Källa: Gottlunds år 1996, Tekster av og om C.A. Gottlund, Skogsfinnarnas sista 150 år - från folkspillra till forskningsobjekt, Kari Tarkiainen

- - -

Skogsfinnarnas sista 150 år - från folkspillra till forskningsobjekt

Carl Axel Gottlund och svedjefinnarna 1871-1821

Den 26 september 1817 återkom Gottlund till Uppsala efter tre månaders strapatsrika färd i finnskogarna. Det första resultatet av resan syns i den fortsatta recensionen av Rühs' arbete, som innehåller en rad rättelser till denne författares påståenden. Därefter skrev Gottlund i tidskriften Mnemosyne en omfattande artikel, som fyllde hela septemberhäftet 1820. Den var utomordentligt kritisk mot de lokala bruksägarna och prästerna, som enligt honom på allt sätt förtryckte skogsfinnarna. Dessutom innehöll artikeln ett omfattande aktstycke, kyrkoherden Jakob Boëthius' brev om finnarna i Grangärde. Hos Gottlund hade en instinkt att verka för skogsfinnamas bästa vaknat.

Forskningarna kring svedjefinnarna avbröts emellertid av Gottlunds långa semestervistelse hemma i Finland. Först den 12 juli 1821 reste studenten åter ut från Uppsala, besökte landsmannen kyrkoherden Frans Mikael Franzén i Kumla och anlände till Karlstad i slutet av juli. Redan på marknaden i sistnämnda stad stötte han ihop med Värmlandsfinnar från Gräsmarks socken. "De talade alla utmärkt finska", skrev han i sin dagbok. "De såg mig ut att vara ett mycket gott och ärbart folk, de talade gärna finska med mig, men sade att jag talade mera skriftspråk än de".

I Karlstad klädde sig Gottlund i sin berömda resemundering: en grön jaktdräkt med polska fransar och tofsar, med två bössor, två flöjter och väska av sälskinn, kosackbyxor och en vit kasimirmössa, prydd med blå snoddar. Två dresserade rapphönshundar sprang efter honom och en tredje hund, pudeln Saukko, kunde underliga konster.

Gottlunds självsäkerhet och sätt att inkvartera sig hade under tiden förändrats. I Värmland bosatte han sig i prästgårdar och gjorde från dem exkursioner till omgivande skogstrakter. Det tunga trampandet i mossmarker och släpandet av ett stort resgepäck var nu borta - han reste och uppträdde som en herreman och duperade med sitt yttre den enkla finnallmogen. Berättelser kom i schvung om att han var en kungason eller åtminstone en förrymd holländsk kapten.

Den första stödjepunkten för Gottlund blev Stavnäs prästgård, där han stannade en vecka. Därifrån reste han längs insjön Kymmen till norska gränsen och passerade en bygd, där även småbarnen talade uteslutande finska. Efter ett besök i Sunne och i de västliga finnbyarna i Gräsmark kom Gottlund till Fryksände kyrka och mötte en stor skara finnar där, eftersom man råkade hålla ting på platsen. Här fanns det även vuxna finnar, som inte kunde svenska. I Fryksände satt Gottlund i prästgården och skrev av finnarnas namn ur kyrkoböckerna. Sedan följde en tur till de norra finnskogarna i Lekvattnet, varifrån Gottlund avvek över gränsen till den norska sidan.

Carl Axel Gottlund företog första hälften av sin resa i en sinnesstämning, som liknade festyra. Han hade nu sluppit de allt motigare studierna i Uppsala och fick ströva omkring ansvarslöst, åtföljd av jakthundar och beundrad av kvinnfolk. Överallt jagade han utöver harar och ripor också flickor - såväl ståndsfröknar som finska bonddöttrar och pigor - på det fräckaste och skrev in sina lätta erövringar med hemlig skrift i sin dagbok. Av anteckningar att döma måste en del av de nyfödda som 1822 inskrevs som oäkta i finnbygdernas födelselängder vara hans avkomma. Med denna uppsluppna manlighet kombinerade han dock arbete, men även det i rätt behagliga former. Gottlund hade i sin hand en frågelista på 24 frågor om folktraditioner, som han upprepade gång på gång. Dessutom ritade han in på Hermelins karta alla finngårdar och -torp och skrev upp deras innevånare. Därutöver upptecknade han gamla seder och bruk bland skogsfinnarna och skrev upp cirka 70 folkdikter, som nästan uteslutande var besvärjelser. Allt om allt var hans skörd från Värmland mycket rikare än från Dalarna.

Gottlund uppfattade sin resa också som en mission för finskhetens sak. Redan från början delade han ut till alla sin lilla diktsamling "Pieniä Runoja" och andra finska småskrifter; de väckte överallt förtjusning bland finnallmogen. Det visade sig att finnarna utan svårighet kunde läsa sitt språk; många skrev dessutom finska rätt flytande. Överallt gjorde Gottlund propaganda för Reinhold von Beckers finska tidskrift "Turun Viikko-Sanomat" (Åbo Veckotidning), som hade ett folkligt innehåll. Han hyste planer på att inrätta en finsk bokhandel i Karlstad. När skogsfinnarna inte hade några finska präster eller myndighetspersoner, som kunde skriftfinska, fick de själva skaffa sig även denna kunskap, menade han. Finska Bibelsällskapet skänkte på Gottlunds initiativ 50 biblar och 50 Nya Testamenten till Värmlandsfinnama, vilka böcker också nådde fram till sin destination.

När Gottlund för första gången från Lekvattnet överskred norska gränsen i slutet av oktober 1821, blev han varse de norska finnarnas ekonomiska misär, som var svårare än eländet bland de svenska finnskogarnas folk. Om man på den svenska sidan led av förtryck från bruken och av de tunga skatterna, var det skogsbolagen som rådde över skogarna i Norge, övertog bondgårdar och förbjöd all användning av skog för husbehov. Nära gränsen i Öijern bodde bonden Paavo Räisäinen, en driftig skogsfinne, som blev Gottlunds bäste vapendragare när det gällde kampen till det olyckliga folkets fromma. Vid ett möte i samband med ett bröllop i Östmark den 13 november 1821 antecknade Gottlund finnarnas klagomål, som gällde missförhållandena på båda sidor av gränsen. Svenska finnar ville bli kvitt bruken, de norska finnarna skogsbolagen. Men därutöver önskade man att få finska präster, som skulle kunna vara deras språkrör i samhället. Gottlund, som kände till att det på 1600-talet funnits flera finska präster för skogsfinnama, föreslog den 23 november, att man skulle bygga en finsk kyrka vid Röjden på den norska sidan av gränsen. Platsen kallade Gottlund för Juvanniemi. Mötet ägde rum i Raevhult och bevistades av en stor skara skogsfinnar, av vilka 42 gav Gottlund sin öppna fullmakt att driva på deras sak. Programmet var: friköpta torp och en finsk kyrka mitt i finnskogarna.

Gottlund hade tänkt sig en finsk församling i skogarna, helt oberoende av riksgränsen och övriga gränser (församlings- och häradsgränser), som genomkorsade området. Enligt hans beräkning skulle församlingen bli stor - den skulle omfatta ca 10.000 finsktalande församlingsbor - och eventuellt också inkludera två kapell, ett i norr och ett i söder. Den 25 november 1821 inspekterade Gottlund och finnarna platsen för kyrkan i Juvanniemi, som enligt förslagsställaren var "världens vackraste". På en stor gråsten högg Gottlund sina initialer och datum för besöket.

Gottlunds tanke var att genom kringresande och agitation i finnskogarna skaffa sitt projekt folkets bifall. I detta skede fick han veta, att hans far, kyrkoherden i Jockas Matthias Gottlund, hade avlidit. Nyheten dämpade något hans aktiviteter, som mest innehöll avskrivning av finska namn ur olika kyrkoböcker, såväl i Östmark som i Älvdalen. Hans rykte växte emellertid oavbrutet i finnskogarna, särskilt i de norra, där finnarna var så dominerande, att även inflyttade svenskar talade finska. De anslöt sig till finnarnas ansökningar och fick finska namn av Gottlund. Efter en stor fest till Gottlunds ära i Hjerplidens finnby träffade studenten i ett uselt ödemarkstorp den store björnjägaren Pekka Huuskoinen, som nu var 89 år gammal. Den 15 januari 1822 var Gottlund tillbaka i Karlstad. Mot slutet av månaden hade han återkommit till Uppsala efter en resa på över sex månader i Värmland och Norge.

Under sina resor i Dalarna 1817 och i Värmland 1821-1822 höll Gottlund utomordentligt detaljrika dagböcker, som han efteråt kompletterade och stiliserade. I dessa på svenska förda anteckningar öppnar sig en helt ocensurerad värld: inte bara den egentliga finnbygden, utan allt vad han fått se och pröva på i andra delar av de genomvandrade landskapen. Gottlund döljer inte sin fåfänga, skryter över sina framgångar med damerna och pigorna, är stolt över sin skjutskicklighet och överhuvudtaget framhäver sig på ett allt annat än normalt sätt. En brinnande entusiasm förvandlas gång på gång till gräl och strid mot alla och envar.

Typiskt för Gottlund var hans totala partiskhet för finnarnas sak - han trodde blint på de historier och traditioner, som han hörde bland dem. Säkert var alla dessa skildringar av omänskligt förtryck från svenskars och norrmäns sida inte alltigenom riktiga. De många gånger ovissa äganderättsförhållandena gjorde att förvirringen i dessa trakter många gånger var närmast total. Gottlund litade emellertid kritiklöst blott på ena partens uppgifter.

Det stora värdet av Gottlunds dagböcker - utgivna först på 1900-talet och i komplett skick först 1984 och 1985 - ligger i de utförliga uppgifterna om de olika byarnas och gårdarnas uppkomst och utveckling.

"Eldorado på gränsfjällen" - skogsfinnefrågans genombrott och fall på 1823 års riksdag

Efter återkomsten till Uppsala i januari 1822 engagerade sig Carl Axel Gottlund med all kraft i skogsfinnarnas sak. Till att börja med trodde han, att orättvisorna lätt kunde rättas till. Så var det inte, utan Gottlund uppslukades av en trasslig härva, som han inte klarade av.

I en artikel i Mnemosyne tillkännagav Gottlund sina närmaste planer. Runtom norska gränsen, i en svårforcerad skogsterräng, levde tusentals finnar, som alla talade ren savolaxiska. Omkring 700 av dem behärskade ingen svenska alls. Både kronans och kyrkans tjänstemän hade behandlat denna minoritet illa; de sistnämnda uttryckligen för språkets skull. Vad som behövdes var en allmän rannsakan, tre finska kyrkor och finsk litteratur. Det sistnämnda höll skogsfinnarna redan på att erhålla.

Innan Gottlund ville sätta i gång sin aktion, önskade han få så många fullmakter från skogsfinnama som möjligt. Hans medarbetare Räisäinen och Lehmoinen insamlade dylika papper från bygden. Insamlandet väckte de norska myndigheternas misstankar och ledde till ett strängt förbud. En ingrediens i skogsfinnefrågan var norrmännens hatiska inställning till den nya unionen och svenskarna. Initiativ som kom från den andra sidan av gränsen - och Gottlunds projekt var ett sådant - möttes med misstänksamhet. De kartor, som Gottlund ritat över norska trakter, mötena med allmogen, namninitialema huggna i sten o.s.v. växte från fjäder till höna i de norska myndigheternas fantasi. Ett exemplar av "Pieniä Runoja" klättrade tjänstevägen från nämndeman till politiedepartementet och betraktades överallt som en lika farlig som obegriplig agitationsskrift. Stämningarna i gränstrakterna piskades upp genom den oförklarliga eldsvådan i Grue kyrka; sammanlagt 120 norrmän och den av Gottlund hårt attackerade fogden miste sitt liv i denna fruktansvärda brand pingsten 1822.

Den 14 mars 1822 fick Gottlund audiens inför kronprins Oscar, som då besökte Uppsala. Studentens känslomässigt laddade anförande väckte genast sympati hos den eldige lille fransmannen. Här fanns tydligen ett missförhållande, som monarken inte hade en aning om och som kunde rättas till genom ett kungligt ingripande! Datum sattes för audiens inför självaste Karl XIV Johan i ärendet.

En månad levde Gottlund nu i ständig segeryra. Till första maj marscherade han till fots till Stockholm; han var klädd i jägardräkt och hade väskan full med skogsfinnarnas ansökningar och fullmakter. Den 8 maj 1822 ägde mottagandet på slottet rum; kungen var nådig och tackade Gottlund för hans osjälviska verksamhet för en bortglömd folkspillra. Papperen skulle snarast översättas till franska.

Uppiggad av framgången satte Gottlund igång med författandet av sitt stora förslag till tre finska församlingar i gränstrakterna. För att få hjälp vände han sig till landsmannen, justitierådet Gabriel Poppius. När denne fick se en av Paavo Räisäinens petitioner, förstod han genast, att mannen var en savolaxare. Därmed var isen bruten och den höge ämbetsmannen ställde sig till Gottlunds förfogande i den kamp, som nu följde.

Enligt Poppius var det viktigt, att Gottlunds skrivelse skulle innehålla exakta uppgifter om finnarnas antal, karaktären av deras jordbesittning, skildringar av deras moraliska tillstånd m.fl. fakta. Han underströk särskilt, att endast en petition, som tog den normala tjänstevägen, behandlades av tjänstemännen och remitterades till de berörda myndigheterna hade någon chans att leda till resultat. Muntliga löften från  ett välvilligt majestät var ingenting att bygga på.

Carl Axel Gottlund gick med liv och lust in i denna uppgift. Hans betänkande växte alltmer och tog ett drygt halvår att författa. Först den 24 januari 1823 låg ett manuskript på 120 ark färdigt i koncept. En del av mellantiden hade dock gått åt till andra göromål - verksamheten att förmedla finskspråkig litteratur till finnskogarna var under hösten 1822 synnerligen livlig. Dessutom började Gottlund efter råd från Poppius också planera, hur skogsfinnarnas sak skulle presenteras inför 1823 års riksdag. Det var viktigt att vinna landsmannen, kyrkoherden i Kumla Frans Mikael Franzén för saken. Detta lyckades också genom ett personligt besök den 16 februari 1823.

En ansökan om grundande av finska församlingar i finnbygderna blev satt på papper i februari 1823. Dokumentet undertecknades av Gottlund och tolv skogsfinnar. Efter att ha läst igenom denna mycket känsloladdade vädjan, ansåg Franzén det nödvändigt att skriva den helt och hållet om. Han höll också ett stort tal i prästeståndet den 3 mars 1823 och beskrev språksituationen i Finland, där både finska och svenska församlingar verkade sida vid sida. Någon finsk församling mitt i Värmland var ingenting konstigt, hävdade han, utan saken borde åtminstone utredas. Franzéns motion stöddes av prästen i Kalv i Halland, finländaren J. Grevillius, medan de flesta prästerna inte förstod själva idén. Särskilt intensivt angreps planen av två värmlänska präster, Frykstedt och Kölmark, som hävdade, att skogsfinnarna klarade sig väl på svenska. Motionen förpassades till utskottsbehandling och dröjde där i sju veckor.

Under tiden var Gottlund verksam med att samla en deputation från finnskogarna till riksdagen. Sex finnbönder från Norge och sex från Värmland kom till Uppsala, de var enligt Gottlunds önskemål resliga män, klädda i grå vadmal och näverskor, försedda med yxor, stora kvivar och jaktgevär i hölster. I slutet av mars höll Gottlund en stor fest i Uppsala, i vilken skogsfinnarna och de finska studenterna deltog. Paavo Räisäinens söner Juho och Matti var också med. Man spekulerade redan livligt med kyrkoherdetjänsten i finnskogarna - både Abraham Poppius och hans kusin Hougberg anmälde intresse, men Gottlund tyckte självsäkert, att befattningen hörde till honom. Skogsfinnarna stannade två veckor i Uppsala för att granska Gottlunds jättelika manuskript, som delvis ännu förelåg i koncept. I början av april påbörjade de marschen mot Stockholm och släpade den omfattande petitionen med sig. Den 21 april tog kronprins Oscar emot dem alla.

Finnarnas uppdykande i huvudstaden väckte sensation. Överallt möttes deputation med välvilja. Franzén, Poppius, finske kyrkoherden Stolpe, utrikesministern greve Engeström, prosten greve Schwerin, biskopen i Karlstad Olof Bjurbäck m.fl. utstrålade intresse gentemot skogsfinnarnas sak, för att inte tala om de kungliga. Besvärs- och ekonomiutskottets utlåtande föll också i positiv riktning. Prosten Grevillius, född i Helsingfors, var dess huvudsakliga arkitekt. Grundtanken i utskottets åsikt var, att en opartisk utredning borde föranstaltas i finnskogarna.

Men Gottlunds plan på en särskild finsk församling eller flera sådana mötte också motstånd hos det lokala prästerskapet. Delar av sju svenska och åtta norska församlingar skulle bli berörda. Anonyma anklagelseskrifter rörande Gottlunds verksamhet hade blivit sända bl.a. till kronprinsen. Man drog fram Gottlunds goda relationer till ryska sändebudet Johan Peter van Suchtelen. Inte att undra på att en grupp poliser gjorde husrannsakan hos Gottlund den 11 april, beslagtog alla hans papper och krävde, att han och den skogsfinska deputationen skulle inställa sig hos överståthållarämbetet för förhör. Orsaken var en ny anonym anklagelseskrift, enligt vilken Gottlund försökte separera finnskogarna från Sverige och Norge och inrätta en ny stat mellan länderna. Att skogsfinnarna hade anlänt beväpnade till huvustaden ansågs nu som mycket graverande.

Förhöret hos överståthållaren avlöpte i vänskaplig anda, särskilt då Gottlunds papper hade visat sig vara av oskyldigaste slag. Kammarexpeditionen beslöt emellertid med stöd av förhörsprotokollet, att "ryske undersåten Gottlund", som hade fått tillstånd att vistas för studier i Sverige, omedelbart skulle förpassas tillbaka till Uppsala och förbjudas att blanda sig i politiken. Om han skulle fortsätta med sin verksamhet, skulle han utvisas ur riket. Skogsfinnarna åter kallades till landshövdingen för Värmland, Johan af Wingård, som deltog i riksdagen, för förhör, som gällde deras önskemål.

Den 2 maj 1823 upplästes utvisningsbeslutet för Gottlund. Han fick 24 timmar på sig att återvända till Uppsala. Den stora petitionen höll fortfarande på att renskrivas, och varje timme var värdefull. Skriften omfattade nära 500 sidor inbundna till en foliant och var undertecknad av 600 finntorpare och -bönder, som enligt Gottlund representerade en hemmavarande befolkning på 6.000 personer. Gottlund trodde blint på att den stora mängden statistik och andra fakta, som ingick i dokumentet, skulle göra sin verkan.

Trots utvisningsbeslutet tog kronprins Oscar emot Gottlund och skogsfinnamas deputation i en brådskande audiens, innan tiden för tvångsresan till Uppsala gick ut. Detta storslagna tillmötesgående kompletterades av hans löfte att vidarebefordra adressen till Karl XIV Johan. Landshövdingen för Värmlands län Johan af Wingård var också han aktiv - de tolv skogsfinnarna tvingades att underteckna hos honom en kortare supplik, som i allmänna ordalag krävde förbättringar i församlingsliv och ekonomi.

Nästa dag förde kronprinsen enligt sitt löfte skogsfinnarna till kungen. Åtgärden var anmärkningsvärd efter det beslut, som de polisiära myndigheterna hade tagit. En av finnarna, Antti Porkka, rapporterade om audiensen till Gottlund, att Karl XIV Johan hade varit nådig, lovat tillsätta en kommitté och antytt, att finska skolor och kyrkor var möjliga att inrätta i skogarna. Men kungen hade också sagt, att han ville se, att finnarna lärde sig svenska, eftersom de var så hatade för språkets skull. Det var med blandade känslor som den finska 12-manna-gruppen den 9 maj 1823 lämnade Stockholm.

Två veckor senare behandlades skogsfinnefrågan i plenum i riksdagen. Gottlund hade från sin förvisning bedrivit agitation för saken - i adelsståndet hade han fått en anhängare i Gustaf Adolf Montgomery, hjälten från Hörnefors, som nu var godsägare och riksdagsman. Inom bondeståndet ställde bonden Erik Mörtberg från Tornedalen upp. Bland prästerna hade Gottlund sina gamla anhängare Franzén och Grevillius, men inom prästeståndet var också motståndarna aktiva och talrika.

Till dem hörde prosten Frykstedt från Fryksände, som häftigt angrep utskottsbeslutet. Finnarna hade inte resurser att bygga sig någon kyrka, hävdade han, och om de fick en finsk präst, behövde de också en finsk skolmästare, som skulle lära dem språket - annars skulle de inte få reda på dennes förkunnelse. Även gymnasieprofessorn Kölmark och överhovpredikanten Hedrén sällade sig till motståndarna. Prästeståndet gick dock som helhet på utskottets linje. En nästan ännu häftigare debatt ägde rum i borgarståndet, där många värmländska bruksägare kände sig utpekade. Men de fick också mothugg, och efter en omröstning accepterade även detta stånd utskottets linje. Riksdagen som helhet godkände tanken på en opartisk utredning om förhållandena i finnskogarna.

Det är en stor skada, att Gottlunds arbete med de 600 namnunderskrifterna inte har bevarats. Dess innehåll är emellertid känt genom olika koncept. Petitionen började med en historik över finnbosättningen i Mellansverige; dessutom ingick där statistik över finnskogarnas befolkning både från Värmland och andra delar av Sverige. I syfte att åstadkomma en möjligast heltäckande bild av finnbosättningen hade Gottlund i januari 1823 sänt en enkät till 33 präster i Gästrikland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland; svar hade ankommit från 12 av dem. Vidare innehöll skriften förteckningar över skogsfinska släkter, gårdar och byar med bosättningskartor, tabeller och mångahanda dokumentation kring finnarnas svårigheter med såväl tjänstemän, bruksägare som präster.

Efter denna inledning tog Gottlund upp sitt huvudförslag - "en fullständig framställning om den samhällsordning, som finnarna nu skall komma överens både sinsemellan och med regeringen". Den ledande tanken var, att skogsfinnarna skulle separeras från sin svensk-norska omgivning och ordna sina förhållanden helt i enlighet med sina förutsättningar och sin inneboende natur. De kyrkliga omständigheterna innebar, att tre församlingar - Juvanniemi, Lautasalmi och Kirveskangas - skulle nu grundas för en befolkning på 8.000-10.000 personer. De svenska och norska församlingar, ur vilka dessa nya finska utbröts, skulle hjälpa finnarna med en totalsumma på 20.000 riksdaler. Gottlund själv skulle sitta som ordförande i det finska kyrkorådet - i övrigt skulle de nya församlingarna höra till Karlstads stift, men ha den finska kyrkoherden från Stockholm som inspektor.

I profant hänseende skulle finnskogarna utgöra ett eget härad, som ägde rätt att sända sin representant till riksdagen. Under uppbyggnadsarbetet skulle det finska kyrkorådet svara också för häradets angelägenheter. Genom kyrkorådets beslut - som inte gick att överklaga - skulle samtliga bruk tvingas till att lämna området. Ingen svensk eller norrman fick äga jord i häradet, och som allmän princip gällde, att ingen med högre rang än en underofficers fick skaffa sig egendom där. Skogsfinnarna skulle ha rätt att själva välja sina präster, sin fogde och sin länsman. Till befattningen som fogde föreslog man Paavo Räisäinen. Författaren räknade med att folkvalda tjänstemän med tiden skulle bli vanliga även annorstädes; man skulle "som romarna hämta borgmästarna från plogskaftet", står det i betänkandet.

Petitionen åtföljdes av en ritning till sigill. Inskriptionen löd SUOMALAISTEN LIITTO-MERKKI - FINNSKOGENS HÄRADS SIGILL och hade årtalet 1824, då man hoppades att det nya området skulle vara etablerat. I en lagerkrans omkring sigillet stod orden "Rauha ja rakkaus" (Fred och kärlek) samt "Sopu ja sovinto" (Endräkt och samstämmighet) att läsa. Ovanpå dem fanns två händer, som tryckte varandra, samt vapnen för Savolax, Karelen samt - i betydligt mindre format - för Sverige och Norge.

Petitionen innehöll vidare önskemålet om tio års allmän skattebefrielse för finnarna samt en befrielse från alla eventuella skatterestantier. Tullgränsen skulle försvinna från området och finnarna skulle tillåtas att sälja sina produkter vart de ville. Litteraturförsändelserna från Finland skulle vidare vara tullfria. I en särskild bilaga ventilerade Gottlund frågan, vilken näringsgren, järnproduktionen genom bruken eller svedjebruket, som var den förmånligare. Han kom till slutsatsen, att svedjebruket var tiofall mera inkomstbringande än brukssnäringen.

Gottlunds finska miniatyrstat i Värmlandsskogen och på den norska sidan av riksgränsen hör hemma bland utopiska stats- och samhällsbildningar, som då och då planerats i jungfruliga nejder. Mot århundradens förtryck som framställs i bjärta färger kontrasterar det finska lyckoriket, där sämja och naturlig livsstil råder i motsats till den onda civiliserade världens orättvisor. Paradiset kunde bli verklighet först, när representanterna för de högre stånden - prästerna, lokalmyndigheterna och bruksägarna hade körts i väg. Den årliga jubelfesten skulle äga rum den 28 januari, på Karls dag (som var både kungens och Gottlunds namnsdag!) - då skulle det befriade, lyckliga bondfolket samlas i sina högtidsdräkter i Juvanniemi kyrka för att tacka Gud för sin lycka. Skogsfinnarna ter sig i Gottlunds fantasi som Rousseaus ädla vildar, mycket oskuldsfullare och bättre än samtidens bildade människoskikt. Gottlund hade vid sitt skrivbord i Uppsala våren 1823 redan hunnit glömma hur skogsfinnarna tedde sig i verkligheten. Hans håg brann att verka bland dem, han ville själv bli deras styresman i de pastorala skogarnas djup. Det finska samhället vid Sveriges västgräns skulle bli hans lycksalighets ö, där en livsgärning långt från de akademiska misslyckandena väntade honom.

Gottlund hade hoppats på att ojäviga män skulle studera hans skrift. Ärendet remitterades till landshövdingen Johan af Wingård, som motvilligt tog sig an uppgiften. Han var en avsutten militär och ursprungligen ingalunda avog mot skogsfinnarna, som han hade behandlat i positiv anda i sin senaste femårsberättelse. Han ansåg dock, att skogsfinnamas civiliserande förutsatte utöver bättre ekonomiska villkor också ökad anpassning till det omgivande samhället.

Johan af Wingårds utredning finns i tryckt form i Betänkande angående Wermeländska Finn-Allmogens Angelägenheter och det förelåg färdigt i manuskript redan den 23 maj 1823. Landshövdingen säger rent ut. att Gottlunds betänkande hade varit "en i sanning mödosam läsning". På ett annat ställe står det, att Gottlunds skrift "tävlade i forntida uppgifter med Rudbecks Atlantica". Det är inte heller säkert, att af Wingård orkade sätta sig in i detalj i allting, som stod i skriften, af Wingård var dock inte i princip någon motståndare till finnarnas strävanden. Han skriver rentav:

Länge hafva Finnarne ansett sig förtryckte och förfördelade af så Embetsmän som kringboende Svenskar, och ehuru större delen af hvad de anföra i denna del, aldrig står att bevisa och ofta grundar sig på berättelser från fordna föföljelser; kan icke nekas, hvilket jag också i min sist afgifne underdåniga Femårsberättelse omförmält, det dem ju ofta skedt förn är. Olikhet i seder, lynne, språk och tänkesätt, har verkat och verkar ännu denna stund att föga vänskapligt förhållande begge Folkstammarne emellen.

Emellertid ansåg af Wingård, att Gottlunds recept var det sämsta tänkbara för avhjälpande av dessa missförhållanden. "Att få egna kyrkor, Präster som predika Finska, och att slippa hädanefter komma i beröring, eller hafva något gemensamt med Bygdefolket, utgjorde sammanlagda summan af deras begäran", skrev han. af Wingård var inte säker på att detta önskemål var skogsfinnarnas verkliga önskan, utan det var Gottlunds tanke. Gottlund hade rest runt i finnskogarna och spritt förhoppningar, som finnarna nappat på. Felet var dock egentligen inte hans; det var en del av ungdomens naturliga bekymmerslöshet:

Då man i ungdomsåren uppfattar ett föremål för sin verksamhet, hvem beräknar hindren? hur lätt försvinna de ej, och huru snart står ej Luftslottet färdigt i inbillningen? Lyckliga tid! … Det är verkligen med ledsnad jag uppstått, som en tredje mellankommande, för att beröfva Gottlund och hans vänner, Finnarne, deras Eldorado på gränsfjällen; men ehuru jag nödgas förflytta mig till rena verkligheten, skall samvetsgrant ingenting försummas af mig som kan bidraga till att försätta denne vanlottade trakt och dess ofta misskände innevånare i en lyckligare författning, så vidt det i min förmåga står och det kan förenas med andras oförkränkta rätt.

Med detta löfte lämnade af Wingård Gottlunds omfattande skrift och övergick till saker, som han uppfattade som de egentliga skogsfinnarnas äkta önskemål till förbättringar. Den första frågan löd då: skall finska språket bevaras och skyddas i finnskogarna? Landshövdingen erkände, att det inte hört till hans avsikter vid författandet av hans senaste femårsberättelse, att stödja finska språkets fortbestånd. Han hade velat låta tiden verka i försvenskande riktning, af Wingård förstod visserligen, att ett eget språk var någonting heligt för en individ, men påminde samtidigt, att många folk hade bytt språk i civilisationens intresse, senast många invandrare, som hade flyttat till Nordamerika. "Det säkra är, att man alltid blir främmande för hvarandra, så länge man ej talar samma språk", skrev han. Emellertid gick det inte att på denna punkt gå emot skogsfinnarnas önskemål: "bifalles ej denna lifligaste af deras önskningar, nemligen att få ostörde bibehålla sitt språk, hvarje försök till bättre institutioner strandar, och däremot alla svårigheter försvinna om den gillas", tillade han.

Därför ville också landshövdingen, att något skulle ske i kyrkligt hänseende för finnarna i Värmland. Tre finska församlingar kunde komma i fråga; dock ej just på de platser, som Gottlund hade utpekat. Väsentligt var, att religionsundervisningen skedde både på finska och svenska och på finska endast för dem, som inte behärskade svenska tillräckligt.

Några egna lagar och författningar behövdes ej för finnarna; ej heller var någon finsk fogde behövlig. Däremot var af Wingård inte helt negativ till tanken på att ett särskilt härad skulle inrättas för finnarna. Åtminstone kunde man tänka sig en egen domsaga, där domaren hade en finsk tolk till sitt förfogande och där några finnar satt med i nämnden.

Trots alla sina invändningar och sin kritik mot Gottlunds planer var landshövdingen i Karlstad ändå ganska gynnsamt stämd till skogsfinnarnas strävanden. Han kom ihåg att nämna, att kungen i sin välvilja hade betalat skogsfinnedelegationens skulder i Stockholm och bekostat dess hemfärd. Landshövdingens välvilja var av samma slag som majestätets; en principiellt positiv syn, med inga överdrifter.

I november 1823 tillsatte kungen slutligen den undersökningskommitté, som ständerna hade beslutat om. Dess ledamöter blev utöver landshövding af Wingård överstelöjtnanten E. A. von Gerdten och kyrkoherden i Bolstad, hovpredikanten Herlog Stenberg. Endast von Gerdten av de tre kunde någon finska; de övriga var i Värmland välkända personligheter utan djupare inblick i själva sakfrågan. Kommittén gjorde under sommaren 1824 en rundresa till de sydligaste finnbyarna och höll i augusti i Östmarks kyrka ett möte med allmogen, som mest bestod av svenskar. af Wingård försökte under detta möte värva finnar till nybyggare i Jämtland, men med klena resultat. Av Gottlunds vapendragare deltog Paavo Räisäinen och Niilo Orainen i Östmarksmötet; den förstnämndes brev till Gottlund var mycket kritiskt mot kommittén. Finnarna ansåg, att kommittén hade gjort sitt besök mera för formens skull, utan att visa verkligt intresse gentemot deras förhållanden. Det officiella betänkandet dröjde ännu två år och var mycket mera negativt än af Wingårds utlåtande från 1823. Inga finska präster ansågs behövliga; däremot föreslogs grundande av två svenska kapellförsamlingar. Södra och Norra Finnskogas, i de nordligaste delarna av länet. Dessutom skulle man anställa två ambulerande skolmästare för att lära finnarna svenska och sprida svensk religiös litteratur bland dem. Regeringen godkände dessa förslag i februari 1826.

Resultaten efter den spektakulära aktion som Carl Axel Gottlund hade iscensatt till 1823 års riksdag var alltså mycket klena och närmast motsatta jämfört med syftet. Ett senare brev från von Gerdten till Gottlund ger intryck av att kommittén inte hade varit helt enig i sina överväganden, utan att dess ende Finlandsfödde ledamot hade blivit överkörd av de andra. Under sommaren 1826 uppvaktade ännu Montgomery på Gottlunds begäran kronprins Oscar i skogsfinnefrågan, men det visade sig, att denne nu hade kallnat för ärendet. Kronprinsen tyckte inte längre om den agitation, som Gottlund bedrev, och sade rent ut, att denne var "en excentrisk natur".

Bland skogsfinnama väckte projektets totala misslyckande förstämning. I april 1825, när huvuddragen av kommitténs betänkande blev kända, vände sig två av dem, Erik Eriksson Hatakka, de norska finnarnas representant, och Lars Larsson Riekkinen, de svenska finnarnas talesman, till Kungl.Maj:t med begäran om förnyad undersökning. Deras skrivelse hade satts ihop av Gottlunds skyddsling, studenten Johan (Juho) Räisäinen i Uppsala. De båda männen åberopade kungens muntliga löfte om finska kyrkor och finsktalande tjänstemän och djärvdes fråga, hur det stod till med infriandet av detta löfte. De menade också, att två av de kommitterade (af Wingård och Stenberg) var genom släktskap med brukspatroner komprometterade och jäviga i sin uppgift. Skrivelsen remitterades till landshövdingen, vars svar den 14 september 1825 var utomordentligt skarpt.  Särskilt poängterade af Wingård, att om man uppfattade jävigheten på det sättet, som brevförfattarna hade gjort, var von Gerdten också jävig; ja, det skulle inte finnas en enda person i hela Värmland, som något kände till sakerna, som kunde betraktas som fri från jäv. I sakfrågan underströk landshövdingen, att hans och hans medbröders strävan hade varit att åstadkomma en närmare gemenskap mellan traktens svenskar och finnar.

Folkmängden i finnskogarna på 1820-talet

När Carl Axel Gottlund under våren 1823 skrev sitt stora förslag till inrättande av ett autonomt område för skogsfinnarna i Värmland och Norge, ville han så noga som möjligt uppskatta svedjefinnarnas antal. Han hade under år 1817 rest i Dalarna - med en liten avstickare till Hälsingland - och under åren 1821-1822 i Värmland, med ett grundligt besök i finnskogen på den norska sidan. På sina resor hade han satt i system att sitta i kyrkoarkiven och ur dem studera finnättlingarnas utbredning. I flera fall skrev han in i de kyrkliga längderna finnarnas ursprungliga släktnamn, som de svenska prästerna hade borttappat.

Problemet vem som var skogsfinne, vem redan försvenskad, var en knepig fråga att lösa vid dessa kartläggningar. Carl Axel Gottlunds kriterium var kunskaper i finska språket. I Dalarna var det mest äldre och i varje fall vuxet folk, som kunde finska, medan de yngre hade förlorat sitt språk eller kunde det endast rudimentärt. I Värmland var finskheten mera välbevarad; där kunde man stöta på barn, som inte behärskade ett ord svenska, och se vuxna personer, som var mycket skrala i omgivningens språk men språkade sinsemellan flytande på ren savolaxiska.

Vilka Gottlund klassificerade som finnar på grund av språkkunskaperna, vilka han åter räknade som deras försvenskade ättlingar är oklart. Troligen var hans val något vacklande, när han skrev upp finska person- och farsnamn och kopplade ihop dem med de fäderneärvda släktnamnen, som folket i finntorpen mycket väl kom ihåg. Varje gång som man möter ett finskt efternamn i Gottlunds papper måste man förutsätta, att en fråga ställts till den ifrågavarande skogsfinnen eller till någon i hans omgivning av den kringresande studenten. I Gottlunds kvarlåtenskap finns det listor på tusentals personer med finska efternamn, varför kartläggningen av just befolkningsförhållandena måste ha varit ett av dennes huvuduppgifter.

Det är en stor skada, att den färdiga slutprodukten, den 500-sidiga rapporten med förslag till inrättande av ett härad för finnarna, slarvades bort av landshövdingen Johan af Wingård. De kartor, tabeller, förteckningar över bosättningar, byar och gårdar samt släktutredningar med genealogiska forskningar om härkomst som i renskriven form ingick i detta alster, skulle ha varit en helt suverän källa till finnbygdernas bebyggelsehistoria och också kunnat ge en något så när välgrundad uppskattning av finnarnas numerär i början av 1820-talet.

Carl Axel Gottlund skrev själv i den tredje delen av Otava, som inte utgavs på sin tid, att man kunde påträffa finnar i över hundra socknar i Mellansverige till ett antal av totalt ca 50.000 personer, av vilka omkring hälften ännu förstod finska. Landskapsvis fanns skogsfinnar i Västmanland i 8 socknar (redan försvunna i 13 socknar), i Dalarna i 15 socknar (redan försvunna i 7 socknar), i Gästrikland i 4 socknar, i Hälsingland i 13 socknar, i Medelpad i 11 socknar, i Jämtland i en socken, i Ångermanland i 11 socknar, i Åsele lappmark i två socknar och i Värmland i 21 socknar, skrev han. Denna beräkning torde ha tillkommit under åren 1822-1823. Man vet också, att Gottlund i december 1822 sände en enkät till totalt 33 präster i Gästrikland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland med frågor om förekomsten av skogsfinnar, deras antal o.s.v. Svar inkom från sammanlagt 12 norrländska själasörjare.

Rundfrågan ägde rum, eftersom Gottlund inte var personligen bekant med skogsfinnefrågan i södra och mellersta Norrland. Till sin skrivelse, hopsatt i körsnären Karmans gård i Uppsala den 28 december 1822, hade Gottlund bifogat en frågelista med tolv, delvis ganska omfattande frågor. Av en sammanställning som finns i Gottlunds eget arkiv syns, att prästerskapets iver att besvara hans rundfråga var ganska måttlig. Från Järvsö svarade komministern Erik Agrell t.ex., att "under tidens lopp hafva, genom giftermål med Socknens infödingar, Finska afkomlingarne blifvit både till Språk, drägt och lefnadssätt alldeles införlifvade med den öfriga Församlingen". I samma stil gick de flesta av de andra svaren. Några var dock utförligare. Komminister P. O. Hedenborg från Ytterhogdal meddelade i sitt svar den 10 februari 1823, att antalet finnar i hans församling var 48 personer fördelade på åtta hushåll. Pastorn Anders Gustaf Sefström från Bjuråker i norra Hälsingland skrev den 21 februari 1823, att enligt kyrkoböckerna hade området år 1690 bebotts av 104 finnar fördelade på 18 hushåll. Numera fanns det i finnskogen i samma socken 150 finnättlingar, av vilka endast en enda med möda förstod finska. Men i grannförsamlingen Hassela på andra sidan landskapsgränsen fanns det enligt Sefström "en talrik svärm, som talar Finska och bibehåller Förfädrens lynne". Tyvärr hade Gottlund ingen rapportör där.

Ett bättre svar ankom också från Åmots kapell i Hälsingland den 4 februari 1823. Komminister O. Wallstensson skrev nämligen, att finnskogen på platsen omfattade över 200 invånare med barn, fördelade på omkring 40 hushåll. "Svenska språket är numera det vanliga. Det finska försvinner mer och mer. Några äldre tala likväl stundom, i synnerhet vid glada tillfällen, sig emellan Finska", tillade han. I ungefär samma stil svarade prosten Erik Forstén i Ockelbo den 7 februari 1823. I denna socken i Gästrikland fanns det enligt hans uppskattning cirka 150 finnar, män, kvinnor och barn sammanräknade. "Allt för få tala ännu någon bruten Finska sinsemellan", fortsatte han. Komministern i Holms socken Pehr Backman svarade den 19 mars 1823, att han visste, att en finne Lars Steffanson, som 1655 hade bosatt sig i Sunnansjö och levt till 95 års ålder, hade i skrivande stund 174 ättlingar i livet, men alla försvenskade. Prosten i Torsåker Carl Genberg mindes i sitt svar den 17 mars 1823, hur han hade tillbringat sina ungdomsår i Stöde, där många finnar dåförtiden var bosatta. "Några urgamla talade då endast Finska Språket, men de fläste rådbråkade det".

Det norrländska materialet, som Gottlund fick i sin hand genom sin rundfråga, var sålunda föga belysande. Antingen hade finnarna där blivit försvenskade eller - vilket är troligare - kände prästerna inte till sina socknars finnbefolkning. Man har uppgifter från bara tjugo år tidigare, att det t.ex. i Bjuråker fanns över hundra finskatalande personer boende.

Gottlund nöjde sig inte med de svepande formuleringarna, som hade kommit från Norrland. Bland hans papper finns också uppräkningar av skogsfinnar i Hassela, Stöde, Torps och Borgsjö socknar. Dessa listor är uppenbart gjorda av någon annan än Gottlund själv, fast renskrivna med hans handstil. Materialet från Hassela är det bästa; det omfattar totalt 180 namn grupperade efter gårdar - och utredaren har uppgett med olika förkortningar, hur bra vederbörande ännu kunde finska (ff = mycket bra i finskan, f = kan finska, sv = försvenskad). Även de östfinska släktnamnen har angivits. Tre släkter dominerade stort i trakten, Sorrainen (17 personer), Tarvainen (11 personer) och Tenhuinen (8 personer). Övriga släktnamn var Ukkoinen, Jämsäläinen, Simoinen och Janhuinen.

Förteckningarna från de övriga norrländska socknarna innehåller inga släktnamn men är annars likartade. Vem som hade insamlat uppgifterna är oklart. I listorna avseende Hassela förekommer en student, Johan Eriksson Hystedt (av släkten Sorrainen och boende på Mellangården vid Kölsjön), som hade vistats i Uppsala. Även en annan Hasselabo, bonden Daniel Persson från Kaxila, hade varit i Uppsala och visat upp manuskript för Gottlund, som var mycket intresserad av sådana saker. Han kunde dock själv inte tala finska. Det är möjligt, att någondera av dessa personer hade insamlat uppgifterna på platsen, då det är uppenbart, att man inte kunde få ihop listorna på något annat sätt än genom att gå runt i bygden. Även bland de uppräknade personerna från de övriga Norrlandssocknama fanns människor, som sägs ha besökt Uppsala.

Uppgifterna från Norrland övertygade Gottlund om att det ännu fanns hundratals skogsfinnar därborta. Sin framställning om finnbyggelsen i Dalarna och i Värmland kunde Gottlund basera på egna fältstudier, som var av en helt annan klass än andrahandsuppgifterna från Norrland. En betydande del av den renskrivna och försvunna rapportens grundmaterial finns i Gottlunds eget arkiv i några kuvert, rubricerade "Folkmängden på Finnskogarne". Det är fråga om ett koncept, delvis tillkommet vid själva kyrkoböckerna, och omfattande ca 230 kvartosidor. Detta ersättningsmaterial är, även det, av utomordentligt värde, men helt klart inte av samma klass som den försvunna slutprodukten. Särskilt Dalamaterialet (s. 213-219 i manuskriptet), som åtföljs av en beskrivning av reserutten, är ytterst ofullständigt och summariskt. Släktnamnen förekommer blott sällan och är ibland något annat än äkta skogsfinska familjenamn - namnen som Norilainen och Ruohtalainen (norjalainen = norrman, ruotsalainen = svensk) t.ex. anger, att det är fråga om norska eller svenska personer. Men i fråga om västra Värmland och de angränsande trakterna på den norska sidan är listorna av stort intresse.

Den rapsodiska karaktären av anteckningarna och också svårigheten att lokalisera ortnamnen, ty Gottlund har översatt ett stort antal gårdsnamn till finska - gör emellertid, att "Folkmängden på Finnskogarne" inte går att använda i sitt egentliga syfte, för att få fram en totalsiffra avseende all skogsfinsk bosättning. Därför har försök gjorts att närmare betrakta befolkningen i fyra finnskogar, alla belägna på den svenska sidan av gränsen. Den nordligaste av dessa trakter, Dalby norra finnskog, ligger längst upp i Värmland. Lokaliseringen har skett genom ortnamnen, som också förekommer på Gottlunds egen karta, tryckt i anslutning till hans dagbok från resan 1821-1822. I trakten bodde 1823 71 namngivna vuxna finnar, uppdelade på 15 torp. 46 personers släktnamn har noterats. Av de nio släkter, som framträder i materialet, dominerar släkterna Muhoinen (14 representanter) och Hakkarainen (11 representanter), resten (Liitiäinen, Siekinen, Vauhkoinen, Kymäläinen, Kiikalainen, Kuosmainen, Pohjalainen) utgör mera enstaka fall.

Längre söderut, i trakterna av sjön Norra Rögden, har Gottlund på den svenska sidan av gränsen upptecknat 14 bosättningar med finska gårdsnamn. I denna trakt bodde totalt 82 finnar, av dem 36 barn. Släkterna är betydligt fler på denna ort: Havuinen (6 representanter). Hämäläinen (5), Tarvainen (4), Paalainen (4), samt Haljainen, Turpiainen, Saastainen, Raatikainen, Hartikainen, Kuhmalainen, Lehmoinen, Kymöinen och Veteläinen med några representanter var.

Ännu något mera söderut, i Ny sockens finnskog, är antalet finnar ganska högt. I totalt 9 byar, omfattande 36 torp eller gårdar, bodde enligt Gottlund 254 vuxna skogsfinnar. Rikedomen på släktnamn är stor - de släkter som tycks omfatta flest medlemmar är Hartikainen (49 representanter), Moijainen (30), Tarvainen (15), Hämäläinen (14), Vaissinen (12) och Karvainen (10). De små släkterna (under 10 representanter) är sammanlagt 23 stycken: Häkkinen, Rämäinen, Paalainen, Eskoinen, Nualainen, Väntäinen, Juntinen, Havuinen, Pinoinen, Himainen, Oinoinen, Konkari, Räisäinen, Veteläinen, Kupiainen, Hiiroinen, Raatikainen, Kanainen, Mankinen, Saastainen, Neuvoinen, Hatakka och Ruohtalainen, vilket sistnämnda namn inte är något släktnamn utan betyder, att dess bärare är en svensk.

Ännu en bit sydligare, i Östmarks finnskog, har Gottlund förtecknat 393 vuxna skogsfinnar. På sina ställen är denna stora finnskog redan försvenskad, eftersom upptecknaren gjort noteringar om sammanlagt 36 individer, som inte längre kunde finska (sv = försvenskad, ej medtagna i siffran ovan). Rikedomen på släktnamn är överväldigande, totalt 61 släktnamn tycks ha varit i bruk i dessa trakter. De största släkterna är Haljainen (30 representanter), Hämäläinen (27), Sikainen l. Siikainen (17), Porkka (14), Valkoinen (14), Nikarainen (11), Kauttoinen (11), Moilainen (10), Marttinen (8), Suhoinen (7), Orainen l. Oravainen (7), Rusoinen (7), Karttuinen (7), Kähköinen (7) samt Juuselainen (5). Övriga släktnamn är representerade genom 1-4 bärare.

Några av dessa släktnamn har en mycket arkaisk klang i Finland. Det är uppenbart, att vissa släktnamn förekommer mera talrikt bland bönderna, andra är åter mera frekventa bland drängarna, pigorna och inhysesfolket, fastän materialet inte tillåter några direkta jämförelser i dessa avseenden. Tar vi en liten by i Ny sockens finnskog - Flatåsen - som bestod av sex finntorp, är det lätt att lägga märke till att tre av dem brukades av representanter för släkten Hartikainen, den dominerande finnsläkten i Ny. Även det fjärde torpet, där en änka av släkten Moijainen styrde och ställde, hade bara ett par år tidigare brukats av hennes man, som var en Hartikainen. Å andra sidan kan man upptäcka två Hartikainens som pigor och en som hustru till en inhyseskarl.

Carl Axel Gottlunds anteckningar ger inte möjlighet till någon beräkning av finnskogarnas totala folkmängd. Gottlunds siffra 25.000 i finska språket kunniga skogsfinnar i Otava måste betecknas som en gissning, och i ljuset av hans egna papper som en gissning i överkant. Men vi har också uppgiften, att omkring 600 Värmlandsfinnar och finnar i Norge hade satt sitt namn eller bomärke under hans petition, och denna siffra står betydligt bättre i samklang med hans arbetsmaterial. Det som man vågar säga är, att det tydligen ännu omkring 1823 fanns tusentals i finska språket kunniga människor i ett stort område längs Sveriges gräns i väster.

 - - -