Källa: Larsson, Ingvar: Dalby hembygdsförening 1928-1978.
Dalby Hembygdsförening
1928-1978
KORT KRÖNIKA
AV
INGVAR LARSSON
Illustrerad av Gunnar Svensson
Dalby Hembygdsförening 1928-1978
Den 15 september 1928 kan sägas vara Dalby hembygdsförenings officiella födelsedag. Enligt föreningens första protokoll konstituerade sig nämligen då den interimstyrelse, som samlats för att dra upp de första riktlinjerna för den kommande verksamheten.
Dessa riktlinjer fick en konkret utformning i inledningen till den instruktion, som utfärdades för byombuden. "Dalby hembygdsförenings uppgift är i första hand att skydda och för kommande släkten bevara, det bygden äger av rester från fädernas hemliv, dess särdrag i språk och seder, folktro och sägner. Föreningen anser det vara en hederssak att dessutom skydda allt det i naturen, som karakteriserar Dalbybygden, och vill med alla ansvarskännande sockenbors hjälp skydda vår vackra bygd från skadegörelse och pietetslös framfart, när det gäller bygdens utveckling. Den vill med ägares välvilliga hjälp förvärva, hopsamla och i en tänkt hembygdsgård förvara de rester av socknens gångna kultur, som ännu finnas kvar."
Interimstyrelsen fick följande sammansättning: kyrkoherde Alf Norbäck, ordförande, landstingsman Eskil Bäckström, vice ordförande, folkskollärare Ingvar Larsson, sekreterare, folkskollärare Harry Gillstedt, vice sekreterare, och provinsialläkare Axel Johansson, kassaförvaltare.
Det ovannämnda protokollet omtalar, att kassaförvaltaren som en första grundplåt till föreningen överlämnade behållningen av en konsert i Branäs ordenshus, summa kronor 24:22, "vilket belopp av styrelsen tacksamt mottogs".
1929 hölls den första hembygdsfesten i Branäs ordenshus, varvid Dalbyskalden Jakob Karlstam föredrog en för tillfället skriven bygdekrönika på vers, som gav en realistisk bild av livet på en bondgård på 1870-talet. Festtalare var rektor Valdemar Dahlgren, Arvika, som med en grupp elever från musikskolan i Arvika bidrog till underhållningen.
Redan vid det första sammanträdet 1928 beslöt man att söka förvärva en tomtplats till en blivande hembygdsgård. Flera försök att erhålla tomt gjordes men med negativt resultat. Så småningom fick dock frågan en tillfredsställande lösning. Vid sammanträde den 9 april 1933 kunde ordföranden meddela, att fröken Jenny Fröman förklarat sig villig att till hembygdsföreningen kostnadsfritt överlåta ett å hennes ägor i norra Ransby beläget område. Om detta meddelade ordföranden till "Värmland förr och nu": "Det är ett över tre tunnland stort område, idealiskt beläget nära Vingängsjöns södra ända...". "Ifråga om områdets naturskönhet och storlek torde Dalby hembygdsgårdstomt befinna sig i främsta ledet."
År 1933 uppfördes det första huset. Det var en rökstuga från Aspliden i Södra Finnskoga, som skänkts av Per Holm, Transtrand. Därigenom hade en av de sista resterna av finnbebyggelsen på gamla Dalby utmarker räddats.
Den mest angelägna uppgiften för hembygdsföreningen var nu att söka uppbringa en äldre byggnad lämplig som hembygdsgård. En sådan fanns också lyckligtvis. Det var Tronsgården i norra Persby, en tvåvåningsbyggnad från mitten av 1800-talet, som frikostigt inköptes och skänktes av Emil Larsson i Likenäs och Olof Westling i Branäs. Entusiasmen för att förverkliga tanken på en hembygdsföreningens egen gård var stor. Befolkningen bidrog med 107 fria dagsverken, 27 hästdagsverken och 2 ½ bildagsverken. Tronsgården kunde därför rivas, fraktas och uppföras för en kostnad av endast 1.602:02 kronor, meddelas i en kassarapport.
Om allas offervilja skaldade Jakob Karlstam:
"Och märk donatorernas frikostighet:
först markdonationen, så husdonation
och bidrag och handtag med alla slags don
samt ledningens osparda möda man vet".
Den 18 november 1934 kunde enligt ett protokoll årssammanträdet i den nyuppförda hembygdsgården avslutas "med kaffe framför den öppna spisen, där en muntert sprakande brasa levererade ljus och värme åt det första årssammanträdet inom hembygdsgårdens väggar".
1935 erhöll hembygdsföreningen inte mindre än tre gamla. härbren; ett 1700-talshärbre från övre Svabacken, skänkt av makarna Kerstin och Marcus Jacobsson i Nedergården, ett ungefär lika gammalt härbre från Ransbynäs med Uddeholms AB som givare, och ett härbre, vars nederdel härrör från klockstapeln till den forna kyrkan i Stommen. Givare var Olov och Sigrid Karlsson, Gunnargården. Det första härbret uppfördes 1935 och de två andra nästa år.
1936 fick hembygdsföreningen det ansvarsfyllda uppdraget av Värmlands hembygdsförbund att stå som värd och medarrangör för den hembygdskurs, som på initiativ av Värmlands nation i Uppsala årligen brukade anordnas. Kursen mottogs med stort intresse av ortsbefolkningen, och tillslutningen till de olika föreläsningarna var mycket god. Förutom medlemmar av nationen medverkade professor Helge Kjellin med föredrag om allmogemöbler och allmogekultur i Dalby.
I samband med kursen hade Elfdals hushållsgille en uppmärksammad utställning av vävnader, andra textilier och hemslöjd från bygden och från Värmlands hemslöjd.
Vidare besökte fröken Sigrid Kjellin Dalby under sommaren och avbildade ett sextiotal äldre allmogemöbler i Dalbyhem.
1936 års livliga verksamhet följdes av en viss avmattning de två följande åren, och under krigsåren 1939-44 låg verksamheten så gott som nere. Hembygdsgården var under denna tid rekvirerad som militärförläggning.
Utom de sedvanliga sommarfesterna berättar de närmast följande årens protokoll om smärre reparationer. 1949 beslöts en genomgripande reparation av hembygdsgården, omfattande utvändig och invändig målning. Vidare skulle norra rummet i övervåningen iordningställas. Av olika anledningar blev emellertid dessa åtgärder inte verkställda förrän 1952.
En aktivitet, som började 1952 och alltsedan dess pågått varje sommar, förtjänar omnämnas, nämligen våffelbruket, vilket ur både besökares synpunkt och rent ekonomiskt varit av stor betydelse. Kvinnliga medlemmar har här under årens lopp utfört ett oegennyttigt och värdefullt arbete.
Under medverkan av ordföranden Ante Antée utförde Nordiska muséet och Värmlands museum 1953 en inventering av gammal bebyggelse i Dalby.
Om denna inventering har något samband med den andra byggnadsperioden i hembygdsföreningens historia må vara osagt, men i varje fall uppfördes under 1950- och 60-talen ytterligare fem byggnader på hembygdsföreningens tomt.
Från Hallerud kom en loftsbod från slutet av 1600-talet, vilken föreningen genom köp förvärvade och som stod färdig 1954.
En skvaltkvarn från Bennäs hade redan 1949 skänkts av Gom Per Danielsson, Norra Finnskoga. Den uppfördes 1960.
Nästa år tillkom en säterstuga från Spjutberget, en gåva av familjen Jakobsson, Sandgården. Om den förmäler årsberättelsen 1961: "Den nyuppförda säterstugan togs i bruk vid sommarfesten, då där serverades 'römgröt', som rönte strykande åtgång."
Torp-Ola-torpet från Branäsberget, uppfört 1964, ger en välbehövlig erinran om att de flesta Dalbybor i "den gamla goda tiden" levde under mycket torftigare förhållanden än vad Tronsgården ger vid handen.
1967 tillkom den senast uppförda byggnaden, en timmerkoja från Spjutberget, skänkt av Klarälvens flottningsförening.
På hembygdsföreningens tomt finns nu alltså tio byggnader, vilket är långt fler än de kunde drömma om, som en marsdag 1933 var med om att riva rökstugan vid Aspliden.
1967 förvärvades den gamla Mattsgården i Backa, byggd på 1700-talet. Köpsumman var 3.000 kronor. Vid ett senare årsmöte beslöts att överlämna Mattsgården till en särskild arbetsgrupp, som helt skulle överta ansvarat för gården.
AB Original-Odhner erbjöd 1967 hembygdsföreningen 1.000 kronor som bidrag till att resa en sten till minne av den Dalbyfödde uppfinnaren Willgodt Th. Odhner, uppfinnare av räknesnurran. Detta skedde nästa år i samband med en minnesfest, till vilken släktingar till Odhner särskilt inbjudits. Stenen avtäcktes av landshövding Rolf Edberg. I samband med högtidligheterna hade en festskrift tryckts.
1969 var ur ekonomisk synpunkt ett bekymmersamt år. Omfattande reparationer drog en kostnad av 20.300 kronor, varför föreningen måste uppta ett lån på 5.000 kronor. Men tack vare ett frikostigt anslag av kommunen kunde bokslutet nästa år uppvisa ett betryggande överskott.
Ett kommunalt anslag 1972 gjorde det möjligt för hembygdsföreningen att i bokform samla och ge ut alster, delvis på Dalbymål, av bortgångna och nu levande skalder från vår bygd. Boken fick namnet Rim och ramsor från Dalby.
I samband därmed må erinras om ett omfattande verk, som visserligen inte initierats av hembygdsföreningen, men som har nära samhörighet med föreningens syften, nämligen den ordbok över Dalbymålet, som utarbetats av kandidat Jakob Jacobsson, och till vilken Karl L:son Bergkvist, Brattmon, lämnat materialet.
Om detta material sägs i "Värmland förr och nu, 1955"; " Det ordmaterial, som gjorts tillgängligt ur Karl L:son Bergkvists samlingar från Dalby socken, omfattar c:a 45000 ordlappar och utgör därmed den största och bästa ordsamling, som arkivet (Uppsala landsmålsarkiv) äger från någon socken i vårt land."
Torsby kommun gav också uttryck för sin uppskattning av Karl L:son Bergkvists forskargärning, då den vid sommarfesten på hembygdsgården tilldelade honom årets kulturpris.
Vid årsmötet 1975 erinrades om Inga Frömans bortgång föregående år. Hon var som intendent ett ovärderligt stöd för föreningen. Hembygdsgården var hennes stora intresse. Hon stod alltid redo att öppna och visa den för tillfälliga besökande. Som en erinran om hennes aldrig sviktande omtanke står den flaggstång, som var hennes sista gåva till hembygdsgården.
Under åren 1922-35 skrev den Dalbyfödde arkitekten och hembygdsforskaren Lars Bäckvall en serie kulturhistoriska artiklar i Nya Wermlands-Tidningen med ämnen från övre Klarälvdalen. Hembygdsföreningen ansåg det vara värdefullt, att dessa artiklar åter gjordes tillgängliga i tryck. Åt Ingvar Larsson uppdrogs därför att samla och redigera dem. I år, 1978, utkom denna bok under titeln "Om övre Klarälvdalen i gångna tider” jämte en inledande levnadsteckning över Lars Bäckvall.
Förutom initiativ och aktiviteter, som redan vidrörts, kan ytterligare några nämnas. En kurs i blomsterodling 1952 under ledning av ordföranden Ante Antée, som samlade en intresserad grupp av deltagare. På förslag av den nuvarande ordföranden påbörjades 1962 en insamling av gamla vykort och fotografier. På så sätt har en mängd intressanta och ibland unika bilder bevarats för framtiden.
En flitig insamling av sockendräkter och textilier har resulterat i en rikhaltig permanent utställning på hembygdsgårdens övervåning.
I Ransbyhärbret har uppställts en serie redskap för linberedning, vilken kompletterats med en instruktiv beskrivning om hur linberedning gick till.
1965 gjordes en insamling av Amerikaadresser till utvandrade Dalbybor och deras ättlingar. 77 adresser blev resultatet av insamlingen.
För närvarande pågår fotografering och registrering av alla förmål, som finns samlade i hembygdsgården, ett arbete som snart beräknas vara slutfört.
Hembygdsgården har under årens lopp gästats av olika organisationer, såsom Riksförbundet för kyrklig ungdom, Värmlands nation i Uppsala, Klarälvdalingarna i Stockholm, Östra Värmlands litteratursällskap m.fl. varvid besökarna bjudits på såväl lekamlig som andlig spis, den senare i form av information om bygden och dess historia.
*
Att anskaffa medel för verksamhetens bedrivande är en viktig del av en hembygdsförenings arbete. Rivning och uppförande av alla byggnader, ständigt fortlöpande underhåll av dessa samt försäkringar av byggnader och inventarier drar stora kostnader.
För de kommunala anslag, som välvilligt anslagits till inköp av byggnader, reparationer och andra ändamål står hembygdsföreningen i stor tacksamhetsskuld.
Men även enskilda givare av exempelvis tomtmark, byggnader och övriga gåvor som utan ersättning överlåtits till hembygdsföreningen är väl värda att ihågkommas.
Sist men inte minst bör ett tack riktas till alla, som under de gångna åren lagt ner ett oegennyttigt arbete till föreningens fromma. Som det heter i en verksamhetsberättelse: "Det är tack vare er hjälp som föreningen fungerar." Denna hjälp har bl.a. gällt de årliga, sommarfesterna, vilka varit en av hembygdsföreningens viktigaste inkomstkällor. Våffelbruket har nämnts i annat sammanhang. En annan inkomstkälla har de lotterier utgjort, som anordnats varje år.
Allt detta sammantaget har gjort, att föreningen i stort sett kunnat fullfölja de syften, som angavs i föreningens stadgar för femtio år sedan.
*
Vid en tillbakablick på de gångna årens verksamhet faller det sig naturligt att erinra om de personer, som främst haft ansvaret för hembygdsföreningen och burit den tyngsta bördan, de nämligen som fungerat som ordförande. Dessa har varit:
1928-35 Alf Norbäck
1936-44 Jakob Carlsson
1945-46 Bernhard Vestergren
1947-48 Gustav Larsson
1949-50 P. G. Larsson
1951-59 Ante Anteé
1960-65 Ragnar Andersson
1966-72 Lars Johnsson
1973- Margit Bengtsson
Dalby hembygdsförening har nu alltså varit verksam i 50 år. Det är mycket arbete, som under denna tid blivit nedlagd av många och trogna medhjälpare. Somliga kanske frågar sig: Har en hembygdsförening en sådan betydelse, att den är värd allt detta arbete? Svaret får man väl bäst, om man tänker efter vad begreppet hembygdsvård innebär. Det betyder ju framför allt ansvar för natur, miljö och bebyggelse. Kännedom om föregående släktleds livsvillkor och strävanden är då nödvändig, för att vi skall förstå att rätt vårda det värdefulla i det arv, som de materiellt och kulturellt lämnat efter sig. Kan hembygdsföreningen inspirera bygdens folk, och framför allt de unga att alltmer engagera sig i ett sådant arbete, då har den fyllt sin uppgift och har hopp om att kunna lägga ytterligare en femtioårsperiod till den som nu ligger bakom oss.
Styrelsen
Källa: Larsson, Ingvar: Dalby hembygdsförening 1928-1978.
