Wermlandica 1994. ISSN 0348-8454

Värmland mellan Sveariket och Norge

Enligt allmän uppfattning skulle Värmland under vikingatiden ha tillhört det norska riket. Samtida källor har visserligen inte någonting att berätta om detta, utan uppgifterna finns först i sentida sagor från Island, men inte desto mindre har sagouppgifterna allmänt antagits. *1

I den mån man har gått igenom källorna, har man dock räknat upp dem alltefter den tid, som de föreger sig skildra. De källor, som berättar om den äldsta tiden, har alltså först blivit genomgångna. Man kan emellertid med större fördel räkna upp källorna alltefter deras tillkomsttid. De källor, som har tillkommit först, uppräknas i början, och sedan går man över till de sentida källorna. Då får man ett helt annat intryck. Här skall jag göra på det sistnämnda sättet.

Ottars berättelse

Under senare hälften av 800-talet översattes Orosius' världshistoria till angelsachsiska. Till översättningen fogades ett antal nyare geografiska upplysningar. Norrmannen Ottar berättade för konung Alfred av Wessex åtskilligt om sitt land:

"Åt öster ligga vilda fjällsträckningar uppe längs med det bebyggda landet. På dessa fjällsträckningar bo finnar." (Det vill säga samer)... "I söder och norrut ligger längs detta land (Nordmanna land) på andra sidan fjällsträckningen Svealand (Sweoland); längs dess nordliga del ligger Kvänland." (Översättning av Ove Moberg.) *2

Bergsryggen som omtalas är givetvis Kölen. Detta är en samtida utsaga och således värd all uppmärksamhet. Enligt Ottar har Norge sträckt sig fram till Kölen - men inte längre.

Adam och Florensförteckningen

På 1070-talet skrev Adam av Bremen en krönika över ärkestiftet Hamburg-Bremen. Han är den förste, som nämner värmlänningarna. Mäster Adam berättar, att Sveariket "har i väster götarna och staden Skara, i norr värmlänningarna jämte skridfinnarna" (Sueonia ab occidente Gothos habet et civitatem Scaranem, a borea Wermilanos cum Scritifingis") - här räknas Värmland såsom en del av Sverige. Strax dessförinnan heter det: "Mellan Norge och Sveonia bo värmlänningarna och finnvedsborna och andra, som nu alla äro kristna och lyda under skarakyrkan" (Inter Nortmanniam et Sueoniam Wermilani at Finnedi degunt...). Antingen räknar han icke värmlänningarna till Sverige eller står Sueonia här för endast Svealand. Den sistnämnda förklaringen är att föredraga, ty i samma kapitel räknas värmlänningarna till "svearnas folkstammar" (Sueonum populi). *3 Värmland hörde således till Skara stift och det svenska riket.

Omkring 1120 skrevs den så kallade Florensförteckningen, som bland annat innehåller en uppräkning av de svenska landsändarna:

"Namnen på landsändarna i svearnas rike är dessa: Östergötland, Västergötland, Västmanland, Södermanland, Närke, Tiundaland, Fjädrundaland, Attundaland, Gotland, Värend, 'Findia', Estland, Hälsingland, Värmland och Tjust."

Förteckningen är skriven på latin, och latiniseringen "Findia" kan stå för såväl Finland som Finnveden (i Småland). Det är således ovisst vad "Findia" står för, men de övriga namnen är klara och tydliga. *4

Sverres saga

Kung Sverres saga skrevs före 1210 och delvis redan under kungens livstid. (Han dog 1202.) *5 Sverre var en norsk tronkrävare, som från början inte hade några som helst tillgångar. Han färdades till jarlen Birger brosa i Östergötland för att vinna dennes stöd men misslyckades. Efter jul for han till Värmland, där han träffade folk som kom från Norge. Han fick veta, att den norska tronkrävaren Östen hade fallit i kampen mot kung Magnus. Östens män hade flytt till Värmland, Telemarken eller Danmark. De flyktingar, som kom till Värmland, ville nu ha Sverre till kung, men han hänvisade dem till Birger brosas söner. Dessa hade lika nära arvsrätt till det norska riket som han. Några män skickades till Birger brosa, men Sverre själv och de andra blev kvar i Värmland. Jarlen rådde dem dock att taga Sverre till konung och lovade Sverre sin vänskap. "Här skall han också ha sin härstyrka, och han skall ha fredland vart han än kommer i Sveavälde." (Att ha fredland innebar, att landets invånare lät någon i fred och trygghet vistas där). År 1177 valde männen Sverre till ledare på Hammar i Värmland. Med sjuttio man i följe bröt han in i Viken (Bohuslän), där hans män plundrade Sörbo (i Sörbygdens härad ett par mil norr om nuvarande Uddevalla). Sedan drog man sig tillbaka till Värmland och tog vägen till Edskogen. När han kom hit, insåg han, att han måste välja andra vägar till Norge, och slog in på inlandsvägen över Ekshärad och Järnbäraland, som hörde till sveakungen, in i Härjedalen, som var "hans eget land". Efter många strider i Norge skickade Sverre 100 man över Edskogen in i Värmland, "och där voro de välkomna". Själv firade han jul med 200 av sina män hos bönderna i Österdalen. När Erling jarl tänkte anfalla Sverre, drog sig även kungen in i Värmland. Jarlen ville följa efter. "Men de hindrade detta och sade, att han icke (förut någon gång) skulle ha farit värre (än denna gång), och de fällde bråtar framför honom på skogen". Huruvida "de" är värmlänningarna eller Sverres män eller bådadera säges visserligen inte uttryckligen, men givetvis krävdes större uppbåd till så omfattande försvarsförberedelser.

Efter en tid drog Sverre med 500 män ned i Viken (Bohuslän). De plundrade och brände en gård i Skredsvik (drygt en mil nordväst om nuvarande Uddevalla), "och fyrtio nöt lät han driva till Värmland". Sverre hade farit till Älven (Göta älv) och landamäret, men vikborna följde efter och for upp längs Göta älv. Konungen for till en skog, som hette Huvudnässkogen. (Huvudnäs är det gamla namnet för nuvarande Vänersborg.) Det blev en sammandrabbning, och Sverre segrade. Sverre plundrade nu i Konungahälla (nuvarande Kungälv) och uppehöll sig några nätter där, men han flyttade snart över till Lödöse och fortsatte därifrån till Viken. Då konung Magnus och Erling jarl kom emot honom med ett stort uppbåd, drog han sig tillbaka till Värmland. "Där höll han möte med alla de mäktigaste männen och dem som visast voro och sporde, om de ville sluta sig samman med honom. Då skulle han för dem vara en skyddande sköld. Eller ville de säga nej till ett sådant erbjudande? De sade sig gärna vilja slåss tillsammans med honom som vore han deras kung. Och då konung Magnus och Erling jarl sporde detta, vände de tillbaka igen, och mer blev inte gjort. Men de sände Orm konungsbroder till Oplandene, ty där hade han all den styrka, som man har av sina fränder, och där skulle han sitta mitt för, om Sverre skulle söka sig den vägen från Värmland."

Sverre var nu instängd i Värmland. Återigen företog han en mödosam inlandsfärd genom Värmland, Järnbäraland, Hälsingland och Jämtland. I fortsättningen hade han bättre framgång, och han nödgades inte mer fly undan till Värmland. Vid ett senare tillfälle såg det emellertid så mörkt ut, att han enligt sagan skall ha sagt: "Då ser jag ingen annan utväg än att vända sig till Oplandene och därifrån österut till Värmland eller ända till Götland." *6

Den bild som sagan ger oss är mycket belysande och klargörande. Förbindelserna mellan Norge och Värmland har varit täta. Folk färdas ständigt mellan Norge och Värmland. Samtidigt ligger Värmland så långt från Norges huvudbygder, att landskapet är lämpligt som tillflyktsort för folk, som har kommit i underläge i kampen om det norska kungadömet. Östens män flydde till Värmland, Telemarken och Danmark. Sammanställningen är belysande. Telemarken var ett på den tiden mycket svåråtkomligt inlandsområde i sydöstra Norge, och Danmark var Norges sydliga grannrike. Med dessa områden var alltså Värmland på sitt sätt jämställt.

Sverre skulle ha "fredland", vart han än kom i Sveavälde, hade Birger brosa lovat honom, men det är allt som nämns om hjälp från den svenske jarlen och den svenske kungen, om man frånräknar ett brev med intetsägande löften, som Sverre vid samma tillfälle skulle ha fått av dem bägge. Löftet till trots samlades folket i Järnbäraland mot Sverre, fällde bråtar i hans väg och ville neka honom genomresa. Även hälsingarna samlade en stor här mot honom och ville neka honom genomresa. Sverre måste här klara sig helt på egen hand med förhandlingar, och med värmlänningarna förhandlade han likaledes på egen hand.

Man kunde bära lättare farkoster mellan sjöar och andra farleder. När herr Knut och värmlänningarna hemsökte norrmännen, tog man sig fram med skepp mellan Värmland och Norge. Träsnitt från Olaus Magnus.

Enligt sagan kom han väl överens med värmlänningarna. De avstyrde med uppbåd och bråtar Erling jarls tillämnade infall i Värmland, att döma av det stora antalet kungsmän var de med om Sverres andra plundringståg till Viken, och på sina sammankomster lovade de att slåss tillsammans med honom. De har alltså gått ett annat rikes tronkrävare till handa. Hur mycket Birger brosas och konung Knuts stöd har betytt för värmlänningarnas ställningstagande framgår inte, men man får intrycket att Sverre och värmlänningarna skötte sig själva. Att Värmland hörde till Sverige sägs inte uttryckligen men framgår av värmlänningarnas löfte att kämpa tillsammans med Sverre "som vore han deras konung". (Underförstått: I själva verket hade de en annan konung.)

Sverres saga är en samtidshistorisk saga, skriven delvis under kungens livstid och i övrigt strax efter hans död. Även om många händelser kan vara otillfredsställande återgivna, ger den likväl en verklighetsnära bild av liv och stridigheter inom det norska riket. Huvuddragen i framställningen bestyrks av konung Håkons saga, som vi återkommer till.

Saxo grammaticus

Mot slutet av 1100-talet och i början av 1200-talet skrev Saxo grammaticus sitt stora verk Gesta danorum, danskarnas bedrifter. Verket färdigställdes före 1222 och innehåller mycket sagohistoria, det vill säga sägner och ren diktning om fornhistorien. Just i dessa mest sagoaktiga avsnitt nämns Värmland. Den danske kungen Frode kom nämligen att bli indragen i kriget mellan svear och götar:

"Vid samma tid råkade Alrik, svearnas konung, i ett utomordentligt hårt krig mot Gestiblindus, götarnas konung, men Gestiblindus, som var honom underlägsen i kraft, for bönfallande till konung Frode och lovade sig och sitt rike som tack för de stridskrafter han behövde. Snart återvände han, sedan han hade fått Skalk skåning och Erik till hjälp samt därjämte förstärkning i soldater. Ehuru Gestiblindus hade beslutat att rikta krigstågets anlopp mot Alrik, ansåg Erik, att man borde anfalla dennes son Gunthionus, som var ståthållare (prelatus) över värmlänningarna och solöingarna (Solongi). Erik försäkrade att de av stormen trötte sjömännen borde uppsöka närmaste kust. För övrigt grönskade sällan ett träd, som saknade rötter.

Man anföll alltså Gunthionus, och denne föll. Hans gravhög bevarar hans namn. Då Alrik fick höra om sonens dråp, skyndade han åstad för att hämnas. Efter att ha fått fienderna i ögnasikte, tillkallade han Erik för ett enskilt samtal och bad honom, sedan han räknat upp de fördrag deras förfäder slutit, att Erik skulle vägra att göra krigstjänst under Gestiblindus. Då Erik enständigt avvisade detta, krävde Alrik tillåtelse att kämpa mot Gestiblindus, emedan han ansåg att en strid mellan enskilda var att föredraga framför en allmän. Erik sade att Gestiblindus på grund av sin ålderdom var olämplig för vapenskiften och underströk jämte ålderns tungt vägande ursäkt hans dåliga hälsa, men erbjöd sig att strida i stället för Gestiblindus i det han sade sig vara skändlig, om han undandroge sig envig för den, som han kommit att kriga för.

Härefter kämpade man utan dröjsmål. Alrik föll; Erik sårades svårt och återvände först sent till hälsa, sedan han med svårighet funnit bot. Ryktet hade emellertid falskeligen berättat konung Frode att Erik stupat, och detta rykte plågade därför konungens sinne med svår sorg. Denna bedrövelse förjagade Erik med sin återkomst, ty han förkunnade att Svitjod (Suecia), Värmland och Solöarna (insulae Solis) genom hans bemödande voro underlagda Frodes välde. Frode gjorde honom strax till de av honom underkuvade folkens konung, och gav honom förutom Hälsingland jämte bägge Lapplanden (utraque Lappia) även Finland och Estland, dock så att han förbehöll sig rätten till årlig skatt.

Man kunde dra skepp över land, och det skedde även i Värmland på herr Knuts tid. Träsnitt från Olaus Magnus.

Ingen svensk konung före honom hette Erik; från honom spreds namnet till de efterkommande." *7

Vi vet tyvärr inte huruvida denna berättelse möjligtvis har någon sanningskärna eller om allt är enbart diktning. Även om allt skulle vara enbart diktning, är den ändå av intresse. Man får nämligen veta vad en historieskrivare från slutet av 1100-talet och början av 1200-talet ansåg om Värmlands ställning. Först av allt skall Värmland ha tillhört Sveariket, men det styrdes genom en ståthållare. Avlägsna områden brukade på detta sätt styras genom jarlar. Det gällde exempelvis Orkneyöarna. Svearnas välde över Värmland ansågs vidare inte särskilt fast grundat. Det framkommer, när man påpekar att ett träd, som saknar rötter, sällan grönskar. Man syftar då på ståthållaren. Att Värmland har haft många och nära förbindelser med Norge framskymtar likaså, när man hävdar, att Värmland och Solör utgjorde ett gemensamt ståthållarområde. (Solör ligger mellan Mjösa och Klarälven.)

Även historiska romaner kan ha uppgifter av värde, ty även om författarna diktar, är de angelägna om att framställningen skall vara rimlig och trovärdig. Om de är kunniga och insiktsfulla, är därför deras framställning av intresse, fastän allt skulle vara diktat. *8

Längre fram berättar Saxo om "Olof, värmlänningarnas småkonung" eller underkonung (Olavus, Wermorum regulus). Han besvärades av bröderna Hjalle och Skate, som ville ha hans dotter Esa. En behjärtad kämpe vid namn Åle fällde dock de båda kämparna. Striden utkämpades på en ö i en sjö eller träsk, och inte långt därifrån finns en gård (vicus), vars namn innehåller personnamnen Hjalle och Skate förenade som minne av nederlaget, skriver Saxo. *9

Enligt Saxo grammaticus utkämpade hjälten Åle en strid mot bröderna Hjalle och Skate, som besvärade den värmländska kungadottern Esa med sin påträngande uppvaktning. Så här föreställde sig Olaus Magnus på 1500-talet denna holmgång.

Berättelsen visar, att Saxo har känt till ortnamnet Hjälleskate i Värmland. Dess förled är ordet hjäll(e), "torkställning för fiskenot m.m.", och dess senare led är ordet skate i betydelsen "stenig udde". *10 Anledningen till att Saxo tror, att två kämpars namn ingår i detta ortnamn är, att namnen Hialli och Skati förekom som mansnamn. Hialli blev på fornsvenska Hiaelle. *11 Det förekommer dock aldrig, att två personers namn sammanflätas i ett ortnamn, ej heller att personnamnet står i nominativ, ej heller att personnamn står utan efterled. Saxo har tolkat ortnamnet Hjälleskate felaktigt. Hans uppgift om namnets härledning visar, att man alltid måste vara på sin vakt, när det gäller sagorna, och att ortnamnen ofta har haft mycket stor betydelse för sagornas uppkomst och utveckling.

Snorre Sturlasons Heimskringla

Islänningen Snorre Sturlason skrev före 1241 sina norska kungasagor, på senare tid kallad Heimskringla. Han berättar i Ynglingasagan, att sveakonungen Ingjald illrådes son Olof flydde till Värmland, där han röjde mark och odlade upp stora områden. Han fick spenamnet trätälja. Emellertid innebrändes han av värmlänningarna. Så berättar Snorre, men hans uppgifter är av allt att döma fri diktning. Konung Olof har inte haft någonting med Värmland att göra. Jag hänvisar till min föregående utredning i ämnet. *12

Snorre slutar dock inte här utan går vidare. Olof trätälja var gift med Solveig eller Sölva, dotter till konungen i Solör på norska sidan. Deras son Halvdan vitben uppfostrades i Solör hos sin morbror Sölve. Med hela sin här for värmlänningarna västerut över Edskogen till Solör, där de dräpte konung Sölve och tillfångatog Halvdan. "De taga honom till hövding över sig och giva honom konungsnamn. Han lade då under sig Solöarna." Sedan far han vidare till Romerike, och de underlade sig stora områden.

Om Värmland får vi veta följande: "Ingjald, Halvdans broder, var konung i Värmland, men efter hans död lade konung Halvdan Värmland under sig och tog skatter därav och satte jarlar däröver så länge han levde." Efter Halvdan vitben följde i sinom tid hans sonsons sonson konung Olav Gudrödsson. "Då gick även Värmland förlorat för Gudrödssönerna, och vad det gällde att erlägga skattegåvor vände sig de (det vill säga värmlänningarna) till sveakonungen." *13

Olavs sonsons son var Harald hårfager, som enligt sagorna lade Norge under sig. Sveakonungen Erik Emundsson hade dock nyligen "lagt Värmland under sig, och han tog skatter av alla gränsbygderna (markbyggdhum), och han kallade allt fram till Svinesund i norr för Västergötland, även det västra (nämligen: området) utmed havet. Allt detta kallade sveakonungen sitt rike och tog skatter av."

I början av vintern red Erik Emundsson med sin hird runt i Värmland på gästning. Konung Harald for då österut över Edskogen och kom fram i Värmland. De båda konungarna bjöds samtidigt till gästabud av Åke bonde i Värmland. Åke lät konung Harald vara i den nya gilleshallen och kung Erik i den gamla. Båda kungarna fick goda gåvor, men Åke gav dessutom konung Harald sin son och bad om konungens vänskap.

När konung Erik påminner Åke om, att han är Eriks man, svarar Åke, att konungen likaväl är hans man. Trots att bägge kungarna har fått gåvor och god förplägnad, visar Åke således, att han är mest angelägen om att stå väl med den norske kungen, och att han räknar sig som jämställd med den svenske kungen. Konung Erik drar sitt svärd och hugger ihjäl Åke. Konung Harald och hans män rider då efter konung Erik och hans män och jagar dem ända till "den skog, som skiljer Götland och Värmland åt. Då vänder konung Harald åter till Värmland och lägger landet under sig, men konung Eriks män dräpte han varhelst han befann sig. Konungen underlade sig "allt land norr om Göta älv, väster om Vänern och hela Värmland".

Många kungar och ungefär 150 år senare var Olav den helige konung, och i hans saga berättar Snorre, att Västergötland, Värmland och Markerna är en del av Sveaväldet, och att dessa områden tillsammans utgör ett stift. Olav den helige var norsk kung 1016-1030, men uppgifterna torde ändå närmast gälla Snorres egen tid, det vill säga förra hälften av 1200-talet. Kung Olav måste som bekant fly österut till Sverige. Snorre beskriver färdevägen: "Han for först från Norge österut över Edskogen till Värmland och sedan ut till Vadsbo och därifrån över den skog, där leden går fram, och han kom fram i Närke." I stället för att fara genom obygderna rakt österut till Närke har man således farit söderut till Vadsbro i norra Västergötland, och där har man slagit in på vägen över Tiveden. Tydligen har det varit svårt att färdas eller finna vägen rakt österut. Vi vet inte om just kung Olav färdades så, men att döma av Snorres vägbeskrivning finner han denna omväg rimlig.

Från Svitjod begav sig Olav till Ryssland men återvände till Svitjod för att återerövra sitt norska kungarike. Hans halvbror Harald hårdråde samlade då folk för att ansluta sig till honom. "De fingo allt som allt sex hundra man, då de foro från Oplandene, och med denna här styrde de sin kosa österut över Edskogen till Värmland. Sedan styrde de kosan österut över skogarna till Svitjod och hörde sig sedan för om konung Olavs färder."

En av Olav den heliges efterträdare var halvbrodern Harald hårdråde. Om honom berättar Snorre, att han kom i delo med Håkon jarl, som bodde i Oplandene. Jarlen flydde då österut till Sveaväldet och till konung Stenkil. När konung Harald for till Trondheim, återvände jarlen till Oplandene, men så for konungen åter söderut. Då "far jarlen österut till Värmland och dvaldes där länge om vintern. Konung Stenkil gav jarlen rätt att där fara omkring på gästning. Men mot vinterns slut far han västerut till Romerike, och han hade med sig en stor här, som götar och värmlänningar hade givit honom. Då uppbar han landsavgifter och skatter av oplänningarna, de som han ägde (eller: hade rätt till). Sedan for han åter österut till Götland och dvaldes där om våren."

Ytterligare ungefär 150 år framåt i tiden hette konungen Magnus barfot. "Konung Magnus sade, att det sedan gammalt hade varit landaskifte mellan sveakonungen och norgekonungen, att Göta älv hade skilt sveakonungens rike från norgekonungens, och sedan Vänern fram till Värmland. Konung Magnus sade, att han ägde all den bygd, som fanns väster om Vänern." Kungen skulle således ha gjort anspråk på Dalsland men räknat Värmland till Sverige. (Annars skulle han ha räknat hela Vänern som riksgräns.) *14

Från början skulle således enligt Snorre Värmland ha varit självständigt. Sedan skulle det ha blivit norskt, därefter svenskt, så norskt igen och slutligen åtminstone från 1000-talet svenskt.

Egil Skallagrimssons saga

Under 1200-talets första årtionden skrevs Egil Skallagrimssons saga. Även här uppges det, att Harald hårfager hade lagt under sig Värmland. "När konung Harald var gammal vorden, då styrdes Värmaland av den jarl, som hette Arnvid. Det var då där som vida omkring annorstädes, att skatterna utreddes sämre än då konung Harald var i sin verksammaste ålder. Så var det ock när konung Haralds söner tvistade om makten i Norge. Då såg man föga efter de skattländer, som lågo fjärran." När Håkon den gode sände skatteinkrävare till Värmland, betalade jarlen skatten men lät dräpa sändemännen på hemvägen. Så gick det tre gånger, ända till dess att Egil Skallagrimsson lyckades hemföra skatten och berätta om vad som försiggick. Då drog kung Håkon till Värmland och insatte en annan jarl över landet. *15

Vem har då författat denna saga? Några uttryckliga uppgifter härom finns inte, men språket i sagan överensstämmer med språket i Snorres Heimskringla. Snorre bodde på samma gård, som Egil hade ägt, och bägge var stora skalder. Snorres hustru härstammade från Egil. Forskarna hävdar därför, att Snorre är sagans författare. Framför andra har Sigurdhur Nordal och Peter Hallberg utförligt behandlat denna fråga. *16 Eftersom Snorre av allt att döma är även denna sagas författare, är det således endast en sagaskrivare, som hävdar att Värmland har tillhört Norge.

Håkon Håkonssons saga

På 1260-talet skrev Sturla Thordarson en saga om Håkon Håkonsson, som var konung i Norge 1217-1263. Även han och hans män utkämpade många strider mot kungsämnen, som gjorde anspråk på det norska kungadömet. En av dem hette Benedikt och kallades ibland endast Beni. Han föregav sig vara son till konung Magnus Erlingsson, men enligt sagan härstammade han från Markerna, det vill säga Dalsland. Här samlade han i varje fall folk. "De foro vida kring bygderna med rån och stöld och många andra våldsamheter." De plundrade i Oslo, Lödöse och Halland.

Ett annat kungsämne var Sigurd Ribbung, som "länge hade uppehållit sig" österut i Värmland. Tillsammans med värmlänningarna gjorde han infall i Norge, där de ägnade sig åt "rån och andra våldsamheter." När han befann sig i Norge, skall värmlänningarna vid ett tillfälle ha skickat brev till honom och bett honom återvända till Värmland. Han gjorde så, och i Värmland samlades mycket folk och många flockhövdingar kring honom.

"Värmlänningarna togo emot alla dem, som kommo dit, och de gåvo honom själv mycken styrka och allt stöd, så som de bäst förmådde." Ibland anföll Sigurd och hans män konungens män inne i Norge, ibland for dessa "från sina bygder mot ribbungarna österut i Värmland och ute i Romerike och gjorde det hett om öronen för dem." Även dalslänningar och götar var med på Sigurds plundringståg, och ibland höll ribbungarna till i Markerna, det vill säga Dalsland.

Konung Håkon skrev tre gånger till sveakonungen och klagade över, att hans fiender fick hålla till i sveakonungens rike. Han hade likaså kallat till sig värmlänningar och förhandlat med dem. "Värmlänningarna svuro konungen eder, att de alltid skulle vara honom trofasta och aldrig låta hans ovänner trivas i sitt land. Konungen skickade män österut med brev, och dessa överenskommelser lystes på alla ting, och man sade ja till dem."

Då ingenting hjälpte drog Håkon på vintern 1225 över Edskogen in i Värmland med en här. Han plundrade och härjade. Han räknade med möjligheten, att sveakonungen själv skulle komma emot honom, men så skedde inte. Hären mötte inget motstånd. "Konung Erik och alla götar" klagade dock efteråt över Håkons krigståg.

Året därpå dog visserligen Sigurd Ribbung, men ny motkonung blev då junker Knut, som hade arvsanspråk på Norge och var styvson till lagman Eskil i Västergötland. "Och honom följde många flockar av götar och värmlänningar och markmän", (det vill säga dalslänningar). I Oslo fick Knut kungsnamn, men han besegrades i ett slag utanför staden, och i fortsättningen höll han och hans män mestadels till uppe på Östlandet, det vill säga Norges inre bergsbygder. En gång heter det, att han därifrån drog sig undan till Värmland.

"Då skaffade han sig på nytt en här och for sedan norrut till Norge." Hans män hade fartyg i Mjösa. De "hade dragit skeppen österifrån över Edskogen och kommit med dem till Mjösa". Herr Knut uppehöll sig i Götland och i Lödöse. Kung Håkons män anföll Lödöse, men då var Knut inte kvar. Han fanns i Markerna (Dalsland). Kungsmännen låg på vakt i Glomma, men Knut lät "draga skepp från Hällisfjorden (nuvarande Idefjorden) där som skepp aldrig tidigare hade dragits och kom med dem upp i Markerna och sedan norrut i Älven" (Glomma). Ribbungarna blev dock slagna, och Knut gav sig iväg till Markerna egen. De höll till uppe i Vänern, och Knut inledde förhandlingar med konungen. Han gjorde dock ännu ett försök och "lät draga skepp österifrån över Edskogen, där som skepp aldrig förut hade dragits, och kom överraskande över kungsmännen i den å, som heter Varma, lika långt fram som Eidsvoll". Ribbungarna besegrades dock, och förhandlingarna fördes vidare. Knut och hans män förlikte sig med kungen, och Knut blev då konungens man och senare rentav hans jarl. Året var 1227.

Några ribbungar gav sig dock iväg "från Norge österut till Markerna". En man som hette Magnus blev nytt kungsämne. Kung Håkan sände dock folk efter denne Magnus, men de besegrades i strid. "Konungen hade också sänt brev österut till Värmland med besked, att bönderna skulle göra någotdera, antingen utdriva detta pack ur sina bygder, eller vänta sig att konungen månde fara dit till att göra det i ingen mån mindre hett om öronen för dem än förr." Värmlänningarna samlade folk och tillfångatog Magnus. De läto hänga honom och några andra. "Och där slutar ribbungarnas tidsålder", skriver sagan. *17

Denna saga har liksom Sverres saga ett mycket större värde än de kungasagor, som handlar om de gamla kungarna, men när sagan skrevs hade dock ett fyrtiotal år förflutit sedan ”ribbungarnas tidsålder”. Vad gäller enskildheter kan man inte utan vidare lita på framställningen, men vad det gäller huvuddragen överensstämmer den helt med Sverres saga. Värmlänningarna, dalslänningarna och även i viss mån västgötarna har stött de norska tronkrävarna och deltagit i deras plundringståg in i Norge. Av Sverres saga fick man intrycket, att värmlänningarna skötte sig själva. Den bilden är ännu tydligare här. Kung Håkon skickade visserligen brev till sveakonungen, men samtidigt och framför allt förhandlade han själv med värmlänningarna, och överenskommelserna lystes på värmlänningarnas ting. Flera gånger skickade konungen brev till värmlänningarna. En främmande konung förhandlade således med en annan konungs undersåtar. Det visar, att Värmland var ett i mycket självständigt landskap.

Av Sverres saga framgår, att Östlandet och Värmland var de områden, som var mest svåråtkomliga för de norska kungarna. Samma bild men ännu tydligare får vi av Håkons saga. Sigurd Ribbung och junker Knut höll mestadels till på Östlandet, Norges inre bergsbygd, och om de ansattes särskilt hårt, drog de sig tillbaka till Värmland eller Markerna. För att ungå kungsmännen tvangs Knuts män till mödosamma omvägar. Ribbungarna ville ha skepp till Mjösa, men kungsmännen låg på vakt i Älven (Glomma). Man tvingades därför draga skeppen över land upp till Markernas sjöar, och längre norrut drogs de därifrån fram till Älven igen. Ett annat sätt att få skepp till Mjösa var att draga dem från Värmland över Edskogen och vidare västerut. Givetvis bör skeppen ha varit små, och givetvis utnyttjade man alla smärre vattendrag, men sagan påpekar i bägge fallen, att man aldrig tidigare hade dragit skepp på dessa vägar. Ribbungarna var således hårt ansatta och tillbakaträngda, men i Värmland och Markerna kunde de känna sig säkra.

Gränsurkunden från 1268-1273

Under åren 1268-1273 fastställdes bland annat Värmlands gräns mot Norge, och gränsmärkena finns nedtecknade i en norsk redogörelse. Värmlands gräns behandlas i två avsnitt. Enligt bägge gick gränsen då ungefär där den går idag. Enligt den första skulle gränsen "sedan gammalt" (fra forno) ha haft denna sträckning, och enligt den andra skulle Einar Tambaskälver ha rest ett av gränsmärkena. Han levde och verkade ungefär två århundraden tidigare. Detta gränsmärke hörde dock till Dalarnas gräns mot Norge.

Som avslutning eller möjligen fristående tillägg är dessa rader tillfogade: "Så viljom vi också, att alla män må veta om de krav, som norrmännen hava på Älvtrunda och om den trätan, att de hava givit upp det, som de trätte om. Men götarna gåvo upp de krav, som de gjorde gällande rörande Trysil, då när de förliktes på Magnor." Älvtrunda är uppenbarligen Orsa finnmark i Dalarna. *18 Således gjorde värmlänningarna anspråk på norska områden, men norrmännen gjorde inte anspråk på värmländska.

"Sedan gammalt" skulle gränsen ha haft denna sträckning. Ett fyrtiotal år dessförinnan hade Snorre Sturlason haft samma uppfattning. I Olav den heliges saga låter han en bonde säga: "Vi bönder veta, vilket landaskifte, som är det rättaste sedan gammalt mellan Norges konung och sveakonungen och danakonungen: att Göta älv har varit skiljegränsen från Vänern till havet, men norrut Markerna till Edaskogen och därifrån Kölarna ända norrut till Finnmarken. Så också veta vi det, att de skiftesvis hava inkräktat på de andras länder." *19

Gränsen har således också enligt Snorre gått på Edskogen och längs Kölen. Han har alltså samma uppgifter om gränsen som gränsurkunden, och även han hävdar att gränsen sedan länge hade haft denna sträckning.

Wermlandica 1994. ISSN 0348-8454