Medeltid

Värmland mellan Sveariket och Norge I, Lars Gahrn, Wermlandica 1994 Värmland mellan Sveariket och Norge II, Lars Gahrn, Wermlandica 1995 Fisket som näringsgren, Värmländsk medeltid, Arvid Ernvik

Kartskissen nedan visar bosättningarnas läge i medeltidens Dalby. Ett antal gårdar fanns längs Klarälven - och bara där - men det är svårt att exakt veta hur många och vilka. Det första skrivna dokument som har något att berätta i den vägen är jordeboken från 1503, och då står vi redan på gränsen till nya tiden. De gårdar som fanns i norra Värmland på medeltiden låg i Klarälvdalen (efter Eva Svensson). Klarälvens meanderlopp och ständiga nötande har gjort det svårt att dra alltför vittgående slutsatser om de tidiga bosättningarna i själva älvdalen. En arkeologisk utgrävning 1997-1998 i Backa-Skinnerud har visat att en gård där brukades på 900-talet, alltså redan före medeltiden, men i övrigt är fynden få vad beträffar fasta bosättningar. Enligt 1503 års jordebok skall i dalens nordliga delar, från Ekshärad till Norra Finnskoga, ha funnits 78 gårdar (byar). Detta antal är svårt att föra tillbaka till högmedeltid, men räknar man med att gårdarna haft en viss tids skattefrihet, bör de ändå ha funnits i mitten av 1400-talet. En etablerad bygd vid medeltidens slut kan alltså konstateras, och en tabell ur "Ortnamnen i Värmlands län" (1940-tal) visar att antalet gårdar år 1600 var 34 i Dalby (före finnarnas invandring) och 38 i Ekshärad. Av dessa låg en på kronojord och resten på skattejord, dvs brukaren lade skatt till kronan. Någon kyrkojord eller klosterjord fanns inte i området, inte heller frälsejord. Därvidlag skilde sig skogsbygderna från landskapets södra delar. Hur gårds- eller bystrukturen såg ut i Värmland under medeltiden är inte mycket känt. Enligt Eva Österberg var det ensamgårdarna som dominerade bebyggelsen, och byarna var mycket få. Över huvud taget vet man ganska lite om Värmland under tiden fram till medeltid. Det har spekulerats i huruvida det har hört till Sverige eller Norge eller rent av varit självständigt. Den nyare forskningen menar att Värmland alltid hört till det svenska riket, men att provinsen haft en stark och relativt självständig ställning. Värmland har till och med omnämnts som ett landskap mellan Sverige och Norge. Förbindelserna med Norge har varit täta, och en ständig trafik har pågått. Det verkar sannolikt att det nordvärmländska järnet tidigt gått på export till Norge - tider med stor produktion sammanfaller med de norska inbördeskrigen, har det visat sig. Genom sitt relativt stora avstånd från Norges huvudbygder fick Värmland också fungera som tillflyktsort för folk, som hamnat i underläge i kampen om det norska kungadömet. Dagens gräns mot Norge bör i huvudsak ha varit gällande även under medeltiden. Enligt den äldsta gränsläggningstraktaten lär dock svenskarna ha haft vissa anspråk på Trysilområdet under tidig medeltid. Under medeltiden spelade inte Värmland någon särskilt betydande roll. Landskapet låg under Skara stift och lydde under tidig medeltid troligen till stor del administrativt därunder. Det medeltida Värmland var bara till liten del uppodlat, och det fanns inte många människor i landskapet. Någon stad fanns inte heller förrän 1584, då Tingvalla (senare Karlstad) fick stadsprivilegier. Nordvärmlands medeltid har börjat få konturer tack vare senare tids forskning. Under tidig medeltid verkar bygden ha sjudit av liv, och befolkningskurvan pekade stadigt uppåt. Den som tänkt sig medeltiden som en stilla, fattig och grå tid får nog tänka om. Eva Svensson ser en allmän ekonomisk expansion i området runt 1000- och 1100-talen. Hon bygger denna slutsats bl a på de undersökningar som gjorts av fångstgropar och järnframställningsplatser i norra Värmland, det så kallade utmarksbruket. Datering av dessa fynd visar på en stor aktivitet under tidig medeltid, och den lågtekniska framställningen av järn kan ha byggt upp ett ekonomiskt välstånd i bygden. Pilgrimstrafiken, den tidens turistresor, kan också ha bidragit till att ge en del inkomster, förutom de impulser utifrån de förde med. Annat som tyder på att bygden hade god ekonomi är de dyrbara medeltida skulpturer som finns bevarade i Dalby kyrka. Så kom Digerdöden på 1300-talet, och en stor del av befolkningen dog. I stället för att slå vakt om ett välstånd gällde det att överleva och på något vis komma vidare. Befolkningstalet steg så småningom åter efter denna ofattbara katastrof, och man kan ana en ny befolkningsexpansion på 1500-talet. Värmlandslagen (?) Värmlandslagen har länge ansetts förlorad men enligt Nationalencyklopedin har sentida forskning givit den åter. Det är den lag som i långa tider gått under be-nämningen Dalalagen, som man nu menar är den för-svunna Värmlandslagen. Den blev nedtecknad runt år 1300 och har under en period även kallats Västmanna-lagen. Frågetecknet i rubriken ovan får stå kvar tills vidare. Enligt Ernvik levde folket huvudsakligen på jakt och fiske under medeltiden. Det som gjorde Värmland känt utanför de egna gränserna var laxfisket, som var betydande. Det torde ha varit detta som lockat många att slå sig ner vid älvarnas forsar. Man fiskade lax i Klarälven upp till norska gränsen och givetvis ännu längre. Laxfisket i Sandkällforsen finns dokumenterat ända från år 1202. Myndigheterna var likadana då som nu - de kunde förstås inte stillatigande se allmänheten ta in stora inkomster på ett relativt enkelt sätt. Såväl kungen som klostren började nu aktivt kontrollera fisket, och snart kom det i händerna på den tidens stormän och på klostren. 1347 tilldömdes Alvastra, Varnhems, Gudhems och Riseberga kloster delar i Klarälvens laxfiske, och beslutet fattades av kung Magnus Eriksson själv. I ett häradsprotokoll från 1690 redogörs för en tvist om "laxewärken" (=ledarm som tvingar fisken in i fångstredskapet) i Klarälven i Dalby. På 1720-talet klagade Trysilborna över att finnarnas fångstinrättningar hindrade laxen att nå upp till den norska sidan. 1752 delades fisket mellan finnarna i Aspberget och deras släktingar i Lutnes i Norge. Från 1881 finns en laxodlingsanstalt omnämnd vid Stenåsen i Båtstad. Vad jakten beträffar var den fri för alla på allmänningarna, men allmänningar var ovanliga i Värmland. Bönderna delade i största möjliga omfattning upp skogen för att undvika att kronan gick in och tog rättigheterna. Då landskapslagarna tecknades ner fick jordägarna jakträtten. Högdjur fick senare endast jagas av kungen och adeln, men varje jordägare hade rätt att bruka snaror och giller samt döda villebråd med båge och pil. Det nordvärmländska jordbrukets roll under medeltiden har på senare tid börjat omvärderas. Dess betydelse har tidigare underskattats. Det råder ingen tvekan om att säterbruk förekom redan under tidig medeltid i övre Klarälvdalen. Och där sätrar fanns, fanns boskap och därmed människor. Nya pollenanalyser av Gammelsätra i Likenäs visar också att vallarna använts som betesmarker redan under järnåldern - måhända fanns också hus där, och då skulle det nordvärmländska säterbruket vara åtskilligt äldre än någon kunnat ana. Man har också funnit att sätrarna har haft odlingar un-der den tid de omnämnts som sätrar, vilket också är överraskande. Detta ser Eva Svensson så, att sätrarna kan ha haft en större betydelse än vad vi ansett på senare tid. De utnyttjades förstås för bete och produk-tion av vinterfoder men kan ha betraktats som en re-surs i vidare mening - dit förlade man odling när behov uppstod, och sätrarna kan också ha fungerat som ut-gångspunkter för ett vidare utmarksutnyttjande som jakt och järnframställning. Djurhållningen var alltså viktig under medeltiden, medan åkerbruket utvecklades långsammare. Tidiga skatteböcker talar inte om spannmål utan om oxar, smör, lax och skinn.