Källa: Finnbygden 3-1957

Finnbygden

- - -



FRID. HEDIN:

Anteckningar om Norra Finnskoga kyrka och Norra Finnskogas äldsta inbyggare

Delvis efter gamla uppteckningar av arkitekten och hembygdsforskaren Lars Bäckvall från Dalby
 

Den kände och framstående arkitekten och hembygdsforskaren Lars Bäckvall var en av de flitigaste och hängivnaste bygdeforskare som Värmland i senare tider ägt. Han var född i Transtrand i Värml. Dalby den 19/7 1858. I sin ungdom prövade han på åtskilliga yrken, däribland som skomakare, skräddare och snickare. Åren 1882-83 studerade han vid Kristinehamns Pr. Skola, kom sedan till Stockholm och gick där som extra elev, 1887- 1891 vid Tekniska högskolans fackskola för arkitektur bredvid sitt förvärvsarbete. Efter slutad kurs fick han stipendium för en resa till Amerika, var där i tre år, 1891-94, för att studera arkitektur; började sedan egen verksamhet som arkitekt i Chicago och sedan i Stockholm. Bäckvall har ritat ett flertal byggnader, lett byggnadsarbeten och varit kontrollant för bl. a. Långbro och Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. 1912 lämnade han byggnadsfacket och började sina forskningar i stadsarkiven rörande Klarälvdalen i äldre tider.

Redan 1885 hade han nedskrivit ”några minnen”. Det samlade materialet, som han ordnade i handskrivna foliovolymer, omfattade ett 30-tal stora band, vartill kom åtskilliga konvolut med koncept av olika slag. ”Det har varit min tanke”, sade han bl. a. en gång, ”att åstadkomma ett tryckt arbete, men det har stannat inför två omständigheter: den ena, den väsentligaste, de stora kostnaderna, den andra att jag ej är tillräckligt övad i skrivkonsten”. Samlingarna skulle vid Bäckvalls frånfälle överlämnas till en vetenskaplig institution i Stockholm.
 
Bäckvall dog i sitt hem i Stockholm den l okt. 1935.

- - -

Norra Finnskoga, den längst upp i Värmland belägna socknen, gränsar i öster mot Dalarna, i norr och väster mot Norge och i söder mot Södra Finnskoga och Dalby socknar och har i gamla tider tillhört Dalby socken. Landet genomflytes av Klarälven, som i gränsen bildar det vackra Sandkällefallet och mottar under sitt lopp de mera betydande älvarna, från väster Varån och Höljån och från öster Hafsvallån och Tåsan, vilken sistnämnda utgör gräns mot Dalby. Hela landet är uppfyllt av berg och vidsträckta myrmarker; något annat slättland finns ej. De små åkertegarna, som är uppodlade, där befolkningen byggt sina bostäder, ligga i den täcka Klarälvdalen på smärre sandterrasser och sandavlagringar, och i finnbygderna på uppröjd moränmark.

I denna socken ligger Värmlands högsta berg, Brånberget, 691 m. ö. h., omkring 3 km. österut från Höljes, dessutom flera andra höga berg, såsom Kullen, 681 m. ö. h., och Jättestensberget, 638 m. ö. h., på östra sidan Klarälven. På västra sidan Enberget, 654 m. ö. h., Spetsberget, 612 m. ö. h., och Bagg- eller Backklinten i Värmlands nordvästra hörn, 654 m. ö h. Några fjäll eller skoglösa bergstoppar finnas ej inom Värmlands gränser.

I äldre tider ha lapparna strövat omkring med sina hjordar i dessa marker, och så sent som år 1766 var lappar här (i Transtrand i Dalby) med sina renar och eldade på myrar och kärr för myggen. Och än i dag kan man, isynnerhet i N:a Finnskoga, urskilja de tre folkraserna: lappar, svenskar och finnar.

Enligt mantalslängderna bodde inom det område, som nu utgör N:a Finnskoga socken, år 1606 8 mantalsskrivna män och kvinnor, 1610 14, 1628 16, 1650 15, 1667 19, därav 6 finnar, 1671 23, 1687 46, därav 30 finnar och bland dem 20 husfinnar, 10 par man och hustru, 1715 33, 1745 51, 1776 139 och 1796 202. År 1805 uppgick folkmängden till 440, 1850 till 1,102 och 1917 till 1,700 personer. Under 1600-talet och början av 1700-talet strövade lösfinnar omkring och hade sina tillhåll än på svenska och än på norska sidan. Dessa är ej upptagna i mantals- eller andra längder.

Till långt in på 1500-talet fanns i Norra Finnskoga endast en by, Höljes, enstaka, längst upp i Värmland, vackert belägen, där Klarälven gör en holmprydd utvidgning som kallas Höljessjön, redan i Gustaf I:s jordebok av 1540 upptagen som helhemman. Höljes ägde omkring sig ett skogsområde, som omfattade nuvarande Höljes skogar, därjämte Båtstads, Aspbergets, Ugglehedens och Järplidens vidsträckta skogsmarker, tillsammans omkring 65,000 tunnland. Namnet skrives Höölösa, då det framträder för första gången, och sedan är stavsättet olika under 1500-talet. I början av 1600-talet Hölös och i medio av samma årsundrade närmande sig nuvarande skrivsätt, Hölies. Namnet kan ha kommit av hölje, ett stillastående vatten eller gol (Höljessjön), eller av Höljån. Holja eller Hölja är ett lappskt namn, som betyder stor hund, och Höljån (Stora hunden) mottar en å, som heter Hynnan. Skulle namnet härleda sig härifrån, så ger det stöd för ett antagande, att Höljes till en början varit en lappby, där fiskarlappar slagit sig ned och byggt sig bostäder. Den befolkning, som bodde i Höljes, då den först blir känd, förefaller vara av samma ras som i socknen (Dalby) för övrigt.

Genom upprättade släktförteckningar över gårdarna i Övre Älvdalen, som gå tillbaka till början av 1600-talet och någon gång in på 1500-talet, kan man av dem, som man sett i livet, antaga hur deras förfäder varit växta, och att det till större delen varit ett högrest folk. De utskrivna soldaterna torde väl också varit målfylliga, och redan i 1552 års rulla är en soldat Halfvard Transson från Höljes upptagen och sedan förekommer under 1500- och början av 1600-talet och framdeles flera soldater från Höljes och Båtstad. År 1623 och 1626 var knektarna, ett korpralskap från Dalby, musketerare och bland dem Olof Jonsson från Höljes 1623 och Halfvard Bengtsson, död 1626, på Mårten Hyveæns kompani, och då de uttogs till musketerare, måtte de ha varit duktigt folk - hyvens till karlar - ett uttryck, som måhända i detta sammanhang har sin förklaring. Det bör anmärkas, att soldaterna, som den tiden var bönder och bondsöner, var fria från mantalspenningar och således ej upptagna i mantalslängderna.

I Höljes bodde 1540-1550 Bengt helbonde. Endast den som svarade för skatten eller var byfogde var upptagen i längderna dessa år. 1572 stå Erik, Anders och Olof upptagna; det är således tre gårdar i Höljes och så fortfar det att vara oförändrat till i början av 1700-talet, då det blir fyra bönder på hemmanet. På dessa gårdar stå skrivna: Erik (1572-1616), Bengt Eriksson (1618-1658), Halfvard Bengtsson (1658-1681), Lars Halfvardsson (1675-1699), Jon Halfvardsson (1702-1723) och Bengt Halfvardsson (1706-1723). På den andra gården bor Anders (1572-1603), änkan Marit (1608-1625), Olof Jonsson (1620-1667), barnlösa och därför överlåta gården till styvdotterns man Jöns Olsson (1666-1688), sedan till deras son Jon Jönsson (1687-1713). På tredje gården står Olof skriven (1572-1621), Nils (1626-1628), Håkan Olsson (1632-1665), mågen Olof Larsson (1667-1687), Jöns Olsson (1692) och Olof Olsson (1695-1718). Jon Halfvardsson har en dotter Sigrid, som blir gift med Henrik Danielsson från Löta i Trysil; deras son Daniel Henriksson, som fått sitt gifte från Ransby, var på sin tid den förnämsta i byn.

På 1740-talet inflyttade Lars Håkansson från Branäs, son av häradsdomaren Håkan Markusson där, och byggde på 1/8, som han köpt för 242 rdr., och därmed inkom domarnamnet. Denne Lars hade ett svårt lynne och att komma överens med de sina. Han anklagade sin son Jon för att ha slagit sin far och mor, varför han dömdes 11/6 1755 att sitt liv mista och varda halshuggen, men blev ”benådad” från dödsstraffet.

Domargården innehaves (1765-1786) av Håkan Andersson och efter honom av sonen Anders Håkansson och är nu ett ansett och förmöget hus. 1736 tillåtes Bengt Jonsson bygga öster om gamla gården på Qvälnebacken och 1732 hade samtliga Höljes’ åbor lovat vara Lars Olsson i Höljes behjälpliga att flytta hans hus över Storälven (Klarälven) för bättre utrymmes skull; först bodde alla på östra sidan.

Enligt sägnen stod den första striden mellan finnar och svenskar vid Höljåns infallande i Klarälven. Där ligger i Klaran en ö, som än i dag kallas Mordön, ty det var här finnarna först blev ödelagda. De som då undgick faran flydde flera mil söderut, och först i nejden av sjön Dypen eller dalsänkningen emellan Bograngs- och Skråckeberget vågade de förföljda åter stanna. De byggde sig här nya porten, och förtäljer sagan att de under pågående arbete hade yxor och andra vapen upphängda i träden; här anföll dem svenskarna, som dukade under i striden. Ehuru segrande vågade finnarna dock ej stanna utan flydde söderut och befolkade Vitsand, men där de vunnit sin seger kallas stället Slaktaredalen.

Det är på denna tradition, som hjältedikten ”Saimi” av Maximilian Axelson är grundad, prisbelönt av Svenska akademien och tryckt i kalendern ”Norden” 1853. Sägnen saknar belägg. Om namnet Mordöns uppkomst lämnar domboken 17/9 1649 och 8/8 1652 långa och uttömmande förklaringar, och är händelsen omnämnd av lektor Falk i ”En bok om Värmland”, del III, sid. 260. Vi nämna endast, att en finne från Järna, Carl Eriksson, Hare, som jagade här på skogarna, hade stulit en älg ur ett giller, tillhörande Bengt Eriksson i Höljes, blev därför påtalad av ägaren till gillret, då han kom in i stugan till Bengt, varefter tvist uppkom som slutade med att, då Hare som blev överfallen och sökte springa sin väg lät en förrymd norrbagge lodet gå genom honom, varefter han blev släpad ut på en holme i Höljessjön, där de grovo neder honom. Carl Hare hade en jaktkamrat Zakris Simonsson, som en halv mil norr om Höljes blev illa biten av en björn. Carl begav sig till finnmarken med björnhuden och älghuden efter mat, men kom ej åter. Zakris, som låg i 14 dagar i skogen, kom sedan till Höljes på kryckor. Det är med denna mordhistoria, som med rågen: ur ett korn har växt många strån.

Under Nordiska sjuårskriget 1563-1570 blev Höljes bränt av norrbaggarna.

På Höljes’ skogar hade finnar bosatt sig i slutet av 1600-talet i Bringsåsen eller, som det först skrevs, Brintåsen (brint=björn), Björkhalla och Rangen. Det sistnämnda stället kom vid rågränsens fastställande under Sysslebäck. Om Bringsåsen förmäles i domboken 9/5 1681, att åborna i Höljes och Båtstad var stridiga med Pål i Järpliden om ett skogsfall i Brantåsen, men förentes så, att Pål skall behålla halva rågen och avstå från att hugga eller hävda mer där. Den 30/9 1684 förordnades nämndemän att besiktiga det oskattlagda torpställe, som lösfinnar upptagit norr om Hjärplia på Höljes skog, som åbon i Hjärplia klagar sig till skada och förnär vara upptaget och prövas må, vilka kunna bli beståendes eller utrivas.
 
1726 är Olof Persson i Järpliden mantalsskriven i Brintåsen. Vid rannsakning om finnhemman 1727 synes att ”det ej fannes i Brintåsen på Höljes’ ägor så mycket åker att den kan uppmätas - bebos nu av Kristofer”. 1728 öde, 1729 är Lars Larsson, Esbjör Björnsson och Kristofer Staffansson skrivna där.

1741 är Lars Larsson och Erik Staffansson i Brintåsen alldeles utfattiga och kunna icke betala någon skatt, och skola deras torp i följe av landshövdingens order instundande vår ”rasjeras och ödeläggas”. 1760 bor smeden Johan Jonasson Hane i Bringsåsen. Han är son av hammarsmeden Jonas Larsson Hane vid Letafors, född 1694, och hans hustru Katarina Jonsdotter, född 1700. ”Hammarsmeden Jonas Larsson Hane (blev) ihjälfrusen mellan Järpliden (där han då bodde) och Juberget natten till den 3/2 1766, 76 år gammal.” Smeden Johan Jonasson Hane, född 1725, gift med Anna Jonsdotter, född 1730, hade elva kända barn, fem flickor och sex gossar, som ha utgrenat sig i en stor släkt. Dottern Annicka, född 1749, blev gift med Mattes Torstensson i Järpliden, född 1749, död 1821. En sonsons sonson till detta par var framlidne pastor Broberg.

1760 28/1 kärade bruksskrivaren Kristoffer Ullin vid Geijersholm till Johan Hane i Norra Bringsåsen på Höljes ägor, om att han måtte avträda torpet Norra Bringsåsen, som han åbor, emedan det för bolbyn Höljes skall vara ganska nödigt och omistligt. Häremot anförde svaranden, hurusom hans förfäder för mer än 80 år sedan skola med Höljesbornas bifall upptagit detta torp av skogsroten, detsamma uppodlat samt till hus och ägor ansenligen förbättrat. Häradsrätten tog detta i övervägande, besinnande att denna sak vore av K. B. avgjord, så att Johan Hane bör förbliva odreven vid torpet mot viss avgift till Höljesborna. Sedermera bebor sonen Hans Jonsson, född 1769, torpet.

I Björkhalla hade en finne Olof Kaikelan, gift med Elin Larsdotter, satt sig ned. Deras son Anders Kaikelan, född i Björkhalla, står med hustru och dotter upptagna i husförhörslängden 1719, brodern Olof bodde först i Järpliden och sedan i Kindsjön. På tinget i febr. 1733 påstod Olof Olsson i Järpliden att få övertaga det torpställe hans förfäder upptagit på Höljes skog, vilket nu sedermera är ödelagt. I början av 1800-talet bor Henrik Larsson från Mangsliden i Björkhalla och 1826 är nybyggaren Olof Pålsson, född 1790 i Aspberg, och Olof Larsson, född 1779 i Tutstad, boende därstädes.

Om Rangens förste bebyggare Mattes Matsson står nämnt, att han 16/10 1682 dömdes för svarslösa mot hustru Britta Larsdotter i Bogerangen, men böterna uppskjutas denna gång, emedan han lång väg, 12 mil ifrån, boendes är. Den 2/6 1684 betygar Kristofer Tomasson i Kringsberg att han tre resor citerat Mats Matsson i Höljes Rangen mot hustru Britta Larsdotter i Bogeråstjärn för skuldfordran, ty kännes han skyldig betala henne 13 dlr 28 öre K:t. 1728 står Rangen öde och 1731 dömes Kristofer Michelsson i Rangen för rest på kyrkodagsverken.

I början av 1730-talet hade norska innevånare ingått kontrakt med Höljes’ åbor att emot en viss årlig avgift få bygga en länsa eller bom över Höljessjön och där upptaga timmer, som flottats ner från Trysil efter Storälven (Klarälven), Varån och Höljån och köra det landvägen till Halsjön, därifrån det flottas till Glommen och vidare till norska utskeppningsplatser. Länsan var nybyggd 20/3 1732. Häröver klagade de svenska timmerhandlarna och borgarna i Karlstad, som hade privilegium på timmerhandeln i Älvdalen, men kontraktet försvarades av norske ståthållaren Rantzau, som framhöll, att genom fredstraktaten hade norska undersåtar fått tillstånd att efter vanligheten få betjäna sig av de svenska vattendragen till deras timmers framflottande. Dessutom den k. förordningen av 16/6 1729 av innehåll, att de norska få leda det timmer, som fälles på deras skogar, igenom de svenska vattendragen. I svarsskrivelse till k. m:t sökte landshövdingen i Örebro finna hindrande skäl mot berörda timmertrafik. Emellertid är timmerlänsan kvar, och timret har forslats denna väg och finnes länsan antecknad på en karta 1801 liggande snett över älven i södra ändan av byn. Vid Holsjön, på gränsen mellan Sverige och Norge, står i mantalslängden 1755 Johan Olsson, född 1693, upptagen och (1790) bor huskarlen Lars Ersson på ett torpställe, som han upptagit och bebor på Höljes’ ägor vid Halsjön och efter honom bodde hans söner på det torp deras far upptagit.

Tallåsen är bebodd sedan 1600-talet. År 1689 betalar Olof Rast i Tallåsen 2 fjärd och l kappe råg i tionde. 1690 18/2 (på tinget) fanns skäligt det skall Olof Larssons i Hallåsen på Höljes’ ägor hustru och efterleverska upprätta en förteckning på sin mans kvarlåtenskap till nästa ting, som hon ideligen skall erhälla (bekräfta) och därför pröfvas må huruvida dess kreditorer kunna komma till sin betalning.”

I 1776-1786 års mantalslängder står Håkan Larsson, född 1731, gift med Anna Andersdotter, född 1732, skriven för gården i Tallåsen och 1796 hans son Lars Håkansson, född 1766, död 1819, gift med Karin Halfvardsdotter, född 1763. Det berättas att en finne (?) vid namn Tallås-Lars (Håkans far) var svårt ansatt av bergfolk. De lössläppte för honom boskapen om nätterna samt gjorde honom annars mångfaldiga småknep, men genom Olof Bengtssons i Uggleheden - som var den största trollkarl - kraftiga åtgärder måste de slutligen uppgiva sin vistelse i Tallåsen. Det var förmöget folk i Tallåsen under senare delen av 1700-talet.

I Sursta står Olof Olsson, född 1782, upptagen som nybyggare (1816). Samtidigt bo här f. d. fältjägaren Bengt Håkansson, född 1789, i Uggleheden och avsk. sold. Per Höljman. I Andersstubben står Olof Eriksson, född 1700 i Uggleheden samtidigt som nybyggare. I Skåre-horn bor (1826) Brede Andersson, född 1772 i Norge. På Storviksmon har torparen Jöns Persson, född 1784 i Vingäng, satt sig ned, och vid Höljoset är Knut Olsson, född 1763, den först nämnde.

Båtstad, avgårda by under Höljes, ”nybesatt” som torp 1581 och skattlagd 1606 till 1/3 hemman. Här bodde Jönns 1572, Halfvard eller Harald (1608-1632) och änkan Gertrud Amundsdotter, född i Uggenäs, står för gården 1639-1646. Harald hade sönerna soldaten David Haraldsson, som mönstrade 1637 och 16/5 1641 i Bro, varefter han tillsammans med 12 knektar från Dalby överfördes till Tyskland - av vilka 4 kom igen - stannade där till krigets slut och hemkom 1649. Fortfor sedan han kom hem att tjäna som knekt i några år. Brodern Jon Haraldsson blev skriven till knekt 1647 och Per Haraldsson blev hemma vid gården, som han innehade (1648-1681). Han blev ihjälskjuten av en västgöte Erik Jonsson Hök vid Havrenäset, gift två gånger och hade två kända söner. Ene sonen Jöns Persson, soldat (1676) var gift två gånger och hade en son och fyra döttrar, vilka tog sina giften från finnarna, och en dotter, gift med en o. ä. son till Carl Gyllenspets.

Mordön i Norra Finnskoga, 2 km. norr om Höljessjön. Med denna ö mitt i Klarälven är många sägner förknippade.

Andre sonen Harald, även han gift två gånger, hade fått sina hustrur från finnskogen. Hans son Mickel Haraldsson hade sitt gifte från Järpliden och deras son Jon Mickelsson, född 1721, blev gift med Malin Pålsdotter från Skallbäcken. Efter henne är Maligården uppkallad. En broder till Jon, Olof Mickelsson, bosatte sig på Båtstadnäset som nybyggare. Härefter tog Båtstadborna mestadels sina giften från svenskbygderna. I mitten av 1700-talet bosatte sig Olof Halfvardsson, född 1708, död 1811, i Båtstad och på Halfvardsgården. Han blev mycket rik, så att hans silverpenningar mättes med kappmått. En gång i ofredstider nedgrävde han för säkerhets skull en brännvinspanna full med silverpenningar under en krokig björk, men sedermera, när det blev fred, kunde han omöjligen igenfinna björken. Från förstugukvisten kunde han se björken, men så fort de gick att söka densamma försvann den.

Den äldsta gården i Båtstad är utan tvivel Halfvardsgården, vilken har sitt namn, enligt gammal sed, av den första som bodde där, nämligen Halfvard, i början av 1600-talet. Den andra gården på östra sidan Klarälven, Maligården, räknar sin tillvaro från mitten av 1700-talet. På västra sidan älven är en gård, Henriksgården, belägen. Vid rannsakningen om finnhemman 1727 står antecknat: ”Båtstad 1/3 vid Klarälven i bygden beläget af finnar till en del bebos.” 1698 namngåvos Båtstadskarlarna på sockenstämman, att de aldrig förbida välsignelsen och eljest föröfva tjuveri och andra otillbörligheter. Anbelangandes Jöns Perssons begravning beslöts på stämman 1699, att därmed skulle anstå efter som ett rykte gick, att han näst före sin död slagit en kvinna från finnskogen, att hon blef död. En del av gamla stammen blev utfattig och inflyttningar skedde nerifrån av nytt folk. Vid Båtstad är färjställe och här har i gamla tider varit en båtstad, därav namnet. Liksom i Höljes är gårdarna även här synnerligt vackert belägna.

Aspberget ligger högt (det har av en naturbeundrare kallats för ”Värmlands tak”, sign anm.) med storartad och vidsträckt utsikt åt alla väderstreck, höjande sig över en mängd uppstigande berg och kullar. Längst åt norr ser man i fjärran det stora Trysil fjäll, i öster Dalfjället och i syd Klarälven i sin trånga älvdal. Högsta stället på Aspberget heter Kålåmäck.

Forts. i nästa n:r.

- - -