Källa: Näverluren 1/93

 - - -

VÄGAR OCH STIGAR I OVANSJÖ MED OMNEJD

Våra äldsta vägar upp genom dalen har säkerligen varit gång- och ridstigar, som i stort sett följt dalgångens botten, frånsett de ställen där älven gått eller går för nära bergkanten, eller den brant stupande framsidan av hedarna. Som exempel på sådana ställen kan nämnas sträckorna Ransby - Gunneby och hela Brattmon. Dessa gång och ridstigar följde också en del pilgrimer som från södra Sverige vandrade upp till helige kung Olofs grav i Nidaros. Det måste ha varit för den tiden en tämligen tät trafik av pilgrimer eftersom särskilda härbärgen och rastplatser inrättats för dessa. I en förordning av den 14 april 1328 säger den dåvarande konungen Magnus Eriksson, som då var Norges, Svears och Götars konung, att den som förolämpar eller på annat sätt förmenar pilgrimerna må stå till ansvar inför lag och rätt. Sverre Sigurdsen, en annan norsk kung, drog med sin här, de omskrivna Birkebeinarna, år 1177 från Hammarön upp genom dalen till Nidaros.

Det troliga är väl att de första kärrvägarna anlades mellan gårdarna och sen mellan de olika byarna för att så småningom bli en mera sammanhängande väg i dalen. I mitten av 1600-talet lär en sådan sammanhängande väg ha funnits uppefter hela Klarälvdalen ända upp till Dalby skans, som var belägen på Skansheden. Kierling skriver i en reseskildring för 1770 att då gick vägen ända upp till Skyllbäck, men sen var det bara usel ridväg upp till Långflotorpen.

När det gäller vägar och samfärdsel får vi inte glömma Klarälven. Sommartid färdades man upp och ned med båtar, på vintern då älven var isbelagd körde man efter den med häst och släde.

Även tvärs över landskapet fanns vägar efter vilka man kunde komma till Norge eller Dalarna. På en karta från åren 1773-1775 finns en handelsväg från Norge via Aspberget-Höljes till Lima upptagen, samt också en väg från Likenäs via Femtå bruk och Rya till Malung. Vidare fanns en rid- och gångväg från Vingäng (där det på 1600-talet fanns tullstation) över Bograngen och Medskogen till Norge. Den blev senare finnarnas kyrkväg till kyrkorna i Dalby. Först då till Stommens kyrka och senare till kyrkan i Långav. Efter att "Gunnebys bruk", senare Letafors bruk, blivit anlagt användes den också att transportera järnmanufaktur efter. Den ombyggdes i början av 1800-talet av Brukspatron Christoffer Söderberg som den 3 oktober 1803 köpte bruket av Karl Gustav Robsams barn. Den första väg som användes till Letafors gick från Letbacken upp med Lettälven till Letafors och var en gång- och ridstig, som man sommartid klövjade efter.

När vi pratar om vägar får vi heller inte glömma alla de vägar och stigar som trampades upp till alla säterställen som anlagts under århundraden. Redan under 1500-talet anlades sätrar. Förbindelse mellan hembyn och dessa var ju en nödvändighet. Är man intresserad kan man på äldre kartor följa dessa stigar över bergen, de kan ibland vara flera mil långa. Intressant är att se hur stigar från andra byar anslöt sig eller bara korsade varandra. Så småningom blev också vissa av dessa nästan som huvudleder, de trafikerades helt enkelt mera än andra. Över myrar och större blöthål som måste passeras spångades det. Oftast var det större träd som klövs och lades med flatsidan upp, två i bredd. Snart är stigarnas tid ute. Förr rensades varje stig av betydelse när skogsavverkning pågått. I dag fälls de igen och körs sönder av stora skogsmaskiner. Få människor använder numera stigarna i skogen. Skogsbilvägar har byggts. Det är bara att sätta sig i en bil och åka dit man ska, eller i varje fall i närheten. Det är väl bra i vår bråda tid.

Gustav Schröder berättar i en av sina böcker hur han omkring 1850 (exakt årtal okänt) på resa från Gunneby till Höljes åkte efter en nästan oframkomlig väg som förr varit betydligt bättre, men som bäckar och älven på många ställen skurit sönder, så att den fått förfalla. Först 1867 var landsvägen mellan Sysslebäck och Höljes färdig. Sen dröjde det ända fram till 1894 innan vägen Höljes - Långflon var klar att tas i bruk.

Om vi ser tillbaka till den första sammanhängande kärrvägen ska vi märka att folket i dalen varit oerhört rädda om sin åkerjord. Vägen är eller var lagd så nära bergfoten som det var möjligt att komma. Hur orkade deras hästar sommartid draga dåtidens kubbhjulvagnar och kärror med lass uppför sådana branta och långa backar som t.ex. Prästheden där gamla vägen gick upp på hedarna för att fortsätta ner till Ransby? De som är barn av teknikens århundrade kan aldrig fatta detta oerhörda slit. Blott de som är födda och uppvuxna i väglösa skogstrakter kan berätta om det. Om några få år är de alla borta.

Vi kanske också ska nämna något om underhållet av våra landsvägar före lastbilarnas och vägskrapornas intåg. Underhållet var uppdelat efter den skatträtt som bönderna hade. Många Dalbybönder hade exempelvis vissa vägsträckor förutom i Dalby också i Södra Finnskoga. Min morfar t.ex. som bodde på Kärrbackstrand i Norra Finnskoga hade en vägsträcka vid Nerby några km norr om Bjurberget. Där skulle han svara för underhållet, drygt 4 mil från hemorten. Besvärligt var det ju också vintertid med snöplogningen. Då fick man gå samman byavis och ibland vid stora snöfall spänna 2, 4 ja upp till 6 hästar för plogen. Jag minns från min tidiga barndom hur hästarna slet och hur det ångade om dem när de skulle forcera snödrivorna på den s.k. "Horsbacken", som inte var någon backe utan en vindpinad öppen plats i bygden.

En kort tid plogades med lastbilar, men så tog Postverket över plogningen med sina gula och välkända bussar. Sen var det dags för vägstyrelsen att ta över. Det fortsätter än i dag.

Arvid Mogren

kassör i Dalby Hembygdsförening

Källa: Näverluren 1/93