Källa: Rudolf Otterborg, Wermlandica 1989, s 79-104

Barndomsminnen från Letafors bruk

- - -

Av Rudolf Otterborg.
Med inledning av Knut Warmland

I Södra Finnskoga socken låg på sin tid Värmlands nordligaste järnbruk, Letafors. Bruket grundades 1729 och drevs fram till 1871. Den siste brukspatronen hette Gustaf Otterborg (1816-1899), som sålde bruket 1871 och flyttade med sin familj till Skogsryd i Torpa socken och Älvborgs län. År 1874 inköpte han Hjelmsäter i Örtomta socken i Östergötland och 1882 kom han slutligen till Borås, där han tillbringade sina sju sista år. Gustaf Otterborg var landstingsman både i Värmland (1863-1872) och Älvsborgs län samt blev riksdagsman 1878. Han gifte sig 1848 med Fredrika Lovisa Christiernsson (1812-1892) från Guldsmedshyttan i Linde landsförsamling, Örebro län.

Det är sonen Rudolf Otterborg (1849-1934) som är författaren till följande minnesbilder. Rudolf Otterborg föddes på Letafors bruk. Efter studier i Karlstad och Örebro blev han elev vid Tekniska högskolan i Stockholm 1869 och vid Lantbruksskolan 1870-1871. Efter att ha drivit lantbruk vid flera större gårdar bosatte han sig 1894 i Uppsala, där han också innehade flera kommunala uppdrag. Han var gift med Hanna Pollack (1852-1926), dotter till bruksförvaltaren Per Erik Pollack på Likanå bruk i Dalby socken.

Det var år 1919, när Rudolf Otterborg fyllt 70 år, som han nedtecknade sina barn- och ungdomsminnen från Södra Finnskoga. Hans kulturhistoriskt intressanta berättelse kommer här för första gången i tryck. Manuskriptet, som gått i arv till Otterborgs dotterson, överstelöjtnant Sven Erik Roos, har förmedlats till Wemlandica av Kjell Ransjö, Umeå.

"Kanhända kunna dessa anteckningar från flydda tider med dess från nutiden så skiljaktiga förhållanden en gång blifva af intresse för mina efterkommande. Länge har jag haft för afsikt att nedskrifva några minnen från min ungdom, och då jag nu uppnått de 70 åren är det hög tid att innan minne och krafter allt för mycket svika, sätta min plan i verket.

Jag är född den 18 sept. 1849 på Lethafors bruk i S:a Finnskoga socken i Värmlands län. Mina föräldrar voro Brukspatron Carl Gustaf Otterborg och hans hustru Lovisa Fredrika Christiernsson. Tvenne yngre syskon, en syster och en bror dogo 1854 i rödsot, som svårt härjade i Värmland detta år. Min uppfostran leddes efter den tidens allvarliga principer med den gamla spartanska regeln lyda och tala sanning som rättesnöre. Att säga: jag vill, dugde ej, då fick man höra att barnets vilja sitter i riset. Att bedja om namnam eller kakor, gick ej an, då svarades att den, som tigger får ingenting. Om jag däremot tyst och snällt väntade tills de äldre försett sig, blef jag aldrig lottlös. Min far var rätt sträng och tillämpade på mig den uppfostringsmetod, som i hans föräldrahem använts, och jag hade en stor respekt för honom, men beundrade honom och såg upp till honom såsom den förnämste i socknen och vid bruket. Min mor var en hjärtegod och af alla högt älskad och värderad person, och hennes kärlek och uppoffring för mig utan gränser. Att skämma bort mig kom dock aldrig ifråga. Jag älskade henne obeskrifligt och hade en så osviklig känsla af att hon endast ville mig väl, att då hon en gång skulle ge mig en risbastu, jag ej kunde tänka mig att hon ville göra mig illa utan förvånad endast sade: 'Men mamma detta gör ondt.'"

Vacker herrgård

"Herrgården hade ett synnerligen vackert läge med vidstäckt utsikt åt alla håll, sjö och blånande berg med endast skog. Några gårdar syntes ej till, endast en eller annan sätervall afbröt den mörka grönskan. Mot norr såg man långt in i Dalarna de fyra mil aflägsna Limafjällen med snö till i juli. Byggnaden var ett rätt stort hvitt trähus med fyra rum och kök på nedre botten. Öfre våningen var oinredd. I kontorsflygeln funnos kontoret, bokhållarnas rum och två gästrum. Hemmet var i öfrigt enkelt utan någon slags lyx, men hemtrefligt. I de kringboende finnarnas ögon var det dock ett under af prakt, vanda som de voro vid sina svarta rökpörten utan fönster. Det var rätt vanligt att finngummor, som hade något ärende, bådo att få gå in och se på rummen, och jag minns väl hur en sådan undrade, om det kunde vara vackrare i himmelriket".

Dryga transporter till bruket

"Lethafors bruk hade rätt stort område, c:a 20 000 tunnland nästan uteslutande skog med en mängd torpare af finsk extraktion, liksom hela socknens befolkning. Bruket drefs till en början med två tyskhärdar, som sedan ersattes med två Frenchecomtéhärdar; vidare fanns två stångjärnshammare, smälthammare, sex spikhammare, knippsmedja och kvarn. Tackjärnet kom från Nordmarken och fraktades sex mil per landsväg till Edebäck, vidare åtta mil per roddbåt uppför Klarälfven och sedan fjorton km per landsväg. En besvärlig och rätt dyr transport. Uppför Klarälfven kunde båtarna ej ros med stömmen, utan skötos framåt med långa stakar, "skåtades", som det hette, och en sådan färd tog fyra dagar. Sedan tackjärnet blifvit förädladt, afsattes järnet till Norge, och då var det åter att köra det tio till tolv mil. Det hämtades på vintrarna af norrmän i stora foror och då var det den lifligaste tiden vid bruket med kolkörare och norrmän. Att bruket med sådana svåra kommunikationer kunde drifvas med vinst, berodde på den tidens billiga forlöner och framför allt på de låga kolprisen, fem kr. per stig. Dagsförtjänsten för häst och karl om sommaren var tre kr., och då framkördes allt tackjärn. Om vintrarna betaltes något mera för timmerkörning."

Munviga och livliga smeder

"Smederna voro med ett enda undantag ej från finnskogen utan rena svenskar, möjligen uppblandade med valloner, ett och annat namn, Gäfvert, tydde härpå. De ansågo sig stå högt öfver ortsbefolkningen och detta i viss mån med rätta, ty finnarna från sina isolerade torp och gårdar föreföllo betydligt tafatta och förlägna i sällskap med de munviga och lifliga smederna, som gärna spelade den små spratt. I jämförelse med nutidens arbetare hade den tidens smeder det ytterst enkelt, ja torftigt såväl ifråga om bostäder som lefnadssätt i öfrigt. I allmänhet utgjordes bostaden af ett rum och kök. En ko hade hvar familj. Men en tanke på att det kunde eller borde vara annorlunda föll dem aldrig in, utan de voro nöjda och glada.

Midsommarafton var alltid anordnad dans kring majstång, och då bjödos smeder, torpare och hvem som ville på trakteringen, som utgjordes af en ankare /femton kannor/ brännvin, en tunna öl och smörgåsar. Då hissades Patron och Frun bars kring majstången på en stol. Att vid detta tillfälle rätt många blefvo väl beskänkta var ju gifvet och ansågs också såsom något helt naturligt. En duktig stångjärnssmed, litet glad af välfägnaden, utropade en midsommarafton: 'Vi har allt en rar och hygglig Patron, men så är det också vi, som sätter silfverknapparna i rocken på honom', ett yttrande, som i mitt tycke bär ett vackert vittnesbörd om på samma gång tillgifvenhet och en viss sympatisk själfkänsla."

Prygel för förseelse

"Smederna flyttade ej ofta. Deras aflöning utgick dels i pengar för invägt järn, dels för s k öfverjärn och öfverkol. Till dem alla utlämnades nämligen ett visst kvantum kol och till stångjärnssmederna tackjärn och till spiksmederna till fyrkant utsmidt stångjärn. Kunde nu stångjärnssmederna tillverka mer järn än beräknat kvantum, erhölls betalning för öfverskottet, likaså för spiksmederna. Åtgick mindre kol än det beräknade erhölls därför ersättning och för skickliga smeder kunde dessa poster utgöra en afsevärd del av deras förtjänst. Men det pris som bruket betalade, uppgick dock ej till järnets verkliga värde och häri låg en svår frestelse för svagare karaktär till oärlighet genom att till ortsbefolkningen försälja öfverjärn och öfverspik. Upptäcktes sådant, som dock sällan förekom, väcktes aldrig åtal inför rätta, utan den skyldige afstraffades med prygel. Husagan tillämpades nämligen ännu på 1850-talet. Skedde det flera gånger, blef det dock uppsägning och afflyttning. Märkvärdigt nog ansågs dock en dylik kroppslig afstraffning såsom något helt naturligt, ej kvarlämnade bitterhet hos den, som råkat ut därför. Kroppsaga tillämpades äfven på pigorna, då de någon gång tagit emot besök om nätterna af smesdrängar. Jag minns att jag vid fem till sex års ålder kom ut i köket, där kammarpigan gråtande gick och plockade upp stumparna af en laddstake af trä, hvarmed hon agats för en dylik förseelse.

Smedernas ekonomi var mycket beroende på hustruns duglighet. För somliga gick det ungefär ihop, men andra kunde ha flera tusen kr. innestående på brukskontoret, och det hände att en eller annan slutade att vara smed och köpte sig en liten egendom, hvilket dock ej alltid blef så lönande, ovana som smederna voro vid lantbruk".

Många torpare under bruket

"Under bruket lydde ett rätt stort antal torpare, nästan alla finnar. På flera af dessa torp fanns ej annan bostad än det gamla finska pörtet utan fönster och skorsten. I allmänhet hade torparna häst och deras lilla arrendeafgift utgjordes genom kolning och körslor. Då en finne antogs till torpare hade han sällan något hopsparadt kapital, utan från brukskontoret erhölls ett lån för uppsättning af inventarier, och det var sällan detta lån kunde betalas, utan de flesta torpare voro hopplöst skuldsatta, något som ganska ofördelaktigt inverkade på deras arbetsamhet och omtanke. På deras små frostländta åkerlappar frös ofta kornet, det enda sädesslag, som med något hopp om framgång kunde odlas, liksom potatisen bort, och det var att vända sig till bruket för att få hjälp med brödföda. Rätt stora förråd af spannmål funnos också på magasinerna. Råg och hafre köptes till större delen från Sverige, men kornet kom från Norge och byttes mot järn. På vintrarna då timmerafverkningar pågingo i skogarna, hade torparna tillfälle till jämförelsevis goda körförtjänster.

Som ofvan antytts voro torparna slöa, lata och likgiltiga, hvilket jag nu anser till stor del kom sig däraf att det var så svårt för dem att komma ifrån sina skulder. Genom en något lämpligare och högre aflöning, borde torparna kunnat beredas möjlighet att slå sig fram, och bruket intet förlorat, ty deras skulder blefvo aldrig betalda. Sådant var förhållandet på alla de små bruken då för tiden.

För öfrigt voro torparna liksom socknens öfriga finnbefolkning ärliga och välvilliga men mycket efterblifna, Knappt några kunde skrifva, läsa skulle väl alla kunna eftersom de voro konfirmerade, men andra böcker än psalmbok och almanacka samt möjligen bibeln funnos nog ej hos dem. Särskildt vidskepliga kunde jag ej komma underfund med att finnarna i allmänhet voro. Då trodde smederna nästan mer på ’skrömt’, som de kallade allt, som stötte på spöken, samt necken och tomtar. Utom finnskogarna hade befolkningen såväl i Värmland som öfriga provinser en stor tilltro till och fruktan för finnarnas trolldomsförmåga. Här förekom ej något sådant."

Rymlig korskyrka av trä

"Befolkningen besökte trots de långa afstånden kyrkan ganska flitigt, och karlarnas kyrkdräkt utgjordes af frack och knäbyxor af grått hemväft vadmal. Minst en gång om året gick hvarje vuxen person till nattvarden, och prästen hade ganska besvärligt att ensam tjänstgöra vid dessa stora nattvardsgångar med ända till femton och tjugo altarrunder. I kyrkan fanns ingen orgel eller annat instrument, utan klockaren sjöng med mer eller mindre lifligt instämmande af församlingen.

Kyrkan var en rätt rymlig korskyrka af trä utan torn och utvändigt rödmålad samt invändigt omålad med brädfodrade takhvalv och väggar. Den tedde sig följaktligen kall och naken, men var ljus och gjorde ej något otrefligt intryck. Kyrkogården däremot var ytterst vanvårdad utan träd eller planteringar och utgjordes af en delvis ljungbevuxen sandmo. De grafvar, som på något sätt voro markerade, utmärktes av ett enkelt träkors med den dödes initialer. På några grafvar funnos dock handsmidda järnkors med diverse prydnader, hvilka kors voro rätt vackra. En enda graf var försedd med en vård af sten, mina syskons.

Prästgården låg i närheten af kyrkan. Det predikades två gånger /söndagar/ i S:a Finnskoga. Hvar tredje söndag fick prästen resa 2½ mil till N:a Finnskoga, där då gudstjänst förrättades. Nästan hvarje söndag reste mina föräldrar till den ¾ mil från bruket aflägsna kyrkan, dit jag då fick medfölja, och efter gudstjänsten åto vi alltid middag i prästgården och tillbringade aftonen där. Lika säkert kom prästfamiljen hem någon dag i veckan och då spelades ofta kort af min far, prästen och kontorsherrarna. Att en präst den tiden spelade kort eller dansade, ansågs ej i någon mån anstötligt, utan helt naturligt. Af s k ståndspersoner fanns ej i socknen några andra än prästfamiljen, och för mig var det ett stort nöje att få leka med barnen från prästgården."

Finnarnas vardag

"För att återgå till finnarna och deras förhållanden, kan nämnas att de själfägande bodde i små byar med flera delägare, och att rätt stora arealer skog tillhörde hvarje hemmansdel. Men skogen hade på denna tid ett obetydligt värde. Flottleder voro ej upprensade, så att timret, som mestadels såldes till Norge, måste köras långa vägar hvarför ofta nettobehållningen för virket ej uppgick till mycket mer än någorlunda betalning för huggning och körning.

Åkerarealen var ytters obetydlig, ännu 1880 hade S:a Finnskoga på 3¼ mantal en areal af 85 557 tunnland skog, 530 tunnland åker och 1203 tunnland äng. Frost och missväxt inträffade som sagdt ofta, och det var ej så ovanligt att öfversta delen af kärfvarna afskars och maldes. Häraf fick man ett ytterligt groft och halmblandadt gröpe, som dock användes till bröd, och som ingalunda ansågs för något egentligt nödbröd. Vid riktigt svåra år måste detta mjöl tillsättas med bark och renlaf.

I min barndom svedjades ganska mycket och såddes råg i askan, och då kunde stundom proportionsvis goda skördar erhållas. Jag vill dock minnas att brukets torpare ej fingo svedja, åtminstone ej utan särskildt tillstånd. De själfägande finnarna gjorde det så mycket mer, och om somrarna när svedjorna brändes, steg det upp rök från skogen på alla håll och man var ofta osäker om det var verklig skogseld eller svedjefall. Genom detta svedjande hafva skogarna, där finnar bott och svedjat, hindrats från försumpning och så att säga föryngrats, så trots frånvaron af all rationell skogsskötsel i öfrigt, dessa skogar äro Värmlands bästa och växtligaste. En stor skillnad mellan skogarna på östra och västra sidan Klarälfven gör sig detta fall märkbar, möjligen också till en del beroende på berggrundens oliknet. Kreatur hade finnarna i förhållande till inrösningsjordens areal ganska många, fler än som strängt taget var ekonomiskt, ty vinterfodret var knappt och då svältföddes djuren. Sommarbetena voro däremot rikliga och detta lockade dem att hafva ett så stort antal. För att anskaffa vinterfoder, måste man på understundom miltals aflägsna myrar skörda ett magert och föga närande starrfoder, som hemkördes under vinterns lopp. Ett annat foder var renmossan, som samlades på hösten och äfven hemforslades på vintern. Renmossan hade ju ett ingalunda obetydligt om ock ensidigt näringsvärde och skulle i förening med verkligt kraftfoder kunnat vara ett rätt användbart näringsmedel, men med blott hett vatten påslaget, kan dess värde ej skattas så högt."

Hungriga getter och salt smör

"Till får och getter togs löf. Getter höllos i stor mängd, och de gingo ute både vinter och sommar och voro riktiga skadedjur med den oinskränkta frihet de hade. Om man kom resande till en gård voro getterna ögonblickligen framme för att söka komma åt något af det medförda betesfodret, och de generade sig ej för att klättra upp i åkdonet och undersöka om stoppningen utgjordes af något ätligt, och jag tror att för dem var allting ätbart.

På flera ställen tillverkades och såldes smör, som var hårdt saltadt med rätt ofullständigt krossadt St. Ybessalt, så att då man åt smörgås knastrade det om tänderna som om man tuggat på sten. Priset på smör vill jag minnas var åtta eller tio kr. per lispund.

Getter och bockar köptes rätt ofta till slakt i mitt föräldrahem, och jag tyckte nästan bättre om det än om fårkött, som det ju något liknade. Priset på en get eller bock varierade mellan tre och fem kr. Skogens vilda matnyttiga djur ingingo till ej ringa del bland finnarnas födoämnen. Blott ett fåtal skötos, de flesta togos i snaror och giller, som med noggrant aktgifvande å djurens vanor skickligt utsattes och flitigt vittjades och eftersågos. Kunde någon gång en älg erhållas, var den lycklige lugn för köttföda för den vintern. Det snarade villebrådet ansågs, och detta med rätta, ej så godt som det skjutna. Vid Lethafors saknades nästan aldrig vildt, fågel och hare, och man satte nästan högre värde på nötkött. Min far, bokhållarna och skogvaktare sköto mycket, utom hvad som köptes av finnarna."

Vanligt med björn

"Björn var ej sällsynt och hvarje sommar hörde man talas om slagna kreatur, äfven hästar blefvo rifna av björn. Hängman på hästar förekom aldrig, och härtill hörde jag en gång som skäl att björnen får ett så bra tag i manen. Hästarna gingo nämligen på bete i de ändlösa skogarna. En gång då jag var tolf eller tretton år hade jag och en kusin gått från Dahlby och hem, och midt på skogen fingo vi höra en björn ej långt från vägen, brumma och ungarna skrika. Vi antogo genast att björnhonan höll på att köra upp dem i ett träd för att sedan öfverfalla oss, hvilket kom oss att springa allt hvad vi förmådde till en förfallen, obebodd säter, där vi kröpo upp på taket och väntade tills några tackjärnskörare kommo, med hvilka vi gjorde sällskap till bruket. Huruvida björnhonan verkligen ämnade anfalla oss torde väl ej vara så alldeles gifvet, men att vi fingo hjärtat i halsgropen är säkert.

Den då införda jaktstadgan ansåg man ej sig böra taga hänsyn till, och öfverträdelser mot densamma voro nästan omöjliga att beifra. En annan lagöfverträdelse, som de eljest så exemplariskt ärliga finnarna gjorde sig skyldiga till, var skogsåverkan. I deras medvetande hade sedan gamla tider ingått den föreställningen, att skogen var gemensam egendom, och äfven sedan landtmätareskifte försiggått, bibehölls denna åsikt, företrädesvis af dem, som ej ägde någon skog.

Jag erinrar mig då jag en dag kom åkande öfver den 1½ mil långa obebodda skog, som låg emellan Lethafors och Klarälfven, jag midt på skogen fick se en karl och ett qvinnfolk, som höllo på att timra upp en stuga af virke, som tagits i närheten. Jag fick då höra att de voro från Finnskogen, men att de ej säkert visste hvems marken var, de trodde den egdes af en bonde i Dahlby. På min fråga om de ej begärt lof att slå sig ned där, svarade de att de ej gjort det , ’men vill han rifva ned stugan, kan han väl det’, hvilken möjlighet dock ej tycktes genera dem särdeles mycket. Stugan fick dock stå kvar, och om de erlade någon betalning, kan jag ej erinra mig. Tviflar dock på att detta kom ifråga."

Trevliga kolarkojor

"Såsom ett bevis på hur ringa skogen värderades kan anföras att ibland, då någon torpare fått sig anvisad kolning på någon skog, som han ansåg låg för långt bort från bruket, hvarigenom framkörningen af kol blef besvärlig och långsam, han gjorde upp med en bonde att för några kr. få hugga kolved till en mila på dennes skog. Då kolning skulle företagas uppfördes först en koja af snedställdt virke med en eldstad bredvid en stor slät sten, den täcktes med mossa och näfver eller vanligast granris och var tät mot takdropp. Dörr fanns och två granrisbäddar med mossa, och det var många gånger jag med stor förtjusning besökte dessa kolkojor, som föreföllo mig synnerligen trefliga.

Sedan milan, som alltid var resmila, blifvit tänd, hade kolaren att oupphörligt se till densamma, så att den ej fattade eld, hvilket betydde detsamma som att allt föregående arbete med huggning och resning var förspillt. Lyckligtvis inträffade, såvidt jag kan minnas, inga olyckor vid kolningar. Skulle någon tro på öfvernaturliga väsen, skulle det väl vara skogsråns förmåga att förtrolla milan. En gammal gubbe häntydde hviskande som hastigast en gång härpå, men vågade vid mina ifriga frågor ej närmare inlåta sig på detta ömtåliga kapitel."

Finska språket var allmänt

"Vid denna tid talades ännu allmänt finska språket i södra delen af socknen. Gamla personer funnos, som endast med svårighet kunde uttrycka sig på en bruten svenska. Sedan skoltvång infördes, blef svenska språket vanligare, och nu torde finskan talas endast af ett fåtal. Omkring 1910 hörde jag dock en qvinna i medelåldern tala finska med sina fyra- femåriga dotter, så man torde knappt kunna våga säga att språket är alldeles utdödt i Norra Värmland."

Skola vid Letafors om somrarna

"Hvad folkskolan beträffar, vill jag minnas, att undervisningen i min barndom uppehölls af tvenne lärare, hvaraf den ene var klockare. Skolan flyttade mellan de olika gårdarna och pågick några veckor om året på hvarje ställe. Vid Lethafors hölls skola om somrarna, och sedan jag lärt mig läsa innantill fick jag vara med där ibland, hvilket jag tyckte var rätt roligt. Barnen voro från bruket och de närmaste torpen, somliga hade dock en half mils väg, men om de gingo hem hvarje kväll kommer jag ej ihåg. En dryg del af tiden upptogs med stafning på tabeller upphängda på väggarna och omgifna hvar och en af fem-sex barn under uppsikt af en 'montör'. Stafningen försiggick ibland unisont och då var det ett surr i skolsalen, som hördes långa vägar. På de tabeller, som af de mest försigkomna användes, hade hopsamlats ord med så många stafvelser som möjligt. Än i dag kommer jag ihåg ’and-ungs-jakt-hund-ar-na’. Men ännu längre torde nog förekommit. För öfrigt lästes katekes, biblisk historia och psalmverser utantill. Innanläsningen öfvades, äfvensom skrifning i sand. Om räkning förekom kan jag ej påminna mig, åtminstone måtte jag ej varit med därom.

Som sagdt tyckte jag det var ganska roligt att gå till skolan och träffa andra barn. På rasterna lektes och rasades, men de andra barnen hade en viss respekt, eller vad jag skall kalla det, för mig, och sade aldrig du till mig. För att jag ej skulle vara alldeles ensam, kom en välartad och pigg jämnårig son till den förnämsta stångjärnssmeden dagligen upp till herrgården, då skolan ej pågick, och var min kamrat såväl vid lekar som vid läsningen för en moster. Denne gamla barndomsvän har jag de sista åren träffat sedan han skaffat sig kunskaper och varit disponent för en fabrik. Nu är han död. Frid öfver hans minne."

Populärt med skidåkning

"Grankåda tuggades allmänt af finnbarnen och äfven de andra när sådan kunde fås. Då man började tugga på kådklumparna voro de ganska beska och satte sig i tänderna, hvarför man satte värde på att erhålla ’upptuggad’ kåda, d v s sådan som hade tuggats, så att den hängde ordentligt tillsammans. Det ansågs synnerligen vänligt att ge bort tärningar af sådan kåda, och många sådana presenter har jag mottagit och användt utan en tanke, hvarken för mig eller föräldrarna, på att det kunde vara något ohygieniskt däruti.

Skidor användes rätt mycket af finnarna, och äfven jag började tidigt begagna sådana. Att kunna stående åka utför branta backar ansågs som det förnämsta, och jag minns ännu med hvilken glädje jag omtalade för min mor den stora nyheten att jag ’stått’ utför backen till allén. Vid denna tid var den nu så vanliga skidsporten ett okänt begrepp, och då jag 1861 kom till skolan i Karlstad, fanns nog ingen mer än jag i staden, som gick på skidor, och jag väckte därför en mindre behaglig uppmärksamhet då jag någon gång uppträdde på gatorna. Hästarna blefvo rädda och en gång höll jag på att skrämma en häst i sken för stadens bokhandlare, som var ute och körde för en dam. Hästen sprang upp i en stor snödriva och släden välte, lyckligtvis utan någon skada för de åkande. Jag blef anmodad att ej vidare använda skidorna inom staden, hvilket jag också tog ad notam.

Den skidtyp som af finnarna användes, var rätt olik den, som nu förekommer. Skidorna voro olika: den vänstra, löpskidan, lång, spänstig och med rand, den högra kortare och stel samt flat. Endast en staf användes och åkningen var helt olika mot nutidens, man sköt fart med högra skidan och åkte på den vänstra. Hvilket sätt som är det mest praktiska kan jag ej afgöra, då jag aldrig försökt gå med två stafvar och moderna skidor, men man får väl antaga att det nuvarande sättet är bäst, då det tycks ha undanträngt det gamla.

Ett annat fortskaffningsmedel, som torde vara gemensamt för såväl Värmlands finnskogar som andra bygder, var släpan, som bestod af ett par långa granstänger med tvärbalkar öfver. Denna användes om sommaren vid sådana tillfällen då väg ej fanns, som kunde trafikeras af hjuldon. Vid dödsfall fraktades likkistan på ett dylikt fordon till kyrkan eller på landsväg där hjulfordon kunde begagnas."

Komminister J. Petterson i Dalby

"Johan Petterson var född i Kristinehamn 1804, student 1827, prästvigd 1828, kom till Dahlby 1844. Jag minns honom som en kraftigt byggd man med ett bredt, godmodigt ansikte och ett vackert, rikt hår. Han hade efter dåtidens fordringar goda predikogåfvor och sparade ej på att utmåla de osaligas plågor i helvetet. Härtill hade han näraliggande åskådningsmaterial, alldenstund väggarna i Dahlby kyrka till på 1850-talet voro helt och hållet betäckta med målningar föreställande himmel och helvete. Jag erinrar mig en, föreställande en trebent gryta öfver en flammande eld, däri några hornförsedda djäflar nedstoppade de osaliga. Då vi en gång voro i Dahlby kyrka, hviskade en af bokhållarna, Andersson kallad Letteråsgöken, till en kamrat, Hornberg: 'Här har du ju tjocka släkten afritad!'

Dahlby kyrka var på denna tid lifligt besökt af sockenborna, och Petterson dundrade och predikade, så att han ’bänklade’ många, hvarmed menades, att åhörarna af rörelse lutade sig ned i bänkarna. Att Petterson, i likhet med många andra präster på den tiden, spelade kort, dansade och förtärde sprit minskade ej på något sätt respekten.

Hans äktenskap var ej lyckligt. Han var gift med en öfverspänd, opraktisk fru, som trodde sig vara skapad till poet, fastän det lilla hon ibland klottrade ihop, mera tycktes tyda på förståndsrubbning. Till min mor, som hon mycket fäst sig vid, yttrade hon att ’kommer Petterson i himmelriket vill jag ej dit’. Jag vet mig aldrig sett någon som dansade så bra som Petterson. I dåtidens kadriljer kunde utvecklas sirlighet och kraft, och till Pettersons piruetter och hopp har jag endast sett motsvarighet i baletten.

Med åren blef hans motståndskraft mot spriten allt mindre, vare sig han ej tålde så mycket eller drack mer. På kalas och bjudningar tog han sig oftast för mycket till bästa. Han vigde min svåger Grossh. Arvid Böhlmark och min svägerska Lina Pollack 1871. På detta kalas blef Petterson och flera alltför välbeskänkta. Då han efter middagen skulle läsa upp sitt tal, som var i det stora hela väl affattadt, hade han ej så lätt att stå på benen, hvarför ett par gäster fattade honom under armarna och stödde honom samt höllo var sitt ljus, så att han skulle se att läsa. Läsningen gick ändå ej så bra. Något störande inträffade ej förrän han kom till en mening, som började med orden 'Lifvet är en blandning av sorger och bedröfvelser'. Här blef en paus, som apotekare Lundborg interfolierade med att gala som en tupp och utropa: ’Det var för ledsamt, Petterson!' 'Tyst Lundborg vänta tills jag vändt om blad, och glädje och fröjder också!' 'Hvad säger du nu?' Ungefär i den stilen fortgick talet och andakten var ej så stor.

En på hvilken detta verkat mycket pinsamt var dåvarande docenten Pontus Wikner, som dessa dagar vistades i Dahlby och som nu var med på bröllopet. Han skulle två dagar efteråt gifta sig med Ida Weinberg, och Petterson skulle viga dem. Tanken på en dylik bröllopshögtidlighet skulle ju förefalla Wikner olidlig. Men på Wikners bröllop tog sig Petterson till vara och akten förlöpte högtidligt och värdigt, som Petterson kunde sköta sina förrättningar, då han var normal. Ej heller senare på dagen lät han komma sig något till last. Ett år senare vigde han även mig och höll ett vackert tal samt uppträdde som sig bör. För säkerhets skull reste han dock till sitt hem strax efter middagen.

Prästgården, Lillebergsgården, var belägen 13 km norr om kyrkan, och vägen dit var en bland de backigaste jag någonsin färdats på, och det vill ej säga litet. Prästgården hade ett tvåvåningshus med en rätt stor sal ofvanpå med fönster åt tre håll, men när man stod mitt på golfvet syntes ej himlen genom något fönster, hvaraf man förstår hur nära de omgifvande bergen lågo.

1868 blef det biskopsvisitation af dåvarande biskopen i Karlstads stift, sedermera ärkebiskopen Sundberg. Denne hade naturligtvis reda på Pettersons svaghet för glaset, om också ej några klagomål mot honom förekommit. När biskopen anländt bodde han i prästgården, som med anledning af ordinarie prästgårdens försäljning var förlagd till Uggenäs, där församlingen hyrde rum, tills ny prästgård, närmare kyrkan, hunnit anskaffas. Biskopen önskade preliminärt se på kyrkboken, husförhörsboken m m. Den senare kunde ej tillrättafinnas. Detta var ju högst obehagligt, men Petterson tog saken lugnt och sade: ’Jag skall nog ta rätt på boka’. Sedan de sett på hvad som fanns och detta var i god ordning, gick man och lade sig.

Tidigt påföljande morgon, innan biskopen var uppstigen, kommer Petterson inklivande med boken och utropar triumferande: ’Här är husförhörsboka. Di förbannade qvinnfolka ha hängt na te motvikt på spjälle, men ja hitta na allt.’ Biskopen med sin humor, kunde ej annat än skratta, och så var den saken lyckligt och väl afvecklad.

Frampå dagen voro några af socknens pampar, kyrkovärdar m fl bjudna på middag hos prästen. Biskopen passade då på och talte enskilt med dem om att han nog visste att församlingen kunde hafva anledning till missnöje med Petterson men bad dem att vid påföljande dags visitationsstämma ej komma med några anmärkningar, ty biskopen skulle förordna en adjunkt, så att Petterson ej vidare komme att tjänstgöra. Detta lofvade de och allt tycktes komma att förflyta lungt. Emellertid hade biskopen mellan fyra ögon förehållit Petterson hans supiga lefverne och läxat upp honom på skarpen. Då biskopen efter middagen hvilade, gick Petterson till bondgubbarna, som sutto bänkade i en berså, säkert ej utan fluidum, och sade med rörelse: ’Ja i dag har jag fått en ordentlig skrapa af biskopen, en skön och sträng skrapa, och en sådan skulle Ni ha allihop era förbannade bondkanaljer.’

Dagen därpå, söndagen, var den egentlig visitationen i kyrkan. Böcker och kassor voro i god ordning, så därvid var intet att anmärka. Under visitationen var ett bord framsatt i koret där biskopen och konsistorieombudet sutto. Något bakom dem satt Petterson, vänd till församlingen. Slutligen frågade biskopen författningsenligt om församlingen hade någon anmärkning mot prästerskapet. Till biskopens förvåning, som trott att alla skulle tiga, reste sig då en ansedd bonde, som måtte haft horn i sidan mot Petterson, och sade att det varit messfall några gånger utan att de vetat någon anledning. Biskopen vände sig nu mot Petterson, som satt bakom honom och frågade hur härmed förhöll sig. -Jo, svarade Petterson, ena gången hade jag ryggskott så jag kunde ej komma upp ur sängen, och andra gången var det ett sådant yrväder så jag kunde ej ta mig till kyrkan. -Ja, detta är ju ej något att ta till protokollet, sade biskopen, och bonden kom sig ej för att säga något mer. Då Petterson hört detta räckte han bakom biskopens rygg, midt för hela församlingen lång näsa åt Sandbengt, som framställt anmärkningen.

Denna episod, som biskopen sedan fick höra fattade han från den humoristiska sidan, och jag hörde honom på 1890-talet relatera både den och historien om skrapan, samt skrattade godt däråt.

Petterson fick nog ibland adjunkt, men långa tider var han ensam, så var förhållandet 1871 och 1872, då han vigde mig och min svåger. Jag var då flyttad från orten och känner ej så noga till förhållandena, men som jag ej erinrar mig hafva hört något särskildt om honom, skötte han sig väl någorlunda. Han dog i slutet af 1870-talet. Trots sin svaghet för glaset och efter nutida förhållanden föga prästerliga uppträdande, var Petterson ej illa omtyckt, och den traditionella respekten för prästen kom honom äfven till del. Redbar var han och trots små inkomster, hade han sina affärer i ordning, något som ej kan sägas om hans efterträdare. Denne hade dock betydligt större inkomster. Petterson var i alla fall den siste prästen i Dahlby, som ej behöfde predika i en tom kyrka."

Minne från biskopsvisitation

"Kanske jag i detta sammanhang kunde berätta några ord om fortsättningen på biskopens visitationsresa. Närmast i tur var nu S:a Finnskoga kapellförsamling, som hade gemensam präst med N:a Finnskoga. Biskopen reste i början af veckan från Dahlby till Lethafors, där han bodde några dagar hos min far. I sitt sällskap hade han som sekreterare och konsistorieombud lektor Gegerfelt från Karlstad, som var mycket fruktad af skolpojkarna, men i privatlifvet en synnerligen glad och skämtsam herre. Löjtnant Edgren, gammal bekant till Gegerfelt, känd som traktens roligaste och trefligaste personlighet, kom också dit, så där tillbraktes några riktigt muntra dagar, och biskopen trifdes synbarligen mycket väl. Så kom regelbundet hvarje dag också kapellpredikanten Thorelius. Denne var af ett mera allvarligt lynne och dessutom nykterist, en på denna tid sällsynt företeelse, som väckte ringa förståelse och ingen sympati. Han drack dock vin och öl och om jag ej missminner mig likör i stället för supen. För öfrigt ansågs han nästan som läsare. Han våndades synbarligen vid åhörandet af Gegerfelts och Edgrens mycket mustiga historier, men då biskopen ej reagerade utan skrattade af hjärtans lust, kunde han naturligtvis ej säga något, hvilket han eljest utan tvifvel gjort.

Den frispråkige Gegerfelt, som hade reda på att Thorelius predikade ovanligt länge, sällan under 1,5 timme, och ofta mer, sade till honom att till söndag får ej pastorn predika mer än ½ timme, blir det längre reser jag mig och säger amen. Biskopen skrattade och sade att det nog blir bäst att göra predikan kort, då det är så mycket annat, som skall förekomma. Vidare sade Gegerfelt: ’Jag hoppas att pastorn lagar så att vi få en sup till middagen.’ Då svarade Thorelius: ’Brännvin finns ej i mitt hus.’ Gegerfelt visste råd. ’Bed brukspatron om en butelj brännvin, så är den saken hjälpt’, och så blef det. Biskopen och öfriga gäster fingo sin sup.

Vid visitationen var ingenting anmärkningsvärt utan allt förlöpte i lugn och frid, och i visitationsprotokollet, hvaraf jag har afskrift af sista paragrafen, uttryckte biskopen sin tacksamhet till församlingen för den beredvillighet hvarmed den lyssnat till hans förslag och för dess uppoffringar för kyrka och skola, oaktadt församlingens fattigdom, samt sin högaktning för kapellpredikanten för det nit, allvar och duglighet han ådalagt, samt särskildt sin erkänsla för brukspatron Otterborg för det sätt, hvarpå han, till församlingens nytta och fromma, begagnar sitt förvärfvande inflytande."

Emanuel Branzell (1805-1885). Kopia efter oljemålning av Carl Peter Lehman 1832. Foto: Värmlands museum.

"Gösta Berlingfigurer"

"Kapellpredikanten Emanuel Branzell, född 1805, prästvigd 1828, tros vara en av de två präster, som Selma Lagerlöf anses hava haft till förebilder för hjälten i sin saga. Den ene skulle varit en Nystrand, representant för poeten, den andre Branzell, den oförbätterlige suputen. Hur härmed förehåller sig, är nog säkert att de tänkta förebilderna i författarinnans fantasi helt och hållet omskapats.

Branzell blev 1830 den förste kapellpredikanten i S:a Finnskoga, som då avskilts från Dahlby. I Carlstads stifts herdaminnen av prosten Hammarin 1846 står om honom att ’han från sin beställning på egen begäran erhöll avsked den 10 aug. 1836. Har sedermera för det mesta varit och är ännu tjänstlös. Gift 1832 med Matilda Sandberg dotter av kanalbyggmästaren Erik Sandberg.’

Hur det förhåller sig med hans avgång från tjänsten på egen begäran torde nog vara osäkert; allmänt påstods att han blev avsatt. Möjligen tvangs han för undvikande av skandal att begära avsked. Att han varit gift visste jag ej förrän jag läste det i herdaminnena. På 1850-talet hade han ej, som jag vet, någon fast bostad, utan vandrade omkring i Värmland och levde av vad han fick på bruken och herrgårdarna. Till Letafors, mitt barndomshem, beläget i S:a Finnskoga, kom han alltemellanåt, kanske ett par gånger om året, och stannade 8 à 14 dagar.

Min far måtte varit gammal bekant med honom; de kallade varandra för Du, och Branzell mottogs som en annan gäst och bodde på ett gästrum samt åt vid bordet. Ibland var han snyggt klädd, ibland alldeles barsliten och ekiperades då ur fars garderob. Hans uppförande var i allo städat och hyggligt, och jag hade flera år ingen aning om hans sorgliga öde. Jag minns så väl att han en gång lät vänta på sig till frukosten, varför min mor bad mig springa och ge honom matbud. Jag kom in i hans rum just som han var klädd och sade: ’Pastorn skall komma ner och äta’. ’Du skall ej säga pastorn, utan Du skall säga farbror’, blev hans svar med en vänligt tillrättavisande klapp på örat eller skämtsam örfil.

Detta var på 1850-talet. Sedan jag 1861 kommit i Carlstad skola såg jag ej honom förrän antagligen 1867, då jag på resa till skolan i Örebro passerat Rudsbergs gästgivaregård och där bytte om häst. Vi voro flera skolpojkar i sällskap och sågo att där var en liten folksamling omkring en person, och någon sade att Branzell var där och var full. Lite var av oss pojkar hade sett eller hört talas om den avsatte prästen och vi gingo naturligtvis dit för att titta. Någon av oss tilltalade honom på latin för att höra om han ännu mindes det. Han svarade artigt med några ord på latin, men övergick till svenska och uttryckte sin stora glädje över att en gång få träffa bildade människor, ’Här har jag inga andra att vara tillsammans med än de dumma bönderna.’ Den gången var Branzell rätt snygg och gav ej intryck av något djupare förfall."

Brukspatron C J Tjeder, den elake Sintram

"Som förebilder till den elake Sintram säges Selma Lagerlöf hava haft tvenne brukspatroner, Tjeder och Mitander. Den senare påstås hava haft med krutaffärer att göra, för övrigt känner jag ej mycket om honom. Tjeder däremot var en av de första personer i spökhistorier och hemska sägner, som jag minns från min första barndom. Han rådde om Letafors, när jag föddes, och dog i början på 1850-talet. Fastän han för flera år sedan flyttat därifrån till Björkefors levde hans minne kvar, omgivet av en diffus slöja av hemska och mörka sägner. Ingenting bestämt förtäljdes om några ogärningar, utan endast obestämda skräckinjagande antydningar om hans förbund med djävulen och att han spökade. I nedre våningen av kontorsbyggnaden vid Letafors hade han anlagt ett tobaksspinneri, som för länge sedan upphört, och här gick han igen. Av jungfruarna, eller pigorna, som de då hette, var det sällan någon, som ensam vågade sig till kontoret på kvällarna av fruktan för Tjeder.

Jag frågade en gång min far, som några år var förvaltare på Letafors åt Tjeder, hurudan han var och hur all denna skräck kunnat uppstå. Det kunde ej min far förklara. Tjeder var en verksam och driftig man, som hade flera bruk och egendomar samt låg i vidlyftiga affärer. Folket påstod att han var i förbund med hin. I sitt enskilda liv var han gästfri och road av sällskap. Han bodde som sagt på Björkefors 10 à 11 mil från Letafors, och alltemellanåt fick Pappa order att resa dit med räkenskapsböckerna, som Tjeder skulle gå igenom. Detta var blott ett svepskäl för att få ner den trevlige bruksförvaltaren, och sedan det idkats ett muntert sällskapsliv på Björkefors och hos grannarna en vecka eller så, frågade Pappa om de ej skulle se på räkenskaperna, så han finge fara hem och sköta om sitt. ’Vad fan skall herrn så snart resa till finnskogen, det måtte väl vara trevligare här. Räkenskaperna vet jag nog äro i ordning.’

Vy från Letteråsens fäbodvall i Dalby socken, mitt på finnskogen. Foto Värmlands museum (Erland Myrin) 1933.



Emellan Tjeder och min far tycks hava rått ett gott förhållande, och när Tjeder slutligen svårt insjuknade kom det bud efter Pappa, som ofördröjligen reste förstås. Vid den tiden pågick folkskolan vid Letafors, och klockaren, som jag tror var den ende läraren i den vidsträckta socknen, bodde på Letafors, och det talades mycket mellan bruksbokhållarna och honom om Tjeder och undrades om han skulle gå igenom.

Bland bokhållarna fanns en stor spjuver, Andersson, Letteråsgöken kallad. Denne gick ut på natten samt fick tag i en stör, som han drog utefter väggen under det rum där klockaren bodde, som just var ovanpå den gamla tobaksfabriken. Som huset var brädfodrat uppstod ett smattrande, starkt oväsen, och om morgonen var klockaren blek och förfärad och sade att ’i natt tog fan Tjeder, jag hörde hur de slogs i fabriken’. Letteråsgöken teg förstås, och när om ett par dagar underrättelse kom att Tjeder verkligen dött den natten, var intet tvivel mer om den saken, och spökhistorierna och de hemska sägnerna florerade med nya krafter.

Tjeder var gift och hade barn, hur många vet jag ej, men en av hans söner Anders minns jag mycket väl. Denne hade fått god uppfostran men var supig och spårade ur på äldre dagar. Han var bosatt i Dahlby och var bondadvokat samt fick därigenom en tarvlig bärgning. Om han i sitt gifte fått del i något bondhemman vet jag ej, men skulle nästan tro det.

Då min far 1848 var förvaltare på Letafors och i mars skulle resa till Grundset, en marknad 8 mil i Norge, där järn och spannmålsaffärer uppgjordes, skickades Anders från Björkefors, där han vistades, till Letafors för att vikariera för min far under hans bortvaro. Men det var att sätta bocken till trädgårdsmästare.

Tvenne brev kunna vara av kulturhistoriskt intresse till belysning av huru det kunde gå till på bruk vid denna tid. Där söps och vederbörande råkade i luven på varandra, så att då Anders kom hem klagade han för sin far över Schagerström, som måtte ha fått en uppsträckning och i brev till C. J. Tjeder omtalar hur enligt hans uppfattning saken tilldragit sig. Härpå tycks Anders ha givit en förklaring, som sedan jämte Schagerströms brev skickats till Pappa. Hur saken sedan utvecklade sig, vet jag ej; Men Pappa hade gömt breven och visade mig dem."

- - -