Per Jönsson (1863-1928)
"Bock-Per"
Bock-Per (Per Jönsson) föddes den 15 maj 1863 och dog den 30 april 1928. Han var en känd bygdeskald i Dalby, men inte mycket finns bevarat av hans diktning. Mestadels gjorde han tillfällighetsdikter, som troligen inte ens nedtecknades men av vilka många levde kvar som muntlig tradition, åtminstone delar av dikterna. Han diktade på beställning och om det var frågor som engagerade honom. Hans diktkonst var improvisationens konst, och verserna kunde ge honom en slant av beställaren.
Den som kom på kant med Bock-Per kunde lätt få sig ett uttag i rimmad form, och det hände att folk bad honom leverera diktade tjuvnyp åt deras egna ovänner. Då blundade han och gnolade en stund för sig själv, sedan kom dikten. Utan lång betänketid.
En bonde från Likenäs fick smaka Bock-Pers verbala piska. Bonden hade tagit timmerkörning i Dalarna men kom hem utan sparat kapital. Några mellanliggande verser, där bondens vedermödor beskrivs, har fallit i glömska men första och sista versen finns bevarade:
En bondefräs från Likenäs
Var rik men icke lärder.
Han reste bort till Falu län
Med häst och skodda slädar.
Han kom hem med tvenne tomma händer,
Som tolfte Karl kom hem från Bender,
Magen tom och buken slak,
Så Judas knappast kan stå rak.
”Havrespiken” kallades den rike svärfadern till en predikant. Enligt Bock-Per väntade predikanten på svärfaderns död:
Tänk, en gång när Havrespiken dör
Och alla hans rikedomar mig tillhör,
Lycklig är jag då
När jag Havrespiken ärva får.
Hos bygdens handlare tiggde Bock-Per snus med varierande framgång:
Jan å Smen var handlare i Persby,
Vinge-Emil å Rosén i Likenäs,
Persson & Jonsson i Bönarshia, Transtrand,
Bergman innehavande Transtrands handel,
Gråberg, skinnuppköpare från Malung.
Gud välsigne Jan å Smen,
Men Fan skull ta han Vinge-Emil å Rosén,
Å Persson & Jonsson ska hänges i galgen,
Å skinn at ’n Bergman ska spikes på svaljen,
För dä e en stor skam
Ôm dä int vûr i ordning när Gråberg kom!
På sin vandring mellan husen kom Per en gång in till ett äldre par som var bekant för sin snålhet. Att Per inte var välkommen märkte han genast, då gumman satt kvar i vävstolen och gubben fortsatte att äta sin frukostgröt (som Per nog sneglade begärligt på). Då ilsknade Per till:
Dra du in e ran i väften
Å hall sen käften.
Dä e fell rent för slött
Å ha en kjol sôm e se nött,
Imälla hûla en int hel,
Å tå lort e’n stel
När gubben skulle försvara sin gumma fortsatte Per:
Ta du ett i stöten
Å slev i dej gröten.
Du behöver nock näring
Sôm har e tôcka käring.
För å int vã’r te te nô besvär
Se går nu han Per.
Han retade sig tydligen på en timmermärkare, som enligt Per mätte virket mest på en slump utan att sätta kloven på varje bit.
Lindgren, den styggen,
Bär klöven på ryggen,
Sonen är lit bätter,
Han på en och annan klöven sätter,
Bokföringa den går på rus,
För den sköts av sôn te han Kull-Markus.
En annan version av samma skaldestycke:
Linngren , den styggen,
Bãr klöven på ryggen,
An David, an e ra lit bätter,
Å klöven på nô’n stôck sätter.
Bock-Per föddes i Likenäs men levde sina sista år på vårdhemmet Fridhem i Ransby. Han var en särling och hade inte något egentligt arbete – han brukade gå mellan gårdarna och hjälpa till med olika göromål som att sota, mura eller timra. Han var väl ansedd som mindre vetande, och hade inget egentligt hem de sista åren, innan han flyttade in på vårdhemmet.
Mest höll Bock-Per till vid kvarnen vid Likan i Likenäs, och där hjälpte han till med mälden. När det var ting i Likenäs var Bock-Per helt visst med. Han brukade leverera dikter till domare och nämndemän, och han var tydligen med och blandade sig i vissa förhandlingar. Han svarade för en man som var stämd för faderskap och yttrade följande bevingade ord: ”Han erkänner att han är far till barnet till alla delar.”
En gång när rätten tog middagspaus, bjöds Per på mat mot betalning i form av rim. Då läste han:
Jag satt ibland herrarna, men det var rent för ill,
maten den var mycket goder, men det fattades sill.
Då kom sillen fort fram på bordet.
Från tingshuset kommer också detta lilla rimsmide med lite oklara anspelningar. Tydligen skötte Bock-Per sotningen; Skãrven var en person från Skãrv-hia; och en travestering på Bellman är det tydligen.
Tiden går och Tingstuklockan klämtar
Och Bock-Per svart i skorsten står,
Sjunger, visslar, skämtar,
Mjölnarn sina säckar kör
Och Skãrven ren sin slägga gör
Invid Idas hjärta.
Det sägs också att han medvetet provocerade folk, som han sedan hotade med stämning, när de svarade med okvädningsord. En kvinna i Branäs, Lena-Lena, sa retsamt till honom att ”den där killingen är väl din unge”, och då hotade han henne med stämning. Hon gick då med på att betala honom 20 kronor i förlikning.
Ett bevarat fragment från denna episod:
Lena-Lena från Kletten
hon skulle på tinget i Likenäs
och där bliva bet,
ty skalden hon skyllt för en get.
Han försökte tydligen få en person att försvara honom i rätten, men när inte detta lyckades skrev han om densamme:
Gråhåri luffer, som aldri gått bet
vill heller int sva’r för e get.
Andra liknande fall har omnämnts, där Per retat sig på anspelningar på hans tillnamn ”Bock”.
Om en man i Bänteby som tog timmerkörning i Letafors skaldade Bock-Per:
En gammal gråhårig gubbe från Bänteby for,
han skulle till Letafors fara,
i vadmalsbyxor klädd
och med becksömsydda skor
han där över vintern tänkte vara.
Prästen Grund var känd för sin ofantliga kroppshydda, och om denna skaldade Bock-Per:
I Olagarn på åttisju, i Olagarn också,
Dom ställde till med ett kalas så vitt jag kunn först.
Dom bjödo ibland herrarna och sparde ej på ost,
Och ibland de förnämsta var vår tjocka, feta prost.
Men när han åt, så åt han så han skalv,
Han åt opp precis en heler kalv.
Det var väl själva busen;
Han var ju skyldig femti tusen.
- - -
Nu har vår prost fått hädan gått,
En sådan goffa får vi aldrig brått.
Jag minns väl honom på hans sista
Och ävenså hans stora, breda kista.
Den var väl den en skrûnna lik:
Sju bräder, etthunnranitti spik.
Den var den största under sola
Och bars av tolv man bort till jola.
Ensam levde Bock-Per, men helt ointresserad av kvinnor tycks han inte ha varit. Kyrkböckerna berättar att han tog ut lysning 1892, men något bröllop tycks inte ha kommit till stånd. Så här skrev han om en kvinna, som kallades Ben-Mari:
Och det var vår, då blommor stod i knopp,
Jag tänkte då till Ben-Mari gå opp.
Men jag var glad, jag var då även fri,
Och tänkte då på lilla Ben-Mari.
Jakob-Ingjal hette en sångmö, som tydligen också hade egendomar som lockade skalden:
Å Jakob-garn han står där så grå alltjämt,
Jag kallar honom alltid för mitt lilla töttlement,
För där så finns det tötter
Å sönderslagna bötter,
Sjung hoppsan troppsan, hoppsan troppsan,
Faderullan faderullan lej,
Sjung faderullan faderullan faderallan lej.
Ho Ingjal är min glädje, ho Ingjal är min skatt,
Jag byter inte bort-na för en som har en hatt,
För ho har kor i båsen å tallar uti åsen,
Sjung hoppsan troppsan …
På ålderdomshemmet Fridhem i Ransby, där han tillbringade sina sista år, sneglade han på Skinnar-Britta:
Jag har varit på hemmet en liten tid,
Men se Skinner-Britta vill jag inte mista,
Fast hon är skrynklig, ful och grå
Och så har hon käppar två,
Men se Skinner-Britta hon är min ändå.
På hemmet fanns en föreståndarinna som hette Lovisa Pettersson, och enligt Bock-Pers uppfattning skötte hon sin syssla med onödig stränghet. När hon slutade sin tjänst för att efterträdas av Alfhild Sandegren, höll Bock-Per ett litet avskedstal: ”Nu ser det ut att bli frid på jorden.”
Om Bock-Per berättas, att han en tid sov i ett rum, där en piga också hade sitt natthärbärge. Det hände att en karl kom till pigan på friing, och då var det ju inte så roligt att ha Bock-Per liggande i samma rum. En gång när friaren kom ville pigan förvissa sig om att Per inte var vaken, så hon viskade:
- Ska du ji mä vattn, Per?
Per svarade inte, så hon upprepade frågan lite högre. Inget svar. Då hon var övertygad om att Per sov, släppte hon in friaren, och de hade en stund tillsammans i pigans säng. När det hela var avklarat, sa Per:
- Nu ska je ji rä vattn.
En sagesman har uppgett att Pers far hängde sig, och att det var Per som hittade honom och skar ner honom. I samband med ett bönmöte strax efteråt försökte predikanten få reda på lite mer hur det hela gått till. När mötet var slut frågade han Per hur fadern dött. Per svarade att han hängt sig. Predikanten fortsatte att fråga:
- Hur gick det sen? Per svarade alltmer irriterad.
- Jo, sa han, jag skar ner honom.
- Nå, sen då?
- Jo, sen tog jag honom så här, sa Per och lyfte upp predikanten på ryggen. Sedan stapplade jag så här, sa han vidare och började snubbla omkring med den överraskade mannen på ryggen.
- Och så ramlade jag så här, sa han och ramlade med ett brak med predikanten på ryggen ibland bänkarna. Man kan anta att det var ett bra sätt att bota nyfikenhet på.
Bock-Per dog på tbc-avdelningen på Fridhem i Ransby. Hans begravning bjöd på en överraskning. Han levde ett helt liv utan extravaganser, och begravningen var väl väntad att hållas i all enkelhet. Då råkade det sig så att en orkester fanns i närheten, och denna orkester spelade vid högtidligheten och gav bygdepoeten Per Jönsson ett värdigt slut.
(Fotografiet av Bock-Per Jönsson är taget av Jakob Karlsson, Nygård i Ransby. Det är veterligt det enda bevarade fotografiet av Bock-Per, åtminstone där han är försedd med get.) |