de främmande”, som vi kallade dem, förstod inte dalbymål.

Norr om Lindows låg Flötboa, där flottningsföreningen hade sina redskap.

Söder om låg Noréns hus, rött. Norén var bankman, där bodde Siri och Hilding Hedlund sedan. Flötboa revs sedan och där byggde Johan Lagerkvist. Vår barndoms rönn står fortfarande kvar vid bäcken, som blev oregerlig i fjol vid översvämningen.

Vägen, ja. På sommaren var den täckt av fint, vitt damm som silade in genom våra bara tår. På vintern var den antingen täckt med djup snö, då var det en nåd, om snöplogen hade hunnit före mej innan jag gick till Skyllbäcks skola. Var det tö täcktes den antingen av is eller snömodd blandad med hästlort

Vi fick varor från Norge med hästskjuts den vägen, höbalar och sill. Nu har ni geografin klar för er.

Vi går tillbaka till Näs, som låg under våra fötter. Om dessa väggar kunde tala heter det, men nu är det kommunalhusets som inte fanns då. Men om marken kunde tala kunde den kanske tala om för oss om det ligger någon sanning i att man hittade ett väl torkat och saltat gubblik när man rev Näs. Om någon här vet något om detta, så tala om det. Det finns en gammal föreställning om att om en framgångsrik ägare till ett hus stannade kvar efter döden, så skulle lyckan följa det.

Bakom Näs låg en liten hage, där regnbågen alltid gick ner. Enligt sagan skulle det ligga en skatt begravd där, jag grävde aldrig.

Nu står kommunens arbetsmaskiner där, men jag tror inte att de gräver där heller.

I Näs inkvarterades soldaterna under andra världskriget. De hade det bästa förhållande till inbyggarna, så bra att flera livsvariga äktenskap ingicks. Kanske någon känner igen sej? Där bjöds på fest ibland så det har varit mycket tjo och tjim under våra fötter.

Näs blev sen pensionat och Folkets hus. Där startades skidtävlingar och man gick i mål vid Näs. Det här huset ligger på åkerjord och det var det inte gott om här, det var inte gott om tomtmark heller, för det var omöjligt att bygga ute på gärdena, för den oreglerade Klarälven svämmade över om våren. Vi sa aldrig Klarälven, vi sa Storälva och jag ser i uggleupplagan av nordisk Familjebok att det står Storälven på kartan!

Nu ska jag tala om väggarna här, som talar för sej själv. I början på 40-talet träffade jag konstnären Paul Piltz i Karlstad. Han var en lågmäld och försynt man som alltid gick klädd i baskermössa, det gjorde konstnärer på den tiden, det var något slags yrkestecken. Modet hade de fått från Paris, många svenska konstnärer studerade där. Jag kan rekommendera korrespondenten Knut Stålbergs nya bok, där får man veta hur de hade det där. ”Ett hörn av paradiset”.

Det är fina målningar, som Piltz har fått högt betyg för av den norske målaren Henrik Sörensen, som bodde i Torsby som liten. Han har målat väggar i Oslo rådhus.

Nu är vi tillbaka i nutiden och här slutar jag, nu kan vi ägna oss åt att se på målningarna och minnas hur det var förr - om vi vill.

Dr Bengt Rune Jakobsson [?]