Wermlandica 1995. ISSN 0348-8454

Värmland mellan Sveariket och Norge (II)

Snorres uppgifter om att Värmland skulle ha tillhört Norge är inte trovärdiga.

Efter denna källgenomgång med källorna uppräknade i den ordning, vari de har tillkommit, har åtskilligt klarnat. Det ter sig som ytterst osannolikt, att Värmland någonsin skulle ha tillhört Norge. Skälen mot Snorres trovärdighet är följande:

Snorre Sturlason är ensam om dessa uppgifter, fastän många fler källor berättar om Värmland.

Snorre berättar om händelser, som ligger mycket långt tillbaka i tiden. Olof trätäljas söner skulle ha levat i början av 700-talet, ett halvt årtusende före Snorres tid. Harald hårfager har levat drygt tre århundraden och Håkon gode inemot tre århundraden före Snorres tid. Tidsavstånden mellan Snorre och de föregivna händelserna är så betydande, att man enbart av den anledningen blir mycket betänksam. I en tid, då man ännu inte hade skrivna urkunder och krönikor, var det mycket svårt att få fram uppgifter om äldre tider, och ju längre bak i tiden händelserna låg, desto svårare var det givetvis.

Orsaken till att Värmland hos Snorre var ett norskt landskap skulle ha varit, att Olof trätälja hade varit konung i Värmland, men dessa uppgifter är av allt att döma uppdiktade. Man kan vidare lägga märke till, att Snorre aldrig åberopar några källor till just dessa avsnitt. De källor, som sagaskrivarna hade att bygga på, var dels samtida skaldekväden, dels sägner av tvivelaktigt värde. I fråga om Värmland har Snorre dock inte ens något sådant att åberopa. Egil Skallagrimsson var en av Islands största skalder, och även omedelbart före inresan i Värmland skall Egil enligt sagan ha diktat skaldevisor, men ingen av dem handlar om det, som enligt sagan var resans huvudhändelser, nämligen skattkrävningen och kampen mot värmlandsjarlens män. Förhållandet är anmärkningsvärt.

Ännu anmärkningsvärdare är en del uppgifter i hans framställning. En strövskara med svear från Värmland skulle ha dräpt kung Sölve av Solör, men de tog hans systerson Halvdan vitben till konung. Enligt gällande lagar för blodshämnd var denne emellertid skyldig att hämnas sin morbror och fosterfar. Kungavalet ter sig mot denna bakgrund som minst sagt obetänksamt och osannolikt. Även berättelsen om Åke bonde ter sig vid prövande eftertanke som ytterst sagoaktig. En storman skulle ha inbjudit två inbördes tvistande konungar att samtidigt gästa hans gård, han skulle ha öppet gynnat den ene och slutligen förolämpat den andre. Det finns enklare sätt att begå självmord, och som konungamöte är detta helt utan motsvarighet. Hela berättelsen är ett utslag av Snorres norska chauvinism: Norske kungen är ung och kraftfull, medan den svenske är gammal och svag. Svenske kungen vill lägga under sig områden, som aldrig har hört till hans rike, men den norske vill endast samla de bygder, som sedan länge har hört till Norge. Norske kungen gynnas av Åke och den svenske missgynnas. Åke ber om den norske kungens vänskap men anser, att den svenske är att räkna som hans jämlike.

Sveakungen begår ett dråp till tack för gästabudet och flyr sedan fegt undan utan att våga ge sig i strid. Norske kungen jagar efter och segrar utan strid. Sveakungen tecknas således genomgående oförmånligt och med mörka färger. Norske kungen tecknas tvärtom genomgående förmånligt och hedersamt.


Så här gick det till, när kung Sverre och hans män färdades i Norge och Värmland. Ett välbeväpnat följe till häst rider på smala ridstigar mellan bygderna.

Islänningarna höll genomgående på sina norska stamfränder. När svenskar och danskar kämpar mot eller tvistar med norrmännen, skildras svenskarna och danskarna alltid oförmånligt. I detta fall har Snorre åstadkommit en mycket skickligt utförd nidteckning. Det samma kan sägas om Egilssagans bild av värmlänningarna. I varje avseende skildras de ofördelaktigt i jämförelse med sagans isländske hjälte. Först betalade värmlandsjarlen inte sin skatt. Sedan betalade han visserligen, men därefter dräpte han skattkrävarna och tog tillbaka skatten. Detta upprepades flera gånger. När Egil skickas dit, betalar jarlen för litet och försöker sedan dräpa honom. Med hjälp av sina tre följeslagare dräper Egil emellertid tjugofem av de trettio män, som jarlen har sänt ut. Egil ensam dräpte minst tjugotvå av de tjugofem fallna värmlänningarna. Norske kungen drog nu till Värmland, och jarlen flydde. Den nye jarlen och många bönder tvingades att giva kungen gisslan, och många bönder måste erlägga böter. De värmlänningar, som vi här möter, är således falska, förrädiska, dåliga krigsmän och opålitliga. Den ende värmlänning, som får godkänt är Alf den rike, som tog väl emot Egil och gav honom goda råd, men å andra sidan var Alf "så besynnerlig och egensinnig, att det inte var många tjänstehjon som ville stanna hos honom." Även han hade således stora fel. Allt detta är en ren nidteckning för att Egil själv skall framstå i desto klarare ljus. Bockfoten är dock så skickligt dold bakom en till synes saklig och lidelsefri redogörelse, att man inte märker den, om man ej tänker över berättelsen och lägger samman alla ofördelaktigheter. Överdrifterna är dock tydliga. Egil har en stenhäll som bröstharnesk och fäller själv minst tjugotvå värmlänningar. Det är fullkomligt orimligt, att fyra man lyckas - utan förluster - tillbakaslå trettio man och fälla tjugofem av dem. Här har Egil fått drag av folksagornas starke hjälte, som förmår allting.

Egil Skallagrimsson spänner på sig en stenhäll som bröstharnesk, när han skall strida mot den värmländske jarlens män. Teckning: Eric Palmquist.

Snorres uppgifter om att Värmland skulle ha tillhört Norge är således inte trovärdiga utan uppenbarligen diktade, men källgenomgången har givit oss fler insikter, och dessa är den egentliga behållningen av denna undersökning. De behandlas i det följande, och även de motsäger Snorres uppgifter om att Värmland skulle ha tillhört Norge.

Enligt källorna var Värmland ett svenskt landskap

Enligt Ottars berättelse sträckte sig Norge på 800-talet inte längre österut än till Kölen.

Enligt Adam av Bremen, Florensförteckningen, Sverres saga, Saxo grammaticus och Håkon Håkonssons saga var Värmland ett svenskt landskap. Dessa källor har tillkommit under tiden från och med 1070-talet till och med 1260-talet, och deras uppgifter gäller den tid, då de nedskrevs. Undantaget är Saxos krönika. Enligt dess uppgifter skulle Värmland redan under forntiden ha tillhört Sveariket.

Lika försiktig som man bör vara gentemot Snorres uppgifter bör man visa sig gentemot Saxos. Det finns dock en viktig skillnad mellan de två historieskrivarna: Snorre var islänning, men Saxo var dansk. Flertalet islänningar var ättlingar till utflyttade norrmän, och på grund av öns läge väster om Norge hade de flest förbindelser med Norge. Följaktligen kände de sig som ett slags norrmän, och i sin historieskrivning framhävde de Norge på de andra nordiska rikenas bekostnad. De var partiska för norrmännen och förvanskade historien dem till godo. Danskarna hade dock inte något intresse av att framhålla Norge på Sveriges bekostnad. Därför är Saxos uppgift betydligt intressantare än Snorres. Dessutom är den äldre, och i motsats till Snorres uppgift får den stöd av andra källor, som berättar om Värmlands ställning i äldre tid.

Det är således uppenbart, att Värmland i alla tillförlitligare källor framträder såsom en del av Sveariket. Man kan dock något närmare än så beskriva landskapets förutsättningar och förhållanden.

Värmland var mycket svåråtkomligt för de norska kungarna

Enligt Ottar skulle Norge på 800-talet inte ha sträckt sig längre än fram till Kölen, men enligt Snorre skulle såväl Harald hårfager som Håkon gode under samma århundrade ha härskat över Värmland.

Ottars uppgift är samtida och mycket äldre än Snorres. Dessutom är den till skillnad från Snorres i sig trovärdig. De norska kungarna var sjökonungar, som företrädesvis förflyttade sig till sjöss utefter kusten. Inlandet hade de därför inte samma grepp om. Just väster om Värmland är Norge som bredast. Här finns Östlandet med stora inlandsbygder som Oplandene och Hedemarken. Här fanns det länge självständiga småkonungar. Enligt skalden Ottar svarte var Olav den helige den förste norske konung, som underlade sig Östlandet. I sin dikt Huvudlösen hyllar skalden konungen med följande ord: 

"Höklandets (armens) lågors (guldets) ödare (Du givmilde man), Du har med alltför mycket ont gäldat landsstyrarna för alla deras ränker och anslag. Lysande furste (ordet gramr betyder även vrede och ond ande), Du härskarans stöttepelare, Du lät fordom de henska furstarna (Hedemarkens furstar), de som sutto i bakhåll mot Dig, få en väl avvägd lön. Du har, Du ihärdige stridsman, Du som gör svärdsklingorna röda, vräkt konungar ut ur landet. Din mandom märktes mer än deras. Varje konung flydde fjärran ifrån Dig, och det förnimmer folk verkligen. Du klavband sedermera ordomröraren (tungan) på den, som satt stilla längst i norr. Nu härskar Du över den mark, som fordom fem furstar innehade. Gud styrker Dig med mycken framgång. Vidsträckta ätteländer äro Dig underlagda österut till Eid. Ingen annan, som ansätter folk med Gönduls (valkyrjans) flammor (svärd), har tidigare suttit som härskare över ett sådant land." *20

Först Olav den helige (1016-1030) skall således ha underlagt sig Östlandet genom att med våld jaga småkungarna ur landet eller skrämma dem till overksamhet och tystnad. Ditintills hade Östlandet således utgjort ett fritt skyddsområde mellan värmlänningarna och de norska rikskungarna. Även småkungarna kunde visserligen föra krig, men de var inte lika mäktiga som rikskungarna. Att de norska rikskungarna skulle ha härskat över Värmland, fastän de inte var herrar över det mellanliggande Östlandet, är ytterst osannolikt.

Förborgen framför Värmland hade fallit, men till Värmland var det ytterligare ett långt avstånd. Om de norska kungarna skulle ha velat lägga Värmland under sig, var de alltför sent ute. Olav den helige underlade sig Östlandet, och från ungefär samma tid har vi det första uttryckliga belägget för att Värmland redan tillhörde Sveariket. Alltifrån 1070-talet har vi en lång rad belägg, som visar att Värmland ingick i svearnas rike. För övrigt var det verkligen inte lätt för de norska kungarna att upprätthålla sin makt och myndighet över Östlandet, som var och förblev avlägset för Norges sjöburna och kustbundna konungar. Källorna visar mycket tydligt, att Östlandet var - inom Norge - den säkraste tillflyktsorten för tronkrävare som kung Sverre, Sigurd Ribbung och junker Knut. Ännu säkrare tillflyktsorter hade de i Värmland och Dalsland. Värmland var och förblev svåråtkomligt.

Edskogen och Kölen utgjorde en naturlig gräns mot Norge

Det var ju inte enbart Östlandet, som skilde Värmland från de norska konungarna. Kölen och Edskogen utgjorde en naturlig gräns mot väster. Dessa ödemarker skilde de odlade bygderna åt.

Samfärdsel förekom dock ofta, och källorna är ytterst tydliga och enstämmiga, när det gäller att peka ut resvägen. Det saknar betydelse, om det rör sig om samtida källor eller diktade skildringar, varje gång resvägen nämns är det Edskogen, som omnämns. Sverres saga, Snorres Heimskringla, Egilssagan, Håkon Håkonssons saga, alla nämner de Edskogen som färdevägen. Håkon Håkonssons saga är utförligast. På den norska sidan låg "Straumr" (Sör-Odal prästgård) och "Vingr" (nuvarande Kongsvinger) närmast skogen. "Edaskogen är tolv raster lång, och en kyrka finns mitt på skogen. Det är en god och slät väg, då isarna ligga", berättar sagan. På värmländska sidan nämns först gården "Morastir" (Morast i Eda socken). Därefter nämns "den bygd, som heter Eidhar" (Eda socken) och gården "Medhalbaer" (Mellbyn i Eda socken). Längre in i Värmland fanns "Nyjakirkja" (Ny socken, tidigare kallad "Nysocken"). Mellan Kongsvinger och Eda har vi alltså den del av skogen, där samfärdseln gick fram. Här finns mycket riktigt en dalgång med förhållandevis slät mark. Arvid Ernvik har med hjälp av ett rikhaltigt sentida källmaterial noggrant utrett Edaskogens gränser och samfärdsledernas sträckning. Jag hänvisar till hans utredningar för närmare beskrivning. *21

Ekorrjakt var enligt Snorre Sturlason vanlig i Värmland redan under medeltiden, och så här föreställde sig Olaus Magnus ekorrjakten.

Konung Håkon färdades vintertid, då isen låg och man kunde åka släde över de tillfrusna sjöarna. Egil Skallagrimsson och hans män färdades enligt sagan på skidor och i slädar samma väg. Vinterfärder var mycket vanliga och har förekommit inte minst på Edskogen.

Många blir dock säkert förvånade , när de får läsa, att herr Knuts män två gånger drog skepp från Värmland in i Norge. Detta skulle dock inte ha förekommit tidigare. Ibland "vid sällsynta tillfällen under vårfloden" kan dock en del av Glommas vatten gå genom "Eidskogens dalgång" till Vrångsälven, som är Byälvens ena källflod. En del av Glommas vatten kan alltså nå Vänern. *22 Ett och samma vattendrag gick således från Glomma ned till Vänern, men att draga skepp denna väg har ändå varit ett tidskrävande och mödosamt arbete, som man inte gav sig på annat än i nödfall. Detta arbete kan jämföras med hur Karl XII lät draga krigsfartyg över land från Strömstad till Idefjorden i och för belägringen av Fredrikssten 1718. Fartyg forslades endast denna gång på denna väg.

Jakt på mård och sobel enligt Olaus Magnus. Islänningen Snorre Sturlason är den förste som berättar om pälsdjursjakt i Värmland.

Desto livligare var samfärdseln till lands, men Edskogen är tolv "raster" lång, och varje rast var ungefär en halvmil lång. *23 Avståndet var betydande på den tiden. Edskogen och Kölen utgjorde en naturlig gräns mellan Värmland och Norge. Enligt 1273 års gränsläggningshandling hade gränsen gått här sedan urminnes tider.

Värmlänningarna gjorde ofta infall i Norge, men norrmännen inföll sällan i Värmland

Enligt Snorres Heimskringla och Egils saga skulle de norska kungarna ha varit farliga grannar till värmlänningarna, men denna historieskrivning kan alltså avskrivas. Det var tvärtom. På grund av sin partiskhet för norrmännen och sin historieförvanskning dem till godo har de isländska sagaskrivarna till stor del lyckats dölja, att Norge under hela vikingatiden helt eller delvis var ett danskt lydrike. Inte ens Snorre Sturlason kan dock förneka, att danskarna tog över Norge såväl efter Olav Tryggvasons fall som efter Olav den heliges, men i övrigt har islänningarna lyckats bra i sitt syfte att måla upp bilden av ett starkt och självständigt norskt konungarike. Här och var framskymtar dock, att danskarna hade makt över landet, och särskilt om man jämför med andra källor, är saken klar. Norge var under större delen av vikingatiden ett danskt lydrike. På Jellingestenen förkunnar den danske kungen Harald Gormsson (blåtand), att han "vann åt sig allt Danmark och Norge".

Även i fråga om Värmland har islänningarna eller i detta fall Snorre Sturlason skickligt men föga sanningsenligt målat upp bilden av ett mäktigt norskt rike, som lade under sig kringliggande områden. I stället förhöll det sig tvärtom så, att värmlänningarna oftare trängde in på norrmännens område än tvärtom. Några osäkra uppgifter finns, och även de må beröras. Enligt Historia Norwegiae skulle på 900-talet många norrmän ha betalat skatt till svearna, och enligt Saxo skulle sveakonungens son ha varit ståthållare över såväl Värmland som Solör (i Norge). Snorre berättar själv, att sveakonungen efter slaget vid Svolder skulle ha krävt in skatt i Tröndelag. *24 Den sistnämnda uppgiften har med goda skäl betvivlats, och även de andra är osäkra. Som bakgrund till uppgifterna i tillförlitligare källor är de dock av intresse.

Enligt Sverres saga och Håkon Håkonssons saga höll många norska tronkrävare till i Värmland med sina män. Många värmlänningar gjorde gemensam sak med kung Sverre, Sigurd Ribbung och junker Knut, när dessa drog in i Norge på plundrings- och härjningståg. Dessa sagor är skrivna med hjälp av ögonvittnens berättelser och följaktligen betydligt tillförlitligare än forntidssagorna, som skildrade längesedan svunna händelser. Bägge sagorna ger oss samma bild: Långt efter vikingatiden fortsatte värmlänningarna att draga ut på vikingatåg. Vi är vana vid att vikingatåg skall företagas till sjöss, men vi ser alltså, att värmlänningarna lika väl kunde företaga plundringståg till lands.

Dessa värmländska härtåg har rentav fått litterära avspeglingar hos Snorre. Han berättar ju om de svear, som hade flyttat till Värmland och blivit värmlänningar, att de med hela sin här drog över Edskogen och ryckte in i Solör, där de dräpte konungen och gjorde sig till herrar i landet. De utropade Halvdan vitben till konung, och tillsammans med honom fortsatte de sitt erövringståg. Denna berättelse är - som ovan har visats - uppdiktad, men Snorre vistades länge i Norge på konung Håkons tid. Därför kände han till, att värmlänningarna både under kung Sverres och under kung Håkons tid ofta hade infallit i Norge. När han skrev om forntida förhållanden, använde han sina kunskaper om de samtida förhållandena, och på detta vis har de värmländska plundringstågen in i Norge fått en avspegling även i hans sagor. Genom att låta erövrarna från Värmland senare lägga under sig även Värmland (!), har han dock lyckats vända på steken, så att norrmännen till slut ändå står som segrare och herrar.


Konungahyllning enligt Olaus Magnus. I Värmland valdes och hyllades den norske kung Sverre.

Snorre berättar även, att såväl Harald hårdråde som Håkon jarl hade upprorsflockar i Värmland, och att åtminstone den senare skulle ha infallit i Norge från Värmland. Huruvida dessa uppgifter har någon verklighetsbakgrund eller om även de är diktade är ovisst. Skulle de inte vara annat än litterära avspeglingar av ribbungarnas tidsålder, är de dock värdefulla som sådana.

Värmlänningarnas krigståg ådrog dem dock norsk vedergällning, men förutom konung Håkons stora hämndetåg 1225 har det stannat vid hot och ansatser. Anledningarna var flera.
Dels låg Värmland avlägset från Norges huvudbygder. Dels hade landet djupa, lättförsvarade gränsskogar, där man kunde fälla bråtar och göra norrmännen vägen trång. Dels fruktade de norska kungarna, att de skulle ådraga sig sveakonungens vrede och ovänskap, om de trängde in i Värmland.

Det var således snarare värmlänningarna, som var farliga för de norska kungarna, än tvärtom. Detta framgår också av, att värmlänningarna gjorde anspråk på ett norskt gränsområde (Trysil), men att norrmännen däremot inte gjorde anspråk på några värmländska bygder.

Sjöförbindelserna över Vänern var viktigare än landförbindelserna över Edskogen.

De källor, som berättar om Värmlands förbindelser i äldre tid, är alla skrivna i Norge eller på Island. Det är därför naturligt, att de nämner värmlänningarnas landförbindelser västerut med Norge men ej har något att berätta om värmlänningarnas förbindelser österut med andra svenska områden.

Det var trots allt dessa förbindelser, som var viktigast för värmlänningarna. Stora skogar och långa avstånd skilde Värmlands huvudbygder från Solör i Norges inland. Däremot var Värmlands huvudbygder belägna vid eller nära Vänern. Klarälven och Byälven var förr viktiga samfärdsleder, och bägge ledde till Vänern.

Vänerns betydelse är stor än i dag, men mycket större var den, när man ännu inte hade några riktiga farvägar utan endast enkla gång- och ridstigar. Landskapen runt sjön, nämligen Västergötland, Värmland och Dalsland, kom att bilda ett gemensamt stift, och redan på 1070-talet berättar ju Adam av Bremen, att värmlänningarna är kristna och lyder under skarakyrkan. Någon gång kunde dalslänningarna räknas som "västgötar väster om Vänern" och Dalsland som en del av Västergötland. *25 Stiftsindelningen vittnar redan på 1000-talet om, att Vänern band samman de landskap, som låg vid dess stränder. Den tidens sjöfarare gav sig ogärna ut på öppna sjön utan föredrog att följa kusten och att segla från ö till ö. *26 Mellan Dalbosjön i väster och östra Vänern finns dels Kålland i söder, dels Värmlandsnäs i norr, och dem emellan Ekens skärgård. Här är avståndet mellan sjöns södra och norra sida minst, och dessutom kan man hela tiden segla eller ro från ö till ö. Harald Wideen har framhållit klostret på Lurö och biskopsborgen Läckö. Han påpekar, att de bägge antyder, att man har färdats fram här. Många omständigheter och förhållanden visar, påpekar Wideen, "Vänerns betydelse för det västsvenska kulturlivet i äldre tider."

Slädfärd i storskogen - så färdades man vintertid mellan Värmland och Norge. Teckning: Erik Werenskiold.

Under konung Sverker den gamles tid men före 1150, då klostret flyttades till Varnhem, anlades ett cistercienserkloster på Lurö mitt i Ekens skärgård. (Det skedde således någon gång under tiden 1130-1150). Cistercienserna förlade gärna sina kloster utanför huvudbygderna men vid viktiga färdleder, så att de kunde betjäna de vägfarande. Enligt en sen och osäker uppgift skulle Läckö ha grundats 1298, och läget är intressant. Borgen ligger visserligen inom Västergötland, stiftets viktigaste del, men den ligger så långt ut i Vänern och så nära Värmland man kan komma utan att behöva ge sig ut i själva skärgården. Borgen hade ett centralt läge inom stiftet, *27 och när man skulle fara över till Värmland, hade man nära väg och en säker sjöled. Sjöleden till Dalsland var däremot längre och farligare.

 
Värmlänningar lurpassar på norske kungens skattkrävare. Teckning: Eric Palmquist.

Värmland intog en fri och självständig ställning inom riket

Vänern har bundit samman Vänerlandskapen till ett helt, och alla dessa landskap har sedan urminnes tider ingått i det svenska riket. Västergötland var ett av eriksgatans landskap, ett av de landskap, genom vilka den nyvalde konungen red sin hyllningsresa. Av geografiska skäl var dock Västergötland bland eriksgatans landskap den lagsaga, som var lösast knuten till riket. Här kunde konungamaktens motståndare göra sig gällande, och delar av Västergötland har tidvis tillhört även Norge eller Danmark. *28

Värmland var i första hand knutet till Västergötland och låg från rikskärnan räknat svårtillgängligare än Västergötland. Detta innebär, att även Värmland hade alla förutsättningar att intaga en fri och självständig ställning inom riket. Som vi ser intygar källorna enstämmigt, att Värmland har intagit en ställning för sig. Sverre och Håkon Håkonsson underhandlade med värmlänningarna, som inte tycks ha brytt sig om vad vare sig sveakungen eller norske kungen ville. Saxo tänker sig, att Värmland styrdes av en särskild ståthållare, och Snorre skriver, att en fullt självständig småkonung skulle ha bott i landskapet. I Egils saga möter vi en värmländsk jarl, som gjorde ungefär som han ville. Han vägrade att betala skatt eller lät i hemlighet dräpa skattkrävarna och tog så tillbaka skatten. Att Värmland i många avseenden var fritt och självständigt påpekas således i såväl de förhållandevis tillförlitliga källorna som i de historiska romanerna. Det svenska riket var vid denna tid ett löst sammanhållet landskapsförbund, och Värmland tillhörde de friare lagsagorna inom detta.

Snorre - en stor författare

Snorres uppgifter om att Värmland skulle ha tillhört Norge är således inte trovärdiga, och de motsägs dessutom av uppgifter ur trovärdiga källor.

Det stora misstag, som Snorres läsare har gjort sig skyldiga till, är, att de har betraktat honom som en historieskrivare eller rentav som en historieforskare. I själva verket var han en författare och diktare. Hans kungasagor är inte några krönikor eller utredningar utan tvärtom historiska romaner. Liksom alla historiska romaner innehåller de en myckenhet av historiska uppgifter, men själva huvudhändelserna är ofta diktade. I likhet med annan stor historisk diktning har även Snorres sagor historiska kunskaper att förmedla. Huvuddragen i bakgrundsteckningen är nämligen helt riktiga. Dessa är:

* Värmland har varit ett nyodlarlandskap, där skog har fällts och ny mark har lagts under plogen.

* Värmland har legat avlägset från såväl det svenska som det norska rikets huvudbygder.

* Värmland har därför intagit en fri och självständig ställning.

* Värmlänningarna har haft många förbindelser med Norge och norrmännen.

* Värmlänningarna har rentav företagit krigståg in på norskt område.

* Snorre ger oss även en glimt från jakten efter pälsdjur, och denna uppgift är han ensam om.

Många källor visar, att nordborna i äldre tid sålde mycket pälsverk till andra länder. *29 Värmland med sina många och stora skogar har då som nu hyst många villebråd, och Snorre ger oss den första jaktskildringen från Värmland, låt vara att den är uppdiktad: "Atte den dalske i Värmland for i vintras upp till skogarna på skidor och med båge. Honom kallar vi den störste jägare. Han hade på fjället fått så mycket gråverk, att han hade fyllt sin skidsläde och hade så mycket, som han kunde draga efter sig. Då vände han om hem från skogen. Han såg en ekorre i ett träd och sköt efter honom men missade. Då blev han vred och kopplade loss släden och rände efter ekorren"... Berättelsen har en fortsättning, men jag har endast anfört den del, som skildrar vanliga förhållanden. Med en skidsläde bakom sig och bågen nära tillhands skidade alltså värmländska jägare åstad in i skogarna. Enligt berättelsens fortsättning hände det, att jägarna nattetid låg på själva snön. *30

* Av allt att döma finns det ytterligare ett huvuddrag att lägga på minnet. Enligt Egils saga skulle det ha hänt, att resande blev överfallna på Edskogen. Även detta har av allt att döma sin motsvarighet i verkligheten. På den tid, då norska tronkrävare och deras följen huserade i Värmland, kan det åtminstone tidvis och på vissa orter ha varit mycket osäkert längs vägarna. Många av kungsmännen var nämligen som Sverres saga öppet erkänner "tjuvar och rånsmän och rövare". De hade gått Sverre "till handa med föga mandom och mer därför att de tänkte fara fram som rånsmän än kämpa sin konung till heder". *31 Sådant folk var svårstyrt, och de kunde ställa till med både det ena och det andra. De vägfarande gjorde klokt i att se sig noga omkring.

Fördelen med Snorres diktade skildringar är, att de har blivit så utförliga, åskådliga och livfulla, att de stannar kvar i minnet på ett helt annat sätt än de enkla och oansenliga sakuppgifter, som historieforskarna vaskar fram. Det, som kan sägas om Snorre, kan med lika stor rätt sägas om Selma Lagerlöf. Huvudhändelserna i hennes romaner är diktade eller åtminstone omdiktade, men huvuddragen i bakgrundsteckningen är historiska. Hon har haft mycket stor betydelse, när det gällde att göra Värmland känt.

Vägfarande pulsar fram genom djup snö i Edskogen mellan Värmland och Norge. Teckning: Eric Palmquist.

Det finns många svenska landskap, om vilka man inte vet stort mer än att de finns till, men Värmland hör inte till dem. Värmland är både välkänt och uppskattat. Till stor del kan vi tacka Värmlands historiker för detta. Såväl Erik Gustaf Geijer som Anders Fryxell var värmlänningar, hävdatecknare och framstående diktare, som kunde skriva fängslande och åskådligt. Mest har dock ändå författarna betytt, och då tänker jag i första hand på Snorre Sturlason och Selma Lagerlöf.

Historikerna utforskar och klarlägger historien, men diktarna använder den och för ut den till folket. Få har lyckats så bra som Snorre och Selma Lagerlöf. Tack vare medryckande berättarkonst och inlevelsefull skildring kan de få i stort sett vilka märkliga berättelser som helst att förefalla trovärdiga och väl underbyggda. Just därför är det både nödvändigt och givande att jämföra deras berättelser med andra framställningar. Då får man en klarare uppfattning om de historiska huvuddragen, och då får man klar blick för vilka stora diktare de är, som av små, obetydliga uppgifter kan skapa stor konst.