Källa: OLSSON, TORBJÖRN, Letafors bruk, 1996.
Torbjörn Olsson
LETAFORS BRUK
Innehåll
Inledning
Tillgängliga källor
Bakgrund
Internationella förhållanden
Sverige
Värmland
Brukets tidiga utveckling
Bakgrund
Bergenhem
Robsahm
Robsahms arvingar
Söderberg
Brukets höjdpunkt
Mitander
Tjeder
Arbete och liv
Transporter
Bruksområdet
Produktionen
Smederna
Torparna
Herrgården
Brukets nedgång
Otterborg
Inledning
Under 1700-talet men framförallt i början av 1800-talet anlades många järnbruk i Värmland. Av dessa försvann större delen under den stora bruksdöden på 1860- och 1880-talen. Många av dessa bruk låg mycket avlägset och tillsynes på ställen som inte hade någon anknytning till Bergslagen. Det nordligaste av dem alla var Letafors bruk. Det anlades i nuvarande Södra Finnskoga socken, långt från Bergslagen. De första 70 åren fanns det inte ens väg fram till bruket.
Man kan fråga sig hur man under sådana omständigheter kunde få bruket bärkraftigt. De brukspatroner som kom att äga Letafors bruk hade alla ett stort inflytande inom det värmländska järnbruket. Vilka dessa personer var samt deras bakgrund skildras här, för att läsaren skall få en inblick i, hur den begynnande industrialismen skapade en ökad social rörlighet. Den gryende värmländska industrialismen har mycket att tacka dessa män för.
Det var från början min avsikt att närmare undersöka smedernas och övriga anställdas arbetsförhållanden. Detta har inte varit genomförbart, eftersom inga bruksräkenskaper är bevarade. Ingenting tyder dock på att förhållandena vid Letafors var annorlunda än i de övriga värmländska bruken vid samma tid.
Begränsningen i källmaterial är som synes ett stort problem. Detta har gjort att jag har varit tvungen att förlita mig till material, som skickats till olika myndigheter. Mest belysande för hur bruket sköttes har den stora värderingen som gjordes 1841 varit. Hur bruket såg ut och var de olika smedjorna låg framgår bäst av det brandförsäkringsbrev, som upprättades 1837. Jag har därför valt att koncentrera avsnittet som handlar om själva livet på bruket och produktionen till den expansiva perioden på 1830-talet. Driften vid Letafors bruk kom att upprätthållas från 1729 till 1871, alltså i över 140 år.
Tillgängliga källor
De källor som jag har använt mig av är både tryckt litteratur och otryckta källor, som bara återfinns i arkiven. De otryckta källorna är främst de lösa handlingar, som finns i Bergmästarens i Västra distriktet arkiv samt domböcker. I arkivmaterialet fram till ungefär 1800 är bruket uppkallat efter hemmanet Gunneby. Därefter kallas det under en kort tidsperiod både Gunneby och Lethafors bruk. Efter ca 1820 är namnet endast Lethafors bruk. Nämnda arkivmaterial har kompletterats med husförhörslängder från riksarkivet i Ramsele.
"Arkitekt Lars Bäckvalls Elfdalsarkiv" är en ovärderlig källa för alla som forskar om norra Värmlands historia. Lars Bäckvall gjorde under många år anteckningar ur kyrk- och domböcker, och dessa samlade han tillsammans med egna utredningar, och vid hans död skänktes de till nordiska museet. Bäckvalls uppgifter har kompletterats med skifteshandlingar från Värmlandsarkiv.
Den litteratur jag använt kan delas upp i två delar: dels den som behandlar bakgrund och förhållanden i stort, dels den som behandlar Letafors specifikt. Hildebrand och Attman har beskrivit förhållandena från 1600-talet till 1914. Deras böcker är skrivna på beställning av Jernkontoret och är en översiktlig beskrivning över järnhanteringen i hela Sverige under nämnda tidsperiod. Furuskogs kulturgeografiska studie av Värmlands järnhantering är den som fortfarande gäller som standardverk och är den som jag främst har använt.
Den enda forskare som har skrivit om Letafors är dåvarande vicepastorn i Södra Finnskoga församling, C W Bromander, som 1899 gav ut den lilla skriften "Letafors - fordom Wermlands nordligaste järnbruk". Bromander har uppenbarligen haft tillgång till källmaterial från de officiella arkiven. Han beskriver kortfattat orsakerna till brukets uppkomst och viktigare händelser fram till dess nedläggning. Bäckvalls anteckningar jämte denna bok är de enda självständiga arbeten, som jag har hittat om Letafors bruk.
Bromanders skrift tar även upp vad man kan beskriva som "hört på bygden" och är till vissa delar, enligt min mening, lite tvivelaktig. Bäckvall däremot har gjort rena avskrifter ur arkiven utan egna kommentarer. Yngve Nilsson har i sin avhandling "Bygd och näringsliv i norra Värmland" beskrivit förutsättningarna för uppkomsten av en industri i de norra delarna av landskapet. Trots de tidigare nämnda bristerna använder sig både Furuskog och Nilsson av Bromanders skrift utan reflektioner.
Jag har själv i mitt arbete främst använt mig av Bromander vad gäller kronologin och Bäckvall för att fylla i, där uppgifter saknas och för att få uppslag att leta i domböcker och husförhörslängder. De flesta uppgifterna beträffande Letafors ägare är tagna direkt ur Bäckvalls anteckningar.
Den enda skildring som finns från någon som var med på brukets tid är Rudolf Otterborgs. Han var son till den siste ägaren och skrev 1919 skrev ner sina minnen från tiden vid bruket. Värdet av sådana primärkällor är alltid svårt att bedöma. Den långa tid som flutit sedan händelserna utspelades samt känslor och människans behov av att tränga undan sådant, som är obehagligt, kan ha påverkat Otterborgs skildring till skillnad från Bromanders och Bäckvalls. Jag har därför använt mig av Otterborgs berättelse endast för att försöka skildra tidsandan.
Eftersom brukets räkenskaper saknas, är det svårt att bedöma källvärdet i de produktionssiffror som har angetts i det använda materialet. Jag har funnit att uppgifterna som anges inte är samstämmiga. Den enda möjligheten att få korrekta siffror hade förelegat, om brukets böcker varit tillgängliga. De uppgifter som anges i min uppsats får därför anses som ungefärliga.
Bakgrund
Internationella förhållanden
Sverige har sedan medeltiden exporterat järn. I början av 1700-talet var England, Holland, Portugal och norra Tyskland de största importörerna. Betydande malmfyndigheter fanns även i övriga Europa, och Sveriges främsta konkurrenter var Spanien och Ryssland. Den största importören av svenskt järn var utan jämförelse England, som under 1750-talet tog emot ungefär hälften av exporten. Under perioden 1720-1750 svarade Sverige för ungefär 3/4 av det järn som importerades till England eller 40 % av det järn som man använde under samma tid. (Hildebrand K-G, sid. 25)
Det svenska järnet hade en stor konkurrensfördel i sin högre kvalitet. Den reducerades dock betydligt i slutet på 1700-talet, och 1805 rapporterade den svenska generalkonsuln i London, att det ryska sobeljärnet beklagligtvis hade visat sig vara användbart för den engelska flottans behov. (Hildebrand K-G, sid. 32)
Att inte England på ett mera rationellt sätt använde sina egna malmtillgångar berodde enligt Hildebrand inte på att Englands skogar var skövlade, utan mera på arbetskostnaden för att framställa träkol. (Hildebrand, sid. 26-28) När metoden att framställa järn med hjälp av stenkol på allvar började användas i slutet av 1700-talet, betydde det att den engelska konsumtionen av importerat järn sjönk mycket kraftigt från 45 000 ton årligen under 1790-talet till ca 15 000 ton per år 1815-45, fördelat på Sverige och Ryssland med växlande proportioner. (Attman, sid. 11) Samtidigt med puddelprocessens introduktion för att framställa järn med hjälp av koks började man att använda sig av valsverk för att forma järnet. Dessa nya metoder var några av förutsättningarna för den industriella revolutionen.
När den engelska marknaden började svikta blev den amerikanska desto viktigare. Efter frihetskriget var behovet av järn stort i USA. Transportsvårigheter och höga arbetslöner gjorde, att de inhemska malmfyndigheterna utnyttjades dåligt. Förutsättningarna för export till USA var tillgång till billiga frakter. Under den tid som kontinentalsystemet varade kom amerikanska fartyg till Europa, och dessa sökte lämpliga returfrakter. Härigenom uppstod en trafikled som hade en mycket stor betydelse för svensk järnexport ända fram till 1840-talet. Det var framförallt det svenska stångjärnet som efterfrågades och förädlades till spik och andra varor av mindre god kvalitet. Det ryska järnet, som oftast var av bättre kvalitet, användes främst för ståltillverkning. (Attman, sid. 14)
I början av 1840-talet hade järnproduktionen inom den amerikanska industrin ökat genom puddelmetodens införande, som tillsammans med ökade tullar på smidet medförde avsättningssvårigheter för det svenska järnet. Detta kunde inte konkurrera med det engelska puddeljärnet, som exporterades i för den tiden enorma kvantiteter till de stora järnvägsbyggena. Hela förändringen ägde rum under en tid av stort prisfall.
Exporten till England kom nu att återigen bli den viktigaste för Sverige. Det svenska järnet kom att användas för produktion av högkvalitetsstål, där det engelska puddeljärnet var mindre lämpligt. Denna period varade till i början på 1860-talet, då Bessemermetoden började tas i bruk, och vid mitten av samma årtionde uppfanns Martinmetoden. Dessa metoder revolutionerade ståltillverkningen och gjorde det, vid undersökningsperiodens slut, möjligt att framställa stål i långt större mängd till priser långt under tidigare produktionskostnader. (Attman, sid. 16-18)
Sverige
Redan år 1637 fick Sverige ett centralt organ som reglerade bergsbruket. Bergskollegium, som då bildades, kom närmast att fungera som ett departement. Den svenska centralmakten hade ett stort intresse av att kontrollera utvecklingen inom näringen. Tillsammans med kopparn stod järnet under slutet av 1600-talet för ungefär 80 % av värdet av landets export. Stångjärnsproduktionen i Sverige utgjorde 35 % av världsproduktionen. Som exportnation hade Sverige en än starkare ställning, eftersom de andra järnproducerande länderna praktiskt taget inte exporterade någonting. (Ohlmark Å & Baerentz, sid. 266)
Sveriges ställning på världsmarknaden var så stark att England, som formellt genom sin regents moderland Hannover var i krig med Sverige under Karl XII senare regeringsår, tvingades att upprätthålla importen av järn från Sverige. Det enda förbehållet som gjordes var att det skulle gå via utländska hamnar. (Heckscher E, sid. 110)
För att få in så mycket inkomster som möjligt till kronan uppmuntrades bergsnäringen under 1600-talet att utvidga sin verksamhet så mycket det gick. För att spara skogen försökte man styra etableringarna genom att vid bevillningen av privilegierna skilja på områden där man smälte tackjärn och där man tillverkade stångjärn. (Hildebrand, sid. 114) Detta har satt spår som man kan upptäcka än i dag. De i Mellansverige liggande orterna som är kända för sin järnhantering ligger oftast inte i omedelbar närhet till några gruvor.
I början av sjuttonhundratalet, d v s vid undersökningsperiodens början, hade situationen förändrats. Sverige var nu mer medvetet om sin monopolställning, och Bergskollegium försökte begränsa tillverkningen, så att världsmarknadspriset på järn ökade och därmed värdet av den svenska exporten.
Det man gjorde var att man från början av 1720-talet tillämpade en produktionsbegränsning för varje bruk. Denna utvidgades under 1740-talet till att gälla produktionen i dess helhet. Alla järnbruk fick i sina privilegier maximalproduktionen fastställd och därav betingad hammarskatt. Detta system skulle stå kvar ända till år 1846, då produktionen släpptes fri.
Trots sin dominerande ställning var man i Sverige mycket angelägen om att ligga i täten kvalitetsmässigt. Under 1600-talet hade valloner kommit från nuvarande Belgien på direkt uppmaning från kronan, för att det svenska bergsbruket skulle moderniseras. Det så kallade vallonsmidet utvecklades till vad man kallar tysksmide. Skillnaden mellan metoderna är obetydlig och bägge går ut på att man vid färskningen av järnet använder en särskild ugn och en annan vid dess utsträckning till stänger. (Heckscher E, sid. 114)
Redan i början av 1700-talet hade man i England lyckats tillverka koks och därmed lagt grunden till användande av stenkol istället för träkol i framställningen av järn. Det nya kokstackjärnet var emellertid av dålig kvalitet och lät sig inte göras smidbart. Detta påverkade inte Sverige förrän i början av 1800-talet, då puddelprocessen slog igenom, eftersom man enbart exporterade smidbart järn. (Heckscher E, sid. 204) Det var först 1856 som exporten av tackjärn blev tillåten. (Attman A, sid. 31)
Efter 1725 började även Ryssland exportera järn till England och var Sveriges främsta konkurrent på den engelska marknaden under hela 1700-talet och början av 1800-talet. Rädslan för att konkurreras ut av Ryssland tog sig uttryck i ovan nämnda produktionsbegränsningar, vilket kan tyckas vara motsägelsefullt. Produktion och kvalitet kontrollerades inte vid bruket utan vid de järnvågar som upprättades i de städer, som hade tillstånd att exportera järn. Om något bruk inte utnyttjade sina privilegier fullt ut, restnoterades detta som ett tillgodohavande, när man kunde utöka produktionen.
Redan 1747 inrättades det så kallade Jernkontoret som ett samarbetsorgan inom bergsnäringen. Det var från början ett kreditinstitut men utvecklades snabbt till ett organ för att upprätthålla kvalitet och ge teknisk rådgivning till bruksägarna, samtidigt som det skötte övervakning av den faktiska verksamheten. (Hildebrand, sid. 92)
Denna iver att vara främst inom metallurgin fick även som sidoeffekt att Sverige vid denna tiden blev en av världens ledande nationer inom kemin. Kemister, som alla var knutna till bergshanteringen, var bland andra Scheffer (känd för sina undersökningar av platina), Cronstedt (nickelns upptäckare) och Brandt (kobolts upptäckare). Brandt, Wallerius och Bergman ägnade sig åt att utforska problemen med kallbräcka och rödbräcka. Den främste stålexperten var Sven Rinman, som genom sina två böcker "Försök till järnets historia" (1-2, 1782) och "Bergsverkslexikon" (1-2, 1788-89), bidrog till att sprida de inom metallurgin nyvunna kunskaperna. (Linderoth, "Frihetstiden", sid. 383-399. För en mer ingående beskrivning av Bergman se Linderoth "Gustavianska tiden", sid. 67-83.) Vår mest berömde kemist Carl Wilhelm Scheele var däremot apotekare.
Trots den stora mängden experter var det fortfarande den enskilde smedens skicklighet och erfarenhet som betydde mest.
Den industriella revolutionen medförde ett ständigt ökat behov av järn och stål. Puddelprocessens genombrott efter Napoleonkrigen medförde även en ekonomisk revolution. Sverige klarade sig i det avseendet bättre än Ryssland. Det svenska järnets höga kvalitet gjorde att det fortfarande fanns avsättning för det. (Heckscher E, sid. 204)
För att förbättra ekonomin och för att få en jämnare kvalitet började nu en epok, som kännetecknas av studier av hur andra länder löst liknande problem. Följden blev en stor villighet att experimentera fram nya tillverkningsmetoder. Ett stort problem var de svenska brukens ringa storlek. Det i särklass största bruket i Sverige var Leufsta-Carlholm med en produktion på 6000 skp. De flesta bruk var betydligt mindre. (Attman, sid. 96)
Redan i början av 1800-talet hade man börjat använda sig av valsning av puddeljärn istället för att hamra ut det till stångjärn. Det stångjärn som efterfrågades var av sådan kvalitet att det inte kunde valsas, eftersom man saknade en metod för att åstadkomma en effektiv vällning. Före puddelmetodens införande i England hade man använt sig av en metod som innebar att tackjärnet färskades och smältes i en täckt ugn. Därefter skedde räckningen i en särskild räckhärd eller vällugn. Metoden kallades i Sverige allmänt för Lancashiremetoden. Försök visade att den inte gav den jämnhet i kvalitet som erfordrades. Det var först 1845 som Gustav Ekman (en av tidens stora uppfinnare inom brukshanteringen) meddelade, att han vid sitt bruk i Lesjöfors i Värmland byggt en koltornvällugn som både gav erforderlig jämnhet i kvalitet och dessutom sänkte träkolförbrukningen till hälften. Metoden fick en enorm genomslagskraft, och praktiskt taget alla de större bruken gick över till den.
För de mindre bruken blev övergången för kostsam, och omkring 1850 introducerades en variant som bedrevs i nordöstra Frankrike och Belgien. I Sverige fick den beteckningen franche-comtesmide. Den största skillnaden var att man använde samma täckta härd både för färskning och räckning.
Metoderna medförde att man nu kunde använda sig av valsning och börja tillverkning i industriell skala. Under 1850-talet använde man sig av alla de metoder som tidigare beskrivits: vallonsmide för den rena Dannemoramalmen, det traditionella tysksmidet, Lancashiremetoden vid de större bruken och det nya franche-comtesmidet.
Den reglerade produktionens frisläppande medförde att konkurrens och produktion ökade. Tidigare hade man endast kunnat öka produktionen genom att köpa ett annat bruk, lägga ner det och flytta över produktionen. Nu kunde man investera. De mindre bruken hade inte erforderligt kapital för detta och många måste läggas ner under 1860-talet. (Attman, sid. 50-57)
Omkring 1860 introducerades dessutom de så kallade götmetoderna, Bessemer och Martin. Med dessa kunde stål framställas direkt ur tackjärn. Detta innebar i praktiken dödsstöten för de små bruken. Bara de som hade erforderligt kapital att bygga valsverk kom att överleva fram till sekelskiftet.
En av orsakerna till att kapital saknades var att bruken ofta var privatägda. Den enskilde bruksägaren hade oftast inte tillräckligt kapital för de nödvändiga investeringarna. De bruk, som hade de största chanserna att överleva, var de som ständigt kunde investera i ny teknik. Bruksägarna måste ligga ute med stora summor pengar, som de inte fick någon utdelning för på lång tid. Om bruket använde sig av tackjärn, måste detta liksom det erforderliga träkolet införskaffas. Sedan måste det färdiga järnet transporteras till exporthamnen med dess järnvåg. Nästan all export skedde genom kommissionärer som åtog sig att sälja järnet för brukets räkning. De stora handelshus i Göteborg och Stockholm som skötte exporten gav också bruken krediter.
Många bruk kom att bli ekonomiskt beroende av sina kommissionärer, fastän nyare forskning ger vid handen, att de bruken oftast inte fått sämre villkor än andra. Det allvarliga var dock att det uppstod finansiella band mellan bruk och kommissionär. De finansiellt starka bruken kunde på grund av sin obundenhet sälja till den som gav de bästa villkoren. (Attman, sid. 127-133) Under perioden av ständigt prisfall under resten av århundradet var det dessa som var bäst rustade. (Attman, sid. 148)
Värmland
Redan på 1200-talet började man i Bergslagen att bryta bergmalm. (Ohlmark & Baerentz, sid. 195) De första underrättelserna om malmbrytning i Värmland kom år 1413, då Erik av Pommern utfärdade ett privilegium för Värmlands bergslag. Området var glest befolkad och produktionen relativt liten. (Furuskog, sid. 45) Brytningsmetoderna var primitiva. Man använde sig inte av sprängmedel utan gjorde upp eldar och hällde vatten på det upphettade berget. På grund av temperaturskillnaden uppstod sprickor och malmstyckena kunde tas tillvara. Det gick alltså åt mycket ved, och myndigheterna blev under senare delen av 1600-talet medveten om faran för vedbrist.
Före och i början på vår undersökningsperiod var bergshanteringen i Värmland koncentrerad till Filipstads bergslag och områdena öster om Klarälven. För att minska trycket på skogen började man vid tillståndsgivningen skilja på områden nära gruvorna, där bergsmännen smälte malmen till tackjärn, och de ytterområden där brukspatronerna bedrev tillverkning av stångjärn. (Hildebrand, sid. 112)
Huvudsyftet med denna tidiga brukspolitik var att främja en sund expansion av näringen. Det är också under 1600-talet som järnbruken i östra Värmland på allvar börjar byggas upp.
Restriktionerna i bergslagen gjorde att ytterområdena fick allt större betydelse. I den värmländska bergslagen kom man att producera det tackjärn, som bruken i övriga Värmland använde för sin stångjärnsproduktion. De produktionssiffror som anges i hammarskattelängderna är inte produktionssiffror i egentlig mening utan en uppgift på, vad de hade rätt att producera. Smidet vid de värmländska bruken uppgick 1695 till 49 000 skp. Detta ökade under den tidiga expansionsfasen till 73 000 skp 1748. Av den svenska stångjärnsproduktionen svarade Värmland för ungefär en fjärdedel fram till början av 1800-talet, och även under resten av undersökningsperioden dominerade Värmland stångjärnsproduktionen i Sverige.
Bruken var till en början små, och en del av produktionen såldes på bruksbacken. Det som inte såldes fraktades till närmaste järnvåg för export. Den största delen av exporten gick via förläggare i Göteborg. Detta förfarande var likartat ända fram till slutet av 1800-talet, då det blev vanligare att de bolag som ägde bruken bildade egna försäljningsbolag. (Attman, sid. 140-142)
Den stora spridningen av bruk över hela Värmland skedde under 1700-talet men framför allt under 1800-talet, och under 1850-1860 var dessa bruks andel av landets stångjärnsproduktion 20-25%. (Furuskog, sid. 447) Dessa till synes fina produktionssiffror avslöjar inte hela sanningen. Under hela 1800-talet gjorde de värmländska bruken stora ansträngningar för att hävda sig i konkurrensen. Under 1830-talet kom de första Lancashiresmedjorna, och sedan avskaffades den statliga regleringen av järnindustrin. De värmländska bruken hävdade sig väl i denna konkurrens. Större svårigheter fick de, när järnvägsnäten började byggas ut på 1860-talet. Det blev nu möjligt att koncentrera driften till större enheter. Ett exempel på detta är Uddeholmsbolagets nedläggning av Femtå och Likanå bruk, belägna i norra Klarälvdalen, år 1862. (Furuskog, sid. 396) Bägge lades ner när bolaget koncentrerade sina anläggningar till södra Värmland. Under 1870-1924 kom så den stora bruksdöden, då de allra flesta av de värmländska småbruken försvann. (Se kartbilaga i Furuskog)
Brukets tidiga utveckling
Bakgrund
I Klarälvens dalgång har det funnits en sammanhängande bebyggelse under mycket lång tid. Redan i början av 1500-talet låg gård vid gård utan avbrott ända upp till Sysslebäck. Den sandblandade jorden var lättodlad och gav bärgning åt en relativt talrik befolkning. I nuvarande Dalby socken fanns det lika många innevånare som i hela Fryksdalsområdet. Ovanför Sysslebäck, där dalgången är trängre och forsarna flera, saknades i stort sett bebyggelse. Undantag utgjorde gården Höljes, som låg vid den gamla pilgrimsvägen till Nidaros. (Nilsson, sid. 12 ff)
Bygdens avlägsna läge gjorde, att man i det mesta fick reda sig bäst man kunde. Sedan urminnes tider hade man tagit tillvara myrmalm och rostat på bål för att sedan smälta det i primitiva masugnar. Sådana myrblästrar fanns i varje hemman. Detta myr- eller osmundjärn bearbetades vid en gemensam knipphammare vid Likan. Mot slutet av 1600-talet var denna förfallen, och på grund av de oroliga tiderna hade den inte återuppbyggts. (Bäckvalls anteckningar) Risken för överfall i kombination med de allmänt dåliga tiderna under Karl XII:s krig gjorde att bygden led svårt.
Trots de oroliga tiderna ökade befolkningstalet, och efter 1720, när frihetstidens livliga industriella aktivitet gjorde sig gällande, blev bristen på järn akut. De gårdar som under 1600-talet legat som ett pärlband utefter älven hade nu på sina ställen växt upp till för den tiden betydande byar.
I 1710 års mantalslängd är i nuvarande Dalby socken upptagna 130 hushåll och i Norra Ny 110. Till dessa kommer den rätt betydande kolonisation av invandrande finnar som skett i de avlägsna skogsbygderna. De flesta av de finntorp som vi nu känner till byggdes under tiden 1650-1720. Några uppgifter för Dalby 1749, som är tabellverkets första år, finns inte, men 1775 anges en befolkning på 1857 personer. (Nilsson, sid. 72)
Bristen på järn var stor under de oroliga åren. Handeln på Norge var för det mesta stoppad av krig, och tillförseln från övriga Sverige hindrades av de dåliga eller obefintliga vägarna. Allmogen i Dalby Socken beslöt i slutet av 1720-talet att hos Kommerskollegium ansöka om att få anlägga en knipphammare. Begäran sändes in att åter få privilegium på en sådan som ersättning för den som nu förfallit. Det hade blivit alltför dyrt att anskaffa behövligt smide av hästskor, spik och dylikt från längre bort liggande knipphamrar. Mark ställdes till förfogande av Bengt Jacobsson Bergenhem (1696-1783), som lovade att på egen bekostnad uppföra hammaren på sitt skattehemman Gunneby "uti Lettebäcken". (Bromander, sid. 6) Bergenhem var son till komministern i Dalby och hade gift sig med en rik änka.
Bergenhem
Bergmästaren Nathanael Ekman fick i uppdrag att fråga Bergenhem, om bruket fick uppföras på hans ägor. I uppdraget ingick även att undersöka tillgången på träkol och om någon annan skulle lida skada av att bruket anlades.
Under tiden undersökningen pågick hade allmogen den 2 februari 1729 skriftligen avsagt sig alla rättigheter i anläggningen och överlåtit dem på Bergenhem. Ekman bifogade deras avsägelse till sin rapport till Kommerskollegium, där han skriver, att anläggningen inte är till förfång för någon, eftersom närmast liggande hammare är 9 mil bort och någon brist på träkol inte är att förvänta. Traktens avlägsenhet gjorde att de behövliga fördämningarna inte skulle vara någon till förfång. Allmogen lovade dessutom att underhålla den med myrjärn.
Den 21 oktober 1729 erhöll Bergenhem privilegium att anlägga det nya järnbruket med en knipphammare och en härd med 30 skp smide mot att allmogen fick tillstånd att själva tillverka det järn de behövde för sitt hushåll. Bland de ledamöter i Bergskollegium som undertecknat privilegierna är Emanuel Swedenborg den mest kände. (Privilegiebrev 21/10 1729. Swedenborg (1688-1772) är mest känd som religionsmystiker. Hans läror har funnit flest anhängare i England där den första församlingen grundades 1778. Innan han genomgick sin religiösa kris var han assessor i bergskollegium.)
Den plats där detta första bruk byggdes låg mycket ödsligt vid sjön Lettens utlopp genom två bäckar, som efter att ha bildat var sitt fall med en liten holme emellan, förenade sig till Letälven. Den damm som uppfördes i samband med kraftverksbygget på 1950-talet har gjort att denna plats numera ligger under vatten. Någon bebyggelse fanns inte på platsen. Det var över en halv mil till närmaste gård nere vid Klarälven och minst lika långt till finngårdarna västerut vid Bograngen. Norr och söderut fanns bara skog. Endast en smal ridstig ledde ner till Klarälvdalen.
Vid en första anblick kan man tycka att platsen mitt i skogen utan vägförbindelse är illa vald. Valet av plats var främst betingat av möjligheten att använda den vattenkraft som stod till buds. De lämpligaste byggnadsplatserna var där man utan alltför stora ingrepp kunde avleda det vatten som drev hammaren. Dalens befolkning var dessutom van vid långa fäbodvägar, så avståndet från bebyggelsen spelade mindre roll. Den finska bebyggelse som växt fram under kolonisationen av finnbygderna låg minst en mil från Klarälvdalen. Det var i denna mellanliggande zon med bebyggelse av endast några enstaka fäbodar som bruket byggdes. (Furuskog, sid. 283)
Vid det norra utloppet byggdes en damm och hammare, och inom 10 år hade övriga byggnader såsom boningshus, kolhus och uthus uppförts. Inom något år kunde smidet börja. Mycket snart stötte man dock på problem. Det visade sig att det av myrmalm tillverkade osmundjärnet var svårbearbetat - det drabbades gärna av kallbräcka. Detta kunde dock avhjälpas genom inblandning av annat järn, men det största problemet var emellertid, att den myrmalm som kunde hämtas inom rimligt avstånd från bruket höll på att ta slut. Det gällde därför att skaffa järn från annat håll.
Letafors, fotograferat i motsatt riktning mot omslagsbilden 100 år senare (förl. B. Halvarsson).
I Uddeholm hade det funnits ett bruk sedan år 1669. (Fernow, sid. 419) Bergenhem vände sig därför till Brukspatron Bengt Gustav Geijer och lyckades få skriftligt löfte att ur bolagets hyttor få köpa 16-20 skp stamp eller småjärn. Med detta löfte vände sig Bergenhem till Bergskollegium och ansökte även att få inköpa några skp tackjärn för inblandning. Bergmästaren, som insåg att bruket inte eljest skulle kunna fortsätta driften, tillstyrkte ansökan. Den 16 oktober 1735 fick Bergenhem sin ansökan beviljad på villkor att "at samme jern icke til annat än til Manufactur Wärkets nödwändighet må anwändas - - - at wid knipphammaren utsmida något stångjern wid thet utsatte witet af femtio Dlr silvermynt". (Bergskollegiets skrivelse 16/10 1735) Tillståndet avsåg inte industrimässig tillverkning utan endast att traktens bönder skulle få tillgång till smide.
År 1732 begärde Halfvard Olsson i Gunneby hos tingsrätten att han skulle ha rätt i älven, eftersom den även gick genom Gunneby skog. Olsson ville förbehålla sig rätten att - om behov skulle uppkomma - få bygga en kvarn eller såg. Bergenhem bestred detta och sade, att brukets fortbestånd då skulle äventyras och beviljade hellre Olsson ersättning för hans del uti strömmen. Olsson ansåg att detta inte var möjligt eftersom vattnet inte hade blivit skiftat samtidigt som den närliggande skogen blivit det, och att han för sin del endast gjorde anspråk på någon del intill älven nedanför bruket. Rätten fann att den inte kunde yttra sig om saken utan att undersökning gjorts på platsen. Någon rätt i älven fick aldrig Olsson. (Bäckvalls anteckningar)
I det skifte som skedde 1733 och 1734 fick Bergenhem stora skogsområden runt omkring Letafors. Först 1740 hade skiftet blivit helt genomfört och Bergenhem försäkrat sig om äganderätten till den närliggande skogen. Det är i domboken den 21 september 1740 som Balkåsskogen för första gången omtalas i samband med bruket.
Brukets produkter var avsedda att avsättas inom socknen, men 1738 rekommenderade Kommerskollegium att Letafors ägare, mot erläggande av gränstull, i Norge skulle få avyttra grövre manufaktur såsom spadar, bandjärn, spik och skyfflar.
Bergenhem, som själv inte var någon industriman utan fick förlita sig på sina anställdas kunskaper, sålde den 17 juli 1741 bruket inklusive förråden av kol och tackjärn till sina bruksbokhållare Karl Gustaf Robsahm och Daniel Berger för ett pris av 7200 daler kopparmynt.
Robsahm
Karl Gustav Robsahms farfar Krister Robsahm var skotte och kom till Sverige i slutet av 1500-talet. Han bedrev en omfattande handel i Köping och Västerås och ägde flera gods. Karl Gustavs far Daniel Robsahm ägde Villingsberg i Kristinehamn. Karl Gustav själv föddes den 1 december 1709 i Norrberke. Han kom till bruket i samband med att Bergenhem startade verksamheten. Hans kompanjon Daniel Berger var bruksinspektor fram till år 1744, då han sålde sin andel till Robsahm. Han verkade sedan som klockare i Dalby fram till sin död år 1759. (Bäckvalls anteckningar)
Platsen där bruket låg medgav inte någon större utvidgning av verksamheten. De tillförsäkrades därför rättigheten att vid behov flytta bruket till ett fall åttahundra meter längre ner i ån. All den mark som de behövde för anläggningarna skulle de få. Det skrevs även in i köpekontraktet, att båda parter var skyldiga att öppet redovisa eventuella malmfyndigheter i närheten av bruket och låta den andra parten minst till hälften ta del i dessa. I köpet ingick den närbelägna Balkåsskogen. Denna kommer senare i alla handlingar att benämnas bruksskogen och kommer under det namnet att följa bruket vid alla senare köp. Robsahm och Berger hade svårt att betala den överenskomna köpeskillingen, och Bergenhem blev 1744 tvungen att begära inteckning i bruket på det belopp som inte blivit betalt. (Domboken 1744) Tvist uppkom likväl. 1749 blev Bergenhem instämd till tinget. Robsahm klagade på att han ännu inte fått tillgång till Balkåssätern, som låg inom den av honom köpta bruksskogen. Bergenhem svarade att långt innan någon rågång blivit uppgången hade han lovat Jon Person i Tutstad att nyttja detsamma och att han muntligen av Robsahm blivit lovad att så skulle fortgå. Tvisterna blev inte lösta med detta utan fortsatte. Bergenhem tröttnade på processandet och förlikning ingicks 1751. Bergenhem avsade sig därvid de undantag som gjorts vid köpet. Däribland rätten att för husbehov smida femton skp järn och alla rättigheter som varit förbehållna honom i bruksskogen - han hade ju ändå inte kunnat utnyttja något av dem. (Domboken 1749 och 1751)
Bergenhems hustru hade i sitt första äktenskap två söner: Eskil Pettersson, vars ättlingar kom att bruka Eskilgården, och Petter Pettersson, som blev komminister i Grums och dog 1750. Denne hade vid sin död omyndiga barn. För deras räkning startade deras förmyndare en process. De hävdade att hela förfarandet vid köpet varit lagstridigt då det stred mot de regler som gällde för avsöndrande av mark från bolbyn och förminskning av skattskyldig jord. Det visade sig nu att Robsahm, uppenbart på grund av finansiella svårigheter, sålt del eller delar av (exakt vad som sålts framgår inte av protokollet) egendomen till två bröder, Jöns och Petter Lundborg vid Nordmarkshyttan, för 3 000 rds. Rättens utslag blev därför detta: eftersom det inte var de nuvarande ägarna som köpt egendomen av Bergenhem, kunde inte köpen gå tillbaka. Klagomålen ogillades. (Domboken 1755)
Under mitten av 1700-talet var Sverige och Ryssland de stora exportörerna av järnmalm i Europa. Exporten gick främst till England. Genom att begränsa produktionen kunde man driva upp priserna. När Robsahm ansökte om att få utsmida 250 skp tackjärn fick han därför nej på sin begäran. Bergskollegiet svarade i sin skrivelse av den 21 februari 1757, att brukets produktion redan hade blivit fastställt till 30 skp ämnesjärn av tackjärn inkluderande det småjärn som man hade tillstånd att blanda in. För detta skulle han från 1757 års början betala sex lispund stångjärn i hammarskatt. Om mer stångjärn än tillåtet producerades skulle vite på 100 dsm utgå för första gången. Andra gången fördubblades beloppet, och den tredje gången förlorades rätten att handla med tackjärn. Dessutom skulle allt tackjärn och smide beslagtas. (Bromander, sid. 11)
Robsahms arvingar
Den låga produktionen gjorde att lönsamheten för bruket var dålig, och den blev inte bättre efter Robsahms död 1780. I Robsams mycket detaljerade testamente delas kvarlåtenskapen upp, och i den överenskommelse mellan syskonen som gjordes samma år, tillföll 2/3 av fastigheten Letafors Johan Gustav och 1/3 Kristian Reinold. Den tredje brodern, Karl Gustav, liksom de två systrarna Emma Kristina och Anna Katarina köptes ut. Karl köptes ut för en summa av 9000 daler kmt medan systrarna skulle få 777 rdr 37 sk 4 rst årligen tills 7000 daler kmt var betalt. Till förmyndare för systrarna utses Bengt Gustav Geijer i Uddeholm.
Brukets tidigare dåliga ekonomi blev inte bättre av dessa stora utgifter. Redan år 1783 ansökte handelsmannen Claus Nicolaus Schowenius från Christiania om inteckning i Johan Gustavs fastighet och bruksegendom. Summan som inte kunde betalas var inte större än 239 rdr 2 mark. År 1789 ansökte Jägmästare Petter Adolf Falk, som efter Geijers avsägelse 1782 blivit systrarnas förmyndare, om att de som säkerhet för sin årliga ränta skulle få intäkter i fastigheten. I testamentet fanns dock ett förbehåll om att Johan Gustav inte behövde betala ut mer än han hade råd med. Inteckningen beviljades därför inte. Falk gjorde flera försök och år 1790 blev Johan Gustav dömd att till systrarna betala de ovan nämnda summorna tills dess någon eller bägge blivit gifta. Då skulle resten av kapitalet betalas ut.
Under hela 1790-talet fortsatte Johan Gustavs dåliga affärer. Inteckning följde på inteckning. Ett litet andrum fick han när brodern Karl Gustav med hänvisning till ett tidigare löfte krävde att få köpa en av de 2/3 som Johan Gustav fått vid arvsskiftet. Förlikning ingicks och Karl Gustav fick sin tredjedel mot att han betalade den summa, som andelen kostat vid arvskiftet.
Söderberg
Den 15 oktober 1798 ansökte bruksinspektören Christoffer Söderberg om lagfart på den hälft av bruket med ingående fastigheter som han köpt av Johan Gustav och Christian R Robsahm för 3666 Rdr 32 sk specie. Även detta köp gav upphov till konflikt. Karl Gustav hävdade att han hade bördsrätt att köpa tillbaka den sålda delen. Han fick delvis rätt, och Söderberg var tvungen att avstå så stor del av bruket och fastigheten, att Karl Gustav ägde hälften. Han kom dock inte att äga den länge. Redan år 1803 sålde han sin del till Söderberg. Denne blev nu ensam ägare, och nästkommande år anmälde han att han löst in de avsöndringar som skett under de förra ägarna, och han ansökte med anledning av detta om lagfart på hela Letafors bruk med fastigheter.
För Johan Gustav Robsahm fortsatte svårigheterna. År 1815 dömdes han till 15 riksdalers vitesförläggande. Dessa förvandlades till tre veckors fängelse, eftersom han saknade tillgångar. Han dog utfattig i Hjällstad 1816. (Bäckvalls anteckningar)
Christoffer Söderberg kom från Södertälje, där hans far var komminister. Söderberg var driftigare än Robsahmsönerna, och när han blev ensam ägare, beslöt han att flytta bruket till den plats 800 meter nedåt ån, som varit på tal i 1741 års köp.
Redan samma år stod spiksmedjan färdig, och smeden Jonas Lindberg skall under öppen himmel ha smitt den spik som användes vid takets täckning. Söderberg insåg att han måste öka produktionen vid bruket för att få bättre lönsamhet. Detta hade inte förut varit möjligt, men när nu de hårda restriktionerna släppt, kunde han inkomma med en begäran om att öka produktionen vid den befintliga ämneshärden med 270 skp och anlägga en ny ämneshärd för 300 skp smide. Till detta ansökte han om att få köpa erforderligt köpetackjärn från Grythytte Bergslag.
Vid den inspektion som Bergmästaren gjorde framkom inget att anmärka på. Den skog som bruket ägde var 2400 tunnland, och någon brist på skog fanns inte i området. Bönderna på Gunneby hemman ställde som villkor för att tillstyrka ansökan, att de inte skulle bli ålagda att göra kolleveranser eller andra tjänster, samt att sjön inte skulle få dämmas upp och förstöra deras angränsande skogsmarker. Bergmästaren hade inte heller något emot, att resten av bruket flyttades ner till den nyinrättade spiksmedjan.
Söderberg var villig att uppfylla ovan nämnda villkor, och när han dessutom kunde visa upp ett utdrag ur Elfdals härads dombok från den 8 oktober 1804, där allmogen uttalar sin önskan om att smidet vid Letafors skulle utökas, fick han sitt tillstånd att utöka smidet. I en annan skrivelse begär Söderberg att få anlägga tre spikhamrar och två knipphamrar för tillverkning av spik, bult, rund-, band- och knippjärn samt styck- och svartsmide.
För den gamla utökade härden på 570 skp skulle han betala dubbel hammarskatt, och för den nya utgick samma skatt från och med det år som produktionen kom igång, vilket var inom två år. Om inte produktionen kom igång inom stipulerad tid skulle privilegierna dras in.
För att försäkra sig om tillräckligt med vatten även när bruket flyttats till det nedre fallet lät Söderberg hugga in märken i stenar. Till sin hjälp hade han nämndeman Amund Markusson i Möre och Olof Jonsson Holfelt. För att gardera sig mot rättegångar om vattnet lät han införa märkena i domboken, och deras riktighet intygades av Markusson och Holfelt. Deras skriftliga intygande löd "År 1805 den 18 sept var undertecknade och besiktade i sjömål i sjön Leten då det blef opphugget i en stor sten vid udden mellan västra dammen och Bergeviken en rand jämsmed vattnet 16 tum lång och årtal 1805 uppöfver samma streck en rand hur djupt det vid samma sten var en aln och 16 tum och var då sjön Leten jämt full med vatten efter den gamla dammen som till bevis meddelas".
Det utökade produktionen medförde att det inte längre räckte med transporter vintertid. Tidigare hade det inte funnits någon annan väg till Letafors än en enkel ridstig från Letbacken. Söderberg anlade därför på egen bekostnad en väg som gick över Holmberget ner till Vingäng. Vägen var smal och brant men efter tidens förhållanden mycket bra. Investeringarna tärde hårt på Söderbergs kassa, och den 29 januari 1806 måste han sälja hälften av bruket till Nils Mitander för 16000 rkd specie i riksgäldssedlar och 16 lod förgyllt silver eller dess värde i vängåva. (Bromander, sid. 15)
Brukets höjdpunkt
Mitander
Med Nils Mitander som delägare gick bruket mot sin höjdpunkt. Mitander, som var en mycket energisk man, är ett exempel på hur en man kunde arbeta sig upp och nå både ära och rikedom. Släkten härstammar från Västergötland, där hans far och farfar varit kyrkoherdar. Hans far var rådman i Filipstad. Mitander flyttade hemifrån vid femton års ålder 1782. Han tog tjänst hos konstmästaren Johan Holmstedt på Hennickehammar i Fernebo. I sin ficka hade han då 32 sk och 8 rst. Han visade trots sin ungdom stor mognad och så stor duglighet, att han senare blev erbjuden platsen som inspektor på Östanå i Älvsbacka.
Det var här som han lade grunden till sin stora förmögenhet. När bergsrådet Heikensköld var på riksdagen, köpte Mitander upp stora mängder långhalm för brukets räkning. När bergsrådets återkom uttalade han sitt missnöje över köpet. Mitander fick behålla halmen själv och även betala den med egna pengar. Nästa år uppstod det stor foderbrist. Det fanns inget foder att få tag på, och Mitander sålde sitt parti till mångdubbelt högre pris.
Mitander stannade i Älvsbacka i fem år och flyttade sedan till Filipstad. Där var han länsman i åtta år, 1797 blev han rådman och öppnade egen affär. Mitander köpte förutom Letafors även flera andra bruk och gårdar. Han var dessutom riksdagsman för Filipstad, Kristinehamn och Nora 1810, 1812 och 1817-18. Vid sin död 1841 var han Värmlands rikaste man. (Bäckvalls anteckningar)
Mitander och Söderberg måste 1808 begära inteckning på vardera 5000 rdr i sina respektive hälfter av bruket på grund av de stora investeringar som måste göras, för att privilegiebrevets krav skulle uppfyllas. Långivare var C G Munthe, som intecknade 5000 rdr i Söderbergs hälft och C J Geijer, som intecknade 5000 rkd i Mitanders hälft.
Som grund för den värdering som gjordes av bergmästaren Gustav Aron Lindberg låg skillnaden mellan fastigheternas värde + intäkter och omkostnaderna. Fastigheternas värde grundades på brandförsäkringsvärden och intäkterna på den avkastning som man kunde beräknas få av de åbor som bodde på de under bruket underlydande torpen. Inteckningen beviljades den 12 oktober 1808. (Domboken 1808)
| Vinst Specie Banco |
| Ämnesjärn | Manufakturen |
| 597 rdr 9 sk | 1 396 rdr 15 sk 9 rst |
| Försäkringsvärden |
| Lantegendomar med kvarn och såg |
5 937 rdr 6 sk |
| Källdammen | 800 |
| Loge 42x14 alnar | 300 |
| Byggnad 30x15 alnar med stall |
225 |
| Knippsmedja med byggnader | 1 000 |
| totalt försäkringsvärden |
8 262 rdr 6 sk |
Lantegendomar |
| De i försäkringsvärdet ingående egendomarna omfattade |
| Bruksskogen | 10 800 tunnland |
| 1/12 | Gunneby |
| 1/16 | Djäkneliden |
| 1/6 | Stommen med Bengtsberget |
| 1/24 | Elgsjön |
| 1/12 | Elindebol |
| 1/12 | S. Stöllet |
| plus Mörttjärnsberget värderat till 200 rdr |
På de ingående brukstorpen fanns det 14 åbor, som tillsammans hade 76 kor och 16 hästar förutom andra kreatur, främst getter.
Bruket gick nu mycket bra trots de oroliga tiderna. Enligt en tradition i bygden berodde detta på att det bedrevs en omfattande smuggling till Norge, som vi då låg i krig med. Bruksrörelsen behövde utökas, och 1815 begärde man tillstånd att inrätta en stålugn för tillverkning av 250 skp brännstål årligen av eget eller köpt ämnesjärn. Man erhöll ett sådant tillstånd med villkor att det mellan den första november och den sista december inrapporterades vid närmaste stads järnvåg, hur stor kvantitet som tillverkats och från vilka bruk man köpt järnet. (Privilegium 15/6 1815)
Under denna tid pågick även skiftesrörelsen som bäst i norra Värmland, och när Mitander den 14 september 1816 köpte även den andra hälften av Letafors för "12 500 rdr specie uti bankomynt" (Köpebrev av nämnda datum), hade dess skogsarealer utvidgats betydligt.
Det visade sig att marknaden för manufaktursmide minskade, när Napoleonkrigen avslutats och varorna blev svårsålda. Mitander ansökte och fick beviljat att mot dubbel hammarskatt få smida stångjärn av det 570 skp privilegierade ämnessmidet, först på två år och sedan för den tid som problemet kvarstod. (Kunglig resolution 1819 och 1822)
Mitander fortsatte att utvidga brukets domäner, och 1825 hade han förutom de egendomar som fanns med i värderingen 1808 köpt delar av Slättne, Vingäng, Persby och Säterberget samt lägenheterna Galåsen, Kindsjöberget och 2 468 tunnland 22 kappland av Gunneby. Den främsta avkastningen från dessa var den årliga kolningen, som uppgick till drygt 500 storstigar träkol. Bruket kunde också påräkna ungefär lika mycket i köpekol. (Uppgifter till bergsjordeboken 1825)
Tjeder
Mitander kom emellertid inte att äga bruket särskilt länge. Redan år 1826 sålde han det till Anders Tjeder och dennes son Karl Johan. De betalade 28 000 rdr banco för bruket och för inventarier och järn 22 000 rdr. Redan 1833 sålde Anders Tjeder sin del av bruket till sin son för 25 000 rdr banco. Karl Johan hade då i flera år varit den som i realiteten skött bruket.
Familjen Tjeder kom från Dalfors i Dalarna och hade även verkat i Fellingsbro i Närke. Karl Johan var en mycket driftig man. Det var under hans tid som Letafors hade sin största produktion och värde som järnbruk. Karl Johan lät redan 1829 bygga om knipphammaren, och han ansåg sig behöva bygga ut bruksrörelsen så att den motsvarade efterfrågan. Som ersättning för de två äldre tyskhärdar som tidigare fanns, ansökte han om att få bygga två modernare härdar med två hamrar för 1000 skp årlig stångjärnstillverkning grundad på köpetackjärn. (Värdering 1841)
Ansökan beviljades den 22 december 1835, och hammarskatt skulle erläggas med 20 skp för det nya smidet. Byggnationen blev emellertid försenad, och de nya verkstäderna kunde inte ta upp produktionen förrän 1837. Bruket hade nu nått sin höjdpunkt. Det omfattade vid denna tid en knipphammare med särskild sax, en stålugn, en manufaktursmedja med tre spik- och knipphammare samt en stångjärnssmedja med fyra härdar och tre hamrar för 1600 skp stångjärnssmide mot 32 skp hammarskatt. Blästerluften fick man från en gemensam Widholmsk blåsmaskin. (Broberg)
Tjeder försökte utvidga rörelsen på alla sätt. Han startade bland annat ett tobaksspinneri med snuskvarn i herrgårdens flygel. För detta ändamål tog han 1832 dit tobaksspinnaren Fredrik Olsson från Kristinehamn. När han flyttade tillbaka till Kristinehamn 1836, ersattes han av C W Lindquist från Stockholm, som dock avled i slutet på året. Någon ersättare kom inte och tobaksspinneriet återkommer inte i förteckningen över anställda. (Husförhörslängder 1831-1836, 1837-1844) I samma byggnad inrättade han även en brukshandel för sina anställda. Ett försök att anlägga ett tegelbruk vid Kindsjön måste han ge upp, eftersom leran där inte var lämplig för tegeltillverkning.
I sin iver att utöka driften ansökte Tjeder om att få anlägga åtta härdar och hamrar för 4000 skp årligt stångjärnssmide. Inte vid Letafors utan i Likan, Näckån och Tåsan. Vid Tåsan ansökte han om att anlägga två härdar och hamrar för 1000 skp och vid Näckån fyra härdar och hamrar för 2000 skp. Bergskollegiums utslag kom den 29 maj 1843. Ansökan vid Tåsan avslogs därför att ägandeförhållandena var oklara. Likaså avslogs ansökan angående Näckån. Anledningen här var att Sysslebäcks hemman ägde marken på andra sidan ån. Handelshuset Dickson i Göteborg hade kontrakt med ägarna, som gav det rätt till flottning i ån så att det kunde ta tillvara det timmer som avverkades på dess ägor längre upp mot Näcksjön. Vid Likanå fick däremot Tjeder tillstånd att uppföra två härdar med hammare för tillverkning av 1000 skp stångjärn mot tjugo skp i hammarskatt. Det var meningen att två av härdarna i Letafors skulle flytta dit. Detta blev dock aldrig utfört.
Mitander och Tjeder utvecklade bruket till en lönsam industri. Bägge är inom den värmländska brukshistorien kända för sin driftighet och duglighet i affärer. För att uppnå en sådan position i samhället måste de vara hårda i sina affärer. Detta avspeglar sig i deras eftermälen. Mitander men framför allt Tjeder ansågs ha stått i förbund med djävulen, och det gick otaliga spökhistorier om Tjeder i Letafors. Rudolf Otterborg berättar att pigorna inte vågade gå ensamma till kontoret på nätterna, eftersom Tjeder spökade där. Varför det förhöll sig på det sättet viste inte Otterborg. Han hade av sin far fått intrycket att Tjeder var en mycket sällskapsmänniska, som tyckte om fester och att umgås med gelikar. Inte desto mindre skall han - och Mitander - ha varit Selma Lagerlöfs förebilder, när hon beskriver den elake Sintram i Gösta Berlings saga. (Otterborg, Wermlandica 1989)
Arbete och liv
Transporter
Tjeders utvidgade bruksrörelse krävde en stor transportapparat. Det tackjärn som behövdes för smidet hämtades från Filipstads bergslag. Från Bergslagens hyttor fraktades det till Sälje i Bergsäng där man hade ett faktori sedan 1811. (Köpebrev 11/10 1811) Ungefär två tredjedelar av transportbehovet skedde vintertid och en tredjedel sommartid. Vid Sälje lastades tackjärnet över på båtar som sedan "skottades" dvs stakades de ungefär åtta milen uppför älven. Färden var mycket mödosam och det tog vanligtvis fyra dagar innan man kom fram till Wingäng där man sedan 1826 hade Holmberga Faktori.
Före tillkomsten av vägen över Holmberget skedde all transport fram till bruket på slädar vintertid men efter vägens tillkomst även under sommaren. Till transporterna användes både brukets egna hästar och torparnas, men hästar hyrdes även in när det fanns behov för detta. Den ungefär en och en halv mil långa vägen över Holmberget var mycket krävande. Torparna som vintertid vanligen var sysselsatta med kolning var skyldiga, att köra två järnlass i veckan. Det var många hästar som blev förstörda när stressade torpare drev sina hästar för hårt. En brukstorpare från Bjurberget lär nästan årligen ha kört ihjäl någon häst. (Bromander, sid. 22) Brukets lönsamhet hade ett klart samband med forkarlarnas oerhört låga löner.
Kostnaderna för transport av tackjärnet var enligt 1841 års värdering av bruket:
| Banco | |
Från hyttorna till Bergsäng vintertid |
.34.4 |
| Från Bergsäng till Wingäng sommartid | .24 |
| Från Wingäng till Bruket vintertid | .22.8 |
| Total kostnad vintertid per skp | 1.32 |
| Från hyttorna till Bergsäng sommartid |
.42.8 |
| Från Bergsäng till Wingäng | .24 |
| Från Wingäng till bruket | .24 |
| Total kostnad sommartid per skp | 1.42.8 |
Fraktkostnaderna är som synes tämligen konstanta under året. De lägre kostnaderna under vintern beror på att man kunde lasta mer på slädarna än på de vagnar som man begagnade sig av sommartid.
Det var inte bara tackjärn som måste fraktas till bruket. Till smidet använde man träkol som kom från de över 21 000 tunnland skog som tillhörde bruket. Trots denna stora areal behövde man köpa träkol från andra hemman som komplement till de 2641 storstigar som den egna skogen gav. (Värderingen 1841)
En stor del av brukets tillverkning försåldes på bruksbacken. Denna försäljning skedde främst vintertid och det var den tid på året då det var mest liv och rush. Norrmännen kom då med slädar och gjorde sina inköp. Det som inte blev sålt exporterades via Göteborg. Fraktkostnaderna till Göteborg var inte väsentligt högre än vad det kostade att transportera tackjärnet till Letafors.
| Banco | |
| Från bruket till Wingäng |
|
| Från Wingäng till Bergsäng | .5.4 |
| Forlön från Bergsäng till Skymnäs | .13.4 |
| Båtfrakt till Munkfors | .2 |
| Factorie avgift vid Munkfors | .4 |
| Båtfrakt till Dejefors | .5.8 |
| Omkostnader vid Forshaga | .5.8 |
| Frakt till Carlstad | .4 |
| Frakt med omkostn. till Göteborg | .34.9 |
| Totalt till Göteborg per skp (Värderingen 1841) |
1.42.9 |
De totala fraktkostnaderna uppgår alltså till 3 rkd 31 sk 9 rst per skp. Detta skall sättas i relation till inköpskostnaderna för tackjärnet som i Filipstad i medeltal under samma period var 7 rkd 37 sk 7 rst per skp.
Bruksområdet
Bruket bestod av ett stort antal byggnader som alla hade sin speciella funktion. Var de olika byggnaderna låg framgår av kartan över bruksområdet på sid 28. Kartan är en för läsbarhetens skull förbättrad kopia av kartan i 1837 års brandförsäkring. I denna brandförsäkring finns även en utförlig beskrivning av den utrustning som fanns i de olika byggnaderna.
Bruket behövde för sin produktion stora mängder träkol. Kolhusen nr 4 och nr 5 på kartan innehöll vardera 400 stigar träkol. År 1858 var dessa tillsammans värda l 700 riksdaler. Även nr 23 var ett mindre kolhus, men hur mycket det rymde finns det inga uppgifter om.
Klicka här eller på kartan för större bild
Nr. |
Byggnad |
Byggd år |
Storlek alnar |
| 1. | Arbetarbostad | 1804 | 60x18x6,5 |
| 2. | Ladugård | 1804 | 20x17x5 |
| 3. | Lika som nr 2 | ||
| 4. | Kolhus | 1809 | 50x18x5 |
| 5. | Kolhus | 1827 | 48x18x5 |
| 6. | Jernbod | 1804 | 20x16x8 |
| 7. | Manufaktursmedja, reparerad 1836, brann 1852 återuppbyggd |
1804 1852 |
28x16x7 |
| 8. | Stångjärnssmedja | 1836 | 42x20x8,5 |
| 9. | Enbladig såg ombyggd 1836 |
1825 | 26x12x9,5 |
| 10. | Blåsmaskinshus | 1836 | ?x14x6 |
| 11. | Herrgården | 1817 | 34x16x8 |
| 12. | Kontoret | 1826 | 31x13x10,5 |
| 13. | Stall och bod | 1815 | 31x13x7,7 |
| 14. | Ladugård tillbyggd 1828 |
1817 |
46x17x6 |
| 15. | Drängstuga | 1815 | 19x14x5,5 |
| 16. | Bod och förrådshus | 1829 | 20x14x6 |
| 17. | Badstuga och torkhus | 1829 | 16x15x8 |
| 18. | Verkshus för masteträds, dvs grova bjälkars, förvarande |
1829 | 30x17x5 |
| 19. | Smedernas vilorum (=likboden) |
1830 | 12x8x5 |
| 20. | Arbetarbostad, lika som nr 1 |
1836 | 60x18x6,5 |
| 21. | Ladugård | 1836 | 34x18x14 |
| 22. | Manufaktursmedja | 1829 | 30x16x6,5 |
| 23. | Kolhus | 1829 | 16x14x6 |
| 24. | Stålbrännugn | 1816 | 22x15x4,5 |
För tillverkning av manufakturen hade man två smedjor, nr 7 och nr 22. Dessa var i stort sett likvärdiga och innehöll knipphammare och knippmaskin för spik. Där fanns också en flamugn och härd med två eldstäder. Hamrarna drevs av ett särskilt vattenhjul. Vattenhjulet till nr 22 var 6,5 alnar i diameter. Smideshanteringen fordrade stor lufttillförsel. Bälgarna drevs av speciella vattenhjul med tillhörande blåsmaskin. Blåsverksvattenhjulet till nr 22 var 5 alnar i diameter.
Den största smedjan var stångjärnssmedjan, nr 8. Därinne fanns tre stångjärnshamrar, som drevs av var sitt vattenhjul, gjort av tre tums plank och 5,5 alnar i diameter. Där fanns också två dubbla räck och smälthärdar med tillsammans fem eldar. Det fanns ingen blåsmaskin i själva smedjan, utan den försågs med luft från byggnad nr 10. Blåsmaskinshuset innehöll en Widholm & Blocker blåsmaskin, som via rör försåg stångjärnssmedjan med luft. Huset var indelat i tre rum med ett hjulhus på mitten. I hjulhuset fanns två vattenhjul, 8 resp 6,5 alnar i diameter och gjorda av tretums plank, vilka drev bälgarna som fanns i de två andra rummen. Större delen av alla dessa smedjor och byggnader byggdes eller reparerades omkring år 1836 mitt under brukets storhetstid. Under tiden fram till nedläggningen kom inga ytterligare utbyggnader att ske.
En såg för brukets behov uppfördes mycket tidigt. Redan år 1805 gav Kommerskollegiet tillåtelse att uppföra en enbladig såg för eget behov. Någon försäljning av sågvaror var inte tillåten. Sågen användes ända till 1887. De sista sågarna var Anders Persson i Koltorp och Sven Svensson i Gammelgården. Byggnaden såldes sedan och flyttades till Sågbacken i Kindsjön.
På kartan är inte inritad den tullmjölskvarn som Otterborg år 1855 lät bygga på västra sidan av älven. En skvaltkvarn hade byggts redan av Bergenhem. Denna låg då uppe vid sjön och ersattes år 1810 av en ny skvaltkvarn med två stenar. Den kvarnen brann ner natten till den 16 maj 1840. Man ansåg branden vara anlagd, och det var nära att mjölnaren som sov i kvarnen hade blivit innebränd. Den ersattes av en liten s k fotkvarn nere vid bruket. Den sista kvarnen var en tullmjölskvarn, skattlagd med 14 riksdaler 52,6 öre. Den stod vid nedre fallets södra strand och hade ett par 10 kvarters stenar, som huggits ur Letberget nedan- för bruket. Den siste mjölnaren hette Bengt Eliasson. Han malde till år 1884, men huset revs först år 1898. En av stenarna kan man nu se framför herrgården.
Produktionen
Några bruksräkenskaper finns inte bevarade. Det är därför svårt att få en uppfattning om hur smederna avlönades och exakta produktionssiffror. I det förra fallet ger Rudolf Otterborg i sina ungdomsminnen en antydan om att man följde det mönster som var vanligt i Värmland.
| Robsahm Söderberg Mithander Otterborg Bistämpel |
 |
1779 1805 1823 1853 1854 |
I stämpelboken av år 1845 är Mithanders namn överstruket och ersatt med Tjeder.
Stämplarna var brukets varumärke och samtidigt en kvalitetsbeteckning. Det låg därför ett stort symbolvärde i att man ur stämpeln kunde utläsa vem som ägde bruket. Stämplarna gjorde även att man kunde identifiera järnet vid försäljning och export. Ovanstående stämplar är fritt skissade efter original ur stämpelböcker i Bergmästarens för västra Sverige arkiv.
Vad gäller produktionen vid bruket, finns de uppgifter som insamlades av bergmästarna och senare infördes i brukswallslängden. Dessa kan sedan jämföras med den export som under undersökningsperioden skedde via Göteborg och Uddevalla. Mellanskillnaden skulle i så fall bli den försäljning som skedde på bruksbacken. Men inte heller detta ger någon säker uppgift om produktionen. För att belysa problemet kan man jämföra de uppgifter som under perioden 1832-37 lämnades till brukswallslängden med uppgifterna i värderingen 1841 under samma period.
Nedanstående tabell visar uppgifter från brukswallslängden
| Stångjärn | knippjärn | spik | |
| 1832 | 327 | 35 | 133 |
| 1833 | 325 | saknas | 250 |
| 1834 | 350 | 150 | 100 |
| 1835 | 722 | 55 | 302 |
| 1836 | 558 | 100 | 291 |
| 1837 | 1332 | 201 | 277 |
Nedanstående tabell visar motsvarande uppgifter från värderingen 1841.
| Stångjärn | knippjärn | spik | |
| 1832 | 1168 | 77 | 314 |
| 1833 | 1212 | 301 | 313 |
| 1834 | 1160 | 281 | 287 |
| 1835 | 1275 | 226 | 285 |
| 1836 | 1136 | 228 | 256 |
| 1837 | 1900 | 201 | 277 |
Dessutom tillverkades stål under 1832-33. För 1832 redovisas samma produktion 105 skp medan det för 1833 redovisas 115 resp 133 skp.
Orsaken till skillnaderna ovan är troligen att i värderingen 1841, är den totala produktionen redovisad som stångjärn medan man i brukswallslängden redovisar produktionen av de olika produkterna separat. Om produktionen av knipp, spik och stål subtraheras från den redovisade stångjärnsproduktionen, kommer den troliga produktionen av stångjärn att hamna inom den gräns för produktionens som privilegierna medgav.
| Brukswallslängd | Värdering 1841 | |
| 1832 | 327 | 567 |
| 1833 | 325 | 465 |
| 1834 | 350 | 592 |
| 1835 | 722 | 764 |
| 1836 | 558 | 652 |
| 1837 | 1332 | 1422 |
Privilegierna medgav fram till 1834 en produktion av 600 skp och därefter 1600 skp stångjärn.
Ovanstående diskussion visar hur svårt det kan vara att bedöma hur mycket som egentligen producerades på bruket. Det lönade sig med skatteplanering även under denna tid. Det gällde att sköta redovisningen så att man höll sig inom privilegiets gränser.
När det gällde att låna pengar kunde det hända att siffrorna friserades åt andra hållet. Hur det förhåller sig i det här fallet kan man bara spekulera i, särskilt som det är en sådan betrodd person som Franz von Scheele som utfört värderingen. (Scheele var grundare av Bergsskolan i Filipstad och dess förste föreståndare) Den statistik som man har över produktionen måste därför betraktas med en viss skepsis. Siffrorna får inte tas för absoluta. Detta gäller inte bara Letafors utan i stort sett alla bruk i början och mitten av 1800-talet. (Adamsson 1963)
Smederna
Nästan inga av de smeder som arbetade på bruket var från trakten. De flesta kom från bruksorterna i södra och mellersta Värmland. Av flyttningslängderna framgår att det inte är någon speciell ort som dominerar. Orter som Ransäter, Blomskog och Ullerud kan nämnas som exempel. Även från Fryksdalen kom det smeder till Letafors. De bruksorter som dessa kom ifrån var exempelvis Fryksände, Vitsand och Vägsjöfors.
Det fanns även smeder som var födda i Letafors och som inte bodde på bruket. Deras levnadsförhållanden är det svårt at få något grepp om. Det kan också vara svårt att finna dem i kyrkböcker etc, om de där inte anges som smeder. De flesta av de inflyttade smederna torde ha bott i de två långstugor, nr 1 och nr 20 på kartan över bruksområdet (sid 28), som byggts för deras behov.
På Toresbacken finns ett av dessa långhus bevarat. Till det yttre har inga större förändringar skett. Det uppfördes år 1836 och var då rödmålat och hade tak av näver och torv. I huset bodde sex familjer, som hade var sitt kök med långspis och bakugn. Varje familj hade dessutom var sin kammare, som uppvärmdes av en kistspis. Om man betänker att det i varje familj fanns minst två barn, förstår man att det varit liv och rörelse i de två långhusen. (Brandförsäkringen 1837)
Smederna var också nästan alla rena svenskar. (Med rena svenskar menar jag att de inte var uppblandade med den finska befolkningen som utgjorde majoriteten i Finnskogen.) Någon som med säkerhet är ren finne har inte återfunnits. Säkert är dock att det bland smederna och andra ditflyttade arbetare fanns valloner. Namn som Gäfvert och Stenström tyder på detta. (Enligt Fernow sid. 320 har den vallonska släkten Bilor tagit sig namnet Stenström. En Stenström var enligt husförhörslängderna torpare i Nytorp under brukets sista år.) Bland namnen på de smeder som under årens lopp arbetade i Letafors återfinnes många välkända smedsläkter.
Förhållandet mellan stångjärnsmästarna och mästersvennerna var personligt. Varje mästersven arbetade vid en och samma härd under samma mästersmed. (Larsson 1986, sid. 51) Han fungerade även som dennes ersättare. Detta innebar att mästersvennerna erhöll lön i förhållande till utsmidd kvantitet stångjärn och att de även hade ansvar för en del av verksamheten. Under hela 1830-talet var Mattes Ståhlhandske stångjärnsmästare vid bruket och till sin hjälp hade han mästersven Anders Norberg. Under dem arbetade ett antal smeddrängar. När sedan Ståhlhandske vid en ålder av 64 år 1844 flyttade till Ransäter flyttade även Norberg, men då till Vägsjöfors.
Det var även vanligt att det rådde någon form av släktskap mellan de som arbetade på bruket. Bröder, svågrar eller systrar arbetade under långa perioder samtidigt på bruket. När man flyttade gjorde man även det kollektivt och då till något annat bruk i Värmland.
Smedernas avlöning utgick dels i pengar för invägt järn, dels för så kallat överjärn och överkol. Till alla smeder utlämnades en mängd kol och till stångjärnssmederna tackjärn medan spiksmederna fick till fyrkant utsmitt stångjärn. De smeder som nu kunde smida ut mer järn eller spik än en visst beräknad kvantitet fick behålla överskottet. Om det åtgick mindre kol än det beräknade utgick ersättning även för detta. Dessa poster kunde utgöra en stor del av smedernas lön.
Exporten skedde som tidigare nämnts över främst Göteborg, medan resten såldes på bruksbacken till norrmän eller ortsbefolkning.
Smedernas ekonomi var mycket beroende av hustruns skicklighet och ekonomiska sinnelag. Bostaden bestod av ett rum och kök. Varje familj hade sin egen ko. För en del gick det ungefär jämt ihop, medan andra kunde ha flera tusen riksdaler innestående på brukskontoret. Det hände att dessa pengar togs ut, och smeden köpte sig ett litet jordbruk. Detta brukade ej bli så lyckat, eftersom smederna inte var vana vid jordbruk. (Otterborg, Wermlandica 1989)
Trots att de både av sig själva och andra betraktades som tillhörande aristokratin bland arbetarna, hade patron rätt att använda sig av husagan. Det var frestande för smederna att till ortsbefolkningen sälja överskottjärn och överspik. De fick därvid betydligt bättre betalt än det pris som bruket betalade. Om sådant upptäcktes väcktes inte åtal, utan den skyldige straffades genom prygel. Skedde detta flera gånger blev det uppsägning och avflyttning. (Otterborg, Wermlandica 1989)
I domboken från 1807 kan man läsa om den förre eldvaktaren Tomas Andersson som i sitt hem blivit uppryckt ur sängen och pryglad av bruksinspektor Jonas Holm och bokhållaren Alexander Hedberg. Andersson som då hade varit eldvaktare hade lagt sig att vila och inte uppmärksammat att dammen som hörde till hammaren varit nära att skära. Trots att Andersson blev mycket illa slagen ansåg rätten att det hade skett enligt legohjonstadgan från 15/5 1805. Utslaget blev att Andersson fick skylla sig själv och även betala rättegångskostnaderna för vittnena medan kostnaderna parterna emellan ansågs kvittad.
En smed hade rymt vid en förseelse men blivit infångad en söndagsmorgon och förd till herrgården, där patron höll söndagspredikan för sina anställda. När bokhållaren kom in och meddelade att man anlänt med rymlingen, lade patron ifrån sig bibeln och sade:"Vänta en stund medan jag går ner och klår fähunden". (Nya Wermlandstidningen 10/3 1928) Normalt präglades förhållandet mellan bruksägare och smeder av ömsesidig respekt.
Det kunde även i övrigt gå "livligt" till. Den 27/1 1806 hittades koldrängen Lars Spångberg ihjälslagen vid Bograngstjärn. Vem som utfört dådet kunde inte utrönas. Sockenstämman i södra Finnskoga beslöt den 26/6 1831 att tillsätta smedsmästare Jonas Lindberg till ordningsman, eftersom "oordentligheter", d v s slagsmål och fylleri, förekommit inom församlingen.
Det var inte bara smederna som fick känna på husagan. Rudolf Otterborg berättar, att han som barn på 1850-talet såg en av kökspigorna gråtande gå och plocka upp resterna av den laddstake av trä, som hon pryglats med. Hennes förseelse hade varit att hon haft en av smedsdrängarna hos sig om natten. Sådana "brott" mot sedligheten tolererades inte, och det var brukspatrons ansvar att övervaka detta. (Otterborg, Wermlandica 1989)
Torparna
Till bruket hörde ett stort antal torpare. Deras antal varierar beroende på om bruket självt brukade jorden eller upplät den åt andra. Vid 1841 års värdering var ett tjugotal torp upplåtna till torpare. Dessa var nästan utan undantag finnar. På flera av dessa torp fanns inget annat än ett finnpörte utan fönster och skorsten. I allmänhet hade de häst och deras arrende utgjordes av körslor och kolning.
Det språk som talades av torparna var finska. Även om många kunde svenska var finskan dominerande. Det var först när den obligatoriska folkskolan kom, som svenskan mer och mer kom att överta finskans roll även i hemmen.
En del av smedernas betalning utgick också i natura främst spannmål. För brukets egen räkning sådde man därför 31 tunnor korn och havre och 49 tunnor potatis. Torparna sådde på sina åkerlappar och svedjefall 80 tunnor havre och korn och 107 tunnor potatis. Dessutom sådde man råg i de svedjefall, som man i undantagsfall fått tillstånd att anlägga. Dessa hägnades efter skörden in och användes till höslåtter och bete för kreaturen. Man vallförde inte några kreatur utan de fick vanligen gå på skogen, där det inte så sällan hände att de blev rivna av björn eller varg.
De som antogs till torpare hade i allmänhet inget sparat kapital, utan de fick låna av bruket för köp av inventarier etc vid bosättningen. Det var sällan, som sådana lån kunde återbetalas. De var därför nästan utan undantag ständigt i skuld till bruket. Att detta inverkade menligt på deras arbetsmoral är förståeligt. Det jordbruk som de bedrev var inte särskilt lönsamt och gav dem sällan det de behövde. Havren och kornet gav upp till 5:e kornet medan potatisen gav upp till 8:e kornet. Det hände ofta att både korn och potatis som var de grödor som det fanns störst hopp om att de skulle klara sig frös bort. Det var därför nödvändigt för bruket att hålla lager av spannmål i magasin. Råg och havre köptes från Sverige medan korn köptes från Norge och byttes mot järn.
Vintertid kunde torparna göra jämförelsevis goda förtjänster på timmerkörning. För övrigt gick de som daglönare på bruket eller var sysselsatta med skogsarbete. (Otterborg, Wermlandica 1989)
Herrgården
Redan de gamla landskapslagarna innehöll bestämmelser om "brandstod", som varje bonde var skyldig att erlägga, när någon annan bondes stuga eller lada brunnit. Dessa bestämmelser grundades på gammal sedvanerätt. Liknande bestämmelser fanns också i Magnus Erikssons landslag (från mitten av 1300-talet) och konung Kristoffers landslag 1442. Genom 1734 års lag vann redan befintliga brandstodsföreningar laga kraft. I mitten av 1700-talet tillkom sockenbolagen. En för hela Sverige gemensam "allmän brandförsäkringsfond" bildades den l november 1782. Samma år inrättades "Allmänna brandförsäkringsverket för byggnader å landet", och syftet var att lämna brandförsäkring av fast egendom på landet.
I de försäkringsbrev som upprättades kan man hitta uppgifter om hur byggnader såg ut både in- och utvändigt samt hur mycket de värderades till. De försäkringsbrev som är av störst intresse är de som upprättades åren 1837 och 1858. Det förstnämnda innehåller uppgifter om bruket och herrgården under dess mest expansiva fas samt dessutom en karta (sid 28), som visar var de olika byggnaderna var uppförda. De uppgifter som lämnas om byggnaderna i nedanstående beskrivning av bruket och herrgården kommer från dessa brev.
Den första herrgårdsbyggnaden stod på den holme, som fanns vid Letälvens utlopp ur sjön. Därefter skall den ha flyttats till en kulle vid norra utloppet. Denna gamla herrgård, som gick under namnet Gammelgården, stod kvar till år 1876, då den såldes till Galåsen. (Bromander, sid. 26) För att få herrgården närmare bruket uppförde man den nuvarande byggnaden år 1817 på en kulle, som gick under namnet Korpkullen. Den hade ursprungligen, liksom kontorsbyggnaden som uppfördes år 1826, endast en våning och var försedd med torvtak.
Beträffande kontorsbyggnaden lät Tjeder år 1829 bygga till en våning. Den hade tidigare använts endast som handelsbod och drängstuga. Efter ombyggnaden kom den nedre våningens tre rum att användas som tobaksfabrik. I den övre våningens fem rum inreddes brukskontoret samt gästrum. Där fanns även mindre förråd.
Trots att experimentet med tobaksfabrik upphört efter endast ett par år hade inga förändringar gjorts under Otterborgs tid. Nedre våningen såg likadan ut 1858 som 1837. Byggnaderna var dock väl underhållna, och övre våningen användes fortfarande som kontor och handelsbod.
Den herrgårdsbyggnad, som uppfördes år 1817, hade till det yttre samma mått som den har i dag. Grunden med sina två källarhalvor är densamma. Källarna har dock utvidgats under 1940-talet. Huset var timrat med torvtak och hade en farstukvist som var rödmålad.
Bottenvåningen, där brukspatronens familj - i detta fall Tjeder - bodde, var indelad i sex rum. Köket hade krokspis och bakugn. Kökspigorna bodde bredvid köket i en kökskammare. I anslutning till köket fanns även en sal, där man vid högtidliga tillfällen höll fester. Vidare fanns en sängkammare och förmak för familjens enskilda behov och en förstuga eller hall, som man skulle säga idag.
Rummens väggar var prydda med fotpanel och bröstlist. Två av rummen hade papperstapeter över bröstlisten, medan övriga var dekorerade med målningar. Dörrarna var s k halvfranska och målade.
För uppvärmning av huset vintertid fanns fem tackjärnskakelugnar och dessutom några kistspisar. Vindskamrarna var oinredda och användes mest som förråd.
Herrgården var således en för sin tid ståtlig byggnad. Ännu mer ståndsmässig blev den, när Tjeder år 1845 lät utbygga den till två våningar. Den fick dessutom ett nytt tak av bräder och tegel. Den övre våningen, som kom att få fem rum, förblev dock oinredd både under Tjeders och Otterborgs tid. Otterborg fullbordade moderniseringen, när han år 1855 lät brädfodra byggnaden. Den balkong som nu finns tillkom långt senare.
Själva lantegendomen lönade sig dåligt. Spannmålet och potatisen, som man odlade, användes - förutom till herrgårdens hushåll - till den del av smedernas avlöning som utgick in natura. Vid värderingen år 1841 skriver von Scheele, att åkerbruket på intet sätt var lönsamt. Den dåliga lönsamheten gjorde att den odlade marken inte värderades högre än skogsmarken. Det var betydligt lönsammare med boskapsskötseln. Antalet kor och hästar på herrgården och de torp som brukades var därför stort och uppgick år 1841 till 16 hästar och 48 kor och ungnöt.
Några skildringar över det dagliga livet på herrgården är inte bevarade. Rudolf Otterborg, son till den siste brukspatronen, har dock beskrivit sina barndomsminnen från Letafors bruk. Nedanstående skildring av förhållandena på bruket är hämtad från Otterborgs nedtecknade minnen. Dessa har i sin helhet publicerats i "Wermlandica" 1989.
Av ståndspersoner fanns i socknen, förutom Otterborgs, endast prästfamiljen. Dessa två familjer besökte varandra ofta. Kyrkan - eller kapellet som det officiellt kallades - i Bograngen besöktes nästan varje söndag. Då stannade familjen Otterborg alltid kvar på middag i prästgården och reste inte hem förrän sent på kvällen. Prästfamiljen kvitterade med ett besök någon gång under veckan. Prästen och patron spelade då kort med personalen på kontoret.
I Sverige började den obligatoriska folkskolan att införas på 1840-talet. Den undervisning som tidigare skett i hemmen överläts nu att skötas av särskilda lärare. Ofta fick socknens klockare sköta undervisningen, tills en utbildad lärare tog över. De stora avstånden i norra Värmland gjorde, att skolorna flyttade mellan olika gårdar, och undervisningen pågick några veckor på samma ställe.
Letafors herrgård på ett nytaget foto.
I Letafors hölls skola några veckor på somrarna. I skolan lärde sig brukets barn och barnen i de närmaste torpen att läsa. Det var främst katekesen, biblisk historia och psalmverser som lästes och lärdes utantill.
Med den respekt och rädsla för överheten som fanns vid denna tid var det inte lätt för den unge Rudolf Otterborg att få lekkamrater. Han deltog sporadiskt i undervisningen, men de andra barnen hade så stor respekt för honom att han inte fick någon riktig kamrat. För att han inte skulle känna sig alldeles ensam skickades en jämnårig smedspojke upp till herrgården för att leka med honom. De blev sedan vänner för livet.
Det var således inte lätt att vara en så kallad ståndsperson på finnskogen. Ensamheten skördade sina offer. Ett av dessa var den förste kapellpredikanten i Södra Finnskoga, Emanuel Branzell. Efter prästvigningen år 1828 blev han präst i Södra Finnskoga församling. Denna anställning hade han endast i sex år. År 1836 tvingades han efter ständigt återkommande alkoholmissbruk att ta avsked. Efter detta levde han på att vandra mellan de värmländska bruken och herrgårdarna. Branzell var en återkommande gäst på Letafors herrgård. Han brukade komma ett par gånger om året och mottogs då som en välkommen gäst. Vanligtvis stannade han åtta till fjorton dagar och bodde i ett av gästrummen. Ibland kunde han vara rätt nersupen. Han fick då nya kläder ur Otterborgs egen garderob och åt tillsammans med familjen, medan han vilade upp sig.
Det är denne vandrande och försupne präst som utpekats som en av Selma Lagerlöfs förebilder, när hon skrev Gösta Berlings saga.
Brukets nedgång
Tjeder ägde inte bara Letafors bruk utan hade även intressen i flera bruk och näringar. Det finns en anteckning i brukswallängden för 1845-47 att han ägde en tredjedel i kvarnen vid Näckån. Lägg därtill försöken med tobaksspinneri och tegelbruk så förstår man att verksamheten splittrades. Efter Tjeders flyttning till Björkefors 1843 gick det fort utför med bruksrörelsen. De internationella konjunkturerna inom järnhanteringen blev allt sämre. Trots privilegier på fyra härdar och tre hamrar, begagnades bara två härdar och en hammare. 1852 brann spik och stångjärnssmedjorna som var sammanbyggda. Båda uppfördes på nytt under hösten samma år och blev färdiga under vintern. När Tjeder senare på året avled föll hans olika företag som korthus och vid den konkursauktion som hölls den 19 juli 1853 inköptes hela Letafors av bruksförvaltaren Karl Gustav Otterborg och den norske lanthandlaren Jacob Christiansen för 40 000 riksdaler banco. (Bromander, sid. 19)
Otterborg
Karl Gustav Otterborg föddes i Norra Härene Västergötland 1816 där hans far arbetade som kommunister. Fadern hade tagit sig namnet Otterborg efter orten Otterstad där farfadern hade varit arrendator av Torpa rättaregård.
Efter studier vid Skara elementarläroverk antogs Carl Johan 1833 som brukselev vid Rånäs. 1835 hade han avancerat till bokhållare, vilket han också var under en kortare tid i Villingsberg 1836. Samma år avancerade han ytterligare till inspektor vilket han var först vid Karedal 1838 och från 1839 vid Brattfors. 1844 var han förvaltare av Gårdsjö bruk i Sunne med dess egendomar tills han 1847 kom till Letafors. (Bäckvalls anteckningar) Bruket var fortfarande i drift och gick med vinst. Dess möjligheter att lokalt få avsättning för sina produkter minskade när Likanå och Femtå bruk i togs i drift.
Det var emellertid inte detta som var det största bakslaget. 1857 hade den nya landsvägen till Norge blivit färdig och nu kunde export ske under hela året och inte som förut bara under vintertid då norrmännen kom i slädar och gjorde sina uppköp på bruksbacken. Inför utsikterna att kunna öka produktionen anlägger Otterborg 1855 två nya härdar för franche-comtesmide. När härdarna sedan är färdig ansöker han och får tillstånd till att använda de två härdar som nu inte användes som räckhärdar. Denna fördel blev inte långvarig. När den nordvästra stambanan blev färdig fram till Charlottenberg och Kongsvinger kunde Solör och närliggande trakter få sitt järn billigare från annat håll. Bruket hade därigenom mist sina bästa kunder.
Järnhanteringen fortsatte men utan någon större entusiasm. Under hösten 1869 brann stångjärnssmedjan. Elden släcktes men inga reparationer gjordes och efter årsskiftet störtade taket in. Spiksmidet lades sedan ner på våren. Stångjärnssmidet fortsatte ytterligare ett år och upphörde våren 1871 då det tackjärn som man hade haft i lager tog slut.
Tiderna hade förändrats och nu var det istället den förut nästan värdelösa skogen som var mest värdefull. De två delägarna skiftade genom bytebrev den 29 juni 1869 egendomen mellan sig så att Otterborg fick bruket med bruksskogen samt hemmandelarna i Wingäng, Gunneby, Stommen, Långav och lägenheterna i östra och västra Kindsjöberget. Den övriga skogsegendomen tillföll Christiansen. Mellan dessa hälfter utgjorde Örbäcken gräns. (Bromander, sid. 19)
Trots att bruksrörelsen upphörde ökade Letafors i värde. När Otterborg den 1 maj 1871 sålde den till norrmannen P B Engelschiön kunde han få ut inte mindre än 125 105 kr.
Otterborg köpte 1872 Skogsryd i Torpa i Västergötland. 1874 köpte han Hjelmsäter i Östergötland. 1882 flyttade han till Borås, där han dog 1899. Otterborg var landstingsman både i Värmland (1863-72) och Älvsborgs län och riksdagsman (1878). (Warmland, Wermlandica 1989, inledning till Rudolf Otterborgs minnen.)
Engelschiön hade i sin tur lånat pengarna av ett konsortium norrmän. Letafors kom sedan att ägas av ytterligare två olika konsortium norrmän. Alla tog ut köpeskillingen ur skogen. Efter dessa skogsspekulanter köpte Länsmannen Gustav Nilsson egendomen för 160 000 kronor. Genom att köpa ytterligare egendomar kom den totala arealen att uppgå till 17 000 tunnland sträckande sig nästan oavbruten tvärs över Värmland från Dalarna till den Norska gränsen. Nilsson sålde i sin tur Letafors år 1905 till Sulfit AB Göta som sedan gick upp i Uddeholm för 900 000 kronor. Uddeholm gick i sin tur gått upp i Billerud som i sin tur har övertagits av Stora skog.
Herrgårdens öde har följt det vanliga mönstret för värmländska herrgårdar. Den såldes tillsammans med inägorna 1911 till Södra Finnskoga socken. Efter att ha används som ålderdomshem och smålägenheter hyr den nuvarande ägaren ut den till turister.
Avslutning
Letafors bruk anlades med syfte att tillfredsställa bygdens behov av järn. Under det svenska järnets storhetstid kom den största delen att säljas på export antingen via Göteborg eller till Norge. Det var dock inte bygdens folk som kom att äga eller utföra de kvalificerade arbetena på bruket. De fick istället nöja sig med att arbeta som drängar eller med körslor. Låga arbetarlöner och en god tillgång på skog gjorde att bruket kunde utvecklas från ett husbehovsbruk till ett bruk inriktat på export.
De smeder som kom till Letafors var i regel hemmahörande i södra eller mellersta Värmland. Bruket kom att gå från en ägare till en annan genom köp, bara en gång genom arv. Brukspatronerna var alla mycket driftiga män (Robsahms söner undantagna) och hade i regel själva arbetat sig upp till rikedom. Driften vid bruket kunde fortgå i 140 år tack vare detta.
Bruket hade sin glansperiod under senare halvan av 1830-talet och början av 1840-talet. De försämringar som inträffade i slutet av 1840-talet och tekniska framsteg inom järnframställningen tillsammans med järnvägarnas öppnande gjorde att bruksrörelsen tvinade bort för att helt upphöra år 1871. Bruket var en mycket stor skogsägare och dess värde bestod och till och med ökade. Skogsspekulanter styckade snart upp skogen, innan den - som så ofta skedde - hamnade i våra "stora" skogsbolags ägo.
Med undantag av ett litet sågverk kan idag inga spår av industriell verksamhet skönjas i Letafors. De kvalificerade arbetarna var och förblev gästarbetare i finnskogen. När de lämnade sitt arbete i Letafors flyttade de till andra bruksorter längre söderut. Utan den bebyggelse som kom till under kraftverksperioden på 1950-talet skulle platsen vara nästan lika öde som 1731, då bruket startade, frånsett den väg som nu går genom bruksområdet och förbinder Klarälvdalen med Norge.
Ett minnesmärke vid vägkanten minner dock om den svunna storhetstiden.
Bilagor
Använda förkortningar
| Dlr | Daler |
| dsm | Daler silvermynt |
| kmt | kopparmynt |
| sk | Skilling |
| rst | Rundstycken |
| rdr | Riksdaler |
| skp | skeppund |
| lsp | Lispund |
Vikter och mått
De måttsystem som användes innan metersystemet infördes kan vara mycket förvillande. Försök gjordes att någotsånär standardisera måttsystemen inom Sverige men någon reda på det hela blev det inte förrän enheterna kilogram och meter infördes.
I uppslagsböcker och liknande verk kan man läsa att 1 skeppund = 20 lispund = 400 skålpund = 170,03 kg. Detta gäller dock inte alltid och särskilt inom bergsbruket.
När tackjärnet förädlats vid färskningen till stångjärn uppskattades viktförlusten till 30 % d v s av 26 lispund tackjärn fick man 20 lispund stångjärn. 1 skeppund tackjärn är därför 6 lispund tyngre än 1 skeppund stångjärn. Avvikelsen kallas över- resp underjärn.
I det så kallade proportionerande överviktssystem som gällde till 1800-talets senare hälft insköts mellan järnets i stapelstäderna (stapelstadsvikten) och deras uppland (bergsvikten) en särskild vikt (uppstadsvikten). Uppstadsvikten var normerande för de officiella uppstadsvågarna, där järnet skulle vägas på sin väg till exportorten.
Uppstadsviktens skeppund låg 5 % över stapelstadsvikten d v s 142,8 kg och delades i 20 lispund (7,14 kg) som i sin tur uppdelades i 20 marker. Uppstads vågar skulle enligt 1605 års mandat om mått och vikt vara inrättade i städerna runt mälaren och i landstäderna i Östergötland , Småland och Västergötland.
1 skp tackjärnsvikt = bergsvikten + 30 % = 26 lispund bergsvikt = 194,5 kg
1 skp bergsvikt = 21 lispund stapelstadsvikt = 149,6 kg
1 skp uppstadsvikt = 21 lispund stapelstadsvikt = 142,8 kg
1 skp stapelstadsvikt = 20 lispund = 136 kg
1 lispund uppstadsvikt = 7,14 kg
1 lispund stapelstadsvikt= 6,8 kg
Precis lika stor förvirring rådde när man skulle mäta volymer. När det gällde träkol mättes den i stigar och tunnor.
1 stig (storstig) = 24 tunnor = 3 960 liter (vanligtvis)
1 stig kol = det som rymdes på en kolskrinda = 2 970 liter
1 tunna = 165 liter (Jansson)
Klicka på tabell för större bild
Uppgifter till bergmästare och brukswallslängd 1828-61 i skp
Letafors underlydande hemman. Källa värderingen 1841
Letafors Export av järn via Göteborg och Uddevalla
Produktionen vid Letafors Bruk enligt värderingen År 1841
Kända Smeder
Nedanstående förteckning gör inte anspråk på att innehålla alla de smeder som arbetade på Letafors bruk, inte heller att utgöra underlag för släktforskning. Den skall i stället ses som ett exempel på den rörlighet bland arbetskraften och den framåtanda som präglade de värmländska bruksorterna under storhetstiden på 1800-talet. Större delen av dem har jag hittat i husförhörslängder och Bäckvalls arkiv. Det fanns också smeder som inte bodde på bruket. Dessa är med största sannolikhet inte med i denna uppställning.
1. Smed Henrik Estman, 1731-34, H. Britta från Fryksdalen
2. Smed Eskil Jonsson, 1737-42
3. Mästersmed Jonas Larsson Hane, f 1694, beford. 1749, H. Katarina Johansdotter, f 1700
4. Mäster Jan Hubbertion, f 1720, H. Anna Piper -1766
5. Mästersven David Lohman, f 1685 Fällingbo, död 1742 (gift 2 ggr)
6. Mästersven Gustav Gustavsson, f 1714, H. Cajsa Jeonsdotter, f 1704
7. Knipsmeden Jöns Persson, f 1702, H. Greta Svensdotter, f 1690. 1751-66 till Björneborg
8. Mäster Lars Krokfeldt, f 1717, H. Chatarina Larsdotter, f 1718
9. Mästersven Erik Holmgren, f 1732, H. Lisa Nilsdotter, f 1738
10. Knipsmed Torkel Torkelsson, f 1721
11. Mästersven Johan Millberg, H. Annika Eriksdotter
12. Mäster Lars Spångberg, H. Maria Spångberg
13. Mäster Jan Jansson Forsman, 1771-1813, H. Sara Lisa Bäcklin f 1768
14. Mäster Olof Kropp, 1770-1811, H. Anna Stina Reinhalt, f 1779
15. Knipsmed Anders Lybäck, f 1772, H. Anna Chatarina Bergstedotter, f 1776
16. Knipsmed Magnus Asp, f 1774, H. Lisa Svensdotter, f 1777
17. Spiksmed Anders Gerling, f 1781, H. Stina Maria Olsdotter Kropp, f 1777
18. Spiksmed Jonas Lindberg, f 1780, Ullerön, H. Maria Ersdotter, f 1778, Råda
19. Spiksmed Anders Ekström, f 1771, H. Maria Stina Karlsdotter, f 1773. Erhöll 1793 bergskollegie hedersmedalj för smidesförtjänster
20. Mästersven Petter Forsberg (rymde till Norge)
21. Mäster Anders Norberg 1785-1854, H. Maria Björn, f 1783, Grythyttan
22. Mästersven Erik ……. f 1784, Ullerön, spiksmed, död 12/5 1841
23. Mäster Adam Stålhandske, f 1782, Lungsund, H. Maria ...dotter f 1782, Brattfors. Rymde.
24. Mäster Anders Uddström, f 1804, Fryksände, utfl -37 till Fryksände
25. Mäster Mattes Stålhandske, f 1780, Ransäter, H. Cajsa Lindberg, f 1788 Ransäter, utflyttad till Ransäter.
26. Mästersven Jonas Spett, f 1777, H. Elsa Wenennerström, f 1794
27. Mästersven Olof Uddström, f 1801, Fryksände, H. ... Jonasdotter, f 1789, inflyttad 1826
28. Spiksmed Anders Lustig, f 1783, Blomskog, H. Maria Kilsten, f 1778, Ullerud
29. Knipsmed Petter Flodman, f 1784, Blomskog, död 22/8 1839, H. Ingeborg Svensdotter, f 1790, Ullerud
30. Spiksmed Jan Lindberg, f 1791, H. Kerstin Persdotter f 1795, död 1818
31. Spiksmed Johan Lindberg, f 1791, H. Maria Lotta Norberg, f 1807, Grythyttan
32. Spiksmedsmästare Peter Urbom, f 1798, Nor, infl 1828, H. Cajsa Stina Stålhandske, f 1804, Ransäter, utfl 24/10 1838 till Vägsjöfors
33. Spiksmed Anders Gadd, f 1793, Gräsmark, H. Stina Nilsdotter, f 1784, Ransäter, Utfl. 1837 till Fryksände
34. Spiksmed Olof Berglund, f 1799, Djäkneliden, H. Britta Jönsdotter, f 1803, Vingäng, Utfl 1826 till Medskogen
35. Spiksmed Anders Andersson Hultman, f 1803, Sysslebäck, utfl 5/11 1833 till Fryksände
36. Mäster Anders Norberg, f 1815, Letafors, H. Maria Lisa Stålhandske, f 21/1, Ransäter. Utfl 1841 till Västanfors
37. Mäster Carl Gäfvert, f 1796, Visnum, H. Maria Larsdter, f 1790, Kila, Infl 1835 fr Torsby
38. Mäster Olof Stålhandske, f 16/3 1807, Alster, H. Cajsa Olsdotter, f 6/4 1806, Ransäter, död 23/10 1849, utfl 1837, infl 1839, utfl 1841, infl 1849? rymde 1854
39. Mäster Anders Stålhandske, f 3/7 1806, Ransäter, H. Maria Margareta, f 1804, Nyed, infl 1837 Ransäter, utfl 1839 Vägsjöfors
40. Mästerdräng Jon Glotsk? f 1800
41. Spiksmed Anders Forsberg, f 1815, H. Anna Perdotter, f 1817, Koltorp, Barn: Anna Kajsa f 21/9 1839, Sven Jan f 27/2 1841, infl 1836, utfl 1838, Sura
42. Mästerdräng Jan Lerkström, f 1786, d 1836, H. Anna Lillemor, infl 1835, Råda
43. Mäster Carl Hult, f 1791, H. Anna Nyström, f 1789, Barn: Christopher f 1816, Lisa f 1819, Stina f 1827, Maria f 1829, infl 1836 Sunne, utfl 1840 Fryksände
44. Mästersven Magnus Asp, f 1811, H. Karin Olsdotter, f 1796 Eda
45. Mästersven Anders Hammarlöf, f 1814 Bergvik, H. Marit Jönsdotter, f 1817, Vitsand, infl 1839 Vägsjöfors, utfl 1840 Vitsand
46. Mästersven Carl Olsson, f 1819 Norrland, infl 1841, utfl 1841
47. Mästersven Magnus Brunzell, f 1804 Elgå, H. Märta Nilsdotter, f 1805, Sunne, Barn: Fredrik f 27/9 1833, Jan f 14/8 1836, Maria Stina f 1/1 1840 död 21/1 1840
48. Manufaktor Harry Carlgren, f 27/5 1808, Skållerud, infl 1837 Råda, utfl 10/3 1840
49. Mästersven Jöns Skragge, f 1806 Borgvik, H. Anna Charlotta Schagerström, f 1806 Stockholm, Barn: Lovisa 1/11 1828, Anna 21/11 1830, Johan Erik 15/10 1833
50. Mästersven Carl Berggren f 11/11 …., H. Anna Lisa Olsdotter, f 1791, Barn: Carl August f 1824, Per Olof f 1826, Elsa Lotta f 1828, infl 1836, utfl 1841
51. Spiksmed Jan Magnus Norberg f 1817 …., H. Britta Christopherdotter, f 1816, Borangsberget, Barn: Maria f 1844, Anna Maria 1846-1849, Carl Johan f 2/9 1849, Matilda Lovisa f 1852, Christina Elisabeth f 1855
52. Spiksmed Johan Andersson, f 1810 Eda, Barn: Anders f 1833, Britta Stina f 1831, Lotta f 1831, Stina Cajsa
53. Mästersven Jacob Norberg, f 17/12 1820, Letafors, H. Stina Lisa Ansell, f 14/7 1820, Ransäter, Barn: Carl Johan f 1842
54. Spiksmed Erik …. Kropp, f 13/4 1818, Kroppa, H. Karolina Blom f 15/2 1820, Alster, Barn: Eva Johanna f 17/5 1842
55. Spiksmed Jan Lindberg, f 1813 Letafors, H. Lotta Krotius, f 27/1 …., Bollnäs, Barn: Maria Elisabeth f 1840, Johan Alfred f 1842, Karolina f 1844, Matilda f 1846, …….. f 1848, Amalia f 1849
56. Spiksmed Carl Jansson, f 1821 Hjerpliden, H. Carolina Gäfvert, f 1825, Barn: Carl Gustav f 1844, Stina Maria f 1846, Johan Fredrik f 1851
57. Mäster Carl Norberg, f 6/3 1828 Letafors, H. Britta Johanna Gäfvert, f 25/2, Visnum, Barn: Jan Gustaf f 1846, Anna Kristina f 1850, Carl Pelle f 1852, Britta Wilhelmina f 1855, Anders f 1857, Alfred 1859-1861, Fredrika Valfrida f 1861, Fredrika Johanna f 1863, Maria Lovisa född och död, 1865
58. Mästersven Magnus Olsson Kjällström, Annehärad, H. Maria Lindberg, f 1816, Sunne, (Halt, går på kryckor), Barn: Fredrika Sofia, f 7/12 1845, Letafors
59. Mästersven Jan Fred Kumblad, f 1807, Skedvik, H. Kerstin Persdotter, f 1811, Råda, Barn: Maria Kajsa f 1836, Jan Fredrik f 1841, Karl Wilhelm f 1844, infl 1841, utfl 1845 Östmark
60. Spiksmed Henrik Pålsson, f 1825 Galåsen, H. Lisa Lindberg, f 1811, Letafors
61. Spiksmed Nils Lingkvist, f 1816, Borgvik, H. Maria Olsdotter, f 1820, infl 1844, utfl 1845, Borgvik
62. Knipsmed Jan Bergqvist, f 8/9, Rämmen, H Susanna Petersdotter, f 11/8 1797 Rämmen, Barn: Anders f 1830, Stina Maria f 1832, Klara f 1834, Sofia f 1836, Magdalena Elisabeth f 1839, Carl Johan f …, infl 1847,utfl 1848 Dalby
63. Knipsmed Olof Abrahamsson
64. Mäster Erik Lind, f 1813, H. Anna Cajsa Björn, f 1818, infl 1854 Vitsand, utfl 1864? Östmark
65. Mästersven Olof Solberg, f 1817, Långserud, H. Johanna Magnusdotter, f 8/5 1817, Åmål, Barn: Anders, Magnus, Emil, Johan Alfred, Carl Fredrik, infl 1854
66. Spiksmed Paulus Bergström, f 1828, Grava, d 18/1 1870, H. Cajsa Blom, f 1833 Fryksände, Barn: Anders f 1853, Karl 1855
67. Spiksmed Nils Östen Blomström, f 28/5 …., Fryksände, H. Johanna, f 12/1 1828, Stafnäs, Barn ….., infl 1854 Östmark, utfl 1860 Östmark
68. Hammarsmedsmästare ….. Wennerström, f 11/12, Fryksände, H. Maria, f 28/5 1821, Utfl 1858
69. Mästersven Anders …. Jonsson Bäckström, f 1/12 1834, Nisum, H. Britta Maria Hallsten, f 29/12 1834, Barn: Anna Stina f 1858, August f 1860, infl 1858 Sunne
70. Spiksmed Jan Petter Lindberg, f 1831, S Finnskoga, H. Anna Cajsa Warm, f 3/7 1817, Gunnarskog, infl 1860 Vitsand, utfl 1860
71. Knipsmed Per Olsson Bergman, f 27/9 1818, Sunnemo, H. Ingeborg Ersdotter f 12/12 1818, utfl 24/10 1861
72. Spiksmed Johannes Berg, f 15/6 1833, Lysvik, H. Cajsa Larsdotter f 7/1 1826, infl 1857, utfl 22/10 1862
73. Spiksmed Anders Tångring, f 16/7 1834, Vitsand, H. Ingeborg Olsdotter, f 1834, infl 1857, utfl 1859 Stafsund
74. Spiksmed Erik Petter Björn, f 8/4 1837, Stafnäs, H. Anna Olsdotter f 15/10 1840, Sunne, infl 1859, utfl 6/10 1865
75. Mästersven Olof Andersson Lindkvist, f 27/12 1836, Ransäter, infl 1860, utfl 24/10 1861 till Ransäter
76. Mästersven Jan Petter Bagge, f 1/11 1837, Alster, infl 1863, utfl 1864 Alster
77. Spiksmed Carl Sax, f 15/8 1842, Fryksände, infl 1865, utfl 1869?
78. Spiksmed Jan Bjurström, f 5/6 1834, Vitsand, H. Carolina Björn, f 1840, Östmark, infl 1865, utfl 1870?
79. Spiksmed Carl Blom, f 1/1 1836, Fryksände, H. Cajsa Blomström, f 27/1 1838, infl 1862, utfl 30/11 1863
80. Knipsmed Anders Blomström, f 6/4 1835, Fryksände, H. Lena Stålhandske, f 27/7 1834, Lysvik, infl 1863, utfl 1866
81. Knipsmed Nils Blomstrand, f 28/5 1825, Fryksände, H. Johanna Jönsdotter, f 19/11 1828, infl 25/4 1861, utfl 1866
82. Stålbrännare Olof Östen? Carlgren, f 20/7 1801, H. Anna Cajsa Lindberg, f 1806, infl 1830
83. Liesmeden Mattes Tisson?, f 14/10 1821, Gagnef, infl 1846 Gagnef, utfl 1848 Gagnef
Handlingar i Bergskollegiums arkiv.
Följande handlingar angående Letafors finns registrerade i Harmens register:
Gunneby manufactur Hammar i Wermeland och Elfwdals Härad, samt Dahlby socken
1729 d:n 21 october Privilegium för Bruks förwaltaren Bengt Bergenhem, ät inrätta en kniphammare, till allehanda småt manufactur smide, på Skattehemmanet Gunnebys ägor uti Wermeland Elfwdals Härad och Dahlby sochn. Res: B: fol:
1735 d:n 16 October lemnas tillstånd ät kiöpa Tackjern till thenne Hammars förnödenhet, dock förbiudes wid 50 D:r S:rts wite ät anwenda thet till stångjem. Res: B: fol: 486.
1738 d:n 29 November Recommendation till Kongl. cammar Collegium, ät Bruks Patron Bergenhem, obehindrat till Norige, må emot Gränts tullens behörige ehrläggande, få afföra och ehrsättiga, så wäl gröfre som finare wid thetta bruk tillwerkade jern manufactursorter. Reg: pag:
1757 d: 21 Februar: Genom utslag fastställdes Ämnes smidet wid § wärket til 30 skp Årl: Resol: B: p: 30.
Gunneby Jernwerck
1767 Now: 25 Afslås then sökte sex års frihet från hammarskatt, bewillning och andra Cronoutskylder, i anseende til liden skada afwattuflod. Res. B. fol: 238
Gunneby Manufactur werk
1779 d: 19 Julii Extr: Prot: om stempelen på manufacturen. Res: B: fol: 117.
Lethaforss, Carlstads Län.
1805 den 18 Febr. Till Kongl Maij:t underd. angående sökt smidesanläggning wid Lethaforss Conc. b.
1805 den 19 Mart. - Kongl.Bref angående 570 skp sökt smides till ökning wid Gunneby eller Lethafors. Kgl. Br. b. p. sid 80
1805 den 15 April. Privilegium för Brukspatron Söderberg, att wid Lethafors få föröka där redan på 30 skp: s tillverkning Priviligierade ämneshärd med 270 skp, samt att därstädes för 300 skpd nytt ämnessmide, anlägga en ny härd, och för detta tillökte smide af tillsammans 570 skp, ifrån Grythytte Bergslag upphandla nödigt tackjärn. Dessutom tillätes honom att till hamrar för en hjulstock och en Ässja, samt 2:ne knipphamrar för hwar sin hjulstock och ässja. Resol.b.p.221.
1815 l Februarii. Kung. brefang afsl. låneansökan för fullbordande af bruket, s. 6
1819 den 21 maji. Kongl. Maij:ts bref, angående till stånd, att under 3:ne år smida stångjern i stället för ämnesjern. p. 165
1822 den 23 October. Kongl. Maijt:ts Bref, angående tillåtelse, att tills vidare utsmida stångjern i stället för Ämnesberedningen. p. 617.
1823 den 15 Julii Protokolls utdrag, angående Stämpeländring härstädes. Res. Bok. p. 643.
1835 den 21 November, Kongl. Brefang uppförande af 2 Härdar och 2 Hammrar för 1000 skp smide, p. 979.
1835 den 22 december, B.C Privilegium å samma smide p. 741
1836 den 2 November, kongl. Brefang. tiden för det nya smidets begagnande, p 429.
1842 den 19 Dec. B.C. Utslag, ang: flyttning av 2:ne stångjernshärdar och en hammare med 800 skp smide till Likåforss.
1843 den 29 Maj, B,C. Utslag ang:de bibehållande vid Lethaforss af sistnämnde Härdar.
1845 den 6 Februarii Kongl. Brefafslår Bruksägarens ansökning om nedläggning af smide på viss tid s 524.
1853 den 13 October B.C. Prot. Utdrag tillåter nuvarande egaren af Lethaforss Bruk J. Christiansson och C G Otterberg [obs felstavningen, förf: s anmärkning] att istället för nu brukliga stämpeln, för stångjernssmidet därstädes begagna stämpeln
1854 den 10 Augusti B. C. prot. Utdrag tillåter att det serskildta märket 
hädanefter må såsom bistämpel, jemte Bruketsstempel begagnas, till utmärkande af det derstädes tillverkade Ämnesjern, äfvensom manufactur smiden af olika slag.
Källor och Litteratur
Otryckta källor
| Landsarkivet Riksarkivet Ramsele Värmlandsarkiv |
Lösa handlingar från Bergmästaren i västra distriktets arkiv, inklusive värderingen 1841 och brandförsäkringsbrev från Allmänna brandförsäkringsverket Domböcker. Husförhörslängder Bäckwalls anteckningar Skifteshandlingar |
Litteratur
| Adamsson, Rolf Attman, A Broberg, E Bromander, C W Fernow, E Furuskog, J Hildebrand, K-G Jansson, S Lindroth, S Nilsson, Y Otterborg, R Rinman, S |
De svenska järnbrukens storleksutveckling och avsättningsinriktning 1796-1860, Göteborg 1963 Svenskt järn och stål 1800-1914, Stockholm 1986 Ett gammalt järnbruk i norra Värmland, NWT 3/1 1956 Letafors fordom Wermlands nordligaste jernbruk, Karlstad 1899 Beskrifning öfver Wärmeland, Filipstad, upplaga 1888 De Värmländska järnbruksbygderna, Filipstad 1924 Svenskt järn, Stockholm 1987 Måttordbok, Stockholm 1950 Svensk Lärdomshistoria 1-4, Stockholm 1975 Bygd och näringsliv i norra Värmland, Lund 1950 Barndomsminnen från Letafors bruk, artikel i Wermlandica 1989 Handbok uti den gröfre jern och stålförädlingen, Uppsala 1829 |
Mera allmänt beskrivs löneförhållanden för bruksarbetare av Mats Larsson i avhandlingen Arbete och lön vid Bredsjö bruk, Uppsala 1986.
Källa: OLSSON, TORBJÖRN, Letafors bruk, 1996.
